Mats fält; A Vietcong Memoir
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
UllERATUR
MATS FÄLT:
AVietcong Memoir
I
dagens debatt om kriget i Mghanis- o
tandras ibland paralleller till solidari- ·
tetsarbetet för Vietnam. Ett av
många exempel på detta är Sven Lindqvists jämförelser i boken ”Elefantens
fot” (Bonniers) om gerillans kamp mot
den sovjetiska invasionen.
Truong Nhu Tang: A Vietcong Memoir
Harcourt Brace lovanovich 1985
Grunden för jämförelserna är nästan
alltid tanken att FNL:s och Nordvietnams konflikt med Sydvietnam och USA
var en kamp för frihet mot imperialism.
Många tycks ännu inte ha insett att Vietnamkriget var något helt annat.
I USA har omvärderingen kommit
längre. Inte bara konservativa utan även
liberala amerikaner har börjat diskutera
kriget på ett annat sätt. I den konservativa tidskriften ”National Review”
skriver en av president Johnsons rådgivare, John P Roche, om kriget på tioårsdagen av Saigons fall. Roches slutsats
blir att kriget var USA:s hittills mest
osjälviska krigsinsats, men att allvarliga
fel begicks. Han ifrågasätter inblandningen i det interna politiska skeendet i
republiken Sydvietnam och den vacklande inställningen till försöken att
”vietnamisera” konflikten. Enbart Pol
Pots bisarra befrielsemetoder i Kambodja ser Roche som tillräckliga skäl för
stödet till gerillans motståndare i Indokina.
En bok som bättre än många andra
skildrar vad kriget egentligen handlade
om är Truong Nhu Tangs ”A Vietcong
Memoir” o Boken utgavs i somras i USA
av förlaget Harcourt Brace Jovanovich.
Dess författare var en tid justitieminister
i Sydvietnam efter den så kallade befrielsen i april 1975. Tangs bok ger inte bara
stöd till gerillans kritiker. De som kallade alla Thieus motståndare för kommunister hade inte heller uppfattat situationen riktigt.
Tang var inte kommunist trots att han
under 20 år i olika omgångar, ofta på
viktiga poster, kämpade mot fransmännen, amerikanarna och regeringen i Sydvietnam. Han blev tidigt en stor beundrare av Ho Chi Mihn men förblev nationalist. Gerillan bestod av många olika
grupper men den avgörande makten kom
allt mer att ligga i de nordvietnamesiska
kommunisternas händer. Tang berättar
om hur många lät sig invaggas i säkerhet
av sympatiska partiföreträdare. Han anser att nationalisterna inom befrielserö-
relsen borde ha förstått situationens allvar åtminstone när den provisoriska
sydvietnamesiska regeringen bildades
1969. Förklaringen till att många ickekommunister inte insåg vad som väntade
var önsketänkande. Tang erkänner att
hans hopp var orealistiskt men efter 20
års kamp var det lätt att villigt låta sig
luras. Det var svårt att acceptera att segern inte skulle ge demokratin i söder en
chans.
Som blivande justitieminister i Sydvietnam reagerade Tang och många likasinnade mot nordsidans brott, terror och
massakrer, trots att de sällan väckte
uppmärksamhet i västliga massmedia.
Nordvietnams partirepresentanter slog
ifrån sig misstankarna med ord om misstag, felaktigt utförd politik och bristande
kontroll över situationen i till exempel
Hue under Tetoffensiven.
Efter segern för Nordvietnams arme,
——————–~————~——————— ·—
190
som i praktiken förde striden mot den av
USA:s kongress övergivna sydvietnamesiska försvarsmakten, behövde inte
skenet uppehållas längre. Kommunistpartiets från norr importerade kadrer tog
över alltmer av den makt som den provisoriska sydvietnamesiska regeringen i
teorin var innehavare av. Tangs arbete
som justitieminister reducerades till att
acceptera och sanktionera beslut som redan fattats av makthavarna från Nordvietnam. Hans förberedelser för demokratisk lagstiftning kördes omilt över av
den nya regimen. Det som tidigare inför
världspressen fungerat som bevis för
FNL:s ärliga avsikter behövdes inte
längre.
Tang och många av hans ministerkollegor tröttnade och drog sig besvikna tillbaka. Författaren förberedde flykten till
utlandet och arbetade för att rädda sina
bröder från kommunisternas arbetsläger.
Hans bröder hade på relativt hög nivå
arbetat för Thieuregimen. Ett exempel
så gott som något på att kriget splittrade
många familjer i landet.
Ett intressant inslag i boken är skildringen av hur FNL:s folk rörde sig me!-
lan Sydvietnams städer och gerillabaserna på landsbygden. Tang kombinerade en tid arbetet inom FNL med ledarskapet för ett av landets största företag.
Dubbelspel var inte ovanligt.
”A Vietcong Memoir” är inte någon
bok fylld av kommunistskräck. Tang
sörjer sitt lands tragiska öde men sparar
samtidigt inte på kritiken mot Diem- och
Thieuregimernas missgrepp. Deras politik och förtryck av oppositionen underlättade gerillans arbete betydligt.
Som en del av en nödvändig omvärdering av kriget fyller boken sin uppgift
väl. Fler än Tang kunde och borde redan
under 60-talet och 70-talets början ha insett vad som var på väg att hända.
FNL:s kamp var i realiteten en kamp för
Sovjetimperialism, kommunism och
ökat förtryck. Tangs förhoppningar om
en annan utveckling ändrar inte den
verkligheten. Makten låg hos kommunisterna. Jämförelserna med Afghanistan är
absurda och de progressiva krafter som
tillsammans med massmedia bildade hejarklack för Nordvietnams kommunistpartis expansion har mycket litet att vara
stolta över.
Pärmar för inbindning av årgång 1985
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, te! 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 50:- på
postgiro 727 44-6.
MATS FÄLT:
AVietcong Memoir
I
dagens debatt om kriget i Mghanis- o
tandras ibland paralleller till solidari- ·
tetsarbetet för Vietnam. Ett av
många exempel på detta är Sven Lindqvists jämförelser i boken ”Elefantens
fot” (Bonniers) om gerillans kamp mot
den sovjetiska invasionen.
Truong Nhu Tang: A Vietcong Memoir
Harcourt Brace lovanovich 1985
Grunden för jämförelserna är nästan
alltid tanken att FNL:s och Nordvietnams konflikt med Sydvietnam och USA
var en kamp för frihet mot imperialism.
Många tycks ännu inte ha insett att Vietnamkriget var något helt annat.
I USA har omvärderingen kommit
längre. Inte bara konservativa utan även
liberala amerikaner har börjat diskutera
kriget på ett annat sätt. I den konservativa tidskriften ”National Review”
skriver en av president Johnsons rådgivare, John P Roche, om kriget på tioårsdagen av Saigons fall. Roches slutsats
blir att kriget var USA:s hittills mest
osjälviska krigsinsats, men att allvarliga
fel begicks. Han ifrågasätter inblandningen i det interna politiska skeendet i
republiken Sydvietnam och den vacklande inställningen till försöken att
”vietnamisera” konflikten. Enbart Pol
Pots bisarra befrielsemetoder i Kambodja ser Roche som tillräckliga skäl för
stödet till gerillans motståndare i Indokina.
En bok som bättre än många andra
skildrar vad kriget egentligen handlade
om är Truong Nhu Tangs ”A Vietcong
Memoir” o Boken utgavs i somras i USA
av förlaget Harcourt Brace Jovanovich.
Dess författare var en tid justitieminister
i Sydvietnam efter den så kallade befrielsen i april 1975. Tangs bok ger inte bara
stöd till gerillans kritiker. De som kallade alla Thieus motståndare för kommunister hade inte heller uppfattat situationen riktigt.
Tang var inte kommunist trots att han
under 20 år i olika omgångar, ofta på
viktiga poster, kämpade mot fransmännen, amerikanarna och regeringen i Sydvietnam. Han blev tidigt en stor beundrare av Ho Chi Mihn men förblev nationalist. Gerillan bestod av många olika
grupper men den avgörande makten kom
allt mer att ligga i de nordvietnamesiska
kommunisternas händer. Tang berättar
om hur många lät sig invaggas i säkerhet
av sympatiska partiföreträdare. Han anser att nationalisterna inom befrielserö-
relsen borde ha förstått situationens allvar åtminstone när den provisoriska
sydvietnamesiska regeringen bildades
1969. Förklaringen till att många ickekommunister inte insåg vad som väntade
var önsketänkande. Tang erkänner att
hans hopp var orealistiskt men efter 20
års kamp var det lätt att villigt låta sig
luras. Det var svårt att acceptera att segern inte skulle ge demokratin i söder en
chans.
Som blivande justitieminister i Sydvietnam reagerade Tang och många likasinnade mot nordsidans brott, terror och
massakrer, trots att de sällan väckte
uppmärksamhet i västliga massmedia.
Nordvietnams partirepresentanter slog
ifrån sig misstankarna med ord om misstag, felaktigt utförd politik och bristande
kontroll över situationen i till exempel
Hue under Tetoffensiven.
Efter segern för Nordvietnams arme,
——————–~————~——————— ·—
190
som i praktiken förde striden mot den av
USA:s kongress övergivna sydvietnamesiska försvarsmakten, behövde inte
skenet uppehållas längre. Kommunistpartiets från norr importerade kadrer tog
över alltmer av den makt som den provisoriska sydvietnamesiska regeringen i
teorin var innehavare av. Tangs arbete
som justitieminister reducerades till att
acceptera och sanktionera beslut som redan fattats av makthavarna från Nordvietnam. Hans förberedelser för demokratisk lagstiftning kördes omilt över av
den nya regimen. Det som tidigare inför
världspressen fungerat som bevis för
FNL:s ärliga avsikter behövdes inte
längre.
Tang och många av hans ministerkollegor tröttnade och drog sig besvikna tillbaka. Författaren förberedde flykten till
utlandet och arbetade för att rädda sina
bröder från kommunisternas arbetsläger.
Hans bröder hade på relativt hög nivå
arbetat för Thieuregimen. Ett exempel
så gott som något på att kriget splittrade
många familjer i landet.
Ett intressant inslag i boken är skildringen av hur FNL:s folk rörde sig me!-
lan Sydvietnams städer och gerillabaserna på landsbygden. Tang kombinerade en tid arbetet inom FNL med ledarskapet för ett av landets största företag.
Dubbelspel var inte ovanligt.
”A Vietcong Memoir” är inte någon
bok fylld av kommunistskräck. Tang
sörjer sitt lands tragiska öde men sparar
samtidigt inte på kritiken mot Diem- och
Thieuregimernas missgrepp. Deras politik och förtryck av oppositionen underlättade gerillans arbete betydligt.
Som en del av en nödvändig omvärdering av kriget fyller boken sin uppgift
väl. Fler än Tang kunde och borde redan
under 60-talet och 70-talets början ha insett vad som var på väg att hända.
FNL:s kamp var i realiteten en kamp för
Sovjetimperialism, kommunism och
ökat förtryck. Tangs förhoppningar om
en annan utveckling ändrar inte den
verkligheten. Makten låg hos kommunisterna. Jämförelserna med Afghanistan är
absurda och de progressiva krafter som
tillsammans med massmedia bildade hejarklack för Nordvietnams kommunistpartis expansion har mycket litet att vara
stolta över.
Pärmar för inbindning av årgång 1985
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, te! 08-67 59 55, eller genom insättning av kronor 50:- på
postgiro 727 44-6.