Dagens frågor
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRlGOR
Desinformation?
E
tt dokument som sägs vara skrivet
i Sovjet, vari det påpekas att det
behövs ekonomiska och politiska
reformer i sagda land, har tilldragit sig
stor uppmärksamhet i väst.
s akinnehållet är inte särskilt originellt.
Det är sedan länge väl känt att det är
bättre med marknadsekonomi än med
planhushållning och avsevärt bättre med
frihet än med diktatur.
Man kan spekulera mycket över vem
som har skrivit dokumentet och varför.
Om det är CIA som vill ha det som högläsning i Radio Liberty, som förser
många sovjetmedborgare med information av det slag som diktaturen förvägrar
dem. Om det är KGB som vill uppmuntra, eller försvåra , den nya partiledningens mer eller mindre långtgående reformsträvanden.
Eller kanske dokumentet är avsett för
de evigt förhoppningsfulla i väst, de som
ständigt letar efter tecken på att socialismen och Sovjet trots allt har sina goda
sidor. Sålunda har Dagens Nyheters kulturchef Arne Ruth funnit dokumentet så
intressant att han låtit publicera det på
sin sida i tidningen.
Självfallet kan man hoppas att den nye
ryske ledaren bättre än sina föregångare
inser behovet av reformer. Man kan tro
att han har vissa möjligheter att få nå-
gonting genomfört. Man kan till och med
spekulera över om det till och med skulle
vara så att Moskva har fått en Juan Carlos i ledningen.
Men det viktiga är att man, till dess
man har sett att så faktiskt är fallet, inte
låter sina förhoppningar påverka försvars- eller säkerhetspolitiken eller
synen på den mäktige grannen i öster,
det land som av allt att döma fortsätter
sin underjordiska verksamhet i många
länder och sin undervattensverksamhet i
vårt land.
Fanatismens drivkrafter
V
arför blir människor terrorister?
Hur kan det komma sig att så
många förblev kommunismen
trogna långt efter det att Stalins verklighet var allmänt känd? Vad är det som gör
människor till fanatiker, vare sig det gäller Hitler, Marx, Pol Pot eller nationella
eller religiösa rörelser?
Eric Hoffer har i sin bok – Den rätttrogne (Timbro) – analyserat massrö-
relser från den tidiga kristendomen fram
till nittonhundratalets nazistiska och
kommunistiska partier och nationalistiska väckelser. Han beskriver fanatikerns tankevärld och känsloliv och de
faktorer som har lett till världskrig, folkmord och terrordåd.
Hoffers bok utkom i USA redan 1951
och den är i många länder ett centralt
verk inom samhällskunskap och socialpsykologi. Det säger en hel del om den
svenska debattens isolering att den först
nu, efter 35 år, har utkommit på svenska.
Hoffer drar en gräns mellan å ena sidan den konservative, skeptikern och liberalen och å andra sidan radikalen och
reaktionären. De tre förstnämnda grupperna värnar om nuet, medan radikalen
och reaktionären föraktar nuet.
– Fastän fanatiker av alla slag verkar
vara varandras totala motsatser återfinner man dem allihop tillsammans i ena
änden av den mänskliga skalan. Det är
fanatikern och den moderate som är
motpoler och som aldrig möts, skriver
Hoffer.
Hoffers bok kan hjälpa oss att förstå
vad det var som drev Pol Pot och hans
anhängare att avrätta sina landsmän i
Kambodja. Men den väcker bland annat
frågan hur det kunde komma sig att socialdemokraterna i Sverige en minnesvärd
l maj i början på 70-talet marscherade
tillsammans med kommunister längs
Kungsgatan i Stockholm bärande den
kambodjanska flaggan i täten som bevis
på sitt stöd för Pol Pot-sidan.
Likaså frågar man sig hur det kunde
komma ig att det socialdemokratiska
partiorganet Aktuellt i Politiken i sitt
nummer inför l maj i år innehöll en stor
hyllningsartikel om Amaltheamannen
Anton Nilsson. Han är den ende som i
Sverige dömts för ett politiskt mord. En
person dödades vid bombattentatet och
så många som 23 personer skadades.
Att införa en sådan artikel bara några
veckor efter det att Olof Palme mördats
på Sveavägen vittnar inte bara om dålig
mak eller dåligt omdöme. Det tyder
också på att chefredaktören för det socialdemokratiska partiorganet har en för
sin uppgift påfallande brist på förmåga
att inse att det är moraliskt fel att döda
människor som ett medel i den politiska
kampen, oavsett vem som är offret.
Folkstyrelsen under krig
och krigsfara
F
ör några år sedan inleddes en debatt om en oroande svaghet i den
svenska regeringsformen av 1974.
271
Bestämmelserna om landets styrelse under krig och krigsfara innehåller inget
absolut hinder för regering och riksdag
att fatta beslut på ockuperad del av landet.
Det märkliga är att denna svaghet inte
beror på ett förbiseende. Grundlagsberedningen hade föreslagit en uttrycklig
regel att riksdagen inte skulle få fatta
beslut på ockuperat område. Men den
dåvarande justitieministern, och med honom regeringen och riksdagen, bestämde
att riksdagen skulle kunna fungera på
ockuperat område om tre fjärdedelar av
riksdagsledamöterna deltog i beslutet.
Föreställningen att riksdagen genom
en så sträng kvorumregel skulle kunna
göras tillräckligt motståndskraftig mot
en väpnad ockupants påtryckningar ter
sig mot bakgrund av all historisk erfarenhet riskfylld och svårförklarlig. Trodde
man kanske att Sverige måste betyga sin
respekt för folkrätten genom att anta att
en ockupant alltid skulle respektera alla
dess regler vid en ockupation av Sverige? Eller var det en reflex av en obefogad avspänningseufori?
Folkstyrelsekommitten har tagit upp
frågan i ett delbetänkande om Folkstyrelsen under krig och krigsfara (SOV
1986: 28). Kommitten har inte tagit intryck av avspänningsförväntningarnas
bedrägliga förhoppningar. Det konstaterar kort – och korrekt – att någon folkstyrelse i egentlig bemärkelse inte kan
förekomma om riksdagen verkar på
ockuperat område. Kommitten föreslår
ett generellt förbud för regering och riksdag att fatta några beslut överhuvudtaget
på ockuperat område.
En sådan bestämmelse bör ge rimliga
förutsättningar för de båda främsta stats- 272
makternas integritet. Grundlagskyddet
för de beslutande organens integritet
skall dessutom, enligt förslaget, stärkas
genom förbud mot val på ockuperat område inte bara till riksdagen utan också
till kommunala församlingar.
Med sitt förslag har Folkstyrelsekommitten understrukit det berättigade i kritiken mot regeringsformens här berörda
regler. Viktigast är dock att bestämmelserna enligt kommittens förslag bör ge de
rätta signalerna om beslutsamhet, både
inåt och utåt.
Konsums image
L
andets affischpelare pryds av an~
nonser för Konsum, en koncern 1
svårigheter eftersom kunderna
sviker.
– Varför handlar vi i Konsum, frågar
det lilla barnet sin pappa, som ser ut att
vara nära släkt med den unge man med
dalmatinerhund i sin sportbil som inför
valet tänkte rösta på socialdemokraterna
för att få ordning på Sveriges ekonomi.
– För kaffets skull, svarar pappan,
som inte lägger några ideologiska synpunkter på sitt inköpsställe.
Mamman är inte med på bilden. Hon
är kanske och köper sina kläder på Bredenbergs, en av borgerlighetens sista
bastioner, som nyligen med minsta möjliga publicitet intagits av arbetarrörelsen
genom Konsums moderbolag KF.
Decentralisera
löneförhandlingarna
A
ssar Lindbeck, som gjort en minnesvärd, moraliskt hedrande och
betydelsefull insats i kampen mot
löntagarfonderna, har i en ny bok – Hur
mycket politik tål ekonomin? -tagit upp
bland annat formerna för lönebildningen.
Assar Lindbeck lämnade under fonddebatten det socialdemokratiska partiet.
Skälet var inte att Assar Lindbeck hade
upphört att vara socialdemokrat. Skälet
var att socialdemokraterna hade bytt
uppfattning och blivit socialister i stället
för socialdemokrater.
Assar Lindbeck är ingen nyliberal, ej
heller någon monetarist. Assar Lindbeck
är socialdemokrat i den 60-talsanda som
upphörde 1968. Han anser att ”höga lyft
av de nominella lönekostnaderna särskilt
i förhållande till omvärlden, är ett allvarligt hot mot sysselsättningen – utöver
att de driver på inflationen” .
Assar Lindbeck förstår säkert – ehuru
det inte framgår av hans formulering –
att höga nominella löneökningar försämrar konkurrenskraften och därmed sysselsättningen endast, och inte särskilt, i
de fall de svenska nominella löneökningarna är högre än de nominella löneökningarna i våra konkurrentländer.
Med sedvanlig pedagogisk skicklighet
påpekar Assar Lindbeck att när ” man
väl kommit till insikt om att en hög allmän (genomsnittlig) lönenivå kan hota
sysselsättningen, så borde steget inte
vara långt till den lika korrekta s1utsatsen att också lönen i en speciell bransch,
eller för en viss typ av arbetskraft, kan
bli så hög att den hotar sysselsättningen
just där”.
Assar Lindbeck förespråkar därför att
löneförhandlingarna bör decentraliseras
till bransch- eller företagsnivå. Till detta
bör tilläggas att det är betydligt lättare
att korrigera en för hög allmän lönenivå i
förhållande till utlandet, genom en anpassning av växelkursen, än att ändra
det relativa löneläget för olika grupper
löntagare inom landet.
Det konstaterandet understryker ytterligare kravet på en mer marknadsanpassad och decentraliserad lönebildning.
Det skulle i sin tur också ha det goda
med sig att det skulle minska det centrala
LO:s makt och prestige och därmed inflytandet för de personer med stark socialistisk övertygelse som från sina rum
vid Norra Bantorget arbetar för ett socialistiskt Sverige.
Talskrivare åt Carl Bildt?
D
et skall nog bli bra det här med
Carl Bildt som partiledare. Men
det är en sak som bekymrar oss.
273
Vem i hela fridens namn skall bli talskrivare åt den nye partiledaren?
Carl Bildt har ju själv knappast gjort
annat än skrivit tal sedan han gick ut
gymnasiet. Med universitetsstudierna
blev det ju aldrig så mycket.
Alla de som någon gång har delat arbetsrum med Carl Bildt vet hur tal-produktionen har gått till. Unge lovande
Bildt har satt ett papper i maskinen och
därefter börjat skriva, oupphörligt, två
tecken i sekunden, med ett finger, enligt
örnmetoden. Efter ett antal minuter har
artikeln, partimotionen, partiprogrammet eller Gösta Bohmans nya utspel varit färdigt utan att knattraodet någon
gång tagit paus.
Det skall bli intressant att se vem som
får uppdraget att skriva tal åt den mannen.
Desinformation?
E
tt dokument som sägs vara skrivet
i Sovjet, vari det påpekas att det
behövs ekonomiska och politiska
reformer i sagda land, har tilldragit sig
stor uppmärksamhet i väst.
s akinnehållet är inte särskilt originellt.
Det är sedan länge väl känt att det är
bättre med marknadsekonomi än med
planhushållning och avsevärt bättre med
frihet än med diktatur.
Man kan spekulera mycket över vem
som har skrivit dokumentet och varför.
Om det är CIA som vill ha det som högläsning i Radio Liberty, som förser
många sovjetmedborgare med information av det slag som diktaturen förvägrar
dem. Om det är KGB som vill uppmuntra, eller försvåra , den nya partiledningens mer eller mindre långtgående reformsträvanden.
Eller kanske dokumentet är avsett för
de evigt förhoppningsfulla i väst, de som
ständigt letar efter tecken på att socialismen och Sovjet trots allt har sina goda
sidor. Sålunda har Dagens Nyheters kulturchef Arne Ruth funnit dokumentet så
intressant att han låtit publicera det på
sin sida i tidningen.
Självfallet kan man hoppas att den nye
ryske ledaren bättre än sina föregångare
inser behovet av reformer. Man kan tro
att han har vissa möjligheter att få nå-
gonting genomfört. Man kan till och med
spekulera över om det till och med skulle
vara så att Moskva har fått en Juan Carlos i ledningen.
Men det viktiga är att man, till dess
man har sett att så faktiskt är fallet, inte
låter sina förhoppningar påverka försvars- eller säkerhetspolitiken eller
synen på den mäktige grannen i öster,
det land som av allt att döma fortsätter
sin underjordiska verksamhet i många
länder och sin undervattensverksamhet i
vårt land.
Fanatismens drivkrafter
V
arför blir människor terrorister?
Hur kan det komma sig att så
många förblev kommunismen
trogna långt efter det att Stalins verklighet var allmänt känd? Vad är det som gör
människor till fanatiker, vare sig det gäller Hitler, Marx, Pol Pot eller nationella
eller religiösa rörelser?
Eric Hoffer har i sin bok – Den rätttrogne (Timbro) – analyserat massrö-
relser från den tidiga kristendomen fram
till nittonhundratalets nazistiska och
kommunistiska partier och nationalistiska väckelser. Han beskriver fanatikerns tankevärld och känsloliv och de
faktorer som har lett till världskrig, folkmord och terrordåd.
Hoffers bok utkom i USA redan 1951
och den är i många länder ett centralt
verk inom samhällskunskap och socialpsykologi. Det säger en hel del om den
svenska debattens isolering att den först
nu, efter 35 år, har utkommit på svenska.
Hoffer drar en gräns mellan å ena sidan den konservative, skeptikern och liberalen och å andra sidan radikalen och
reaktionären. De tre förstnämnda grupperna värnar om nuet, medan radikalen
och reaktionären föraktar nuet.
– Fastän fanatiker av alla slag verkar
vara varandras totala motsatser återfinner man dem allihop tillsammans i ena
änden av den mänskliga skalan. Det är
fanatikern och den moderate som är
motpoler och som aldrig möts, skriver
Hoffer.
Hoffers bok kan hjälpa oss att förstå
vad det var som drev Pol Pot och hans
anhängare att avrätta sina landsmän i
Kambodja. Men den väcker bland annat
frågan hur det kunde komma sig att socialdemokraterna i Sverige en minnesvärd
l maj i början på 70-talet marscherade
tillsammans med kommunister längs
Kungsgatan i Stockholm bärande den
kambodjanska flaggan i täten som bevis
på sitt stöd för Pol Pot-sidan.
Likaså frågar man sig hur det kunde
komma ig att det socialdemokratiska
partiorganet Aktuellt i Politiken i sitt
nummer inför l maj i år innehöll en stor
hyllningsartikel om Amaltheamannen
Anton Nilsson. Han är den ende som i
Sverige dömts för ett politiskt mord. En
person dödades vid bombattentatet och
så många som 23 personer skadades.
Att införa en sådan artikel bara några
veckor efter det att Olof Palme mördats
på Sveavägen vittnar inte bara om dålig
mak eller dåligt omdöme. Det tyder
också på att chefredaktören för det socialdemokratiska partiorganet har en för
sin uppgift påfallande brist på förmåga
att inse att det är moraliskt fel att döda
människor som ett medel i den politiska
kampen, oavsett vem som är offret.
Folkstyrelsen under krig
och krigsfara
F
ör några år sedan inleddes en debatt om en oroande svaghet i den
svenska regeringsformen av 1974.
271
Bestämmelserna om landets styrelse under krig och krigsfara innehåller inget
absolut hinder för regering och riksdag
att fatta beslut på ockuperad del av landet.
Det märkliga är att denna svaghet inte
beror på ett förbiseende. Grundlagsberedningen hade föreslagit en uttrycklig
regel att riksdagen inte skulle få fatta
beslut på ockuperat område. Men den
dåvarande justitieministern, och med honom regeringen och riksdagen, bestämde
att riksdagen skulle kunna fungera på
ockuperat område om tre fjärdedelar av
riksdagsledamöterna deltog i beslutet.
Föreställningen att riksdagen genom
en så sträng kvorumregel skulle kunna
göras tillräckligt motståndskraftig mot
en väpnad ockupants påtryckningar ter
sig mot bakgrund av all historisk erfarenhet riskfylld och svårförklarlig. Trodde
man kanske att Sverige måste betyga sin
respekt för folkrätten genom att anta att
en ockupant alltid skulle respektera alla
dess regler vid en ockupation av Sverige? Eller var det en reflex av en obefogad avspänningseufori?
Folkstyrelsekommitten har tagit upp
frågan i ett delbetänkande om Folkstyrelsen under krig och krigsfara (SOV
1986: 28). Kommitten har inte tagit intryck av avspänningsförväntningarnas
bedrägliga förhoppningar. Det konstaterar kort – och korrekt – att någon folkstyrelse i egentlig bemärkelse inte kan
förekomma om riksdagen verkar på
ockuperat område. Kommitten föreslår
ett generellt förbud för regering och riksdag att fatta några beslut överhuvudtaget
på ockuperat område.
En sådan bestämmelse bör ge rimliga
förutsättningar för de båda främsta stats- 272
makternas integritet. Grundlagskyddet
för de beslutande organens integritet
skall dessutom, enligt förslaget, stärkas
genom förbud mot val på ockuperat område inte bara till riksdagen utan också
till kommunala församlingar.
Med sitt förslag har Folkstyrelsekommitten understrukit det berättigade i kritiken mot regeringsformens här berörda
regler. Viktigast är dock att bestämmelserna enligt kommittens förslag bör ge de
rätta signalerna om beslutsamhet, både
inåt och utåt.
Konsums image
L
andets affischpelare pryds av an~
nonser för Konsum, en koncern 1
svårigheter eftersom kunderna
sviker.
– Varför handlar vi i Konsum, frågar
det lilla barnet sin pappa, som ser ut att
vara nära släkt med den unge man med
dalmatinerhund i sin sportbil som inför
valet tänkte rösta på socialdemokraterna
för att få ordning på Sveriges ekonomi.
– För kaffets skull, svarar pappan,
som inte lägger några ideologiska synpunkter på sitt inköpsställe.
Mamman är inte med på bilden. Hon
är kanske och köper sina kläder på Bredenbergs, en av borgerlighetens sista
bastioner, som nyligen med minsta möjliga publicitet intagits av arbetarrörelsen
genom Konsums moderbolag KF.
Decentralisera
löneförhandlingarna
A
ssar Lindbeck, som gjort en minnesvärd, moraliskt hedrande och
betydelsefull insats i kampen mot
löntagarfonderna, har i en ny bok – Hur
mycket politik tål ekonomin? -tagit upp
bland annat formerna för lönebildningen.
Assar Lindbeck lämnade under fonddebatten det socialdemokratiska partiet.
Skälet var inte att Assar Lindbeck hade
upphört att vara socialdemokrat. Skälet
var att socialdemokraterna hade bytt
uppfattning och blivit socialister i stället
för socialdemokrater.
Assar Lindbeck är ingen nyliberal, ej
heller någon monetarist. Assar Lindbeck
är socialdemokrat i den 60-talsanda som
upphörde 1968. Han anser att ”höga lyft
av de nominella lönekostnaderna särskilt
i förhållande till omvärlden, är ett allvarligt hot mot sysselsättningen – utöver
att de driver på inflationen” .
Assar Lindbeck förstår säkert – ehuru
det inte framgår av hans formulering –
att höga nominella löneökningar försämrar konkurrenskraften och därmed sysselsättningen endast, och inte särskilt, i
de fall de svenska nominella löneökningarna är högre än de nominella löneökningarna i våra konkurrentländer.
Med sedvanlig pedagogisk skicklighet
påpekar Assar Lindbeck att när ” man
väl kommit till insikt om att en hög allmän (genomsnittlig) lönenivå kan hota
sysselsättningen, så borde steget inte
vara långt till den lika korrekta s1utsatsen att också lönen i en speciell bransch,
eller för en viss typ av arbetskraft, kan
bli så hög att den hotar sysselsättningen
just där”.
Assar Lindbeck förespråkar därför att
löneförhandlingarna bör decentraliseras
till bransch- eller företagsnivå. Till detta
bör tilläggas att det är betydligt lättare
att korrigera en för hög allmän lönenivå i
förhållande till utlandet, genom en anpassning av växelkursen, än att ändra
det relativa löneläget för olika grupper
löntagare inom landet.
Det konstaterandet understryker ytterligare kravet på en mer marknadsanpassad och decentraliserad lönebildning.
Det skulle i sin tur också ha det goda
med sig att det skulle minska det centrala
LO:s makt och prestige och därmed inflytandet för de personer med stark socialistisk övertygelse som från sina rum
vid Norra Bantorget arbetar för ett socialistiskt Sverige.
Talskrivare åt Carl Bildt?
D
et skall nog bli bra det här med
Carl Bildt som partiledare. Men
det är en sak som bekymrar oss.
273
Vem i hela fridens namn skall bli talskrivare åt den nye partiledaren?
Carl Bildt har ju själv knappast gjort
annat än skrivit tal sedan han gick ut
gymnasiet. Med universitetsstudierna
blev det ju aldrig så mycket.
Alla de som någon gång har delat arbetsrum med Carl Bildt vet hur tal-produktionen har gått till. Unge lovande
Bildt har satt ett papper i maskinen och
därefter börjat skriva, oupphörligt, två
tecken i sekunden, med ett finger, enligt
örnmetoden. Efter ett antal minuter har
artikeln, partimotionen, partiprogrammet eller Gösta Bohmans nya utspel varit färdigt utan att knattraodet någon
gång tagit paus.
Det skall bli intressant att se vem som
får uppdraget att skriva tal åt den mannen.