Stig Strömholm; Balanserat om Sverige
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STIG STRÖMHOLM:
Balanserat om Sverige
N
är man, i den gråblåsiga våren
1986, med aprils SIFO-siffror i
dagstidningen, på s 93 i en nyutkommen bok stöter på uttrycket ”en
borgerlig regering 1988”, är det inte utan
att man ler ett trött bistert varggrin.
Vilka politikens vilda husarer är nu ute
och rider? Det är de moderata politikerna Odd Eiken, handsekreterare åt Ulf
Adelsohn, och Gunnar Hökmark, riksdagsman från Stockholm, som efter
knappa hundra sidor analys och kritik
med dagens Sverige i blickfånget övergår
till att tala om hur slipstenen skall dras
om två och ett halvt år, därest någon
slipsten då kommer att röra på sig. Just
nu – när detta nyttiga instrument för
skärpning förefaller att ha lämnat sitt
tråg och sin axel, fallit till marken, pressats ned i leran och antagit dragen av
dessa uttjänta kvarnstenar som utgör
förstutrappor till äldre lantliga byggnader och blivit totalt orörliga, ej ens tjänliga att med alla goda krafters hjälp apteras kring politiska förförares halsar –
just nu ger detta tal ett milt dåraktigt men
samtidigt hoppingivande intryck.
Det goda Sverige förtjänar läsas icke
blott på grund av den vårliga ton som
nyss antytts. Det är också en rejäl, för
sitt format grundlig och till stil och ton
behagligt måttfull utredning om var vi
hamnat, varför vi hamnat där och – men
här blir naturligtvis ordalagen mer allmänna – hur vi skall ta oss därifrån, till
något bättre, till det ”goda Sverige” som
givit boken dess namn och som skildras i
ett avslutande brev från år 1999. Den
som själv gjort en djupdykning i det apatiska och förfäade Sverige modell 1993
(Strömholm, Den hösten, Sthlm, Norstedts, 1978) kan inte annat än lyckönska
till rikets återhämtning på den korta mellanliggande tiden.
Eiken och Hökmark – som till sina
övriga förtjänster lägger den att skriva
klart och ledigt, men ändå vårdat –
framför inte något originellt evangelium.
Andra har sagt detsamma, eller i huvudsak detsammma, före dem. Vi rör oss
emellertid på ett område, där klarsyn
och sunt förnuft är betydligt mer prisvärda egenskaper än den mest genialt
bisarra originalitet. Sedan är det uppenbart, att när det gäller att – på begränsat
utrymme – sammanföra kausalkedjorna
till något så enormt komplicerat som ett
givet (men redan, omärkligt, under förändring varande) samhällstillstånd, riskerna för misstag, fatala uteJämnanden
och kraftiga ensidigheter är betydande.
Man får, tror jag – och det finns för
övrigt, gudskelov, intet i författarnas stil
och framställningssätt, som tyder på att
de skulle ha väsentligt andra pretentioner – helt ödmjukt acceptera, att man
lämnar bidrag till förståelsen av en utveckling, tolkningar, som i bästa falllägger något till en framväxande bild.
Det är intressant att notera, hur författarna (utan att använda så kraftigt språk)
låter de numera till åtminstone hälften
kanoniserade makarna Myrdal framträda
som metalliska handelsresande i
omänsklighet på familjelivets (alltsedan
dess ”familjepolitikens”: om framväxten av ”politiker” på alla områden har
författarna f ö kloka ting att säga) omrä-
de på 1930-talet. Säkert betydde de mycket; hur mycket är naturligtvis omöjligt
att exakt avgöra. Men även som illustrationer till socialdemokratins svårigheter,
när det gällt att välja sig mot pretentiösa
intellektuella, är dessa erinringar om
260
parets framfart nyttiga.
När förutvarande statsrådet Lidbom
hedras med en mention honorab/e som
lagstiftningsdestruktör, är det säkert motiverat alldenstund den goda socialistiska viljan säkert var tillstädes, ja, med
stor iver att visa sin fullständiga obundenhet av juridiska skråfördomar, men
det är nog likväl oförtjänt hårt att låta en
stackars grov och omdömeslös klumpeduns få bära hundhuvudet för en utveckling, som länge förberetts och där juristernas ömklighet gjort saken lätt, liksom
den råa men länge beundrade ”skandinaviska realismen” fått härja i årtionden på
det rättsteoretiska området.
På tal om ömklighet heter ett av de
bästa kapitlen i boken ”Den anpassade
människan”. Där återges träffande ett
middagssamtal om hur de statliga förmå-
nerna till barnafödare bäst utnyttjas. I
ämnesvalet återspeglas förmodligen författarnas och deras vänners ålder och
livssituation. Fem år tidigare skulle middagstalet ha handlat om rävspelet kring
linjeval inom högskolan, tio år senare om
tjuv- och rackarspelet inför skolans
många valsituationer, var och en med
sina svåröverblickade positiva och negativa konsekvenser.
En av de Stora Amerikanska Drömmarna är som bekant att skriva Den Stora Amerikanska Romanen, som handlar
om allt mellan Atlanten och Stilla Havet.
Är möjligen stunden inne att skriva Den
Stora Svenska Skälmromanen om hur en
virtuos i fråga om bidrag och förmåner,
barn av virtuoser och själv så småningom upphovsman (eller -kvinna) till så-
dana, banar sig väg genom det sena 1900-
talets Sverige? Har vi nått denna grad av
mognad, av klassicitet?
Svaret på frågan är egentligen givet,
och författarna bidrar med sin koncentrerade och nyttiga tankeställare till att
ge det: en någorlunda uthärdlig roman
behöver en smula frisk luft, en smula karaktärer och åtminstone en möjlighet till
en smula icke helt triviala händelser.
Rapporter från källarhål blir sällan uthärdliga; i så fall skall berättaren ha sällskap med en sådan begåvning som t ex
Fjodor Dostojevskij. De är ovanliga. Vår
socialpikareska roman lär bli oskriven;
skrivs den, blir det lågt i t~k.
Författarnas positiva bidrag, efter allt
kritiserande, förefaller allt som allt förnuftiga, varvid jag dock vill göra det förbehållet, att man på vissa punkter skulle
vara mer betjänt av konkreta exempel på
ställningstaganden än av vare sig maximer eller fiktiva framtidsexempeL Det är
och kommer säkert att förbli oundvikligt, att den ekonomiska liberalismen,
som författarna sätter högt, i bestämda
situationer kommer i konflikt med sociala, kulturella och humanitära övervä-
ganden. Det är genom att studera lösningen på sådana konflikter som man får
underlag för en realistisk bedömning av
författarnas värdeskala. Att skattesystem och transfereringar sedan länge
haft snedvridande effekter på land, folk
och attityder framstår väl som närmast
uppenbart. Vad som på kort eller lång
sikt låter sig göras är en statsekonomisk
fråga, som går över min horisont.
Men säkert kan något göras, och det är
gott att det finns de som vill försöka. Vi
blir alltså stående en stund i grinden och
viftar välönskande åt de båda författarna, när de på klapprande hovar fortsätter sin husarritt mot det mörka och
befästa skogsbrynet 1988.
Balanserat om Sverige
N
är man, i den gråblåsiga våren
1986, med aprils SIFO-siffror i
dagstidningen, på s 93 i en nyutkommen bok stöter på uttrycket ”en
borgerlig regering 1988”, är det inte utan
att man ler ett trött bistert varggrin.
Vilka politikens vilda husarer är nu ute
och rider? Det är de moderata politikerna Odd Eiken, handsekreterare åt Ulf
Adelsohn, och Gunnar Hökmark, riksdagsman från Stockholm, som efter
knappa hundra sidor analys och kritik
med dagens Sverige i blickfånget övergår
till att tala om hur slipstenen skall dras
om två och ett halvt år, därest någon
slipsten då kommer att röra på sig. Just
nu – när detta nyttiga instrument för
skärpning förefaller att ha lämnat sitt
tråg och sin axel, fallit till marken, pressats ned i leran och antagit dragen av
dessa uttjänta kvarnstenar som utgör
förstutrappor till äldre lantliga byggnader och blivit totalt orörliga, ej ens tjänliga att med alla goda krafters hjälp apteras kring politiska förförares halsar –
just nu ger detta tal ett milt dåraktigt men
samtidigt hoppingivande intryck.
Det goda Sverige förtjänar läsas icke
blott på grund av den vårliga ton som
nyss antytts. Det är också en rejäl, för
sitt format grundlig och till stil och ton
behagligt måttfull utredning om var vi
hamnat, varför vi hamnat där och – men
här blir naturligtvis ordalagen mer allmänna – hur vi skall ta oss därifrån, till
något bättre, till det ”goda Sverige” som
givit boken dess namn och som skildras i
ett avslutande brev från år 1999. Den
som själv gjort en djupdykning i det apatiska och förfäade Sverige modell 1993
(Strömholm, Den hösten, Sthlm, Norstedts, 1978) kan inte annat än lyckönska
till rikets återhämtning på den korta mellanliggande tiden.
Eiken och Hökmark – som till sina
övriga förtjänster lägger den att skriva
klart och ledigt, men ändå vårdat –
framför inte något originellt evangelium.
Andra har sagt detsamma, eller i huvudsak detsammma, före dem. Vi rör oss
emellertid på ett område, där klarsyn
och sunt förnuft är betydligt mer prisvärda egenskaper än den mest genialt
bisarra originalitet. Sedan är det uppenbart, att när det gäller att – på begränsat
utrymme – sammanföra kausalkedjorna
till något så enormt komplicerat som ett
givet (men redan, omärkligt, under förändring varande) samhällstillstånd, riskerna för misstag, fatala uteJämnanden
och kraftiga ensidigheter är betydande.
Man får, tror jag – och det finns för
övrigt, gudskelov, intet i författarnas stil
och framställningssätt, som tyder på att
de skulle ha väsentligt andra pretentioner – helt ödmjukt acceptera, att man
lämnar bidrag till förståelsen av en utveckling, tolkningar, som i bästa falllägger något till en framväxande bild.
Det är intressant att notera, hur författarna (utan att använda så kraftigt språk)
låter de numera till åtminstone hälften
kanoniserade makarna Myrdal framträda
som metalliska handelsresande i
omänsklighet på familjelivets (alltsedan
dess ”familjepolitikens”: om framväxten av ”politiker” på alla områden har
författarna f ö kloka ting att säga) omrä-
de på 1930-talet. Säkert betydde de mycket; hur mycket är naturligtvis omöjligt
att exakt avgöra. Men även som illustrationer till socialdemokratins svårigheter,
när det gällt att välja sig mot pretentiösa
intellektuella, är dessa erinringar om
260
parets framfart nyttiga.
När förutvarande statsrådet Lidbom
hedras med en mention honorab/e som
lagstiftningsdestruktör, är det säkert motiverat alldenstund den goda socialistiska viljan säkert var tillstädes, ja, med
stor iver att visa sin fullständiga obundenhet av juridiska skråfördomar, men
det är nog likväl oförtjänt hårt att låta en
stackars grov och omdömeslös klumpeduns få bära hundhuvudet för en utveckling, som länge förberetts och där juristernas ömklighet gjort saken lätt, liksom
den råa men länge beundrade ”skandinaviska realismen” fått härja i årtionden på
det rättsteoretiska området.
På tal om ömklighet heter ett av de
bästa kapitlen i boken ”Den anpassade
människan”. Där återges träffande ett
middagssamtal om hur de statliga förmå-
nerna till barnafödare bäst utnyttjas. I
ämnesvalet återspeglas förmodligen författarnas och deras vänners ålder och
livssituation. Fem år tidigare skulle middagstalet ha handlat om rävspelet kring
linjeval inom högskolan, tio år senare om
tjuv- och rackarspelet inför skolans
många valsituationer, var och en med
sina svåröverblickade positiva och negativa konsekvenser.
En av de Stora Amerikanska Drömmarna är som bekant att skriva Den Stora Amerikanska Romanen, som handlar
om allt mellan Atlanten och Stilla Havet.
Är möjligen stunden inne att skriva Den
Stora Svenska Skälmromanen om hur en
virtuos i fråga om bidrag och förmåner,
barn av virtuoser och själv så småningom upphovsman (eller -kvinna) till så-
dana, banar sig väg genom det sena 1900-
talets Sverige? Har vi nått denna grad av
mognad, av klassicitet?
Svaret på frågan är egentligen givet,
och författarna bidrar med sin koncentrerade och nyttiga tankeställare till att
ge det: en någorlunda uthärdlig roman
behöver en smula frisk luft, en smula karaktärer och åtminstone en möjlighet till
en smula icke helt triviala händelser.
Rapporter från källarhål blir sällan uthärdliga; i så fall skall berättaren ha sällskap med en sådan begåvning som t ex
Fjodor Dostojevskij. De är ovanliga. Vår
socialpikareska roman lär bli oskriven;
skrivs den, blir det lågt i t~k.
Författarnas positiva bidrag, efter allt
kritiserande, förefaller allt som allt förnuftiga, varvid jag dock vill göra det förbehållet, att man på vissa punkter skulle
vara mer betjänt av konkreta exempel på
ställningstaganden än av vare sig maximer eller fiktiva framtidsexempeL Det är
och kommer säkert att förbli oundvikligt, att den ekonomiska liberalismen,
som författarna sätter högt, i bestämda
situationer kommer i konflikt med sociala, kulturella och humanitära övervä-
ganden. Det är genom att studera lösningen på sådana konflikter som man får
underlag för en realistisk bedömning av
författarnas värdeskala. Att skattesystem och transfereringar sedan länge
haft snedvridande effekter på land, folk
och attityder framstår väl som närmast
uppenbart. Vad som på kort eller lång
sikt låter sig göras är en statsekonomisk
fråga, som går över min horisont.
Men säkert kan något göras, och det är
gott att det finns de som vill försöka. Vi
blir alltså stående en stund i grinden och
viftar välönskande åt de båda författarna, när de på klapprande hovar fortsätter sin husarritt mot det mörka och
befästa skogsbrynet 1988.