Irving Kristol; Vänstervriden liberalism
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
IRVING KRISTOL:
Vänstervriden
liberalism
Amerikansk liberalism och
europeisk socialdemokrati har
båda rört sig påtagligt till
vänster.
Det demokratiska parti som
Truman, Kennedy och Johnson
ledde – och den anda av
amerikansk liberalism som de
företrädde – är radikalt olik
dagens motsvarigheter.
Samma utveckling har skett
inom den europeiska
socialdemokratin som alltid varit
befryndad med amerikansk
liberalism. Den socialdemokratiska riktning som
symboliserades av en Gaitskell
eller en Schumacher utgör idag
en minoritetsströmning i den
europeiska socialdemokratin.
Vi bevittnar en kris inom
traditionellliberal och
socialdemokratisk ideologi som
ställts inför en värld den kanske
frambragt men inte längre kan
förstå.
(Artikeln har i en längre version
varit publicerad i Wall Street
Journal/Europe)
Professor Irving Kristal tillhör
ledningen för The American
Enterprise Institute.
A
tt följa den intensiva debatt som
förs i den amerikanska kongressen om den sk reagandoktrinen –
det vill säga frågan huruvida militärt bistånd skall ges till antikommunistiska rebeller i Nicaragua och (möjligen) Angola
– är en förvirrande upplevelse. Varför
har debatten för övrigt uppstått?
Ett sätt att besvara frågan är att ställa
en annan fråga: Om Harry Truman eller
John F Kennedy eller Lyndon Johnson
vore president idag, skulle de då gjort sig
. till tolk för den åsikt som dagens demokratiska parti intar? Det demokratiska
parti som de ledde, och den anda av
amerikansk liberalism som de företrädde, var radikalt olika dagens motsvarigheter.
Inte heller är det ett exklusivt amerikanskt fenomen vi bevittnar. Den europeiska socialdemokratin har alltid varit
befryndad med amerikansk liberalism –
de är bägge varianter av samma politiska
impuls – och det har skett en parallell
förändring i Europa. Den socialdemokratiska riktning som symboliserades av
en Gaitskell eller en Sebumaeher utgör
idag en minoritetsströmning i den europeiska socialdemokratin som helhet, vilken står avgjort till vänster.
Först nu, och i efterhand, kan vi bedö-
ma de lavinartade dimensionerna av den
politiska förändring som inträffade inom
demokratierna i Väst under det sena 60-
talet och det tidiga 70-talet. Mycket
bläck har spillts på den ”konservativa
renässansen” under de senaste två årtiondena. Ganska liten uppmärksamhet
har däremot ägnats en av de viktigaste
orsakerna till denna renässans – nämligen den snabba och märkliga vänstervridningen inom amerikansk liberalism
och europeisk socialdemokrati.
Den amerikanska liberalismen
Efter det andra världskriget hade amerikansk liberalism två inslag. Det första
och klart viktigaste var det som kan kallas antikommunistisk liberalism. (l Europa återfanns denna på socialdemokratins
”högerflygel” ). Den som vill få en god
uppfattning om den ideologiska kärnan
hos denna politiska strömning kan läsa
Arthur Schlesinger Jr:s The Vital Center
– låt vara att de flesta demokratiska
kongressledamöter på den tiden ansåg
den alltför liberal. Det var denna liberalism som rättfärdigade trumandoktrinen,
byggde upp NATO, utkämpade koreakriget, och från böljan stödde USA:s
närvaro i Vietnam. Idag har den åsatts
den förklenande etiketten ”kallakrigsliberalism” av liberalismens ideologer.
Den snabba och märkliga vänstervridningen inom amerikansk liberalism och europeisk socialdemokrati.
Dessa ideologer är arvtagare till ett annat drag i den liberala traditionen – vad
som under efterkrigsåren kallades den
”anti-antikommunistiska” liberalismen.
Denna ideriktning ansåg USA vara åtminstone lika skyldigt till det kalla kriget, ja, kanske mer skyldigt. Den skyggade för valje tanke på Sovjetunionen
som ”det ondas imperium” men var
samtidigt öppen för antydningar om att
USA, allt vägt och mätt, kunde förtjäna
omdömet ifråga. Den var i stort sett likgiltig för undertryckaodet av friheten
och de mänskliga rättigheterna i kommunistländerna, men blev indignerad
233
över minsta antidemokratiska drag hos
auktoritära regimer som råkade vara
USA:s förbundna. Den var inte uttalat
prosovjetisk, men var underförstått och
energiskt antiamerikansk.
Fram till 1960-talets mitt omfattades
denna ”anti-antikommunism” blott av
ett fåtal inom det demokratiska partiet,
främst ”intellektuella” det vill säga
professorer och deras doktorander, vetenskapsmän och pressen. År 1972 hade
denna riktning däremot blivit stark nog
att nominera sin egen kandidat, George
McGovern, och alltsedan dess har den
dominerat partikonventen. Eftersom den
hade gott om ungdomliga aktivister kom
den snabbt att prägla de växande sekretariaten i kongressen. Man har en känsla
av att det finns många demokratiska
kongressledamöter som inte finner sig
särskilt väl tillrätta i sitt nya parti, men
de har få alternativ till att godta vad som
sker.
statsvetarna är alltjämt oense, huruvida 1980 utgör ett av de ”kritiska val”
som markerar en djupgående förändring
av USA:s politiska spektrum. De intresserar sig dock för fel årtal. Det är 1972
som enligt vad vi nu kan se var det ”kritiska valet” – inte därför att Richard
Nixon vann, och inte därför att George
McGovern förlorade, utan därför att
George McGovern överhuvudtaget nominerades. Det är 1972 års demokratiska
partikonvent som antyder en avgörande
strömkantring i amerikansk politik.
Ideologisk kris
Varför skedde då detta? Varför böljade
amerikansk liberalism och europeisk socialdemokrati mer eller mindre samtidigt
röra på sig påtagligt åt vänster? Frågan
234
är inte lätt att besvara, även om det rimligen kan antas att vad vi bevittnar är en
djupgående kris inom traditionell liberal
och socialdemokratisk ideologi som
ställts inför en värld den kanske har
frambragt men inte längre kan förstå.
Vi bevittnar en djupgående kris
inom traditionell liberal och socialdemokratisk ideologi.
Det är en kris som i alla västländer leder
till en bister politisk polarisering. Man
kunde en gång på allvar tala om en utrikespolitik ”över partigränserna” i dessa
länder, men den ideologiska överlappning som gjorde en sådan politik möjlig
har numera helt försvunnit.
Pressen ser oundvikligen växande
”extremism” bara i den konservativa
delen av spektrumet. Detta beror givetvis på att pressen själv idag införlivats
med den vänsterliberalism som har ersatt den äldre liberalismen.
Folk i allmänhet däremot tycks varken
i USA eller i Västeuropa helt kunna fatta
vad som skett alltsedan 1972. Detta är
också skälet till att något som liknar en
konservativ majoritet kan komma att ta
form i alla dessa länder. Men det kommer inte att visa sig lätt för något konservativt parti att regera, därför att det
ställs inför en stridslysten opposition
som har för avsikt att opponera till vaije
pris. Exakt hur svår denna uppgift kan te
sig erfar för närvarande reaganadministrationen.
Vänstervriden
liberalism
Amerikansk liberalism och
europeisk socialdemokrati har
båda rört sig påtagligt till
vänster.
Det demokratiska parti som
Truman, Kennedy och Johnson
ledde – och den anda av
amerikansk liberalism som de
företrädde – är radikalt olik
dagens motsvarigheter.
Samma utveckling har skett
inom den europeiska
socialdemokratin som alltid varit
befryndad med amerikansk
liberalism. Den socialdemokratiska riktning som
symboliserades av en Gaitskell
eller en Schumacher utgör idag
en minoritetsströmning i den
europeiska socialdemokratin.
Vi bevittnar en kris inom
traditionellliberal och
socialdemokratisk ideologi som
ställts inför en värld den kanske
frambragt men inte längre kan
förstå.
(Artikeln har i en längre version
varit publicerad i Wall Street
Journal/Europe)
Professor Irving Kristal tillhör
ledningen för The American
Enterprise Institute.
A
tt följa den intensiva debatt som
förs i den amerikanska kongressen om den sk reagandoktrinen –
det vill säga frågan huruvida militärt bistånd skall ges till antikommunistiska rebeller i Nicaragua och (möjligen) Angola
– är en förvirrande upplevelse. Varför
har debatten för övrigt uppstått?
Ett sätt att besvara frågan är att ställa
en annan fråga: Om Harry Truman eller
John F Kennedy eller Lyndon Johnson
vore president idag, skulle de då gjort sig
. till tolk för den åsikt som dagens demokratiska parti intar? Det demokratiska
parti som de ledde, och den anda av
amerikansk liberalism som de företrädde, var radikalt olika dagens motsvarigheter.
Inte heller är det ett exklusivt amerikanskt fenomen vi bevittnar. Den europeiska socialdemokratin har alltid varit
befryndad med amerikansk liberalism –
de är bägge varianter av samma politiska
impuls – och det har skett en parallell
förändring i Europa. Den socialdemokratiska riktning som symboliserades av
en Gaitskell eller en Sebumaeher utgör
idag en minoritetsströmning i den europeiska socialdemokratin som helhet, vilken står avgjort till vänster.
Först nu, och i efterhand, kan vi bedö-
ma de lavinartade dimensionerna av den
politiska förändring som inträffade inom
demokratierna i Väst under det sena 60-
talet och det tidiga 70-talet. Mycket
bläck har spillts på den ”konservativa
renässansen” under de senaste två årtiondena. Ganska liten uppmärksamhet
har däremot ägnats en av de viktigaste
orsakerna till denna renässans – nämligen den snabba och märkliga vänstervridningen inom amerikansk liberalism
och europeisk socialdemokrati.
Den amerikanska liberalismen
Efter det andra världskriget hade amerikansk liberalism två inslag. Det första
och klart viktigaste var det som kan kallas antikommunistisk liberalism. (l Europa återfanns denna på socialdemokratins
”högerflygel” ). Den som vill få en god
uppfattning om den ideologiska kärnan
hos denna politiska strömning kan läsa
Arthur Schlesinger Jr:s The Vital Center
– låt vara att de flesta demokratiska
kongressledamöter på den tiden ansåg
den alltför liberal. Det var denna liberalism som rättfärdigade trumandoktrinen,
byggde upp NATO, utkämpade koreakriget, och från böljan stödde USA:s
närvaro i Vietnam. Idag har den åsatts
den förklenande etiketten ”kallakrigsliberalism” av liberalismens ideologer.
Den snabba och märkliga vänstervridningen inom amerikansk liberalism och europeisk socialdemokrati.
Dessa ideologer är arvtagare till ett annat drag i den liberala traditionen – vad
som under efterkrigsåren kallades den
”anti-antikommunistiska” liberalismen.
Denna ideriktning ansåg USA vara åtminstone lika skyldigt till det kalla kriget, ja, kanske mer skyldigt. Den skyggade för valje tanke på Sovjetunionen
som ”det ondas imperium” men var
samtidigt öppen för antydningar om att
USA, allt vägt och mätt, kunde förtjäna
omdömet ifråga. Den var i stort sett likgiltig för undertryckaodet av friheten
och de mänskliga rättigheterna i kommunistländerna, men blev indignerad
233
över minsta antidemokratiska drag hos
auktoritära regimer som råkade vara
USA:s förbundna. Den var inte uttalat
prosovjetisk, men var underförstått och
energiskt antiamerikansk.
Fram till 1960-talets mitt omfattades
denna ”anti-antikommunism” blott av
ett fåtal inom det demokratiska partiet,
främst ”intellektuella” det vill säga
professorer och deras doktorander, vetenskapsmän och pressen. År 1972 hade
denna riktning däremot blivit stark nog
att nominera sin egen kandidat, George
McGovern, och alltsedan dess har den
dominerat partikonventen. Eftersom den
hade gott om ungdomliga aktivister kom
den snabbt att prägla de växande sekretariaten i kongressen. Man har en känsla
av att det finns många demokratiska
kongressledamöter som inte finner sig
särskilt väl tillrätta i sitt nya parti, men
de har få alternativ till att godta vad som
sker.
statsvetarna är alltjämt oense, huruvida 1980 utgör ett av de ”kritiska val”
som markerar en djupgående förändring
av USA:s politiska spektrum. De intresserar sig dock för fel årtal. Det är 1972
som enligt vad vi nu kan se var det ”kritiska valet” – inte därför att Richard
Nixon vann, och inte därför att George
McGovern förlorade, utan därför att
George McGovern överhuvudtaget nominerades. Det är 1972 års demokratiska
partikonvent som antyder en avgörande
strömkantring i amerikansk politik.
Ideologisk kris
Varför skedde då detta? Varför böljade
amerikansk liberalism och europeisk socialdemokrati mer eller mindre samtidigt
röra på sig påtagligt åt vänster? Frågan
234
är inte lätt att besvara, även om det rimligen kan antas att vad vi bevittnar är en
djupgående kris inom traditionell liberal
och socialdemokratisk ideologi som
ställts inför en värld den kanske har
frambragt men inte längre kan förstå.
Vi bevittnar en djupgående kris
inom traditionell liberal och socialdemokratisk ideologi.
Det är en kris som i alla västländer leder
till en bister politisk polarisering. Man
kunde en gång på allvar tala om en utrikespolitik ”över partigränserna” i dessa
länder, men den ideologiska överlappning som gjorde en sådan politik möjlig
har numera helt försvunnit.
Pressen ser oundvikligen växande
”extremism” bara i den konservativa
delen av spektrumet. Detta beror givetvis på att pressen själv idag införlivats
med den vänsterliberalism som har ersatt den äldre liberalismen.
Folk i allmänhet däremot tycks varken
i USA eller i Västeuropa helt kunna fatta
vad som skett alltsedan 1972. Detta är
också skälet till att något som liknar en
konservativ majoritet kan komma att ta
form i alla dessa länder. Men det kommer inte att visa sig lätt för något konservativt parti att regera, därför att det
ställs inför en stridslysten opposition
som har för avsikt att opponera till vaije
pris. Exakt hur svår denna uppgift kan te
sig erfar för närvarande reaganadministrationen.