Sven Fagerberg; Sverige efter Palme
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVEN FAGERBERG:
Sverige efter Palme
Vart är Sverige på väg efter de
starka känslostormar som svept
över landet i samband med Olof
Palmes död? Olof Palme,
Sveriges mest omdiskuterade
politiker, var en vänsteraktivist,
som arbetade med skarpa
konturer och kontraster och
väckte motstridiga känslor.
Sven Fagerberg hoppas att
Palme-eran nu är slut och att
Sverige går en mera kreativ
framtid till mötes.
Sven Fagerberg är författare.
I
bötjan av april, när jag skriver detta,
ligger snön kvar här och där i decimetertjocka skikt, men på de bara
fläckarna sprutar tusentals blad upp ur
jorden. Krokusen vid söderväggen har
redan blommat några veckor; jag tänker
på nymornade änglar i sina gula kalaskostymer, på trumpeter som oemotståndligt blåser bort den sista snöns sotiga
tristess.
Ljuset skillrar i bokens knoppar. Det
vore en galenskap att inte bejaka det stora underverket.
2
Vart är Sverige på väg denna vår 1986,
efter de starka känslostormar som svept
över landet i samband med Olof Palmes
död? Det beror givetvis på oss själva, på
vår vilja, vår heder, vår sanningskärlek.
Min egen förhoppning är att en epok gått
i graven, att vi skall ha förmåga att ta till
vara de utomordentliga möjligheter som
öppnar sig.
Låt oss först begrunda det som skett.
Jag kände en djup sorg över att våldet än
en gång triumferat, över att en människa
alldeles för tidigt ryckts bort från den
mognadsprocess, som kallas livet. Den
sorgen delades av alla, och den gäller
självklart också andra som känslokallt
dödats, till exempel den väktare, som
mördades i Malmö.
Olof Palme, Sveriges mest omdiskuterade politiker, var en vänsteraktivist,
som arbetade med skarpa konturer och
kontraster. De motstridiga känslor han
väckte kom till uttryck i offentlig debatt
och i otaliga samtal människor emellan.
men efter hans död skedde en märklig
förvandling. Det har sagts att Olof Palme
blev en mytisk fridsfurste, att han helgonförklarades, att han förgudades som
en gång Lenin och Stalin.
Det visade sig att vi också i Sverige
hade ett starkt behov av en personkult.
3
Under min värnpliktstid omkring 1940
hände det attjag blev beordrad att tjänstgöra som tolk på järnvägståg som transporterade tyska soldater genom vårt
land. De reste obeväpnade den långa vä-
gen mellan Riksgränsen och Helsingborg, på permission från kriget uppe i
norr.
Unga pojkar bland de meniga var uppriktiga nazister. De prisade Hitler i
högstämda ordalag. Vilken hjärna, vilket
intellekt hade han inte! Vilken talare var
Också i Sverige har vi ett starkt
behov av en personkult.
han inte, hur hade han inte frälst de små i
samhället från arbetslöshetens fasor.
Det var mitt första möte med en
personkult. Styrkan i den övertygelse
som blottades förvånade mig. Jag insåg
att det jag fått lära mig under mina studier, att söka efter fakta, att kritiskt
granska, att argumentera sakligt inte
skulle haft det minsta inflytande.
Sedan dess har jag mött personkult på
många håll. Jag har stått bland människor som använder sin fritid till att köa i
timmar framför mausoleet vid Röda Torget. Hade de kommit frivilligt eller var
de kommenderade? Vad var det för ett
behov som krävde att man betraktade
döda, förgudade män genom kistornas
glaslock under någon minut? Kanske var
203
den egna viljan så svag att man helst lade
sitt öde i händerna på en Fiihrer.
4
Det fanns också tvivlare på tågen med
tyska soldater. De var i regel officerare,
högt bildade och inte längre unga. Försiktigt frågade de om världen utanför
Tyskland. Vad tänkte man, vilka böcker
lästes? Med miner och tonfall, med enstaka ord gav man uttryck för sitt behov
att bryta isoleringen, för sin hjälplöshet.
Vissa passagerare åkte sålunda mot sin
vilja, men med på tåget var de i alla fall.
En blind naturkraft ryckte dem med sig.
Hitler var inte en ledare, han var ett
symptom på starka strömningar i tiden.
Europa har under 1900-talet i små eller
stora steg förändrats mot totalitär socialism. Människorna har känt sig hemlösa i
den snabba utvecklingen, de har sökt sig
till kollektiv trygghet och förkastat en
frihet under ansvar. Vi kan peka på Sovjet och dess lydstater, på starka vänsterkrafter i de flesta av Europas fria länder.
Sveriges långsamma men beslutsamma
vänsterväg är ett exempel på det sistnämnda.
Det tycks sålunda finnas ett djupt behov av en totalitär livsform, fascistisk
eller kommunistisk. I stället för att arbeta kreativt vill man skjuta ansvaret ifrån
sig och förlita sig på en avgudad Fiihrer.
Frihet är en utmaning till skapelse man
inte vågar anta. Kanske tvivlar man på
sin kompetens, kanske är man rädd för
sin egen grymhet.
Det kan invändas att Hitler och Mussolini föll, att det finns starka motkrafter. Givetvis, men vi skall inte glömma
att de en gång bejublade fascistiska diktaturerna besegrades av yttre, militärt
l
l
204
våld, inte av inre, läkande krafter.
Den känslovåg som vällde fram efter
Olof Palmes död och kristalliserades i
personkult visar med skrämmande tydlighet att den totalitära tendensen fortfarande är stark. Personkult är alltid uttryck för en totalitär tendens.
När en människa förgudas uppstår
behovet av en balanserande syndabock.
Den primitiva inställningen att se världen i svart och vitt, att skilja sin egen
flock med största tydlighet från andra
flockar, slår sålunda helt igenom. I
Hitlers fall var judarna det onda, i Sverige utmålades Olof Palmes politiska motståndare som de värsta mörkmän, i
själva verket egentligen skyldiga till mordet.
Till och med några av våra ”intellektuella” föll ner i denna känslody av
förgudning och hat. Ett problem med
epoken Palme har just varit att de intellektuella svikit sitt uppdrag. Vi har noga
räknat knappast haft några intellektuella.
Däremot har det funnits gott om dogmatiker som ersatt sin bristande begåvning och sitt obefintliga sanningskrav
med trosartiklar, formulerade på fyrkantiga plakat.
5
Med epoken Palme syftar jag på en
tjugoårsperiod, ungefär från 1966 och
framåt. Under denna period hade Palme
ett stort politiskt inflytande, oavsett vem
som var statsminister.
Vad stod Olof Palme för? Jag träffade
honom då och då under åren omkring
1970, i regel vid och efter sammanträden
i forskningsberedningen. I enskilda samtal togjag upp några frågor med honom,
bland annat kriget mot Biafra, en utbrytarstat som enligt min mening och
många andras, exempelvis Sartres, hade
en unik möjlighet att förverkliga afrikanska frihetsdrömmar. Ibofolket var
högt begåvat, det hade resurser till en
verklig frigörelse, inte bara politisk utan
också ekonomisk och kulturell. Genom
ett fritt Biafra skulle världskulturen på
nytt kunnat berikas av afrikansk egenart.
England och Sovjet ingrep genom
vapenleveranser och experthjälp mot
Biafra, som stod inför ett katastrofalt nederlag, Jag vädjade till Palme att ta ställning mot det illdåd, som begicks inför
öppen ridå, men förgäves. Han var helt
behärskad av socialistisk dogmatik. Biafras frihetsrörelse var inte socialistisk;
då spelade det ingen roll att frihetsälskande människor dödades i tiotusental
och hundratusental, att en nykolonialism
Personkult är alltid uttryckför en
totalitär tendens.
i form av ekonomiskt och ideologiskt
förtryck gick segrande fram.
En annan gång talade vi om ”skapande samhälle”, ett begrepp jag arbetade
med i slutet av sextitalet. Syftet var att
främja kreativ aktivitet över hela fåltet,
från ekonomi till kultur. Också nu var
Palme helt oförstående. Den problematik som gällde företagande i stor eller
liten skala, som gällde skapandet av en
kulturell infrastruktur, det vill säga en
bildad allmänhet, var honom främmande. Ett verkligt skapande samhälle, sade
han, var det som kunde förbättra
sjukvården och höja pensionerna.
Mot detta senare hade jag självfallet
ingenting att invända. Man måste dock
ha något att fördela. Under PaJmes ledning har svensk levnadsstandard halverats i jämförelse med ett från dogmatik
och fackligt skråväsen fritt land som
Schweiz. Den kulturella nivån har likaledes sjunkit.
Det fanns en styrka, en förtvivlan,
nästan en skräck i sorgen över Olof
PaJmes död, som inte enbart kunde gälla
hans person. Han var omstridd också
bland sina egna, de Sifosiffror som
uttryckte det egna partiets förtroende
var i hans fall låga. Sorgens styrka gällde
med säkerhet något annat.
Kanske innehöll sorgen också en djup
och omedveten smärta över ett slutgiltigt
misslyckande, över ett definitivt avsked
till en paradisdröm.
Den mäktiga staten har ju varit vår
senaste utopi, vår senaste dröm om frälsDe intellektuella har svikit sitt
uppdrag under epoken Palme.
ning. Tecknen har varit illavarslande
länge nog, men Olof Palme var benhårt
troende. När han första gången tillträdde
som statsminister hade han en unik
chans att leda Sverige mot ekonomisk
och kulturell framgång. De yttre förutsättningarna var de bästa, och vad som
behövde göras för att stimulera landets
kreativa krafter var ingalunda en hemlighet. Men Palme kunde inte välja något
annat än den dogmatiska vägen, nedre
botten till vänster.
En statsman arbetar för helheten, för
mångfald och mognad. Olof Palme var
ingen statsman. Typiskt för honom var
att han efter något år flydde från
205
forsningsberedningen , en miljö där Erlander trivdes. På samma sätt flydde han
från det moderna samhället, med dess
höga komplikationsgrad och stora kreativa möjligheter, till sådana drömmar
och slagord som gynnar en folktalare. I
denna sistnämnda roll var Palme skicklig, för egen del minns jag bäst hans fras
om hatets och illviljans kolportörer.
Det gör ett djupt intryck när man ser
bumerangen återvända.
6
Vad är alternativet? Låt oss begrunda en
sann dialog från tiden strax efter valet
1985.
”I år svekjag för första gången moderaterna,” säger en medelålders dam.
”Jag röstade på Westerberg.”
”Du kunde inte underlåta att bli charmad,” retas jag.
”Visst blev jag charmad , det är skönt
för en luggsliten mamma att få känna sig
lycklig, men skälet var ett annat. Genom
mina barn har jag kommit i kontakt med
muffare från Djursholm. Och något så
arrogant och odrägligt, något så snorkigt
och osnutet …”
Orden stockar sig i halsen på den uppretade men ingalunda luggslitna damen.
” Du har haft otur,” svarar jag. ” Rötägg
finns alltid. Jag har träffat många moderata ungdomar, artiga och arbetsvilliga,
med en ödmjuk känsla inför den okunnighet som hör ungdomen till.”
”Visst finns det ungdom med resning,” svarar den nyblivna folkpartisten
och sveper kaschmirsjalen tätare runt
axlarna, ”men mitt intryck har bek~äf?-
tats från flera håll. M måste börja på ny
kula. De där muffarna måste modereras!”
206
7
Svensk kapitalism saknar ett eget ansikte, den är i mycket en kopia av ett amerikanskt original. I detta ligger för närvarande ingenting smickrande, tyvärr. En
självbesinning inom vissa kretsar av nä-
ringslivet, en rehabilitering av gamla värden är emellertid av yttersta vikt för en
svensk förnyelse.
Som ett exempel på kreativt förfall tog
jag i ett annat sammanhang upp frågan
om de på senare tid så vanliga uppköpen
av företag. Jag sade ungefär:
En lysande framtid väntar om vi förmår att skaka av oss det socialistiska
oket. Alternativet är dock inte den form
av kapitalism vi för närvarande har.
Också kapitalismen verkar förbrukad
och utan förmåga att skapa ett livsinnehåll. Det gamla kravet, att producera
gedigna produkter till låga priser, har i
alltför ringa grad kompletterats med miljövård och hänsyn till de anställdas berättigade krav på vinstandel och personlig utveckling. Inte heller har man förstått att bevara den stimulerande konkurrenssituationen utan i stället förfallit
till monopolsträvanden.
Man tycks till och med ha glömt kravet att producera en bra produkt. Peter F
Drucker, välkänd också i Sverige för
många böcker om effektivt företagande,
hävdar i vinternumret 1986 av The Public Interest att den amerikanska industrin
eroderar och förlorar exportmarknader,
framförallt till Japan. Som huvudskäl
anger hand den sedan 1980 allt vanligare
förekomsten av ”hostile take-overs”,
det vill säga uppköp av företag mot deras
vilja.
Hotet från de fientliga uppköparna,
”the raiders” eller stråtrövarna, hänger
över allt fler företag och försvårar den
långsiktiga investeringspolitiken, japanernas specialitet. Av de omkring 500
amerikanska företag som sedan 1980
fientligt uppköpts visar 70 % klart sämre
resultat efter någon tid. Företagen slås
sönder, värdefulla delar säljs ut för att
täcka stråtrövarnas kostnader. Personalens moral sjunker, ofta ser speciellt
cheferna sitt livsverk förstöras.
Också i Sverige är stråtröveri, i motsats till det tålmodiga företagsbyggandet,
högsta mode. Drucker anser att stråtröveriet är samhällsskadligt, att den
ende som tjänar på det är stråtrövaren
själv. Den kapitalistiska trenden just nu
är ingenting att glädjas åt.
OlofPalme var ingen statsman.
”Sänk räntan och stoppa galenskapen
att köpa upp företag!” uppmanade 1984
Lee Iacocca, av många ansedd som
USA:s främste industriman.
8
En tydlig bild av positiva och negativa
tendenser i dagens amerikanska kapitalism kan vi få av Iacoccas självbiografi,
eller autobiografi, som det så träffande
står på omslaget. Iacocca var ju VD för
Ford, avskedades av den maktfullkomlige Henry Ford, som inte tålde en kompetent person i sin närhet, och blev VD
för det svårt nergångna Chrysler.
Iacocca är en rask sälle, arbetsam,
hårdhänt och offervillig, som vill sätta
sitt företag och hela USA på friska, ekonomiska fötter. Han har genomskådat
sin maktlystnad och sin girighet och insett det effektiva i att söka gemensamma
lösningar och att dela med sig till alla av
de värden, som eventuellt skapas. Knytnäven skall bytas mot ett handslag.
I förbifarten ger Iacocca sin syn på det
rådande affärsklimatet i USA. Jag skall
inte gå in på detaljer, men den bild som
målas upp av amerikanska företagares
attityder, utan känsla för tidens strömningar, är föga upplyftande. Kortsiktiga,
egoistiska målsättningar dominerar. Nå-
gon hållbar livsfilosofi skymtar inte, i regel har man inte ens en företagsfilosofi.
Och detsamma gäller Sverige. Vi saknar därför ett fungerande alternativ till
socialismen, formulerat och exemplifierat på ett sådant sätt att ett flertal kan
uppleva det med sin känsla. Den som
enbart vädjar till förnuftet vinner inga
val.
Hos lacocca finns en ansats till kreativ
filosofi, och detsamma kan sägas om Jan
Den kapitalistiska trendenjust nu
är ingenting att glädjas åt.
Carlzon, som på liknande sätt lagt fram
sina ideer i biografins form. Ett tredje
hoppingivande exempel är det polska
solidaritet, som visat på möjligheter att
arbeta för frihet och människovärde
trots ett härskande socialistiskt system.
Utvecklingen i Ungern är också något
att glädjas åt, men varför är våra inrikes
borgare så bleka om nosen? De har sedan länge passivt betraktat en visserligen
i små steg genomförd men dock långtgå-
ende förändring mot en kommandostaL
Varför har man inte gjort ett starkare
motstånd, varför låter man den fördärvliga utvecklingen ha sin gång?
207
9
Väntar också det svenska borgerskapet
på en Fiihrer? Risken förefaller stor.
Visst har man ofta de rätta åsikterna,
men mod och handlingsvilja saknas. Nå-
gon övertygelse att följa tycks man inte
ha. Tron på den egna saken finns i stället
hos motståndarna.
Att okunnighet ofta, i synnerhet i politiska frågor, är kopplad till stark övertygelse, vet vi alla. Vi kan vara säkra på att
endast ett fåtal av väljarna har en någorlunda klar bild av innebörden i begrepp
som marknadsekonomi, inflation, reallön, vinst, aktiebörs. Vad välståndet beträffar tror de flesta att det skapas av
Bertil Blomqvist & Co.
Ändå, trots den otillräckliga kunskapens gungfly, har man på vänsterhåll de
starkaste politiska övertygelser. Om
samhället vore politiskt moget behövde
man knappast ha några valkampanjer;
väljarna skulle bedöma partierna efter
deras insatser under den gångna mandatperioden. Men nu vinner den som skickligt spelar på känslosträngar stora fördelar.
Ju mera bakom flötet desto säkrare i
korken, skulle man kunna säga. Eller,
för att citera Einstein: Det är nedslående
att leva i en tid då det är lättare att
spränga en atom än att skingra en fördom.
Det är självklart att en begåvad människa känner tvekan. Hon tänker inte i
svart och vitt, hon förkastar enkla lösningar och kan se skäl för och emot.
Hennes fantasi kan leda fram till icke
avsedda konsekvenser. Hon vet av erfarenhet att livet oftast är mer komplicerat
än vad man skulle vilja tro.
Men ändå är det egendomligt att det i
208
så väsentliga frågor, som det här gäller,
inte finns någon fast övertygelse hos socialismens motståndare. Jag vill nämligen påstå att socialstatens framväxt är
ett resultat av tvivel och osäkerhet hos
dem som borde vara dess motståndare.
En alternativ övertygelse, omfattad med
passionerad kraft, har saknats.
Moderatemas mindre lyckade val 1985
berodde enligt min uppfattning på att
man överskattade väljarna. Man vädjade
till förnuftet, inte till en oreflekterad
känsla. Det gjorde däremot Palme och
Westerberg, fast på olika sätt.
Under mina många år på Electrolux
lärde jag mig att en försäljare som inte
tror på sin produkt är en dålig försäljare.
Han övertygar inte. Finns det däremot
en äkta övertygelse förmedlas den på
delvis intuitiv väg till kunden.
Skall utvecklingen i Sverige vridas
mot ett öppet, kreativt, generöst och hederligt samhälle måste de som önskar en
sådan utveckling vara bergfast övertygade om att den har ett högt värde. Har
man, som så många borgare, ett gnagande tvivel om att man hugger för sig
för mycket, att den andra sidan ändå har
en rättvis sak, får man se till att orsaken
till den känslan försvinner.
En övertygelse kan aldrig motiveras
med förnuftet, den vilar alltid på en värdering av känslomässig natur. Detta betyder ingalunda att förnuftet förkastas,
tvärtom, det skall genomsyra känslan.
Förnuftet är ett nödvändigt verktyg,
men det räcker inte med ett verktyg. De
känslor, som skall styra förnuftet, får givetvis inte vara av vilken art som helst.
Jag syftar inte på avund och hat, girighet
och grymhet, inte heller på den likaledes
alltför vanliga lusten att lyckas utan ansträngning. Allra sämst är det behov av
lydnad, som tar sig uttryck i personkult
och längtan efter en Fiihrer.
En kraftfull, borgerlig politik bör bygga på annan grund. Vi kan tänka på friheten, på människans unika värde eller
mångfalden, på den kreativa handlingen
och mognadsprocessen som livets högsta mål.
Visst är det bra att den vansinniga
skattepolitiken angrips, men det räcker
inte.
10
Det finns inga linjaler i naturen.
Tanken att effektiviteten i ett centralstyrt löntagarkollektiv skulle vara lika
stor som effektiviteten i ett samhälle, där
enskilda individer och enskild arbetslust
Vi saknar ett fungerande alternativ till socialismen.
får göra sig gällande, är psykologiskt
naiv.
Har Ingvar Carlsson den tanken?
Hos Palme saknades en överblick, en
samtidsanalys som var något mer än en
anpassning till massan. Den demokratiska livsmöjligheten vilar på en paradox:
de av folket valda får inte följa folkets
”vilja”, de måste vara klokare än så.
I en sång om den öppna vägen konstaterade Ogden Nash att ett plakat aldrig
var lika vackert som ett träd. Och kanske, om inte plakaten föll, skulle han
aldrig mer få se ett träd.
Ogden Nash syftade på de väldiga reklamskyltar, som ofta förfular landskapet längs de amerikanska autostradorna.
Köp Coca Cola, se den sensationella
showen i Las Vegas, två dina händer i
resignation. Men vi kan också tänka på
plakaten som dogmatikernas förenklade
slagord, med vädjan till de sämsta av
känslor. Den bilden håller rakt igenom;
natur och sanning skyms. ”Kanske skall
jag aldrig få se en sanning.”
Ingvar Carlsson har bötjat bra, men är
han stark nog att låta de dogmatiska plakaten falla? Risken är stor att han i stället själv faller för de ”lättfattliga”, för
Rune Molin och P O Edin, för Lars Werner och Bo Södersten etcetera, etcetera.
Jag hoppas att IC i valet mellan proboxning och samförstånd inte väljer fel,
att marxismens peruk får ligga oanvänd.
I så fall behöver både han och borgarna
en ny ideologi, vilande på kreativ grund.
Den som enbart vädjar tillförnuftet vinner inga val.
Jag skall här, avslutningsvis, bara antyda en aspekt, nämligen att arbetare
och småföretagare bör sättas i centrum.
Det som är bra för dem är bra för Sverige.
Socialdemokraterna har ingalunda
främjat arbetets sak, den grupp som gynnats är i stället tjänstemännen i den ·offentliga sektorn, till vilken vi i detta sammanhang också måste räkna fackföreningsrörelsen, etermonopolen och den
subsidierade pressen. Det är denna
grupp som blivit våra nya herrar, som
fått makt att hunsa oss, som fått
mängder av skattefria förmåner, till exempel fria resor och en ändlös rad av
”konferenser” eller organiserad lättja.
Det är dessa tjänstemän, som i socialdemokratin sett en bred chausse till kött- 209
grytorna. De säger sig företräda de
svaga, de missgynnade, men sanningen
är att de bara företräder sig själva och i
stället exploaterar arbetarklassen, som
lever på svältgränsen nu som förr. Arbetarna betraktas som en onyanserad massa, kollektivansluten och ringaktad, dirigerad och företrädd in i detalj. Allt är
styrt av herrefolket, från information till
illusion.
Tidigare i denna artikel har också jag
gett begreppet massa en negativ innebörd. Men låt mig betona att denna nedvärdering inte gäller de enskilda individerna utan endast det av herrarnas slagord manipulerade kollektivet.
Fotografen Richard Avedon ägnades
nyligen en utställning på museet för modern konst i San Francisco. Hur kommer
det sig, frågade en reporter, att varje
människa på dina bilder, oavsett sitt livsöde, är intressant och vibrerar av mening?
Avedon svarade att vem som helst
kunde använda samma teknik som han,
det var inte en fråga om konst eller ens
konsthantverk. Fotograferade man på
samma sätt skulle man upptäcka att varje individ blev allegorisk och arketypisk
och sålunda lämnade ett vittnesbörd om
människans villkor.
Då följer att också vi är människor,
kunde byråkraterna här invända. Givetvis, såväl uppsyningsmannen som slavä-
garen ger oss en inblick i det mänskliga.
Ett första steg i arbetarens upprättande kunde vara en frigörelse från avtalsförhandlarnas förmynderi. I gamla tider
tog man rätten i egna händer; blodshämnden är ett exempel. Omkring 500 år
före Kristi födelse kom man i Grekland
på iden att i stället införa ett domstols- 210
förfarande; en jury om tolv personer
skulle döma. Om detta handlar ett av
mänsklighetens största dramer, Orestien.
Strejk och lockout är våldshandlingar
på samma primitiva nivå som blodshämnden och ovärdiga ett modernt samhälle. Hur absurt är det inte att några
förhandlare har rätt att förstöra sin nästas ekonomi. Ett nytt system, grundat på
skiljedom, bör prövas.
Ett skiljedomsförfarande skulle i hög
grad underlättas om en betydande del av
lönen utbetalades i form av vinstandel,
som hos de kloka japanerna. Ett sådant
system innebär vidare att löntagaren omvandlas till medarbetare. Han får ett
ökat intresse för sin uppgift, hans viktiga
roll blir uppenbar för honom själv och
andra. Vad de offentliganställda beträffar kan vinstandelar beräknas som utfall
mot en budget.
Systemet att valje år genom förhandlingar höja lönerna mer än vad produktionsökningen motiverar är också det importerat från USA. Facket kom med sina
krav och bolagen accepterade efter sedvanlig prutning. Nu hade bolagen en i
allmänhetens ögon giltig anledning att
höja priserna, men vad allmänheten inte
kunde se var att priserna höjdes mer än
vad löneökningarna motiverade. På det
sättet trodde bolagen att de kunde lura
både arbetare och allmänhet.
Sveriges ekonomi har svårt skadats
genom för höga löneökningar under lång
tid. Vårt förhandlingssystem är i själva
verket ett system för kretiner. Bara kretiner kan komma på iden att äta upp utsädet och sättpotatisen. Bara kretiner
kan komma på iden att konsumera det
kapital som borde investerats, att dessutom hämma och bekämpa den viktigaste faktorn av dem som skapar välstånd,
nämligen viljan och förmågan till företagande.
Ett verkligt systemskifte är vad vi behöver. Det är dags att byta trumman mot
fiolen. Vi vill inte längre känna dogmatikens smak av tran.
Jag hoppas att Ingvar Carlsson är en
modig man. I Sverige fordras det stort
mod att i praktisk politik gestalta det
självklara förhållandet att arbetare, företagare och regering sitter i samma båt.
Det är lättare att spränga en
atom än att skingra en fördom.
Hur många byråkrater som bör vara med
är däremot oklart. För många sänker
vårt stolta skepp.
En människa tryckt av problem har
ingen filosofi. Det krävs mod att överge
plakaten och skaffa sig en filosofi. Sverige är svårt nedgånget. Den låga nivån på
skolutbildningen kan få katastrofala följder. Det stupida skattesystemet är en
tvångströja som får oss att ineffektivt
famla omkring.
Men samtidigt skjuter tusen blad ur
jorden. Skaffar vi oss samma filosofi
som våren ligger en mångskimrande
värld öppen.
Sverige efter Palme
Vart är Sverige på väg efter de
starka känslostormar som svept
över landet i samband med Olof
Palmes död? Olof Palme,
Sveriges mest omdiskuterade
politiker, var en vänsteraktivist,
som arbetade med skarpa
konturer och kontraster och
väckte motstridiga känslor.
Sven Fagerberg hoppas att
Palme-eran nu är slut och att
Sverige går en mera kreativ
framtid till mötes.
Sven Fagerberg är författare.
I
bötjan av april, när jag skriver detta,
ligger snön kvar här och där i decimetertjocka skikt, men på de bara
fläckarna sprutar tusentals blad upp ur
jorden. Krokusen vid söderväggen har
redan blommat några veckor; jag tänker
på nymornade änglar i sina gula kalaskostymer, på trumpeter som oemotståndligt blåser bort den sista snöns sotiga
tristess.
Ljuset skillrar i bokens knoppar. Det
vore en galenskap att inte bejaka det stora underverket.
2
Vart är Sverige på väg denna vår 1986,
efter de starka känslostormar som svept
över landet i samband med Olof Palmes
död? Det beror givetvis på oss själva, på
vår vilja, vår heder, vår sanningskärlek.
Min egen förhoppning är att en epok gått
i graven, att vi skall ha förmåga att ta till
vara de utomordentliga möjligheter som
öppnar sig.
Låt oss först begrunda det som skett.
Jag kände en djup sorg över att våldet än
en gång triumferat, över att en människa
alldeles för tidigt ryckts bort från den
mognadsprocess, som kallas livet. Den
sorgen delades av alla, och den gäller
självklart också andra som känslokallt
dödats, till exempel den väktare, som
mördades i Malmö.
Olof Palme, Sveriges mest omdiskuterade politiker, var en vänsteraktivist,
som arbetade med skarpa konturer och
kontraster. De motstridiga känslor han
väckte kom till uttryck i offentlig debatt
och i otaliga samtal människor emellan.
men efter hans död skedde en märklig
förvandling. Det har sagts att Olof Palme
blev en mytisk fridsfurste, att han helgonförklarades, att han förgudades som
en gång Lenin och Stalin.
Det visade sig att vi också i Sverige
hade ett starkt behov av en personkult.
3
Under min värnpliktstid omkring 1940
hände det attjag blev beordrad att tjänstgöra som tolk på järnvägståg som transporterade tyska soldater genom vårt
land. De reste obeväpnade den långa vä-
gen mellan Riksgränsen och Helsingborg, på permission från kriget uppe i
norr.
Unga pojkar bland de meniga var uppriktiga nazister. De prisade Hitler i
högstämda ordalag. Vilken hjärna, vilket
intellekt hade han inte! Vilken talare var
Också i Sverige har vi ett starkt
behov av en personkult.
han inte, hur hade han inte frälst de små i
samhället från arbetslöshetens fasor.
Det var mitt första möte med en
personkult. Styrkan i den övertygelse
som blottades förvånade mig. Jag insåg
att det jag fått lära mig under mina studier, att söka efter fakta, att kritiskt
granska, att argumentera sakligt inte
skulle haft det minsta inflytande.
Sedan dess har jag mött personkult på
många håll. Jag har stått bland människor som använder sin fritid till att köa i
timmar framför mausoleet vid Röda Torget. Hade de kommit frivilligt eller var
de kommenderade? Vad var det för ett
behov som krävde att man betraktade
döda, förgudade män genom kistornas
glaslock under någon minut? Kanske var
203
den egna viljan så svag att man helst lade
sitt öde i händerna på en Fiihrer.
4
Det fanns också tvivlare på tågen med
tyska soldater. De var i regel officerare,
högt bildade och inte längre unga. Försiktigt frågade de om världen utanför
Tyskland. Vad tänkte man, vilka böcker
lästes? Med miner och tonfall, med enstaka ord gav man uttryck för sitt behov
att bryta isoleringen, för sin hjälplöshet.
Vissa passagerare åkte sålunda mot sin
vilja, men med på tåget var de i alla fall.
En blind naturkraft ryckte dem med sig.
Hitler var inte en ledare, han var ett
symptom på starka strömningar i tiden.
Europa har under 1900-talet i små eller
stora steg förändrats mot totalitär socialism. Människorna har känt sig hemlösa i
den snabba utvecklingen, de har sökt sig
till kollektiv trygghet och förkastat en
frihet under ansvar. Vi kan peka på Sovjet och dess lydstater, på starka vänsterkrafter i de flesta av Europas fria länder.
Sveriges långsamma men beslutsamma
vänsterväg är ett exempel på det sistnämnda.
Det tycks sålunda finnas ett djupt behov av en totalitär livsform, fascistisk
eller kommunistisk. I stället för att arbeta kreativt vill man skjuta ansvaret ifrån
sig och förlita sig på en avgudad Fiihrer.
Frihet är en utmaning till skapelse man
inte vågar anta. Kanske tvivlar man på
sin kompetens, kanske är man rädd för
sin egen grymhet.
Det kan invändas att Hitler och Mussolini föll, att det finns starka motkrafter. Givetvis, men vi skall inte glömma
att de en gång bejublade fascistiska diktaturerna besegrades av yttre, militärt
l
l
204
våld, inte av inre, läkande krafter.
Den känslovåg som vällde fram efter
Olof Palmes död och kristalliserades i
personkult visar med skrämmande tydlighet att den totalitära tendensen fortfarande är stark. Personkult är alltid uttryck för en totalitär tendens.
När en människa förgudas uppstår
behovet av en balanserande syndabock.
Den primitiva inställningen att se världen i svart och vitt, att skilja sin egen
flock med största tydlighet från andra
flockar, slår sålunda helt igenom. I
Hitlers fall var judarna det onda, i Sverige utmålades Olof Palmes politiska motståndare som de värsta mörkmän, i
själva verket egentligen skyldiga till mordet.
Till och med några av våra ”intellektuella” föll ner i denna känslody av
förgudning och hat. Ett problem med
epoken Palme har just varit att de intellektuella svikit sitt uppdrag. Vi har noga
räknat knappast haft några intellektuella.
Däremot har det funnits gott om dogmatiker som ersatt sin bristande begåvning och sitt obefintliga sanningskrav
med trosartiklar, formulerade på fyrkantiga plakat.
5
Med epoken Palme syftar jag på en
tjugoårsperiod, ungefär från 1966 och
framåt. Under denna period hade Palme
ett stort politiskt inflytande, oavsett vem
som var statsminister.
Vad stod Olof Palme för? Jag träffade
honom då och då under åren omkring
1970, i regel vid och efter sammanträden
i forskningsberedningen. I enskilda samtal togjag upp några frågor med honom,
bland annat kriget mot Biafra, en utbrytarstat som enligt min mening och
många andras, exempelvis Sartres, hade
en unik möjlighet att förverkliga afrikanska frihetsdrömmar. Ibofolket var
högt begåvat, det hade resurser till en
verklig frigörelse, inte bara politisk utan
också ekonomisk och kulturell. Genom
ett fritt Biafra skulle världskulturen på
nytt kunnat berikas av afrikansk egenart.
England och Sovjet ingrep genom
vapenleveranser och experthjälp mot
Biafra, som stod inför ett katastrofalt nederlag, Jag vädjade till Palme att ta ställning mot det illdåd, som begicks inför
öppen ridå, men förgäves. Han var helt
behärskad av socialistisk dogmatik. Biafras frihetsrörelse var inte socialistisk;
då spelade det ingen roll att frihetsälskande människor dödades i tiotusental
och hundratusental, att en nykolonialism
Personkult är alltid uttryckför en
totalitär tendens.
i form av ekonomiskt och ideologiskt
förtryck gick segrande fram.
En annan gång talade vi om ”skapande samhälle”, ett begrepp jag arbetade
med i slutet av sextitalet. Syftet var att
främja kreativ aktivitet över hela fåltet,
från ekonomi till kultur. Också nu var
Palme helt oförstående. Den problematik som gällde företagande i stor eller
liten skala, som gällde skapandet av en
kulturell infrastruktur, det vill säga en
bildad allmänhet, var honom främmande. Ett verkligt skapande samhälle, sade
han, var det som kunde förbättra
sjukvården och höja pensionerna.
Mot detta senare hade jag självfallet
ingenting att invända. Man måste dock
ha något att fördela. Under PaJmes ledning har svensk levnadsstandard halverats i jämförelse med ett från dogmatik
och fackligt skråväsen fritt land som
Schweiz. Den kulturella nivån har likaledes sjunkit.
Det fanns en styrka, en förtvivlan,
nästan en skräck i sorgen över Olof
PaJmes död, som inte enbart kunde gälla
hans person. Han var omstridd också
bland sina egna, de Sifosiffror som
uttryckte det egna partiets förtroende
var i hans fall låga. Sorgens styrka gällde
med säkerhet något annat.
Kanske innehöll sorgen också en djup
och omedveten smärta över ett slutgiltigt
misslyckande, över ett definitivt avsked
till en paradisdröm.
Den mäktiga staten har ju varit vår
senaste utopi, vår senaste dröm om frälsDe intellektuella har svikit sitt
uppdrag under epoken Palme.
ning. Tecknen har varit illavarslande
länge nog, men Olof Palme var benhårt
troende. När han första gången tillträdde
som statsminister hade han en unik
chans att leda Sverige mot ekonomisk
och kulturell framgång. De yttre förutsättningarna var de bästa, och vad som
behövde göras för att stimulera landets
kreativa krafter var ingalunda en hemlighet. Men Palme kunde inte välja något
annat än den dogmatiska vägen, nedre
botten till vänster.
En statsman arbetar för helheten, för
mångfald och mognad. Olof Palme var
ingen statsman. Typiskt för honom var
att han efter något år flydde från
205
forsningsberedningen , en miljö där Erlander trivdes. På samma sätt flydde han
från det moderna samhället, med dess
höga komplikationsgrad och stora kreativa möjligheter, till sådana drömmar
och slagord som gynnar en folktalare. I
denna sistnämnda roll var Palme skicklig, för egen del minns jag bäst hans fras
om hatets och illviljans kolportörer.
Det gör ett djupt intryck när man ser
bumerangen återvända.
6
Vad är alternativet? Låt oss begrunda en
sann dialog från tiden strax efter valet
1985.
”I år svekjag för första gången moderaterna,” säger en medelålders dam.
”Jag röstade på Westerberg.”
”Du kunde inte underlåta att bli charmad,” retas jag.
”Visst blev jag charmad , det är skönt
för en luggsliten mamma att få känna sig
lycklig, men skälet var ett annat. Genom
mina barn har jag kommit i kontakt med
muffare från Djursholm. Och något så
arrogant och odrägligt, något så snorkigt
och osnutet …”
Orden stockar sig i halsen på den uppretade men ingalunda luggslitna damen.
” Du har haft otur,” svarar jag. ” Rötägg
finns alltid. Jag har träffat många moderata ungdomar, artiga och arbetsvilliga,
med en ödmjuk känsla inför den okunnighet som hör ungdomen till.”
”Visst finns det ungdom med resning,” svarar den nyblivna folkpartisten
och sveper kaschmirsjalen tätare runt
axlarna, ”men mitt intryck har bek~äf?-
tats från flera håll. M måste börja på ny
kula. De där muffarna måste modereras!”
206
7
Svensk kapitalism saknar ett eget ansikte, den är i mycket en kopia av ett amerikanskt original. I detta ligger för närvarande ingenting smickrande, tyvärr. En
självbesinning inom vissa kretsar av nä-
ringslivet, en rehabilitering av gamla värden är emellertid av yttersta vikt för en
svensk förnyelse.
Som ett exempel på kreativt förfall tog
jag i ett annat sammanhang upp frågan
om de på senare tid så vanliga uppköpen
av företag. Jag sade ungefär:
En lysande framtid väntar om vi förmår att skaka av oss det socialistiska
oket. Alternativet är dock inte den form
av kapitalism vi för närvarande har.
Också kapitalismen verkar förbrukad
och utan förmåga att skapa ett livsinnehåll. Det gamla kravet, att producera
gedigna produkter till låga priser, har i
alltför ringa grad kompletterats med miljövård och hänsyn till de anställdas berättigade krav på vinstandel och personlig utveckling. Inte heller har man förstått att bevara den stimulerande konkurrenssituationen utan i stället förfallit
till monopolsträvanden.
Man tycks till och med ha glömt kravet att producera en bra produkt. Peter F
Drucker, välkänd också i Sverige för
många böcker om effektivt företagande,
hävdar i vinternumret 1986 av The Public Interest att den amerikanska industrin
eroderar och förlorar exportmarknader,
framförallt till Japan. Som huvudskäl
anger hand den sedan 1980 allt vanligare
förekomsten av ”hostile take-overs”,
det vill säga uppköp av företag mot deras
vilja.
Hotet från de fientliga uppköparna,
”the raiders” eller stråtrövarna, hänger
över allt fler företag och försvårar den
långsiktiga investeringspolitiken, japanernas specialitet. Av de omkring 500
amerikanska företag som sedan 1980
fientligt uppköpts visar 70 % klart sämre
resultat efter någon tid. Företagen slås
sönder, värdefulla delar säljs ut för att
täcka stråtrövarnas kostnader. Personalens moral sjunker, ofta ser speciellt
cheferna sitt livsverk förstöras.
Också i Sverige är stråtröveri, i motsats till det tålmodiga företagsbyggandet,
högsta mode. Drucker anser att stråtröveriet är samhällsskadligt, att den
ende som tjänar på det är stråtrövaren
själv. Den kapitalistiska trenden just nu
är ingenting att glädjas åt.
OlofPalme var ingen statsman.
”Sänk räntan och stoppa galenskapen
att köpa upp företag!” uppmanade 1984
Lee Iacocca, av många ansedd som
USA:s främste industriman.
8
En tydlig bild av positiva och negativa
tendenser i dagens amerikanska kapitalism kan vi få av Iacoccas självbiografi,
eller autobiografi, som det så träffande
står på omslaget. Iacocca var ju VD för
Ford, avskedades av den maktfullkomlige Henry Ford, som inte tålde en kompetent person i sin närhet, och blev VD
för det svårt nergångna Chrysler.
Iacocca är en rask sälle, arbetsam,
hårdhänt och offervillig, som vill sätta
sitt företag och hela USA på friska, ekonomiska fötter. Han har genomskådat
sin maktlystnad och sin girighet och insett det effektiva i att söka gemensamma
lösningar och att dela med sig till alla av
de värden, som eventuellt skapas. Knytnäven skall bytas mot ett handslag.
I förbifarten ger Iacocca sin syn på det
rådande affärsklimatet i USA. Jag skall
inte gå in på detaljer, men den bild som
målas upp av amerikanska företagares
attityder, utan känsla för tidens strömningar, är föga upplyftande. Kortsiktiga,
egoistiska målsättningar dominerar. Nå-
gon hållbar livsfilosofi skymtar inte, i regel har man inte ens en företagsfilosofi.
Och detsamma gäller Sverige. Vi saknar därför ett fungerande alternativ till
socialismen, formulerat och exemplifierat på ett sådant sätt att ett flertal kan
uppleva det med sin känsla. Den som
enbart vädjar till förnuftet vinner inga
val.
Hos lacocca finns en ansats till kreativ
filosofi, och detsamma kan sägas om Jan
Den kapitalistiska trendenjust nu
är ingenting att glädjas åt.
Carlzon, som på liknande sätt lagt fram
sina ideer i biografins form. Ett tredje
hoppingivande exempel är det polska
solidaritet, som visat på möjligheter att
arbeta för frihet och människovärde
trots ett härskande socialistiskt system.
Utvecklingen i Ungern är också något
att glädjas åt, men varför är våra inrikes
borgare så bleka om nosen? De har sedan länge passivt betraktat en visserligen
i små steg genomförd men dock långtgå-
ende förändring mot en kommandostaL
Varför har man inte gjort ett starkare
motstånd, varför låter man den fördärvliga utvecklingen ha sin gång?
207
9
Väntar också det svenska borgerskapet
på en Fiihrer? Risken förefaller stor.
Visst har man ofta de rätta åsikterna,
men mod och handlingsvilja saknas. Nå-
gon övertygelse att följa tycks man inte
ha. Tron på den egna saken finns i stället
hos motståndarna.
Att okunnighet ofta, i synnerhet i politiska frågor, är kopplad till stark övertygelse, vet vi alla. Vi kan vara säkra på att
endast ett fåtal av väljarna har en någorlunda klar bild av innebörden i begrepp
som marknadsekonomi, inflation, reallön, vinst, aktiebörs. Vad välståndet beträffar tror de flesta att det skapas av
Bertil Blomqvist & Co.
Ändå, trots den otillräckliga kunskapens gungfly, har man på vänsterhåll de
starkaste politiska övertygelser. Om
samhället vore politiskt moget behövde
man knappast ha några valkampanjer;
väljarna skulle bedöma partierna efter
deras insatser under den gångna mandatperioden. Men nu vinner den som skickligt spelar på känslosträngar stora fördelar.
Ju mera bakom flötet desto säkrare i
korken, skulle man kunna säga. Eller,
för att citera Einstein: Det är nedslående
att leva i en tid då det är lättare att
spränga en atom än att skingra en fördom.
Det är självklart att en begåvad människa känner tvekan. Hon tänker inte i
svart och vitt, hon förkastar enkla lösningar och kan se skäl för och emot.
Hennes fantasi kan leda fram till icke
avsedda konsekvenser. Hon vet av erfarenhet att livet oftast är mer komplicerat
än vad man skulle vilja tro.
Men ändå är det egendomligt att det i
208
så väsentliga frågor, som det här gäller,
inte finns någon fast övertygelse hos socialismens motståndare. Jag vill nämligen påstå att socialstatens framväxt är
ett resultat av tvivel och osäkerhet hos
dem som borde vara dess motståndare.
En alternativ övertygelse, omfattad med
passionerad kraft, har saknats.
Moderatemas mindre lyckade val 1985
berodde enligt min uppfattning på att
man överskattade väljarna. Man vädjade
till förnuftet, inte till en oreflekterad
känsla. Det gjorde däremot Palme och
Westerberg, fast på olika sätt.
Under mina många år på Electrolux
lärde jag mig att en försäljare som inte
tror på sin produkt är en dålig försäljare.
Han övertygar inte. Finns det däremot
en äkta övertygelse förmedlas den på
delvis intuitiv väg till kunden.
Skall utvecklingen i Sverige vridas
mot ett öppet, kreativt, generöst och hederligt samhälle måste de som önskar en
sådan utveckling vara bergfast övertygade om att den har ett högt värde. Har
man, som så många borgare, ett gnagande tvivel om att man hugger för sig
för mycket, att den andra sidan ändå har
en rättvis sak, får man se till att orsaken
till den känslan försvinner.
En övertygelse kan aldrig motiveras
med förnuftet, den vilar alltid på en värdering av känslomässig natur. Detta betyder ingalunda att förnuftet förkastas,
tvärtom, det skall genomsyra känslan.
Förnuftet är ett nödvändigt verktyg,
men det räcker inte med ett verktyg. De
känslor, som skall styra förnuftet, får givetvis inte vara av vilken art som helst.
Jag syftar inte på avund och hat, girighet
och grymhet, inte heller på den likaledes
alltför vanliga lusten att lyckas utan ansträngning. Allra sämst är det behov av
lydnad, som tar sig uttryck i personkult
och längtan efter en Fiihrer.
En kraftfull, borgerlig politik bör bygga på annan grund. Vi kan tänka på friheten, på människans unika värde eller
mångfalden, på den kreativa handlingen
och mognadsprocessen som livets högsta mål.
Visst är det bra att den vansinniga
skattepolitiken angrips, men det räcker
inte.
10
Det finns inga linjaler i naturen.
Tanken att effektiviteten i ett centralstyrt löntagarkollektiv skulle vara lika
stor som effektiviteten i ett samhälle, där
enskilda individer och enskild arbetslust
Vi saknar ett fungerande alternativ till socialismen.
får göra sig gällande, är psykologiskt
naiv.
Har Ingvar Carlsson den tanken?
Hos Palme saknades en överblick, en
samtidsanalys som var något mer än en
anpassning till massan. Den demokratiska livsmöjligheten vilar på en paradox:
de av folket valda får inte följa folkets
”vilja”, de måste vara klokare än så.
I en sång om den öppna vägen konstaterade Ogden Nash att ett plakat aldrig
var lika vackert som ett träd. Och kanske, om inte plakaten föll, skulle han
aldrig mer få se ett träd.
Ogden Nash syftade på de väldiga reklamskyltar, som ofta förfular landskapet längs de amerikanska autostradorna.
Köp Coca Cola, se den sensationella
showen i Las Vegas, två dina händer i
resignation. Men vi kan också tänka på
plakaten som dogmatikernas förenklade
slagord, med vädjan till de sämsta av
känslor. Den bilden håller rakt igenom;
natur och sanning skyms. ”Kanske skall
jag aldrig få se en sanning.”
Ingvar Carlsson har bötjat bra, men är
han stark nog att låta de dogmatiska plakaten falla? Risken är stor att han i stället själv faller för de ”lättfattliga”, för
Rune Molin och P O Edin, för Lars Werner och Bo Södersten etcetera, etcetera.
Jag hoppas att IC i valet mellan proboxning och samförstånd inte väljer fel,
att marxismens peruk får ligga oanvänd.
I så fall behöver både han och borgarna
en ny ideologi, vilande på kreativ grund.
Den som enbart vädjar tillförnuftet vinner inga val.
Jag skall här, avslutningsvis, bara antyda en aspekt, nämligen att arbetare
och småföretagare bör sättas i centrum.
Det som är bra för dem är bra för Sverige.
Socialdemokraterna har ingalunda
främjat arbetets sak, den grupp som gynnats är i stället tjänstemännen i den ·offentliga sektorn, till vilken vi i detta sammanhang också måste räkna fackföreningsrörelsen, etermonopolen och den
subsidierade pressen. Det är denna
grupp som blivit våra nya herrar, som
fått makt att hunsa oss, som fått
mängder av skattefria förmåner, till exempel fria resor och en ändlös rad av
”konferenser” eller organiserad lättja.
Det är dessa tjänstemän, som i socialdemokratin sett en bred chausse till kött- 209
grytorna. De säger sig företräda de
svaga, de missgynnade, men sanningen
är att de bara företräder sig själva och i
stället exploaterar arbetarklassen, som
lever på svältgränsen nu som förr. Arbetarna betraktas som en onyanserad massa, kollektivansluten och ringaktad, dirigerad och företrädd in i detalj. Allt är
styrt av herrefolket, från information till
illusion.
Tidigare i denna artikel har också jag
gett begreppet massa en negativ innebörd. Men låt mig betona att denna nedvärdering inte gäller de enskilda individerna utan endast det av herrarnas slagord manipulerade kollektivet.
Fotografen Richard Avedon ägnades
nyligen en utställning på museet för modern konst i San Francisco. Hur kommer
det sig, frågade en reporter, att varje
människa på dina bilder, oavsett sitt livsöde, är intressant och vibrerar av mening?
Avedon svarade att vem som helst
kunde använda samma teknik som han,
det var inte en fråga om konst eller ens
konsthantverk. Fotograferade man på
samma sätt skulle man upptäcka att varje individ blev allegorisk och arketypisk
och sålunda lämnade ett vittnesbörd om
människans villkor.
Då följer att också vi är människor,
kunde byråkraterna här invända. Givetvis, såväl uppsyningsmannen som slavä-
garen ger oss en inblick i det mänskliga.
Ett första steg i arbetarens upprättande kunde vara en frigörelse från avtalsförhandlarnas förmynderi. I gamla tider
tog man rätten i egna händer; blodshämnden är ett exempel. Omkring 500 år
före Kristi födelse kom man i Grekland
på iden att i stället införa ett domstols- 210
förfarande; en jury om tolv personer
skulle döma. Om detta handlar ett av
mänsklighetens största dramer, Orestien.
Strejk och lockout är våldshandlingar
på samma primitiva nivå som blodshämnden och ovärdiga ett modernt samhälle. Hur absurt är det inte att några
förhandlare har rätt att förstöra sin nästas ekonomi. Ett nytt system, grundat på
skiljedom, bör prövas.
Ett skiljedomsförfarande skulle i hög
grad underlättas om en betydande del av
lönen utbetalades i form av vinstandel,
som hos de kloka japanerna. Ett sådant
system innebär vidare att löntagaren omvandlas till medarbetare. Han får ett
ökat intresse för sin uppgift, hans viktiga
roll blir uppenbar för honom själv och
andra. Vad de offentliganställda beträffar kan vinstandelar beräknas som utfall
mot en budget.
Systemet att valje år genom förhandlingar höja lönerna mer än vad produktionsökningen motiverar är också det importerat från USA. Facket kom med sina
krav och bolagen accepterade efter sedvanlig prutning. Nu hade bolagen en i
allmänhetens ögon giltig anledning att
höja priserna, men vad allmänheten inte
kunde se var att priserna höjdes mer än
vad löneökningarna motiverade. På det
sättet trodde bolagen att de kunde lura
både arbetare och allmänhet.
Sveriges ekonomi har svårt skadats
genom för höga löneökningar under lång
tid. Vårt förhandlingssystem är i själva
verket ett system för kretiner. Bara kretiner kan komma på iden att äta upp utsädet och sättpotatisen. Bara kretiner
kan komma på iden att konsumera det
kapital som borde investerats, att dessutom hämma och bekämpa den viktigaste faktorn av dem som skapar välstånd,
nämligen viljan och förmågan till företagande.
Ett verkligt systemskifte är vad vi behöver. Det är dags att byta trumman mot
fiolen. Vi vill inte längre känna dogmatikens smak av tran.
Jag hoppas att Ingvar Carlsson är en
modig man. I Sverige fordras det stort
mod att i praktisk politik gestalta det
självklara förhållandet att arbetare, företagare och regering sitter i samma båt.
Det är lättare att spränga en
atom än att skingra en fördom.
Hur många byråkrater som bör vara med
är däremot oklart. För många sänker
vårt stolta skepp.
En människa tryckt av problem har
ingen filosofi. Det krävs mod att överge
plakaten och skaffa sig en filosofi. Sverige är svårt nedgånget. Den låga nivån på
skolutbildningen kan få katastrofala följder. Det stupida skattesystemet är en
tvångströja som får oss att ineffektivt
famla omkring.
Men samtidigt skjuter tusen blad ur
jorden. Skaffar vi oss samma filosofi
som våren ligger en mångskimrande
värld öppen.