Thede Palm; Gustaf II Adolfs fältpsalm

THEDE PALM:
Gustaf II Adolfs
fältpsalm
l Svensk Tidskrift 1985, nr 8,
skrev Gunnar Hillerdal en artikel
kallad Diskutabelt förslag till ny
psalmbok. Thede Palm
fortsätter diskussionen inför
höstens kyrkomöte.
Han menar att kritiken
nödvändiggör en överarbetning
av förslaget. Han lägger också
fram olika praktiska synpunkter
på hur det fortsatta arbetet skall
gå till.
Nog går det att få en
psalmbok ur det framlagda
materialet, menar han. Det gör
ingenting om det skulle dröja ett
år. Huvudsaken är att vi får en
god psalmbok.
Thede Palm har tidigare varit en
av redaktörerna för Svensk
Tidskrift. Han har på olika sätt
deltagit i debatten om den nya
psalmboken.
R
emissvaren på 1969 års psalmkommittes förslag till ny psalmbok för Svenska kyrkan har kommit in. Kommittens sekreterare har det
tvivelaktiga nöjet att sammanställa kritiken, så att den klart och tydligt kan föreläggas höstens kyrkomöte. Kommitten
har också från flera håll fått erkännande
för sitt arbete, och detta med rätta. Omfattande undersökningar av vilka
psalmer i nuvarande, 1937 års psalmbok,
som egentligen kommer till användning,
är ett av dess goda initiativ. Det har lett
till att ett stort antal nu obrukliga
psalmer har rensats ut. Få söder dem.
Det är sättet att fylla tomrummet efter
dem som drabbats av den hårdaste kritiken.
Denna kritik, i den mån den blivit bekant, har varit både inträngande och bestämd. Svenska akademien har uttalat
sig, Språknämnden likaså. Flera domkapitel och en teologisk fakultet har kommit med kritik som varit så nedgörande,
att den inte kan kringgås. Församlingar,
som utsetts till remissorgan, har bidragit
med synpunkter på psalmbokens användning. Musikaliska akademien har
yttrat sig om melodierna – här måste
den aspekten på förslaget stå över, hur
viktig den än är.
Kommittens arbete och framtagna förslag har tidigare diskuterats i kyrkomö-
tet. Olika önskemål har framställts. Komitten har gjort sitt bästa för att tillfredsställa dem; detta framgår bl a av kommentarerna till förslagen, tryckta separat
i SOU 1985: 17. Så måste man tex förklara, att kommitten utan föregående
varning placerat in ett antal av Margareta Melins småbarnsvisor på så vitt man
kan förstå rent tillfälligt valda ställen i
248
psalmboken. Principen har varit: vill ni
ha barnvisor, var så god, här har ni dem.
Samtidigt har kommitten räknat med
att kyrkomötet i höst skall bli mer eller
mindre tvunget att acceptera det framlagda förslaget. Den nyöversatta bibeln
har ju blivit antagen, evangelieboken likaså, ny gudstjänstordning blir färdig.
Hur skall man kunna vägra att godkänna
det nya psalmboksförslaget? Eventuellt,
högst eventuellt, skall smärre ändringar
kunna komma ifråga. I förvissning om
att kyrkomötet förhåller sig väl och inte
revolterar har åtminstone ett bokförlag
redan gjort psalmboken tryckfärdig.
För att inget missförstånd skall uppstå
bör här uttryckligen sägas, att ingen på-
står att kommittens medlemmar tänkt
mera på ett förlagsintresse än på Svenska kyrkans intresse. Det har bara blivit
så självklart att kommitten ser sitt förslag som antagbart. Hur skulle kyrkomö-
tet våga spjärna emot? Trots kritiken.
Biskop emeritus Olle Nivenius, som
fick övertaga ordförandeskapet i kommitten, har på tal om att psalmer bedömts olika sagt, att ”jag tar inte dessa kritiker på allvar längre”. Det är
olyckligt. Han borde förstå, att förmodligen de allra flesta kritiker är djupt engagerade. För dem är den svenska psalmboken ett viktigt inslag i den svenska
kulturen, något som vi växt upp med,
något som vi hellre har kvar med sina
brister än vi ser de svenska psalmerna
språkligt och innehållsligt deklinera.
Kritiken är berättigad
Här kan det inte bli fråga om mer än
några få exempel på vad som kritiserats.
Kyrkomötet kan få fram hur många exempel som helst. Kommitten har i princip velat avskaffa användning av verbens pluralformer i psalmerna, även om
några av dem visat sig vara så starka att
de avvisar förändringar (”unga l sjunga l
med de gamla”; ett ännu mer lärorikt
exempel här längre fram). Med ändrade
verbformer har följt annat innehåll, vilket en del ”förbättrare”, kallade bearbetare, sett bort ifrån. Varför ps 424, ”Den
signade dag” alls skall skrivas om är
svårbegripligt. Det är sant att den ursprungligen är från medeltiden och alltså
omodern, att den sjungits av generationer svenskar som inte varit teologer
samt att J O Wallin tilll819 års psalmbok
skrev till två verser och att förfölja Wallin stått fritt för dagens psalmexperter.
Wallins verser gick emellertid in i sammanhanget. Olof Hartman, tyvärr nu
bortgången, som fick psalmen att handskas med, strök den ståtliga slutversen
och ersatte den med en egen, som kunde
tillhört Frälsningsarmen (ingenting ont
om den! Men dess poesi hör inte hemma
i medeltiden). En av Wallins verser lyder
Ack, låtom oss lova och bedja vår
Gud,
när stunderna växla och skrida,
så skola vi stärkas att hålla hans bud
och vaka och tåligen lida.
Ja, låtom oss verka med allvar och flit,
så länge oss dagen förunnas.
Hartman (ps 175 i förslaget) har ändrat
både form och innehåll:
O, låt oss då lova och bedja vår Gud,
när stunderna växlar och skrider.
Vår bön ger oss kraft att hålla hans
bud
och vaka med alla som lider.
Så frambärs vårt liv till Guds heliga
tjänst,
så länge oss dagen förunnas.
Wallins vers är enkel och lättfattlig för
var och en. Vi skall med Guds hjälp vaka
Gfr Wallins ” Vaka, själ, och bed” ) mot
det onda, tåla livets prövningar och utfö-
ra ett hederligt arbete. Hartmans vers är
sämre (den tunga rad 5 med sex enstaviga ord av åtta i svårtolkat sammanhang). Innehållsligt medför den förändrade verbformen att vi med Guds hjälp
skall vaka som nattsköterskor vakar då
andra – inte vi – lider. Därmed frambär
vi i rad 5 våra liv till Gud, vilket förefaller vara pretentiöst. Förut ville vi i all
enkelhet verka, dvs arbeta, men det får
inte vara med; Hartman skyggar alltid
för orden verk och verka och detta förmodligen av teologiska skäl. Men ps 424
är inte teologisk.
Reagerade aldrig kommitten inför allt
detta? Gjorde den det, varför gav den
med sig?
Bearbetningar och pekoral
Den flitiga bearbetningen i förbättringssyfte av andras psalmer, som kännetecknar det nya förslaget, går tillbaka på en
önskan att allt skall bli lättare att förstå
och på övertygelsen att församlingen
inte begriper så mycket – en gammaldags professorsattityd, som uppträder i
formen att en talare sänker sig till åhö-
ramas nivå, vilken ligger så mycket lägre
än hans egen.
Bearbetningar har utförts lyckligt och
pietetsfullt av Britt G Hallqvist, av KarlGustaf Hildebrand, av August Mannerheim, för att nämna några namn. De har
förstått att underordna sig originalen och
de har gjort det så att originalen vinner.
Ett exempel är Jesper Svedbergs ps 142
249
på Den helige Mikaels dag, ” Gud låter
sina trogna här”. Anders Frostenson,
förslaget 167, har gjort en både lätt och
klok bearbetning att vara tacksam för. I
ett tidigare förslag delade den plats med
en av Olof Hartman, vars produkt inte
hade något gemensamt med Svedberg,
snarare tvärtom. Trots detta stod också
dennes namn under psalmen, vilket var
orimligt. I detta fall har kommitten tagit
intryck av kritiken och nu får Hartmans
psalm på annan plats svara för sig själv.
Men en ”bearbetning” kan bli mycket
värre än så. Det finns en ps 508, ”Förfåras ej du lilla hop”, som stammar från
1600-talet och som kallats Gustaf II
Adolfs fältpsalm. Dess första vers lyder:
Förfäras ej, du lilla hop,
fast fiendernas larm och rop
från alla sidor skalla.
De fröjdas åt din undergång,
men deras fröjd ej bliver lång;
ty låt ej modet falla.
Att detta är gammalt, skall inte förnekas, men det kan inte medföra några svå-
righeter att begripa. Möjligen borde
ty = alltså ändras. Förslaget kommer
med följande , ps 579:
Förfåras ej , du lilla hop,
av fiendernas larm och rop!
Sitt rike vill Gud giva.
När ondskans härar tränger på,
behärskat må du framåt gå
och dig vid källan liva.
Att detta, med sin totala okänslighet
för vad den gamla psalmen uttrycker, är
ett pekoral, torde även en samlad kommitte få svårt att förneka. Vad menas f ö
med tredje raden, att Gud vill giva sitt
rike? Och tillståndet att behärskat (!),
alltså utan att utveckla alltför stor energi, gå emot det onda för att sedan sig
250
”vid källan liva” – vad detta nu kan
vara – torde i vaije fall ha varit helt
främmande för Gustaf II Adolf. Men
kvar står under psalmen ”Gustaf II
Adolfs fältpsalm” , vilket väl närmast får
anses vara ett falsifikat.
Det är så 1969 års psalmkommitte
anser att manfår behandla gamla
psalmer.
Detta är inget skämt. Det är så 1969
års psalmkommitte anser att man får behandla gamla psalmer. Hade den inte
menat detta, hade den ju inte tryckt den
här versionen. Men också nyare författare har varit och är i farozonen. Vi vet ju
vad som hände J A Eklund. Man kan
undra om Rättviksprosten Gabrielssons
efterlevande kunnat lämna tillstånd till
att dennes ståtliga, med avsikt gammaldags skrivna ”O Gud, för de trogna martyrer” (150) totalförstörts med den nya
163. Det är där, som förbättraren för att
få rim på ordet prövning skriver ”För
rättvisa stred ni, och intet l fick hindra er
gärning, er övning(!)”.
Någon tror väl att dessa exempel måste representera olycksfall i arbetet. Så
kan det inte vara. Kommitten har setat i
mer än femton år och bör väl ha läst
igenom vad den slutligen stannat för. De
här anförda exemplen anses vara förbättringar!
Anders Frostenson
Anders Frostenson har lämnat bidrag i
överflöd till en ny psalmbok. Han har
också utsatts för mycken kritik. Men
kanske bör man vara försiktig. Han har
skrivit mycket goda psalmer i 1937 års
psalmbok och han har gjort det nu också.
Men han har åstadkommit medelmåttiga
psalmer och sämre än så, och detta har
accepterats av psalmkommitten, som
inte heller har reagerat mot att hans religiösa poesi – som det inte finns skäl att
yttra sig om här – fått kallas för psalmer.
Han har vidare gjort goda och mindre
goda bearbetningar. Möjligen är hans
översättningar i allmänhet mer lyckade
än hans bearbetningar, där han bundits
– i den mån han låtit sig hejda – av
andra psalmer, som han fått i uppdrag att
”förbättra”.
Han måste ha haft ett starkt inflytande
inom kommitten, då han var medlem av
denna. Ett exempel: hans egen ps 241
med den berömda versen ”Öster, väster,
norr och söder l korsets armar överskygga” har han i förslaget l02 behållit orörd,
utan att ändra verbens pluralformer.
Han har förstått att psalmen skulle förstöras genom ändringar. Tänk om han
och andra velat förstå detta i många andra fall!
Kommitten har setat i mer än
femton år och bör väl ha läst
igenom vad den slutligen stannat
för.
Vad Frostenson saknat, utom möjligen självkritik, har varit vad man kan
kalla kamratkritik. Man får intrycket att
kommitten samlats kring sitt arbetsbord,
där Anders Frostenson läst upp sina
nyskrivna psalmer i långa rader, och ingen av de närvarande har öppnat sin mun
och frågat om han någonsin läst H C
Andersens saga om Kejsarens nya klä-
der.
Ibland undrar man också om en psalmbok varit rätt forum för att ge ut Frostensons Samlade dikter. Att något sådant
legat i luften tycks framgå av kommittens egendomliga Supplement till förslaget, tryckt ihop med detta. Redan tanken, att man samtidigt med den nya
psalmboken skall ge ut ett förslag till tillägg, är ju barock. I supplementet dominerar åter Frostenson med 16 nummer
av 44.
Är en psalmbok rätt forum för att
ge ut Frostensons Samlade
dikter?
Vad göra?
Visst kan vi få en ny psalmbok med det
material som föreligger. Men en del
praktiska åtgärder måste till.
Kommitten har tänkt sig en psalmbok i
två delar, båda indelade på samma sätt,
vilket resulterar i en otymplighet för församlingen, som skall använda dem. Del
l innebär en överenskommelse med andra kristna samfund i Sverige. Den omfattar 325 psalmer, de bästa tycker många.
Delen kallas Sampsalm, språkligt en ful
nybildning; kanske vore ”En svensk
psalmbok” bättre. Eftersom överenskommelsen – i sig själv en prestation –
inte går att rygga, är det lika bra att trycka denna del med en gång, ev efter en
översyn av ett antal ”förbättringar”.
Förslaget del 2 med 396 psalmer är
tänkt som ett svenska kyrkans tillägg till
Sampsalm men bör bli ”Svenska kyrkans psalmbok”. Dit flyttas Sampsalms
innehåll där detta får sina nummer från
Sampsalm inom parentes, i övrigt lö-
251
pande nummer från l och framåt. Resultatet blir en psalmbok att handskas med
för församlingen.
Antalet nummer bör och kan minskas.
Sammanslagningen kommer att visa, att
många nr i förslaget är överflödiga då de
jämförs med vad som redan finns i
Sampsalm. Psalmernas kvalitet, inte
hänsyn till författare, måste avgöra.
Samtidigt måste man våga lösa frågan
om de många bearbetningarna: vilka som
kan försvaras, vilka som skjutit över må-
let. Gustaf II Adolfs fältpsalm, se ovan,
bör antingen stå kvar oförändrad eller
tagas bort som överflödig i vår tid. Förslaget till ändring är givetvis omöjligt att
acceptera. Kanske visar det sig riktigt att
utesluta den; den används väl inte ofta.
T o m ”Den signade dag” kan uteslutas
om man anser den vara undermålig i nuvarande skick! Den och andra är så starka att de kommer tillbaka någon gång,
utan alla ”förbättringar”.
Psalmernas kvalitet, inte hänsyn
tillförfattare, måste avgöra.
Vidare bör alla småbarnsvisor, som
strötts ut i del 2, tagas ut och sammanföras till en ”Svenska kyrkans visbok för
barn”, som då också kan illustreras.
Operationen blir så mycket lättare som
Margareta Melin meddelat, att hennes
mycket kritiserade ”psalmer” aldrig varit avsedda som sådana! De är barnvisor,
och kommitten har tagit över dem utan
att fråga henne! Hur detta kunnat gå till
borde kommitten själv förklara. Den bör
också vara den första att vilja rätta till
saken.
Förslaget innehåller ett mindre antal
252
psalmer på danska och norska. Vi får
t ex Grundtvig i både original och översättning. De förra har både ord och uttryck som torde vara obegripliga norr om
gränsen mellan Skåne och Småland. På-
hittet är ett utslag av ett slags förvänd
ekumenik. Alla dessa psalmer bör utgå,
eller ev översättas.
Påhittet är ett utslag av ett slags
förvänd ekumenik.
Låt oss sedan få tillbaka en slutpsalm:
Den nuvarande är undangömd och nästan omöjlig att finna.
Till psalmboken måste – verkligen
måste- komma ett versregister. Nu finner man bara psalmernas första rad i ett
register. Den som söker Frostensons
vers ”Öster, väster, norr och söder”
tvingas gå till 1937 års psalmbok och slå
upp 241:3. Så får man fram 241, som
böljar ”Tung och kvalfull vilar”. Med
denna rad går man vidare till förslagets
register och finner 102. Med andra ord:
det går inte att hantera förslagspsalmboken, till på köpet i dess två delar, utan att
ha tillgång till 1937 års psalmbok. Detta
är opraktiskt i överkant.
Därtill kommer, att författarregistret
strukits ned till bara namnen, utan alla
årtal och utan de korta biografiska uppgifterna. Det förlag, som återför dem,
bör kunna göra god reklam för sin upplaga. Varför kommitten tagit bort uppgifterna är obekant.
Nu säger någon: med all denna överarbetning blir den nya psalmboken inte fårdig i år. Det är alldeles riktigt. Den blir
kanske fårdig hösten 1987 i stället. Men
det gör ju ingenting. Kyrkan har tid på
sig. Huvudsaken är att vi får en god och
brukbar psalmbok.