Jan Samuelsson; Svanhoppsbrigaden
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JAN SAMUELSSON:
Svanhoppsbrigaden
Varför har så många lämnat
Sveriges kommunistiska parti
SKP? Partiet, som bildades
1967 under namnet KFML,
hade sin storhetstid i början och
mitten av 70-talet då det
dominerades av medelklassintellektuella.
SKP går en oviss framtid till
mötes. Partiets ideologiska
fundament vacklar. Det finns
inga självklara utländska
förebilder.
Fil dr Jan Samuelsson är
författare till ”Mediavänstern”
och ”Omaka par” (tillsammans
med Gösta Hulten).
K
FML bildades 1967. Som en röd
blomma slog rörelsen ut på Sveriges politiska ängder. Den spirade och växte sig stark, närd av Vietnamkriget och kulturrevolutionen i
Kina. 1973, då partiet var på god väg att
bli en massrörelse, böt man namn till
Sveriges Kommunistiska Parti. Partiet
hade sin storhetstid i böljan och mitten
av 70-talet. Då kontrollerade man den
starka enhetsfronten DFFG, De Förenade FNL-grupperna. Samtidigt hade man
också ett avgörande inflytande över Palestinarörelsen, Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet, Folket i Bild/Kulturfront och flera andra solidaritetsorganisationer.
Männen bakom SKPs framgångar,
chefsideologerna om man så vill, var
Nils Holmberg och Bo Gustafsson. När
SKP 1976 anordnade ett minnesmöte
över den bortgångne Mao Zedong fick
man en väldig uppslutning. Minnesmötet
utgjorde något av en kulmen på SKPs
karriär. Efter partiets andra kongress -76
inträffade en brytning inom partileden.
Många lämnade SKP, andra uteslöts.
Bland dem som lämnade partiet fanns
bland annat Bo Gustafsson och Gunnar
Bylin. Därefter har SKP gått ständig
kräftgång. För närvarande har partiet endast något tusental medlemmar. Det innebär dock inte att man saknar inflytande inom svensk politik.
Tillbakagångens orsaker
Sextiotalsvänstern, ur vilken SKP uppstod, försökte skapa ett politiskt alternativ till borgerligheten, socialdemokratin
och Moskvakommunismen. Idag står det
klart att man misslyckades med den upp- 240
giften. Den radikala vänstern, där SKP
ingår, har pressats tillbaka till något som
kan kallas ett absolut bottenläge. SKPs
tillbakagång kan förklaras på många sätt:
– Den antiauktoritära vänsterrö-
relsen kulminerade kanske redan 1967-
68. Därefter formerade den sig partipolitiskt, oftast i leninistiska partiformer.
Den elitistiska synen ersatte den antiauktoritära. Vad resten är är sekterism
och käbbel inom vänstern.
– SKP på 70-talet var en rörelse som
dominerades av medelklassintellektuella. Därav dess typiska förkärlek för det
ideologiska, det utopiska och dess brist
på intresse för det konkreta, praktiska;
därav dess dragning till leninismen, som
ju genom sin elitism legitimerar de
medelklassintellektuellas dominerande
ställning inom partiet. De handfasta
plånboksfrågorna attraherade inte den
till välstånd födda sextiotalsvänstern.
Detta ledde till att SKP inte kunde
förankra sin politik inom arbetarleden.
– SKP utgick inte i tillräcklig hög
grad från den svenska verkligheten. Man
svärmade i omgångar för vietnameser,
albaner och kineser. Frågan är om inte
ganska många SKP-are i mitten på 70-
talet visste mer om Kina än om sitt eget
land.
Frågan är om inte ganska många
SKP-are i mitten av 70-talet visste
mer om Kina än om sitt eget land.
– SKP-livet med dess hårda krav var
anpassat till unga, obundna aktivister.
Det är betydligt svårare att förena med
ett medelåldersliv som inrymmer familj
och fasta levnadsomkostnader. När ungdoms- och studentrörelsen SKP växte in
i medelåldern blev detta uppenbart.
– sekterismen och testuggandet
accentuerades ytterLigare vid kongressen
-76. Det blev något av spiken i kistan för
partiets del (Finns det förresten något
mer humorfritt än en marxist-leninist i
debattagenl?).
Finns det förresten något mer humorfritt än en marxist-leninist i
debattagen?
– Krigsrisken överdrevs inom SKP.
Det ledde till en intern säkerhetspolitik
som för en utomstående tedde sig kufisk
eller fascinerande – välj själv. Jag
tänker då på ”dubbellivet” -de hemliga
mötena, det dolda fraktionsarbetet,
täcknamnen etc.
Avhopparna
SKP utgjorde en heterogen samling i mitten av 70-talet och kanske kan man säga
att en del av ”utrensningarna” inom partiet var befogade. Inom SKP existerade
genialt strategiskt tänkande (enhetsfrontstanken!) sida vid sida med fascinerande dårfinkerier, som t ex att det
var progressivt att inte tvätta sig. Att
”icke tvätt”-falangen rensades ut var sä-
kert många inom partiet tacksamma för.
Vilka var egentligen avhopparna och
varför hoppade de av från SKP?
Skälen var många. Ibland bottnade
avhoppen i maktkamper inom partiets
ledning. När sedan en ledande SKP-are
hoppade av tog han med sig sin falang.
Ganska många gick över till socialdemokratin. Några gick över till VPK. Ett
fåtal tog ett jätteskutt ända bort till den
borgerliga fållan. Denna svanhoppsbrigad är alltså ingen enhetlig samling.
Frågan om huruvida en viss person
verkligen har tillhört SKP eller inte är
ibland känslig. Många vill inte kännas
vid sitt förflutna. Därför kan det vara
Ganska många gick över till socialdemokratin.
klokt att i vissa fall använda sig av uttrycket ”i SKPs närhet”. Exempel på
kända avhoppare som varit SKP-medlemmar eller befunnit sig i partiets närhet
är Göran Rosenberg, Charlie Nordblom,
Mats Gellerfelt, Bo Gustafsson, Jan
Guillou, Stefan Lindgren, Ulf Mårtensson, Gunnar Bylin och Jan Myrdal.
Rosenberg, Nordblom och Gustafsson
gjorde offentlig avbön. Ofta vilar det nå-
got patetiskt över den offentliga avbö-
nen, nästan oavsett vad det är man gör
avbön från. Med den politiska baken bar
står avhopparen/avbönaren och erkänner att han levt ett orättfärdigt politiskt liv, men att han nu vet bättre. Bättre sent än aldrig säger kanske någon.
Ändå finns det något mer i avbönen; nå-
got som inger obehag. Jag skall inte utveckla det här av hänsyn till ovan
nämnda personer. Gellerfelts SKP-sejour var kortvarig men tydligen intensiv
eftersom han regelbundet i sina artiklar
utdelar tjuvnyp åt partiet. Måste ett politiskt tillfrisknande – om det nu är ett
sådant – beledsagas av efterslängar i
åratal efteråt!
Ulf Mårtensson, en gång i tiden
241
DFFGs mäktige ordförande har blivit
ombudsman nu på gamla dagar.
Jan Myrdal och Stefan Lindgren har
inte gjort avbön och inte heller tagit öppen politisk strid med SKP. När det gäller Myrdal förhöll det sig så att SKP inte
begrep att Myrdal alltid visste bäst. Följden blev att SKP fick klara sig helt på
egen hand utan den fasta Myrdalska
fadershanden. Det är egentligen förvå-
nande hur mycket duktigt folk som vuxit
upp med SKP.
SKP-syndromet
SKP lyckades under sin storhetstid hetsa
upp socialdemokratin och delar av borgerligheten till den milda grad att man
kan tala om ett allmänt utbrett SKP-syndrom inom det svenska politiska livet.
Det s k SKP-syndromet består av en lidelsefull tro på följande två satser:
– SKP är det farligaste som finns på
dennajord
– Det hukar en SKP-are bakom varenda buske/SKP har inftltrerat alla organisationer i Sverige, från Rädda Barnen
till Fredrika Bremerförbundet.
Aftonbladets innerspalt med Karl
Vennberg i spetsen har under en lång rad
år lidit svårt av SKP-syndromet.
SKPs framtid
Nu återstår inte mycket av SKPs forna
styrka. I Gnistan pågår en debatt om partiets framtid, en debatt som kan betecknas som antingen välgörande förutsättningslös eller präglad av en viss desperation. Partiet har numer övergivit den leninistiska linjen. Enhetsfrontslinjen består. SKPs insatser för opinionsbildningen mot Sovjets anfallskrig i Afghanistan
har varit stora och värdefulla. På andra
242
områden är partiets insatser blygsammare.
Partiet har numer övergivit den
leninistiska linjen.
Man har en viss styrka bland metallarbetare, sjukvårdsanställda, vissa grupper av kommunalanställda och inom delar av lärarkåren. Men någon avgörande
politisk faktor är man inte, inte ens inom
de fackliga grupper där man är som starkast. Det s k Dala-upproret stöds för övrigt av SKP.
SKP går en oviss framtid till mötes.
Partiets ideologiska fundament vacklar.
Det finns inga självklara utländska förebilder att rätta sig efter längre.
Åsikterna inom partiet om SKPs framtida inriktning varierar. Är SKP ett
kommunistiskt parti, ett socialistiskt
parti, ett vänsterparti eller ändå mer diffust, ett radikalt parti? Frågan är självklart viktig, men den första frågan som
måste besvaras gäller partiets politiska
målsättning. Kommunism, socialism etc
är inget självändamål utan redskap.
Ideologi utan relation till konkreta mål är
inte mycket att ha.
SKP misslyckade under 70-talet med
att förankra sin politik inom de traditionella arbetarleden. Att förvandla ett litet
”kommunistiskt” parti baserat på
medelklassintellektuella till ett parti för
de traditionella arbetarleden – det är det
klassiska problemet. Skall SKP lyckas
med det?
Svanhoppsbrigaden
Varför har så många lämnat
Sveriges kommunistiska parti
SKP? Partiet, som bildades
1967 under namnet KFML,
hade sin storhetstid i början och
mitten av 70-talet då det
dominerades av medelklassintellektuella.
SKP går en oviss framtid till
mötes. Partiets ideologiska
fundament vacklar. Det finns
inga självklara utländska
förebilder.
Fil dr Jan Samuelsson är
författare till ”Mediavänstern”
och ”Omaka par” (tillsammans
med Gösta Hulten).
K
FML bildades 1967. Som en röd
blomma slog rörelsen ut på Sveriges politiska ängder. Den spirade och växte sig stark, närd av Vietnamkriget och kulturrevolutionen i
Kina. 1973, då partiet var på god väg att
bli en massrörelse, böt man namn till
Sveriges Kommunistiska Parti. Partiet
hade sin storhetstid i böljan och mitten
av 70-talet. Då kontrollerade man den
starka enhetsfronten DFFG, De Förenade FNL-grupperna. Samtidigt hade man
också ett avgörande inflytande över Palestinarörelsen, Svensk-Kinesiska Vänskapsförbundet, Folket i Bild/Kulturfront och flera andra solidaritetsorganisationer.
Männen bakom SKPs framgångar,
chefsideologerna om man så vill, var
Nils Holmberg och Bo Gustafsson. När
SKP 1976 anordnade ett minnesmöte
över den bortgångne Mao Zedong fick
man en väldig uppslutning. Minnesmötet
utgjorde något av en kulmen på SKPs
karriär. Efter partiets andra kongress -76
inträffade en brytning inom partileden.
Många lämnade SKP, andra uteslöts.
Bland dem som lämnade partiet fanns
bland annat Bo Gustafsson och Gunnar
Bylin. Därefter har SKP gått ständig
kräftgång. För närvarande har partiet endast något tusental medlemmar. Det innebär dock inte att man saknar inflytande inom svensk politik.
Tillbakagångens orsaker
Sextiotalsvänstern, ur vilken SKP uppstod, försökte skapa ett politiskt alternativ till borgerligheten, socialdemokratin
och Moskvakommunismen. Idag står det
klart att man misslyckades med den upp- 240
giften. Den radikala vänstern, där SKP
ingår, har pressats tillbaka till något som
kan kallas ett absolut bottenläge. SKPs
tillbakagång kan förklaras på många sätt:
– Den antiauktoritära vänsterrö-
relsen kulminerade kanske redan 1967-
68. Därefter formerade den sig partipolitiskt, oftast i leninistiska partiformer.
Den elitistiska synen ersatte den antiauktoritära. Vad resten är är sekterism
och käbbel inom vänstern.
– SKP på 70-talet var en rörelse som
dominerades av medelklassintellektuella. Därav dess typiska förkärlek för det
ideologiska, det utopiska och dess brist
på intresse för det konkreta, praktiska;
därav dess dragning till leninismen, som
ju genom sin elitism legitimerar de
medelklassintellektuellas dominerande
ställning inom partiet. De handfasta
plånboksfrågorna attraherade inte den
till välstånd födda sextiotalsvänstern.
Detta ledde till att SKP inte kunde
förankra sin politik inom arbetarleden.
– SKP utgick inte i tillräcklig hög
grad från den svenska verkligheten. Man
svärmade i omgångar för vietnameser,
albaner och kineser. Frågan är om inte
ganska många SKP-are i mitten på 70-
talet visste mer om Kina än om sitt eget
land.
Frågan är om inte ganska många
SKP-are i mitten av 70-talet visste
mer om Kina än om sitt eget land.
– SKP-livet med dess hårda krav var
anpassat till unga, obundna aktivister.
Det är betydligt svårare att förena med
ett medelåldersliv som inrymmer familj
och fasta levnadsomkostnader. När ungdoms- och studentrörelsen SKP växte in
i medelåldern blev detta uppenbart.
– sekterismen och testuggandet
accentuerades ytterLigare vid kongressen
-76. Det blev något av spiken i kistan för
partiets del (Finns det förresten något
mer humorfritt än en marxist-leninist i
debattagenl?).
Finns det förresten något mer humorfritt än en marxist-leninist i
debattagen?
– Krigsrisken överdrevs inom SKP.
Det ledde till en intern säkerhetspolitik
som för en utomstående tedde sig kufisk
eller fascinerande – välj själv. Jag
tänker då på ”dubbellivet” -de hemliga
mötena, det dolda fraktionsarbetet,
täcknamnen etc.
Avhopparna
SKP utgjorde en heterogen samling i mitten av 70-talet och kanske kan man säga
att en del av ”utrensningarna” inom partiet var befogade. Inom SKP existerade
genialt strategiskt tänkande (enhetsfrontstanken!) sida vid sida med fascinerande dårfinkerier, som t ex att det
var progressivt att inte tvätta sig. Att
”icke tvätt”-falangen rensades ut var sä-
kert många inom partiet tacksamma för.
Vilka var egentligen avhopparna och
varför hoppade de av från SKP?
Skälen var många. Ibland bottnade
avhoppen i maktkamper inom partiets
ledning. När sedan en ledande SKP-are
hoppade av tog han med sig sin falang.
Ganska många gick över till socialdemokratin. Några gick över till VPK. Ett
fåtal tog ett jätteskutt ända bort till den
borgerliga fållan. Denna svanhoppsbrigad är alltså ingen enhetlig samling.
Frågan om huruvida en viss person
verkligen har tillhört SKP eller inte är
ibland känslig. Många vill inte kännas
vid sitt förflutna. Därför kan det vara
Ganska många gick över till socialdemokratin.
klokt att i vissa fall använda sig av uttrycket ”i SKPs närhet”. Exempel på
kända avhoppare som varit SKP-medlemmar eller befunnit sig i partiets närhet
är Göran Rosenberg, Charlie Nordblom,
Mats Gellerfelt, Bo Gustafsson, Jan
Guillou, Stefan Lindgren, Ulf Mårtensson, Gunnar Bylin och Jan Myrdal.
Rosenberg, Nordblom och Gustafsson
gjorde offentlig avbön. Ofta vilar det nå-
got patetiskt över den offentliga avbö-
nen, nästan oavsett vad det är man gör
avbön från. Med den politiska baken bar
står avhopparen/avbönaren och erkänner att han levt ett orättfärdigt politiskt liv, men att han nu vet bättre. Bättre sent än aldrig säger kanske någon.
Ändå finns det något mer i avbönen; nå-
got som inger obehag. Jag skall inte utveckla det här av hänsyn till ovan
nämnda personer. Gellerfelts SKP-sejour var kortvarig men tydligen intensiv
eftersom han regelbundet i sina artiklar
utdelar tjuvnyp åt partiet. Måste ett politiskt tillfrisknande – om det nu är ett
sådant – beledsagas av efterslängar i
åratal efteråt!
Ulf Mårtensson, en gång i tiden
241
DFFGs mäktige ordförande har blivit
ombudsman nu på gamla dagar.
Jan Myrdal och Stefan Lindgren har
inte gjort avbön och inte heller tagit öppen politisk strid med SKP. När det gäller Myrdal förhöll det sig så att SKP inte
begrep att Myrdal alltid visste bäst. Följden blev att SKP fick klara sig helt på
egen hand utan den fasta Myrdalska
fadershanden. Det är egentligen förvå-
nande hur mycket duktigt folk som vuxit
upp med SKP.
SKP-syndromet
SKP lyckades under sin storhetstid hetsa
upp socialdemokratin och delar av borgerligheten till den milda grad att man
kan tala om ett allmänt utbrett SKP-syndrom inom det svenska politiska livet.
Det s k SKP-syndromet består av en lidelsefull tro på följande två satser:
– SKP är det farligaste som finns på
dennajord
– Det hukar en SKP-are bakom varenda buske/SKP har inftltrerat alla organisationer i Sverige, från Rädda Barnen
till Fredrika Bremerförbundet.
Aftonbladets innerspalt med Karl
Vennberg i spetsen har under en lång rad
år lidit svårt av SKP-syndromet.
SKPs framtid
Nu återstår inte mycket av SKPs forna
styrka. I Gnistan pågår en debatt om partiets framtid, en debatt som kan betecknas som antingen välgörande förutsättningslös eller präglad av en viss desperation. Partiet har numer övergivit den leninistiska linjen. Enhetsfrontslinjen består. SKPs insatser för opinionsbildningen mot Sovjets anfallskrig i Afghanistan
har varit stora och värdefulla. På andra
242
områden är partiets insatser blygsammare.
Partiet har numer övergivit den
leninistiska linjen.
Man har en viss styrka bland metallarbetare, sjukvårdsanställda, vissa grupper av kommunalanställda och inom delar av lärarkåren. Men någon avgörande
politisk faktor är man inte, inte ens inom
de fackliga grupper där man är som starkast. Det s k Dala-upproret stöds för övrigt av SKP.
SKP går en oviss framtid till mötes.
Partiets ideologiska fundament vacklar.
Det finns inga självklara utländska förebilder att rätta sig efter längre.
Åsikterna inom partiet om SKPs framtida inriktning varierar. Är SKP ett
kommunistiskt parti, ett socialistiskt
parti, ett vänsterparti eller ändå mer diffust, ett radikalt parti? Frågan är självklart viktig, men den första frågan som
måste besvaras gäller partiets politiska
målsättning. Kommunism, socialism etc
är inget självändamål utan redskap.
Ideologi utan relation till konkreta mål är
inte mycket att ha.
SKP misslyckade under 70-talet med
att förankra sin politik inom de traditionella arbetarleden. Att förvandla ett litet
”kommunistiskt” parti baserat på
medelklassintellektuella till ett parti för
de traditionella arbetarleden – det är det
klassiska problemet. Skall SKP lyckas
med det?