Peter Olsson; Statens främsta uppgift
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
254
hället som jag anser vara såväl otäck
som skrämmande. Ett samhälle som värdesätter effektivitet och materiell välfärd
mer än allt annat behöver inte vara ett,
vad vi brukar kalla, civiliserat samhälle.
Frihet eller rättvisa är där ett underordPETER OLSSON:
nat krav.
Jag hoppas att mitt sätt att tolka artikeln är fel då jag inte kan se att detta är
ideer som passar in bland de frihetsfrå-
gor Moderata samlingspartiet driver.
statens främsta uppgift
P
rivatiseringar ligger onekligen i tiden. I Svensk Tidskrift nr 2 lyckas
MUF-aren Anders Lindberg till
och med att förespråka sådana utifrån en
utpräglad liberal utilitarism. En inställning som annars brukar förknippas med
social ingenjörskonst och andra motiv
för en omfattande offentlig sektor.
För en borgerlig-konservativ kan hans
artikel i förstone verka riktig. Han tycks
förespråka en i dagsläget riktig politik:
privatiseringar i syfte att öka välståndet
förenat med statliga garantier när privatiseringarna hotar att skapa otrygghet och
oro bland medborgarna. I stora stycken
en korrekt strategi när det gäller att avsocialisera samhället.
När man närmare granskar hans argument blir man mer betänksam. Människans välfärd bestäms enligt honom av
ett antal materiella och immateriella faktorer; kylskåp och TV-apparater tillhör
de förra, frihet och trygghet de senare.
statens uppgift är att genom kloka beslut
maximera denna välfärd. Lindberg
skriver: ”Politikernas uppgift är dels att
tillhandahålla – eller bättre uttryckt –
skapa förutsättningar för materiell välfärd, dels att tillse att den immateriella
välfården existerar och helst ökar.”
Utan att gå in på de stora teoretiska
och praktiska problemen med en välfärdsmaximering kan man konstatera
stora faror med en sådan ansats. Den
legitimerar nämligen, när inte icke-handling förutspås ge bättre resultat, en
ohämmad statlig klåfingrighet – det som
ökar välfärden är rätt!
Den konservative vet att det finns en
moralisk ordning som är giltig och som
bland annat skyddar människans privata
sfår från alla beslut något välfärdsutskott
kan fatta. Som Edmund Burke uttryckte
det:
”Men have a right to the fruits of their
industry, and to the means of making their
industry fruitful. They have a right to the
acquisitions of their parents; to the nourishment and improvement of th.eir offspring; to instruction in life, and to consolation in death. Whatever each man can
separately do, without trespassing upon
others, he has a right to do for himself;”
Visserligen leder omtanken om samhällets stabilitet och riskerna för att fatta
felaktiga beslut till en konservativ metod
där reformer skall ske successivt och under ständig prövning. Men detta får inte
förväxlas med en ren pragmatism eller
med att det inte skulle finnas en objektiv
rättvisa. Och statens främsta uppgift är
att upprätthålla rättvisan och ordningen,
inte att garantera välbefinnandet för varje individ.
Speciellt farligt är att som Lindberg
jämställa vad han kallar immateriella välfärdsfaktorer – frihet, trygghet etc –
med varandra eller med materiella fördelar och tillåta maximering av totalsumman även på bekostnad av en faktor.
Som Lindberg skriver: ”Följaktligen kan
materiell och immateriell välfärd ökas,
minskas och omfördelas …” Detta leder, även om Anders Lindberg inte avser
det, i förlängningen till att t ex frihet kan
bytas bort mot en högre standard.
För inte är det för bristen på materiella
fördelar som den svenska socialismen
främst bör kritiseras, även om bristerna i
den offentliga sektorn för var dag tycks
ANDERS LINDBERG:
Privatiseringar
I
min artikel om privatiseringar försökte jag anlägga ett synsätt för hur
man bedömer om en politisk åtgärd
är att föredra eller ej, som normalt återfinns inom den ekonomiska rationalismen. Jag definierade ”välfärd” som be- 255
öka, utan för att man undergrävt människomas frihet och därmed undergrävt
deras förmåga att agera som moraliska
varelser. Vad borgerligheten bör återupprätta är den allt ansvar fråntagna individen och den av elefantiasis lamslagna statsmakten. Det är fria medborgare i
ett samhälle med en begränsad och därför stark statsmakt som behövs. Aldrig
så många egna rum på långvården kan
inte ersätta detta.
Egentligen passar Hjalmar Gullbergs
rader om den totalitäre ockupanten ännu
bättre in på den socialdemokratiska
klientstaten:
” Där friheten kördes ut,
blev det sommar på nytt och grönska.
Och körsbären i den strut
är så röda som du kan önska.
Men glädjen har tagit slut.
Hur kan ängen ge maskrosfröna
åt vindarna som tribut?
Vem vill plocka en tusensköna,
där friheten kördes ut?
stående av en materiell och en immateriell del, dvs de okvantifierbara delarna
frihet, trygghet etc.
Den rationalistiska modellen används
som ett slags ”lackmuspapper” för politikern; om större materiellt utrymme
hället som jag anser vara såväl otäck
som skrämmande. Ett samhälle som värdesätter effektivitet och materiell välfärd
mer än allt annat behöver inte vara ett,
vad vi brukar kalla, civiliserat samhälle.
Frihet eller rättvisa är där ett underordPETER OLSSON:
nat krav.
Jag hoppas att mitt sätt att tolka artikeln är fel då jag inte kan se att detta är
ideer som passar in bland de frihetsfrå-
gor Moderata samlingspartiet driver.
statens främsta uppgift
P
rivatiseringar ligger onekligen i tiden. I Svensk Tidskrift nr 2 lyckas
MUF-aren Anders Lindberg till
och med att förespråka sådana utifrån en
utpräglad liberal utilitarism. En inställning som annars brukar förknippas med
social ingenjörskonst och andra motiv
för en omfattande offentlig sektor.
För en borgerlig-konservativ kan hans
artikel i förstone verka riktig. Han tycks
förespråka en i dagsläget riktig politik:
privatiseringar i syfte att öka välståndet
förenat med statliga garantier när privatiseringarna hotar att skapa otrygghet och
oro bland medborgarna. I stora stycken
en korrekt strategi när det gäller att avsocialisera samhället.
När man närmare granskar hans argument blir man mer betänksam. Människans välfärd bestäms enligt honom av
ett antal materiella och immateriella faktorer; kylskåp och TV-apparater tillhör
de förra, frihet och trygghet de senare.
statens uppgift är att genom kloka beslut
maximera denna välfärd. Lindberg
skriver: ”Politikernas uppgift är dels att
tillhandahålla – eller bättre uttryckt –
skapa förutsättningar för materiell välfärd, dels att tillse att den immateriella
välfården existerar och helst ökar.”
Utan att gå in på de stora teoretiska
och praktiska problemen med en välfärdsmaximering kan man konstatera
stora faror med en sådan ansats. Den
legitimerar nämligen, när inte icke-handling förutspås ge bättre resultat, en
ohämmad statlig klåfingrighet – det som
ökar välfärden är rätt!
Den konservative vet att det finns en
moralisk ordning som är giltig och som
bland annat skyddar människans privata
sfår från alla beslut något välfärdsutskott
kan fatta. Som Edmund Burke uttryckte
det:
”Men have a right to the fruits of their
industry, and to the means of making their
industry fruitful. They have a right to the
acquisitions of their parents; to the nourishment and improvement of th.eir offspring; to instruction in life, and to consolation in death. Whatever each man can
separately do, without trespassing upon
others, he has a right to do for himself;”
Visserligen leder omtanken om samhällets stabilitet och riskerna för att fatta
felaktiga beslut till en konservativ metod
där reformer skall ske successivt och under ständig prövning. Men detta får inte
förväxlas med en ren pragmatism eller
med att det inte skulle finnas en objektiv
rättvisa. Och statens främsta uppgift är
att upprätthålla rättvisan och ordningen,
inte att garantera välbefinnandet för varje individ.
Speciellt farligt är att som Lindberg
jämställa vad han kallar immateriella välfärdsfaktorer – frihet, trygghet etc –
med varandra eller med materiella fördelar och tillåta maximering av totalsumman även på bekostnad av en faktor.
Som Lindberg skriver: ”Följaktligen kan
materiell och immateriell välfärd ökas,
minskas och omfördelas …” Detta leder, även om Anders Lindberg inte avser
det, i förlängningen till att t ex frihet kan
bytas bort mot en högre standard.
För inte är det för bristen på materiella
fördelar som den svenska socialismen
främst bör kritiseras, även om bristerna i
den offentliga sektorn för var dag tycks
ANDERS LINDBERG:
Privatiseringar
I
min artikel om privatiseringar försökte jag anlägga ett synsätt för hur
man bedömer om en politisk åtgärd
är att föredra eller ej, som normalt återfinns inom den ekonomiska rationalismen. Jag definierade ”välfärd” som be- 255
öka, utan för att man undergrävt människomas frihet och därmed undergrävt
deras förmåga att agera som moraliska
varelser. Vad borgerligheten bör återupprätta är den allt ansvar fråntagna individen och den av elefantiasis lamslagna statsmakten. Det är fria medborgare i
ett samhälle med en begränsad och därför stark statsmakt som behövs. Aldrig
så många egna rum på långvården kan
inte ersätta detta.
Egentligen passar Hjalmar Gullbergs
rader om den totalitäre ockupanten ännu
bättre in på den socialdemokratiska
klientstaten:
” Där friheten kördes ut,
blev det sommar på nytt och grönska.
Och körsbären i den strut
är så röda som du kan önska.
Men glädjen har tagit slut.
Hur kan ängen ge maskrosfröna
åt vindarna som tribut?
Vem vill plocka en tusensköna,
där friheten kördes ut?
stående av en materiell och en immateriell del, dvs de okvantifierbara delarna
frihet, trygghet etc.
Den rationalistiska modellen används
som ett slags ”lackmuspapper” för politikern; om större materiellt utrymme