Bo Ekegren; Dagens namn – Ingvar Carlsson
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENSNAMN
BOEKEGREN:
Ingvar Carlsson
M
ed Ingvar Carlsson har Sverige
fått en statsminister som sjunger
med i Kungssången.
Optimistiskt lagda borgerliga väljare
har av detta dragit slutsatsen att landet
fått en borgerlig statsminister.
Mer pessimistiskt lagda borgerliga väljare har dragit slutsatsen att vi fått en
socialdemokratisk statsminister med förutsättningar att sitta länge vid makten
och då utföra också mindre oskyldiga
gärningar än att sjunga Kungssången.
Omständigheterna kring hans tillträde
bäddar för att den nye partiledaren under
lång tid kommer att vara inlindad i en
bomull av samförstånd och nationell endräkt.
Och medan de borgerliga regeringarna
fick tampas med problem till följd av att
oljepriserna steg, kan han inleda sina regeringsperiod med att njuta lyckan av att
de sjunker.
Det talas om ”broilers” – unga män
som levt hela sitt unga liv i politikens
korridorer. Ingvar Carlsson representerar steget därefter: ”den politiska tuppen”, broilern som fått växa upp till ett
fullfjädrat politiskt proffs.
Ingvar Carlsson har inte bara tillbringat all sin yrkesverksamma tid i rörelsen
utan också, verkar det, all sin fritid. Belysande är att 50-årsdagen firades som en
partitillställning på partiets kursgård.
När Rörelsen kallat har han alltid varit
redo. Som mångårig politisk scout vet
han hur man leder gamla damer till vallokalen. Och hur man gör upp ideologisk
eld av två torra riksdagsmotioner.
Han förstörde sin röst genom att tala
på torgmöten under 1950- och 1960-talen, innan högtalarna blev vanliga. sedan dess har ett frikostigt partistöd införts som gör att ingen ung politiker idag
behöver gå samma öde till mötes. Nu är
det väljarnas hörsel som är i fara.
”Arbetargrabben från Borås” blev politiskt aktiv i SSU, fortsatte sin politiska
karriär som ordförande i socialdemokratiska studentklubben i Lund och
hämtades efter avslutad pol mag-examen
1958 direkt till kanslihuset som sekreterare i statsrådsberedningen.
Han lämnade statsrådsberedningen för
att vara ordförande i det socialdemokratiska ungdomsförbundet under åren
1961-1967 och återvände därefter till
statsrådsberedningen som statssekreterare.
1969 efterträdde han Olof Palme som
utbildningsminister när denne blev statsminister. 1973 blev Ingvar Carlsson bostadsminister och när maktens grytor
återintogs 1982 blev han vice statsminister.
Rollen som vice statsminister blev att
ansvara för framtids- och frihetsfrågor,
ett politiskt smörgåsbord med allt från
ideologisk motoffensiv mot högervågen
till handfasta frågor som knark och miljö.
Det har inte blivit så mycket av den
politiska förnyelsen. Den hjärntrust i
framtidsfrågor som inrättades i kanslihuset föll raskt sönder i sina beståndsdelar
– de olika hjärnorna.
Men Ingvar Carlssons sysslande med
dessa frågor har i alla fall gjort honom
väl förtrogen med sakfrågorna.
Även om Ingvar Carlsson inte vet
svaren på 80-talets och 90-talets frågor,
vet han hur en socialdemokrat ska svara
så att detta inte märks.
Dieter Strand skrev i Aftonbladet:
”Hur många gånger harjag inte hört lng- 264
var Carlsson som Palmes taktiske rådgivare, under valrörelsernas träningsläger
ute på Bommersvik, tala om hur man ska
’gå ur’ debatten eller ’slå hål’ på den”.
En av de debatter som Ingvar Carlsson fått partiets uppgift att ”slå hål på”
är frihetsdebatten.
Den uppgiften har han försökt lösa genom att göra frihetsdebatten till en ordlek där gamla socialdemokratiska käpphästar kläds om i ny språkdräkt.
Ett flitigt användande av ordet frihet
ska kompensera bristen på frihetliga inslag i den socialdemokratiska politiken.
I sitt s k frihetstal i Göteborg 1983 presenterade Ingvar Carlsson fyra friheter:
”frihet från materiell knapphet”, ”frihet
från arbetslöshet och otrygghet”, ”frihet
från samhällets varbölder” samt ”frihet
från maktlöshet”.
Med ”frihet från samhällets varbölder” avsågs kamp mot narkotika och
skattebrott. Även poliser och fogdar kan
således vara den socialdemokratiska frihetens förtrupper.
Och om frågan om föräldrars frihet att
välja barnomsorg döps om till en fråga
om föräldrars frihet till kommunal barnomsorg, kan obligatorisk kommunal
barnomsorg bli en ”frihetsreform”.
Isaiah Berlin skriver i ”Fyra essäer
om frihet” om detta missbruk av frihetsbegreppet: ”Att sölja för materiella behov, för utbildning, för sådan jämlikhet
och trygghet som exempelvis barnen har
i skolan eller lekmän i en teokrati, är inte
att utvidga friheten. Vi lever i en värld
kännetecknad av regimer (såväl på hö-
ger- som på vänsterflygeln) som har gjort
eller försöker göra just detta. När detta
kallas frihet kan det vara en lika stor
humbug som fattiglappens frihet att utöva sin lagliga rätt att köpa lyxartiklar.”
Även om den socialdemokratiska frihetsdebatten mest alltså är humbug, är
det en skicklig sådan.
I en DN-artikel betecknade statsvetaren Erik Åsard den nye socialdemokratiske ledaren som ”en grågosse med
känselspröt”. Om Tage Erlanders och
Olof Palmes valspråk var att ”lyssna till
rörelsen”, skulle Ingvar Carlssons vara
att inte bara lyssna till rörelsen, utan
också till folkopinionen.
Det kärnsvenska och rekorderliga
över Ingvar Carlsson gör att han blir en
”svår nöt att knäcka för vår tama opposition”, skrev Erik Åsard.
Frågan är emellertid om Ingvar Carlsson klarar att samtidigt vara statsman
och att leva upp till förväntningar av det
slag som Dieter Strand gav uttryck för i
Aftonbladet, efter att ha lyssnat till Ingvar Carlssons statsmannalika tal på l
maj: ”Det blir skönt när Carlsson kastar
loss för fullt, låter gisslet vina över borgerligheten och sliter sorgslöjan av motsättningarna.”
Med tanke på att Ingvar Carlsson är 52
år har han inga förutsättningar att sitta i
44 år – men närmare 20 kan det bli.
BOEKEGREN:
Ingvar Carlsson
M
ed Ingvar Carlsson har Sverige
fått en statsminister som sjunger
med i Kungssången.
Optimistiskt lagda borgerliga väljare
har av detta dragit slutsatsen att landet
fått en borgerlig statsminister.
Mer pessimistiskt lagda borgerliga väljare har dragit slutsatsen att vi fått en
socialdemokratisk statsminister med förutsättningar att sitta länge vid makten
och då utföra också mindre oskyldiga
gärningar än att sjunga Kungssången.
Omständigheterna kring hans tillträde
bäddar för att den nye partiledaren under
lång tid kommer att vara inlindad i en
bomull av samförstånd och nationell endräkt.
Och medan de borgerliga regeringarna
fick tampas med problem till följd av att
oljepriserna steg, kan han inleda sina regeringsperiod med att njuta lyckan av att
de sjunker.
Det talas om ”broilers” – unga män
som levt hela sitt unga liv i politikens
korridorer. Ingvar Carlsson representerar steget därefter: ”den politiska tuppen”, broilern som fått växa upp till ett
fullfjädrat politiskt proffs.
Ingvar Carlsson har inte bara tillbringat all sin yrkesverksamma tid i rörelsen
utan också, verkar det, all sin fritid. Belysande är att 50-årsdagen firades som en
partitillställning på partiets kursgård.
När Rörelsen kallat har han alltid varit
redo. Som mångårig politisk scout vet
han hur man leder gamla damer till vallokalen. Och hur man gör upp ideologisk
eld av två torra riksdagsmotioner.
Han förstörde sin röst genom att tala
på torgmöten under 1950- och 1960-talen, innan högtalarna blev vanliga. sedan dess har ett frikostigt partistöd införts som gör att ingen ung politiker idag
behöver gå samma öde till mötes. Nu är
det väljarnas hörsel som är i fara.
”Arbetargrabben från Borås” blev politiskt aktiv i SSU, fortsatte sin politiska
karriär som ordförande i socialdemokratiska studentklubben i Lund och
hämtades efter avslutad pol mag-examen
1958 direkt till kanslihuset som sekreterare i statsrådsberedningen.
Han lämnade statsrådsberedningen för
att vara ordförande i det socialdemokratiska ungdomsförbundet under åren
1961-1967 och återvände därefter till
statsrådsberedningen som statssekreterare.
1969 efterträdde han Olof Palme som
utbildningsminister när denne blev statsminister. 1973 blev Ingvar Carlsson bostadsminister och när maktens grytor
återintogs 1982 blev han vice statsminister.
Rollen som vice statsminister blev att
ansvara för framtids- och frihetsfrågor,
ett politiskt smörgåsbord med allt från
ideologisk motoffensiv mot högervågen
till handfasta frågor som knark och miljö.
Det har inte blivit så mycket av den
politiska förnyelsen. Den hjärntrust i
framtidsfrågor som inrättades i kanslihuset föll raskt sönder i sina beståndsdelar
– de olika hjärnorna.
Men Ingvar Carlssons sysslande med
dessa frågor har i alla fall gjort honom
väl förtrogen med sakfrågorna.
Även om Ingvar Carlsson inte vet
svaren på 80-talets och 90-talets frågor,
vet han hur en socialdemokrat ska svara
så att detta inte märks.
Dieter Strand skrev i Aftonbladet:
”Hur många gånger harjag inte hört lng- 264
var Carlsson som Palmes taktiske rådgivare, under valrörelsernas träningsläger
ute på Bommersvik, tala om hur man ska
’gå ur’ debatten eller ’slå hål’ på den”.
En av de debatter som Ingvar Carlsson fått partiets uppgift att ”slå hål på”
är frihetsdebatten.
Den uppgiften har han försökt lösa genom att göra frihetsdebatten till en ordlek där gamla socialdemokratiska käpphästar kläds om i ny språkdräkt.
Ett flitigt användande av ordet frihet
ska kompensera bristen på frihetliga inslag i den socialdemokratiska politiken.
I sitt s k frihetstal i Göteborg 1983 presenterade Ingvar Carlsson fyra friheter:
”frihet från materiell knapphet”, ”frihet
från arbetslöshet och otrygghet”, ”frihet
från samhällets varbölder” samt ”frihet
från maktlöshet”.
Med ”frihet från samhällets varbölder” avsågs kamp mot narkotika och
skattebrott. Även poliser och fogdar kan
således vara den socialdemokratiska frihetens förtrupper.
Och om frågan om föräldrars frihet att
välja barnomsorg döps om till en fråga
om föräldrars frihet till kommunal barnomsorg, kan obligatorisk kommunal
barnomsorg bli en ”frihetsreform”.
Isaiah Berlin skriver i ”Fyra essäer
om frihet” om detta missbruk av frihetsbegreppet: ”Att sölja för materiella behov, för utbildning, för sådan jämlikhet
och trygghet som exempelvis barnen har
i skolan eller lekmän i en teokrati, är inte
att utvidga friheten. Vi lever i en värld
kännetecknad av regimer (såväl på hö-
ger- som på vänsterflygeln) som har gjort
eller försöker göra just detta. När detta
kallas frihet kan det vara en lika stor
humbug som fattiglappens frihet att utöva sin lagliga rätt att köpa lyxartiklar.”
Även om den socialdemokratiska frihetsdebatten mest alltså är humbug, är
det en skicklig sådan.
I en DN-artikel betecknade statsvetaren Erik Åsard den nye socialdemokratiske ledaren som ”en grågosse med
känselspröt”. Om Tage Erlanders och
Olof Palmes valspråk var att ”lyssna till
rörelsen”, skulle Ingvar Carlssons vara
att inte bara lyssna till rörelsen, utan
också till folkopinionen.
Det kärnsvenska och rekorderliga
över Ingvar Carlsson gör att han blir en
”svår nöt att knäcka för vår tama opposition”, skrev Erik Åsard.
Frågan är emellertid om Ingvar Carlsson klarar att samtidigt vara statsman
och att leva upp till förväntningar av det
slag som Dieter Strand gav uttryck för i
Aftonbladet, efter att ha lyssnat till Ingvar Carlssons statsmannalika tal på l
maj: ”Det blir skönt när Carlsson kastar
loss för fullt, låter gisslet vina över borgerligheten och sliter sorgslöjan av motsättningarna.”
Med tanke på att Ingvar Carlsson är 52
år har han inga förutsättningar att sitta i
44 år – men närmare 20 kan det bli.