Gösta Bohman; Ödesår
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
GÖSTA BOHMAN:
Ödesår
– Betraktelser kring en bok – I
Det norska Arbeiderpartiets fd
partisekreterare, Haakon Lie,
har gett ut boken ”Skjebneår
1945-1950”.
Det var då Marshallplanen
genomfördes och NATO kom
till. Men också de år då de
östeuropeiska staterna
isolerades från det övriga
Europa. (En fortsättning på
denna artikel publiceras i SvT nr
7/86.)
Gösta Bohman är riksdagsman,
tidigare ordförande i Moderata
Samlingspartiet och ekonomiminister.
”De nordmenn som i dag og i morgen skal treffe skjebnetunge
avgj~relser for landet vårt, vii
ikke stå på en opplyst scene; de vii ikke
kjenne framtiden…. Hva vi må håpe på
er at de vii gjjlire det under ansvar for
landet og med mod til å lede. Her tror jeg
de vii ha mye å lrere av skjebneårene i
etterkrigstiden, som kanskje var våre
beste år.”
Så skriver den förutvarande partisekreteraren i det norska Arbeiderpartiet,
Haakon Lie, i sin i höstas utkomna bok
”Skjebneår 1945-1950” (Tiden Norsk
Forlag 1985).
Orden skulle lika väl kunna gälla oss
svenskar. Med den stora skillnaden likväl att de efterkrigsår Haakon Lie skildrar förmodligen är långt mera levande för
dagens norska generation än för den
svenska. Vi mötte inte på samma gastkramande sätt som våra norska vänner
andra världskrigets katastrof och den
omvälvning i det gamla Europa som sedan följde.
”Skjebneår” är den senaste av Lies
skildringar av den politiska utvecklingen
i Europa från 1920-talet och fram till våra
dagar. Få nordiska politiker torde vara
mera ägnade än han att teckna Europas
historia under dessa år. Hans centrala
ställning i norsk och internationell arbetarrörelse, hans starka sociala patos,
hans djupt demokratiska nationella övertygelse och den roll han själv spelade
under dessa skickelsedigra årtionden ger
honom större möjligheter än flertalet
andra att forma en bild av den dramatiska utvecklingen.
Visserligen får en politiskt neutral lä-
sare en känsla av att det för Lie i stort
sett inte fanns någonting utanför kretsen
av socialdemokratiska politiker och regeringar. Men under de år han skildrar
styrdes alla de skandinaviska länderna
av socialdemokratiska regeringar. Det
var bland socialdemokratiska politiker
han främst verkade. Det var hos dem
han hämtade det tunga underlagt:t för sin
bok. I den mån borgerliga politiker och
partier förekommer, är det periferiskt
och i inskjutna bisatser. Allt tyder emellertid på att han strävat efter objektivitet, när han öst ur de källor som stått till
förfogande. Trovärdigheten i det han
återger förefaller övertygande.
Det land till vilket den lagliga norska
London-regeringen återvände den 18
maj 1945 och övertog ledningen efter
Hjemmefronten befann sig i ett närmast
katastrofalt läge. En tysk arme på
360000 man stod fortfarande under vapen i Norge. Där fanns också 130000
utländska krigsfångar och utsvultna slavarbetare. Från skog och fjäll kom 40000
”Milorgjegere med stenguns i hendene’ ’.
10000 norska polissoldater och 46000 civila norrmän återvände från Sverige.
Den långsiktiga strategin bakom
Sovjets politik blev allt tydligare.
Från de tyska koncentrationslägren kom
8000 tillbaka. Över l00 000 norrmän
hade arbetat på tyska anläggningar inom
Norge och stod plötsligt utan arbete,
många utan bostad. 46 000 hade tvångsförflyttats söderut från Finnmark och
Nord-Trams. Den norska samhällsstrukturen var sönderbruten. Omkring 90000
medborgare placerades på de anklagades
bänk för sitt samarbete i en eller annan
form med ockupationsmakten.
Haakon Lie skildrar med beundran
275
den saneringsprocess som tog sin böljan.
Hur Hjernruefronten omedelbart överlämnade makten till den lagliga regeringen, hur den riksdag som i april 1940 hade
ajournerats åter väcktes till liv med ett
klubbslag av den alltjämt sittande stortingspresidenten C J Rambro och med
orden: ’ ’Det 89de ordentlige Storting
gjenopptar sine forhandlinger som ble
avbrutt på Elverum 9 april 1940.” Samt
bakgrunden till att statsminister Johan
Nygaardsvold, som under hela kriget lett
den norska exilregeringen i London, nu
tvingades avgå och ersattes av Einar
Gerhardsen.
Europa efter kriget
Vid krigsslutet stod Sovjets prestige på
toppen. Beundran över de ryska krigsinsatserna kom till uttryck i fredsslutets
hela Europa. Det präglade synen på de
europeiska kommunistpartierna, som
åter betraktades som demokratiskt
rumsrena. År 1945 förde Stalin det internationella samarbetets talan. Kommunistpartiernas mål sades vara att trygga
demokratin och att med fredliga medel
bygga ett bättre samhälle. Kommunisterna hade ”lagt hele sin gamle ideologi i en
fryseboks”. Nära samarbete mellan socialistiska, socialdemokratiska och kommunistiska partier framstod i detta läge
som naturligt. Den första norska regeringen efter krigsslutet blev en samlingsregering, i vilken även kommunisterna
ingick. Liknande företeeelser gjorde sig
gällande på andra håll i Europa.
Efter fredens varma vår följde emellertid motsättningarnas höstliga kyla.
Den långsiktiga strategin bakom Sovjets
politik blev allt tydligare, inte minst sedan det visat sig att entusiasmen över de
276
ryska militära framgångarna inte fick
motsvarande inrikespolitiska följder i
länder med ryska ockupationsarmeer.
Stalin fann sig tvärtom överallt möta
växande motstånd mot de kommunistiska Jydpartierna. Kraven på att dessa
skulle betraktas som Kremls ”forlengede arm” skärptes. Genom en systematisk folkfrontspolitik började Sovjet målmedvetet bygga under för kommunistiskt maktövertagande samt konsolidering och utvidgning av sin öststatspolitik
över Europa. Angrepp på ”höger-socialdemokrater” för ”imperialistiska strä-
vanden” blev allt vanligare. Den nationella solidaritet över partigränserna som
byggts upp inom motståndsrörelser i det
härtagna Europa bröts ned, när folkfrontsstrategins konsekvenser blev allt
tydligare och när demokratiska politiker
som efter krigsslutet medverkat i regeringsställning likviderades och ersattes
av sovjetiska marionetter.
Aldrig förr – säger Haakon Lie – har
”en kombinasjon av brutal utpressing og
åpenlys korropsjon med styjrre hell blitt
brukt som politiske kampmidler. Opposisjonelle mistet arbeid och bolig. . ..
Det hemmelige politiet ble brukt til å
oppspore och ’avslöre’ tjenestemenn og
politikere. . . . Overgrepene ble alltid
forklart med at ’demokratiet’ måtte forsvares … Som om noen kunne dryjmme
om å Iage kupp i et land besatt av Den
ryjde arme!”
Rumänien, Bulgarien, Ungern samt
senare Polen och Tjeckoslovakien gick
samma process till mötes. Iran, Turkiet,
Grekland och i ett visst skede även
Norge utsattes för hårda ryska påtryckningar. För många framstod den sovjetiska expansionsstrategin som nära nog
ödesbestämd. De västliga demokratier
som alltjämt bar skäl för namnet var passiva och tycktes mer eller mindre Jamslagna inför det som pågick.
Vad som bidrog till att hämma den
ryska maktpolitiken var – gör Lie gällande – bl a Churchills s k järnridåtal i
Fulton, Missouri, den 6 mars 1946 samt
den s k Trumandoktrin som Janserades
av president Harry S Truman i ett
kongresstal den 12mars 1947.
Dagens Europa var – hade Churchill
strukit under – inte det frigjorda Europa
som demokratierna kämpat för att bygga
upp. Hotet mot demokratin måste mötas
med gemensamt försvar mellan Förenta
Staterna, Storbritannien och det brittiska samväldet. Fred och frihet kunde
tryggas bara om västs demokratier visade fasthet. Det var – slog Churchill fast
– det enda Stalin hade respekt för.
Truman gick längre. Han lovade i sitt
tal att Amerika skulle stödja alla folk
som kämpade för sin frihet mot inre eller
yttre tryck. Han lovade fullt stöd till regeringarna i Grekland och Turkiet och
gav därmed dessa länder möjlighet att
motstå den sovjetiska utpressningspolitiken.
Men på många håll i väst kritiserades
både Churchill och Truman. Deras framträdande betraktades som en krigsförklaring. De påstods hota freden och samförståndet i Europa. Haakon Lie hävdar
att effekten blev den rakt motsatta. De
två statsmännen gav var och en på sitt
sätt och med de skilda maktmedel som
stod till deras förfogande ett bidrag till
freden. ”For fyjrste gang erklrerte dets
(Amerikas) president seg villig til ifredstid å garantere et annet lands sikkerhet.”
Vi kan inte med säkerhet veta- säger
Lie – om Churchills Fulton-tal ”fjZirte til
att Stalin trakk sine tropper ut av Iran.
Trolig vii vi aldri få vite det.” Inte heller
om Trumanstal den 12mars 1947 ledde
till att trycket på Norge, Turkiet och
Grekland föll bort eller minskade. Men
det finns anledning att tro detta – menar
Lie. Kanske försenades också den sovjetiska maktkonsolideringen i Ungern och
Tjeckoslovakien. Det tog i va!je fall
längre tid än man tidigare befarat innan
den var genomförd.
Sedan en labourregering tillträtt i Storbritannien och Ernest Bevin blivit dess
utrikesminister, markerades ytterligare
västmakternas strävan att förhindra fortsatt sovjetiskt framträngande.
Lie uttrycker sin stora besvikelse över
att hans egna landsmän – och vi här
uppe i Norden över huvud taget – ägnade så begränsat intresse åt vad som
Iran, Turkiet, Grekland och även
Norge utsattes för hårda ryska
påtryckningar.
hände i andra europeiska länder. Vi
tycktes ha nog med egna problem och
betraktade det som mer eller mindre naturligt att Sovjet med stöd av sina
framskjutna militära styrkor och i strid
med Jalta-överenskommelsen hårdhänt
avskaffade den demokrati vars återuppbyggnad varit ett av de grundläggande
målen för kriget mot Hitler.
Lie har därför inte mycket till övers
för den kritik som den hårdnande västpolitiken rönte såväl inom den norska
socialdemokratiska regeringen som i
Lies eget Arbeiderparti.
277
Den norska pressen hade i stort sett
inte någonting att säga om det sovjetiska
maktövertagandet i Rumänien och Bulgarien. Inte en enda norsk tidning, ingen
organisation och ingen politiker kritiserade Sovjet, när Stalin lade beslag på
Rutenien – en stor del av Tjeckoslovakien. Men när ”Hitler reiste sine krav om
Sudetområdet, og tok det”, då hade Europa ”stått i kok”.
Brobyggarna
I regeringen Gerbardsens första regeringsförklaring hade inte funnits ett enda
ord om vilken utrikespolitik regeringen
önskade föra. Blott inrikespolitiska problem behandlades. Efter den 9 aprill940
var ordet ”neutralitet” så belastat att det
måste ersättas med ett nytt begrepp,
”brobygging”. Medan man under kriget
talat om ”atlantiskt samarbete” i krig
som i fred, fick den atlantiska politiken
efter kriget vika för ”brobyggingslinjen”. – ”Som et lite, fredselskende folk
hadde vi en rolle å spilie som brobyggere
mellom De Store.”
Det var Trygve Lie – då utrikesminister – som under kriget varit främste talesman för atlantpolitiken. Samme man
gick nu in för att göra brobyggandet till
officiell norsk utrikespolitik. Denna hans
inställning hade medverkat till att han
inför sovjetiska önskemål om baser på
Spetsbergen uttalat sig så försiktigt och
svävande att ryssarna tyckt sig möta förståelse och därför givit honom sitt stöd
vid val till generalsekreterare i FN. I
sistnämnda egenskap drev han – även
när den norska regeringen sedermera
svängde – brobyggnadspolitiken till
dess att han inom FN fått klara belägg
för hur Sovjet obstruerade FN:s fredsbe- 278
varande politik. Då – till sist – svängde
även han.
I boken kan man följa det norska folket på dess Canossavandring från förkrigstidens neutralitetspolitik över krigsårens atlantpolitik till efterkrigsårens
brobyggnadspolitik samt vidare till en
säkerhetspolitik rotad i ett västligt demokratiskt politiskt-militärt samarbete.
Men ända in i det sista fanns inom Arbeiderpartiets stortingsgrupp röster för isolerad neutralitetspolitik av förkrigsårens
modell med eller utan försvarspolitiskt
samarbete med de övriga skandinaviska
länderna.
Haakon Lie talar om en ”gammel tradisjon i partiet – en kombinasjon av nasjonalisme, pasifisme og n~ytralisme
som var blitt vesentlig styrket etter det
fredelige unionsoppgj~ret i 1905”. Medan majoriteten inom regeringen och
hela partiledningen under efterkrigsåren
samlades i strävan att bygga upp ett effektivt norskt försvar, återstod fortfarande en minoritetsflygel som hade svårt att
frigöra sig från den starka bindning till
Sovjetunionen som präglat Arbeiderpartiet efter den ryska revolutionen. Skilda
meningar kvarstod om utrikes- och sä-
kerhetspolitiken. ”. . . denne dragkampen står på den dag i dag”.
Vad fanns dessa år kvar – frågar sig
Haakon Lie – av det allierade samarbetet från krigsåren? Europa var inte bara
ekonomiskt ruinerat. Det hotades också
av en ny diktatur. Det militära samarbetet tillhörde det förflutna. Det politiska
hade alltid haltat. Stalin hade redan i februari 1946, innan Churchill höll sitt Fulton-tal, tillkännagivit för det ryska folket
att Sovjet måste rusta upp. I stället för
mat och bostäder hade han lovat en utarmad nation miljoner ton stål och olja.
Han hade stängt gränserna och satt igång
en hatkampanj mot sina tidigare allierade. Han konsoliderade sina militära
vinster.
Marshallplanen
Fortfarande två år efter kriget låg Tyskland i ruiner. För att hålla folket vid liv,
fick livsmedel tillföras från britter och
amerikanare. Det tyska jordbruksområ-
det låg i den sovjetiska zonen. Tyskarna
hade inte mat för dagen, inte tak över
huvudet. I Frankrike och Italien härjade
inflationen. Den ena strejkvågen avlöste
den andra.
Detta var läget i Europa våren 1947.
Det hade förvärrats av torka sommaren
1946. Vintern 1947 blev en av de värsta
”i mans minne”. I England frös en och
en halv miljon får ihjäl. Brödransonering
infördes, något som Storbritannien inte
haft under hela kriget. Kol kom inte
fram, järnvägarna var blockerade av
snö, vattenvägarna frös igen, fabrikerna
stod i brist på bränsle. Folk huttrade och
frös. Så kom en ny torksommar, som
drabbade hela Europa från Italien till
Norge.
I Amerika fanns gröda och livsmedel.
Men lend-lease och UNRRA-hjälp hade
upphört. Dollarreserverna i Europas
banker var uttömda.
I den situationen höll den amerikanske
utrikesministern George Marshall efter
en genomresa i Europa ett tacktal för sin
doktorsgrad vid Harvarduniversitetet.
Få anade då att hans tal skulle få så
vittgående konsekvenser som vi ade sig
bli fallet. Jag citerar Marshall enligt Lies
tolkning: – Europa stod inför ett allmänt
ekonomiskt sammanbrott. Förenta Staterna måste förklara sig villiga att ge ekonomiskt stöd till återuppbyggnaden under de kommande 3-4 åren. Ansvaret
för uppbyggnadsprocessen vilade emellertid på europeerna själva. De måste ta
initiativet och utforma ett gemensamt
återuppbyggnadsprogram, som USA
kunde finansiellt stödja. Alla länder i Europa borde om möjligt gå samman om ett
sådant program samt om en begäran om
amerikanskt stöd.
Truman-doktrinen hade betraktats
som en varning – menar Lie. Marshalls
tal var en inbjudan till samarbete.
”Djiiren ble slått opp på vid vegg for alle
land fra Atlanteren til Ural. Vi vet ikke
om Marshall trodde at Sovjet-regjeringen ville ta imot en utstrakt hand. Men
innbydelsen låder, selvom den var ledsaget av en beskjed om att sabotasje av
planen ikke ville bli godtatt. ”
Marshall-talet väckte emellertid ingalunda samma uppmärksamhet som ChurStalin stängde gränserna och
satte igång en hatkampanj mot
sina tidigare allierade.
chiils och Trumans. Det ”gikk nrermest
hus forbi ” . Men en politiker insåg vad
Marshalls löfte var värt. Det var Ernest
Bevin i Storbritannien, vilken Haakon
Lie hyllar som en av efterkrigstidens
största politiker. Bevin flög två veckor
efter Marshall-talet till Paris för ett möte
med den franske utrikesministern
Georges Bidault. Följden blev en inbjudan dagen därefter till Sovjets utrikesminister Molotov om överläggningar om
det amerikanska initiativet.
”For en gangs skyld” fick även Molo- 279
tov bråttom. Redan den 22 juni tackade
han ja och den 27 öppnades förhandlingarna mellan de tre utrikesministrarna i
Paris. Den 2 juli bröt förhandlingarna
samman. Molotov hade kommit med ett
följe av 89 experter. Det hade väckt stora förhoppningar om ett pånyttfött gemensamt ekonomiskt samarbete. Resultatet blev det rakt motsatta. Sovjet ville
gärna ha amerikanska dollar men inte
någon gemensam europeisk planläggning. Varje land skulle göra sin egen
plan. Amerikas uppgift skulle vara att till
de olika länderna fördela de pengar dessa ansåg sig behöva. En gemensam återuppbyggnadsplan betraktade Molotov
som en inblandning i den nationella suveräniteten. ”Molotov slo d~ren igjen
med et smell; han advarte mot enhver
form for aksjonsplan: ’Den ville ikke
f~re til en samling eller gjenoppbygging
av Europa, men til en delingav Europa i
to grupperinger.”
Bevin svarade att ingen mera än han
hade strävat efter en ekonomisk och politisk samling i Europa. Och han tog
omedelbart efter det misslyckade Parismötet de första stegen för att skapa förutsättningar för det återuppbyggnadsprogram Marshall skisserat. 22 av de europeiska staterna inbjöds till konferens.
Bara tre ställdes utanför, Spanien och
Tyskland samt Sovjet, som redan tackat
nej.
Hur skulle de östeuropeiska staterna
svara? Den tjeckiska regeringen tackade
enhälligt och snabbt ja – kanske för att
Beneli och Masaryk ville få frågan avgjord, innan Kreml hunnit blanda sig i
regeringens handlande. Det hjälpte inte.
statsminister Gottwald kallades till
Moskva och fick besked om att deltaganl
J
280
de i överläggningar om Marshall-planen
skulle betraktas som en sovjetfientlig
handling.
Den polska regeringen var också den
inst’älld på att ta del i återuppbyggnadsprogrammet. Men även här kom det sovjetiska vetot. Den polska regeringen avböjde men med en varm önskan om att
Polen skulle få omfattande ekonomisk
hjälp från USA.
Även den ungerska regeringen önskade delta. Sovjet lade också här hinder i
vägen och meddelade att det ungerska
krigsskadeståndet till Sovjet skulle öka
med tOO. miljoner dollar och att ungerska
krigsfångar inte skulle bli frisläppta, om
regeringen svarade ja.
Sedan den finska riksdagens utrikeskommitte med lO röster mot 5 rekommenderat att en ”ekonomisk delegation” skulle sändas till Marshall-konferensen, gav president Paasikivi regeringen besked om att svaret måste bli det
motsatta. Bakgrunden var – säger Lie –
att den sovjetiska kontrollkommissionen
låtit meddela att Sovjet väntade sig att
Finland icke skulle delta.
skandinavisk tvehågsenhet
Bevin uttryckte tvivel rörande Norges
och Sveriges medverkan. Detta visade
sig berättigat. ”Vi behövde inga bidrag,
men även hos oss var dollarbristen ett
faktum . . .”, skrev Tage Erlander i sin
bok ”1940-1949″. Ernst Wigforss var
förmodligen – säger Haakon Lie – långt
mera skeptisk än Erlander. Däremot intog”merkelig nok” ÖstenUndenen mer
vänlig hållning, blott förhandlingarna
icke skedde ”i former som tvang Sverige
til å ta stilling i en ~st-vest-konfronta?-
sjon”.
Samma problem hade Halvard Lange,
ny norsk utrikesminister efter Trygve
Lie. Ett ja till det amerikanska initiativet
skulle ju betyda att Norge ”måtte foreta
ett valg mellom de to supermaktene, nå
da Molotov hadde sagt Nei. Brobyggingspolitikken var kommet i en faresone.”
Ekonomiskt var det klart vad den
norska regeringen borde svara. Politiskt
var valet svårare. I en första omgång
underordnades de ekonomiska argumenten de utrikespolitiska.
De skandinaviska utrikesministrarna
träffades i Köpenhamn den 10 juli och
blev där ense om att icke sända regeringsmedlemmar till Paris utan blott ekonomiska och handelspolitiska experter.
Därmed skulle markeras att deltagandet
icke fick betraktas som ett politiskt ställningstagande. Norrmännen var mest negativa. Detta avspeglades i norsk press,
främst i den socialdemokratiska. En
Deltagande i överläggningar om
Marshall-planen betraktades som
sovjetfientlig handling.
enda tidning, Arbeiderbladet, intog en
positiv hållning.
I ett memorandum till den amerikanske presidenten kommenterade State
Departments George Kennan detta med
de målande orden: ” … particulady the
Scandinavians, are pathologically timorous about the Russians.”
I slutet .av augusti samma år ägde en
Nordisk Arbeiderkongress rum i Oslo.
Ernst Wigforss talade om ekonomisk demokrati men uttryckte i förbigående
starka betänkligheter inför Marshall-initiativet. Halvard Lange betonade att
Norden icke fick bli inblandat i ett ”politisk betont motsetningsforhold til Sovjetunionen og de ~steuropeiske landene”.
Östen Unden uttalade sin anslutning härtill och skrev i sina privata anteckningar
att ”Haakon Lie hade opponerat sig mot
Lange och Unden’ ’ .
Och det hade Lie förvisso gjort. Låt
mig citera några rader ur hans starkt
känslobetonade inlägg:
”Siden den annen verdenskrig har Sovjet
tatt over halve Polen, Estland, Latvia, Litauen, Rutenia, Bessarabia, Petsamo-området og Det karelske neset i Finland.
Samtidig har det omdannet Romania och
Bulgaria til rene vasallstater. Polen og
Ungern har ennå et skinn av uavhengighet, men hvor lenge vii det vare? Selv
Tsjekkoslovakia måtte b!llye seg for russisk diktat, slik tilfelle var, da landet ble
tvunget til å ta avstand fra Marshallplanen. I FN har Sovjet lagt ned 20 veto
og lammer derved fredsorganisasjonens
handleevne. Det holder seg utenfor FNs
srerorganisasjoner, hvor Lange nevnte vi
måtte yte en srerlig innsats. Bevisst splitter Kreml Tyskland og tar strupetak på de
socialdemokratiske partiene i 0st-Europa. Vi kan ikke stå n!llytrale og passive
overfor denne prosessen. Nordisk arbeiderbevegelse må vrere aktivt med for å
reise en front mot diktaturet i !list, og det
kan den bare gj!llre gjennom ett nrert samarbeid med de vestlige demokratiene.”
Halvard Lange kommenterade: ”Haakon Lie ble stående som en ensam r~st i
diskusjonen på denne konferansen.”
Medan det pratades i Oslo, arbetades
det i Paris. Resultatet blev det gemensamma program som lades till grund för
det amerikanska stödet.
Järnridåns Europa
Så kom det definitiva sovjetiska svaret.
Den i maj 1943 av Stalin upplösta Kom- 281
munistiska Internationalen (Komintern)
ersattes nu av Kommunistpartiernas Informationsbyrå (Kominform) med säte i
Belgrad. Kaminform skulle enligt Stalin
var det partipolitiska underlaget för en
enhetlig internationell front. Vaije avvikande politik skulle betraktas som ”förräderi”.
Riktlinjerna för kommunistpartiernas
strategi mot Marshall-planen hade dragits upp av Georgi Malenkav och Andrej
Sjdanov. Den utgjorde – menar Lie –
”en politisk krigserklrering til hele den
vestlige verden” och byggde i allt vä-
sentligt på följande teser: – Världen är
uppdelad i två läger: det imperialistiska
och anti-demokratiska på den ena sidan,
det anti-imperialistiska och demokratiska på den andra. l det förstnämnda ingår
USA, Frankrike och Storbritannien samt
länder och rörelser som stöder Marshallplanen. USA är den drivande kraften.
Dess syfte är att förbereda ett nytt imperialistiskt krig, att bekämpa socialism
och demokrati samt att understödja
reaktionära och anti-demokratiska profascistiska regimer och rörelser. Det demokratiska lägret däremot omfattar alla
anti-fascistiska krafter och är baserat på
Sovjetunionen och folkdemokratierna.
Tillåt mig att här skjuta in några aktuella personliga slutsatser: Idag – år
1986 – är tonen i sovjetiska internationella aktstycken onekligen något mer
modulerad. Men melodin är i stort sett
densamma. Den terminologi som användes vid beskrivningen av egna ädla
syften och motståndarens illvilja skiljer
sig inte nämnvärt. Några av oss drar sig
säkert till minnes den hejdlösa hyllning
som den blivande svenske kommunistledaren C H Hermansson – sedermera ett
282
slags kelgris även i borgerliga läger –
ägnade Josef Stalin vid dennes död under det kalla krigets 1950-tal. Mer eller
mindre officiella Kreml-röster nyttjar
gentemot Sverige ord som ” höger-borgerliga” svenska krafter, vilka sägs vilja
blåsa upp obefintliga problem för att
nedsvärta Sovjets ”freds-älskande politik”. Och de hälsar med tillfredsställelse
att ”vänsterkrafterna” vann 1985 års
val. De hoppas att Sverige skall ”vidga”
den svenska neutralitetspolitiken genom
ett närmare samarbete med Sovjet.
Salig !saks ord och Jakobs röst och
Esaus händer ger eko även i dagens
värld!
Efter Kominforms bildande talades
inte längre om en fredlig väg till socialism. Kampen mot Marshall-planen och
dess anhängare blev den centrala uppgiften för kommunistpartierna i alla länder.
En järnridå sänktes tvärsigenom Europa. Det samarbete mellan västmakterna
och Sovjetunionen som Hitlers angrepp
på Sovjet hade utlöst var nu – skriver
Lie – ”definitivt slutt”.
En ny kommunistisk offensiv följde.
Demonstrationer, sabotage och strejker
hotade att både ekonomiskt och politiskt
förlama främst Frankrike och Italien. I
Frankrike måste trupper kallas in för att
svara för ordningen. Företag, gruvor och
järnvägsstationer besattes, tåg bringades
spåra ur och sabotagevågen sköljde över
landet.
Demokratiernas svar
Hotet mot ordning och samhälle fick
emellertid motsatt resultat. Det förstärkte motståndet inom demokratierna
och underlättade såväl Marshall-planens
genomförande som det nya Tysklands
inlemmande bland de demokratiska staterna.
När Ernest Bevin efter ett utrikesministermöte i London i december 1947 tog
avsked av Molotov, talade han klartext.
Enligt Lie hänvisade han först till det
stöd brittiska Labour en gång givit den
ryska revolutionen och tillade – med
Lies ord:
”Dere driver ett meget farligt spill, herr
Molotov…. Hvis det kommer till krig
mellom dere og Amerika i Det fjerne 9)sten, da kan det hende at vi blir stående
n9)ytrale. Men hvis krig bryter ut i vest, da
skal vi stå ved Amerikas side. Ta ikke feil
på det punktet. Det vii bety slutten på
Russland och din revolusjon. Så vrer snill
ikke å provosere på denne måten, fortel!
oss hva dere tar sikte på. Hva er det dere
vii?”
Det visade sig inte lätt att driva Marshall-planen genom det norska stortinget. Den reserverade svenska inställningErnst Wigforss var starkt betänklig inför Marshall-planen.
en spelade därvid en roll. Detta framgick
klart vid de överläggningar som ägde
rum på nordisk basis kring årsskiftet
1947-48 och inte minst vid den nordiska
socialdemokratiska samarbetskommittens möte i Stockholm i böJjan av februari – ett sammanträde som det svenska
partiet till en böJjan inte ville veta av
men till sist förklarat sig berett att medverka i. Trots Tage Erlanders ursprungliga mycket skeptiska inställning.
Vad var det – frågar Haakon Lie –
som bidrog till den svenska negativa
hållningen till en konferens om ” det
mest framsynte program vi har sett i moderne tid”? Han ger själv svaret. -I det
ögonblick Marshall-planen fick ett politiskt innehåll, måste det svenska socialdemokratiska partiets svar bli avvisande. Svensk neutralitetspolitik var i
farozonen: ”Her gjaldt det å vrere på
vakt.”
Under intryck av händelseutvecklingen ute i Europa avtog Sveriges skepsis.
Det är med stor tillfredsställelse – förklarade Tage Erlander bara några dagar
senare – som vi kan konstatera att den
stora amerikanska republikens initiativ
lett till en inventering av Europas resurser och anvisat hur dessa skall användas för att välståndet åter skall börja
blomstra i vår världsdel.
Likväl gav fortfarande svenska röster
– Östen Undens och Gustav Möllers –
uttryck för tveksamhet. Jag kan inte –
Kampen mot Marshall-planen
blev den centrala uppgiften för
kommunistpartierna i alla länder.
förklarade Gustav Möller – ”förorda en
politik som skapar grund för rysk misstänksamhet mot Sverige”.
Nästan tre år efter den Röda Armens
inmarsch i Polen och Ungern fanns inget
som tydde på att Sovjet betraktades som
befriare. l Tjeckoslovakien förlorade
kommunisterna mark. Borgerliga socialdemokratiska politiker vågade öppet
opponera sig. T o m vissa kommunistpartier hade hälsat Marshall-planen välkommen. Utvecklingen i Ungern hade gått i
klart anti-kommunistisk riktning vid de
val som där ägt rum. Dessa tendenser
utgjorde bakgrunden till den ”politiska
ockupation” av Tjeckoslovakien som
tog sin böljan i februari 1948, till den
283
framställning som riktades till Finland
om ett gemensamt militäravtal samt till
den kris som drabbade fyrmaktsavtalet
om Berlin.
Ett västeuropeiskt återuppbyggnadsarbete hotade Sovjets expansion. Som så
många gånger tidigare – och senare –
kom emellertid Sovjets eget handlande
att förstärka de västeuropeiska samarbetet.
Tjeckoslovakien var ett med Sovjet allierat land, styrt av en regering som i
mellanfolkliga sammanhang följde Sovjets politik. Där fanns inge ”reaksjonrere, folkefiendtlige krefter som truet
demokratiet”. Tjeckoslovakien hade av
kommunisterna framställts som ett
mönsterland för en granne till Sovjet.
Det var mot denna nation som Sovjet nu
riktade det nakna våldets politik.
Krisåret 1948
Västs genmäle lät inte vänta på sig. Den
17 mars undertecknade Storbritannien,
Frankrike, Belgien, Nederländerna och
Luxembourg ett 50-årsavtal om gemensamt försvar. Samma dag införde Förenta Staterna värnplikt. Fyra miljarder dollar beviljades för första årets Marshallhjälp. l Berlin förberedde de västallierade en sammanslagning av sina ockupationszoner till en ekonomisk enhet.
Västtyskland bereddes möjlighet att ta
del av Marshall-planen. En västtysk regering var på väg.
Den 20 mars svarade Sovjet med att
sätta den allierade kontrollkommissionen ur funktion. De första blockaderna mot de amerikanska och brittiska militärtransporterna till Berlin vidtogs. ”Vi
sto foran en blokade som brakte Europa
på kanten av krig.”
284
Samma dag som krisen sattes på sin
spets i Prag hade den finske presidenten
fått ett personligt brev från Stalin med
begäran om ett militäravtaL Ryktesspridningen om sovjetiska åtgärder gentemot både Danmark och Norge tog fart.
Utanför kommunisternas led harjagsäger Lie – bara träffat två politiker,
norrmannen Kåre Fostervall och svensken Gunnar Myrdal, vilka hävdat att
Prag-kuppen var ”et rent indrepolitisk
oppgjjijr”. – Folk som inte var tyngda av
så mycket lärdom förstod däremot att
det var det sista demokratiska landet
inom Stalins maktsfär som nu blev
”sJukt rått”.
I Helsingfors gick det inte som många
befarat. Stalin mötte politiker med annan
hållning än den han träffat i Prag. Militä-
ra styrkor drogs samman kring Helsingfors till följd av rykten om att det finska
kommunistpartiet skulle mobilisera massorna för ett kuppförsök. Utanför presidentpalatset ankrade kanonbåtar upp.
Riksdagen kallades samman. Utanför
kommunistpartiet var det icke någon
som var beredd att godta en pakt lik den
Rumänien och Ungern undertecknat.
Finnarna formade sin egen vänskapsoch stödpakt, som begränsade de finska
förpliktelserna till ett minimum. Och
Stalin godtog till sist det finska utkastet.
”Det var mer enn finsk sisu som fikk
ham til å bakke ut.”
Lie frågar mot bakgrunden av den
norska reaktionen: ”Hva ville norsk
njijytralitet telle i Kreml, når ikke Tsjekkoslovakia ble respektert? Hva var
norsk brobygging verd .. .?” Halvard
Lange hade länge vidhållit den utrikespolitiska kurs han tagit över efter Trygve
Lie och också den varma vänskap som
rått mellan Masaryk och Lie. Nu rasade
hans världsbild samman. Öppet förklarade han att det var ren och skär lögn att
Masaryk begått självmord.
statsminister Gerhardsen hävdade i
ett dramatiskt tal den sista februari att
den viktigaste uppgiften i kampen för
Norges självständighet, för demokrati
och rättssäkerhet var att reducera kommunisternas inflytande. I Stockholm talade Tage Erlander samma språk: ” Förhållandena har utvecklat sig så att kampen mot de svenska kommunisterna blir
en del av vakthållningen kring Sveriges
frihet och oberoende.” I Köpenhamn
användes ännu tydligare ordval: Kommunisterna var ”landsforrredere”.
Idag kan vi konstatera att det runnit
bra mycket vatten under Norrbro sedan
dess!
Haakon Lie uppger att Östen Unden
den 9 mars fått en varning från den ungerske stockholms-ambassadören att
kupper liknande den som ägt rum i Prag
förbereddes i Helsingfors, Köpenhamn
och Oslo. Lie återger också Tage Erlanders noteringar i sin dagbok rörande
den omfattande ryktesspridningen via
diplomatiska rapporter: ”De flesta talar
om nära förestående ryska framstötar
mot Skandinavien. Det hela verkar fullständigt orimligt men kommunistpartiernas uppträdande både här och i Finland
verkar olycksbådande.”
Det befarade hotet mot Norge föranledde överläggningar mellan den norske
försvarsministern Jens Chr Hauge och
den brittiske försvarsministern A V
Alexander om möjligheterna för Norge
att få angelägen försvarsmaterieL Det
norska stortinget accepterade förslag
om avsevärt ökade militära anslag. Beredskapen förstärktes överlag i de skandinaviska länderna. Danmark mobiliserade.
Dessa dramatiska dagar är fortfarande
hårt inpräglade i mitt eget minne. Jag satt
då i styrelsen för Svenska Armens och
Flygvapnets Reservofficersförbund. Just
dessa spänningsfyllda dagar befann jag
mig i Finland som gäst hos det finska
reservofficersförbundet. Mina finska
vänner hade fått sin regerings syn på lä-
get redovisad av regeringsledamöter som
stod den finska reservofficerskåren nära.
Farhågorna för en allvarlig kris var på-
tagliga. Det talades öppet om risken för
ett ”nytt fortsättningskrig”. Jag kommer
den dag som idag är ihåg den förtätade
nattliga stämningen vid det finska
reservofficersrådets sammankomst i
bruksorten Valkeakovski, där jag dagen
efter deltog i en stor skidfälttävlan.
Bevin telegraferade till Marshall och
underströk att det måste handlas innan
Norge ”går under”. En atlantisk stödpakt borde – strök han också under –
upprättas under medverkan av alla
länder som hotades av rysk marsch mot
Atlanten- bland dem Norge.
285
Därmed tog Bevin det första steget till
de brittisk-amerikanska förhandlingar
som ledde till bildandet av NATO.
Norges utsatta ställning – säger Haakon
Lie – ”ga st~tet til dem”.
George Marshall svarade dagen därefter och lät meddela Bevin att USA var
berett att omedelbart överlägga om ett
atlantiskt säkerhetssystem. Den 15 mars
mötte Halvard Lange Bevin i Paris. Före
någon annan europeisk politiker fick
Lange besked om att förhandlingar inletts och att även Kanada anslutit sig.
Lange dolde inte för Bevin att man måste räkna med skepsis i både Danmark
och Sverige och sade sig inte heller vara
säker på att den norska arbetarrörelsen
skulle med glädje hälsa det som nu var
på väg.
Vintern och våren 1948 var det likväl
inte tal om att Norge skulle direkt ansluta sig till en västeuropeisk försvarsallians. Vad som i stället aktualiserades
var frågan om ett skandinavisktförsvarsförbund.
Därom mera i en kommande artikel
om Haakon Lies bok.
Ödesår
– Betraktelser kring en bok – I
Det norska Arbeiderpartiets fd
partisekreterare, Haakon Lie,
har gett ut boken ”Skjebneår
1945-1950”.
Det var då Marshallplanen
genomfördes och NATO kom
till. Men också de år då de
östeuropeiska staterna
isolerades från det övriga
Europa. (En fortsättning på
denna artikel publiceras i SvT nr
7/86.)
Gösta Bohman är riksdagsman,
tidigare ordförande i Moderata
Samlingspartiet och ekonomiminister.
”De nordmenn som i dag og i morgen skal treffe skjebnetunge
avgj~relser for landet vårt, vii
ikke stå på en opplyst scene; de vii ikke
kjenne framtiden…. Hva vi må håpe på
er at de vii gjjlire det under ansvar for
landet og med mod til å lede. Her tror jeg
de vii ha mye å lrere av skjebneårene i
etterkrigstiden, som kanskje var våre
beste år.”
Så skriver den förutvarande partisekreteraren i det norska Arbeiderpartiet,
Haakon Lie, i sin i höstas utkomna bok
”Skjebneår 1945-1950” (Tiden Norsk
Forlag 1985).
Orden skulle lika väl kunna gälla oss
svenskar. Med den stora skillnaden likväl att de efterkrigsår Haakon Lie skildrar förmodligen är långt mera levande för
dagens norska generation än för den
svenska. Vi mötte inte på samma gastkramande sätt som våra norska vänner
andra världskrigets katastrof och den
omvälvning i det gamla Europa som sedan följde.
”Skjebneår” är den senaste av Lies
skildringar av den politiska utvecklingen
i Europa från 1920-talet och fram till våra
dagar. Få nordiska politiker torde vara
mera ägnade än han att teckna Europas
historia under dessa år. Hans centrala
ställning i norsk och internationell arbetarrörelse, hans starka sociala patos,
hans djupt demokratiska nationella övertygelse och den roll han själv spelade
under dessa skickelsedigra årtionden ger
honom större möjligheter än flertalet
andra att forma en bild av den dramatiska utvecklingen.
Visserligen får en politiskt neutral lä-
sare en känsla av att det för Lie i stort
sett inte fanns någonting utanför kretsen
av socialdemokratiska politiker och regeringar. Men under de år han skildrar
styrdes alla de skandinaviska länderna
av socialdemokratiska regeringar. Det
var bland socialdemokratiska politiker
han främst verkade. Det var hos dem
han hämtade det tunga underlagt:t för sin
bok. I den mån borgerliga politiker och
partier förekommer, är det periferiskt
och i inskjutna bisatser. Allt tyder emellertid på att han strävat efter objektivitet, när han öst ur de källor som stått till
förfogande. Trovärdigheten i det han
återger förefaller övertygande.
Det land till vilket den lagliga norska
London-regeringen återvände den 18
maj 1945 och övertog ledningen efter
Hjemmefronten befann sig i ett närmast
katastrofalt läge. En tysk arme på
360000 man stod fortfarande under vapen i Norge. Där fanns också 130000
utländska krigsfångar och utsvultna slavarbetare. Från skog och fjäll kom 40000
”Milorgjegere med stenguns i hendene’ ’.
10000 norska polissoldater och 46000 civila norrmän återvände från Sverige.
Den långsiktiga strategin bakom
Sovjets politik blev allt tydligare.
Från de tyska koncentrationslägren kom
8000 tillbaka. Över l00 000 norrmän
hade arbetat på tyska anläggningar inom
Norge och stod plötsligt utan arbete,
många utan bostad. 46 000 hade tvångsförflyttats söderut från Finnmark och
Nord-Trams. Den norska samhällsstrukturen var sönderbruten. Omkring 90000
medborgare placerades på de anklagades
bänk för sitt samarbete i en eller annan
form med ockupationsmakten.
Haakon Lie skildrar med beundran
275
den saneringsprocess som tog sin böljan.
Hur Hjernruefronten omedelbart överlämnade makten till den lagliga regeringen, hur den riksdag som i april 1940 hade
ajournerats åter väcktes till liv med ett
klubbslag av den alltjämt sittande stortingspresidenten C J Rambro och med
orden: ’ ’Det 89de ordentlige Storting
gjenopptar sine forhandlinger som ble
avbrutt på Elverum 9 april 1940.” Samt
bakgrunden till att statsminister Johan
Nygaardsvold, som under hela kriget lett
den norska exilregeringen i London, nu
tvingades avgå och ersattes av Einar
Gerhardsen.
Europa efter kriget
Vid krigsslutet stod Sovjets prestige på
toppen. Beundran över de ryska krigsinsatserna kom till uttryck i fredsslutets
hela Europa. Det präglade synen på de
europeiska kommunistpartierna, som
åter betraktades som demokratiskt
rumsrena. År 1945 förde Stalin det internationella samarbetets talan. Kommunistpartiernas mål sades vara att trygga
demokratin och att med fredliga medel
bygga ett bättre samhälle. Kommunisterna hade ”lagt hele sin gamle ideologi i en
fryseboks”. Nära samarbete mellan socialistiska, socialdemokratiska och kommunistiska partier framstod i detta läge
som naturligt. Den första norska regeringen efter krigsslutet blev en samlingsregering, i vilken även kommunisterna
ingick. Liknande företeeelser gjorde sig
gällande på andra håll i Europa.
Efter fredens varma vår följde emellertid motsättningarnas höstliga kyla.
Den långsiktiga strategin bakom Sovjets
politik blev allt tydligare, inte minst sedan det visat sig att entusiasmen över de
276
ryska militära framgångarna inte fick
motsvarande inrikespolitiska följder i
länder med ryska ockupationsarmeer.
Stalin fann sig tvärtom överallt möta
växande motstånd mot de kommunistiska Jydpartierna. Kraven på att dessa
skulle betraktas som Kremls ”forlengede arm” skärptes. Genom en systematisk folkfrontspolitik började Sovjet målmedvetet bygga under för kommunistiskt maktövertagande samt konsolidering och utvidgning av sin öststatspolitik
över Europa. Angrepp på ”höger-socialdemokrater” för ”imperialistiska strä-
vanden” blev allt vanligare. Den nationella solidaritet över partigränserna som
byggts upp inom motståndsrörelser i det
härtagna Europa bröts ned, när folkfrontsstrategins konsekvenser blev allt
tydligare och när demokratiska politiker
som efter krigsslutet medverkat i regeringsställning likviderades och ersattes
av sovjetiska marionetter.
Aldrig förr – säger Haakon Lie – har
”en kombinasjon av brutal utpressing og
åpenlys korropsjon med styjrre hell blitt
brukt som politiske kampmidler. Opposisjonelle mistet arbeid och bolig. . ..
Det hemmelige politiet ble brukt til å
oppspore och ’avslöre’ tjenestemenn og
politikere. . . . Overgrepene ble alltid
forklart med at ’demokratiet’ måtte forsvares … Som om noen kunne dryjmme
om å Iage kupp i et land besatt av Den
ryjde arme!”
Rumänien, Bulgarien, Ungern samt
senare Polen och Tjeckoslovakien gick
samma process till mötes. Iran, Turkiet,
Grekland och i ett visst skede även
Norge utsattes för hårda ryska påtryckningar. För många framstod den sovjetiska expansionsstrategin som nära nog
ödesbestämd. De västliga demokratier
som alltjämt bar skäl för namnet var passiva och tycktes mer eller mindre Jamslagna inför det som pågick.
Vad som bidrog till att hämma den
ryska maktpolitiken var – gör Lie gällande – bl a Churchills s k järnridåtal i
Fulton, Missouri, den 6 mars 1946 samt
den s k Trumandoktrin som Janserades
av president Harry S Truman i ett
kongresstal den 12mars 1947.
Dagens Europa var – hade Churchill
strukit under – inte det frigjorda Europa
som demokratierna kämpat för att bygga
upp. Hotet mot demokratin måste mötas
med gemensamt försvar mellan Förenta
Staterna, Storbritannien och det brittiska samväldet. Fred och frihet kunde
tryggas bara om västs demokratier visade fasthet. Det var – slog Churchill fast
– det enda Stalin hade respekt för.
Truman gick längre. Han lovade i sitt
tal att Amerika skulle stödja alla folk
som kämpade för sin frihet mot inre eller
yttre tryck. Han lovade fullt stöd till regeringarna i Grekland och Turkiet och
gav därmed dessa länder möjlighet att
motstå den sovjetiska utpressningspolitiken.
Men på många håll i väst kritiserades
både Churchill och Truman. Deras framträdande betraktades som en krigsförklaring. De påstods hota freden och samförståndet i Europa. Haakon Lie hävdar
att effekten blev den rakt motsatta. De
två statsmännen gav var och en på sitt
sätt och med de skilda maktmedel som
stod till deras förfogande ett bidrag till
freden. ”For fyjrste gang erklrerte dets
(Amerikas) president seg villig til ifredstid å garantere et annet lands sikkerhet.”
Vi kan inte med säkerhet veta- säger
Lie – om Churchills Fulton-tal ”fjZirte til
att Stalin trakk sine tropper ut av Iran.
Trolig vii vi aldri få vite det.” Inte heller
om Trumanstal den 12mars 1947 ledde
till att trycket på Norge, Turkiet och
Grekland föll bort eller minskade. Men
det finns anledning att tro detta – menar
Lie. Kanske försenades också den sovjetiska maktkonsolideringen i Ungern och
Tjeckoslovakien. Det tog i va!je fall
längre tid än man tidigare befarat innan
den var genomförd.
Sedan en labourregering tillträtt i Storbritannien och Ernest Bevin blivit dess
utrikesminister, markerades ytterligare
västmakternas strävan att förhindra fortsatt sovjetiskt framträngande.
Lie uttrycker sin stora besvikelse över
att hans egna landsmän – och vi här
uppe i Norden över huvud taget – ägnade så begränsat intresse åt vad som
Iran, Turkiet, Grekland och även
Norge utsattes för hårda ryska
påtryckningar.
hände i andra europeiska länder. Vi
tycktes ha nog med egna problem och
betraktade det som mer eller mindre naturligt att Sovjet med stöd av sina
framskjutna militära styrkor och i strid
med Jalta-överenskommelsen hårdhänt
avskaffade den demokrati vars återuppbyggnad varit ett av de grundläggande
målen för kriget mot Hitler.
Lie har därför inte mycket till övers
för den kritik som den hårdnande västpolitiken rönte såväl inom den norska
socialdemokratiska regeringen som i
Lies eget Arbeiderparti.
277
Den norska pressen hade i stort sett
inte någonting att säga om det sovjetiska
maktövertagandet i Rumänien och Bulgarien. Inte en enda norsk tidning, ingen
organisation och ingen politiker kritiserade Sovjet, när Stalin lade beslag på
Rutenien – en stor del av Tjeckoslovakien. Men när ”Hitler reiste sine krav om
Sudetområdet, og tok det”, då hade Europa ”stått i kok”.
Brobyggarna
I regeringen Gerbardsens första regeringsförklaring hade inte funnits ett enda
ord om vilken utrikespolitik regeringen
önskade föra. Blott inrikespolitiska problem behandlades. Efter den 9 aprill940
var ordet ”neutralitet” så belastat att det
måste ersättas med ett nytt begrepp,
”brobygging”. Medan man under kriget
talat om ”atlantiskt samarbete” i krig
som i fred, fick den atlantiska politiken
efter kriget vika för ”brobyggingslinjen”. – ”Som et lite, fredselskende folk
hadde vi en rolle å spilie som brobyggere
mellom De Store.”
Det var Trygve Lie – då utrikesminister – som under kriget varit främste talesman för atlantpolitiken. Samme man
gick nu in för att göra brobyggandet till
officiell norsk utrikespolitik. Denna hans
inställning hade medverkat till att han
inför sovjetiska önskemål om baser på
Spetsbergen uttalat sig så försiktigt och
svävande att ryssarna tyckt sig möta förståelse och därför givit honom sitt stöd
vid val till generalsekreterare i FN. I
sistnämnda egenskap drev han – även
när den norska regeringen sedermera
svängde – brobyggnadspolitiken till
dess att han inom FN fått klara belägg
för hur Sovjet obstruerade FN:s fredsbe- 278
varande politik. Då – till sist – svängde
även han.
I boken kan man följa det norska folket på dess Canossavandring från förkrigstidens neutralitetspolitik över krigsårens atlantpolitik till efterkrigsårens
brobyggnadspolitik samt vidare till en
säkerhetspolitik rotad i ett västligt demokratiskt politiskt-militärt samarbete.
Men ända in i det sista fanns inom Arbeiderpartiets stortingsgrupp röster för isolerad neutralitetspolitik av förkrigsårens
modell med eller utan försvarspolitiskt
samarbete med de övriga skandinaviska
länderna.
Haakon Lie talar om en ”gammel tradisjon i partiet – en kombinasjon av nasjonalisme, pasifisme og n~ytralisme
som var blitt vesentlig styrket etter det
fredelige unionsoppgj~ret i 1905”. Medan majoriteten inom regeringen och
hela partiledningen under efterkrigsåren
samlades i strävan att bygga upp ett effektivt norskt försvar, återstod fortfarande en minoritetsflygel som hade svårt att
frigöra sig från den starka bindning till
Sovjetunionen som präglat Arbeiderpartiet efter den ryska revolutionen. Skilda
meningar kvarstod om utrikes- och sä-
kerhetspolitiken. ”. . . denne dragkampen står på den dag i dag”.
Vad fanns dessa år kvar – frågar sig
Haakon Lie – av det allierade samarbetet från krigsåren? Europa var inte bara
ekonomiskt ruinerat. Det hotades också
av en ny diktatur. Det militära samarbetet tillhörde det förflutna. Det politiska
hade alltid haltat. Stalin hade redan i februari 1946, innan Churchill höll sitt Fulton-tal, tillkännagivit för det ryska folket
att Sovjet måste rusta upp. I stället för
mat och bostäder hade han lovat en utarmad nation miljoner ton stål och olja.
Han hade stängt gränserna och satt igång
en hatkampanj mot sina tidigare allierade. Han konsoliderade sina militära
vinster.
Marshallplanen
Fortfarande två år efter kriget låg Tyskland i ruiner. För att hålla folket vid liv,
fick livsmedel tillföras från britter och
amerikanare. Det tyska jordbruksområ-
det låg i den sovjetiska zonen. Tyskarna
hade inte mat för dagen, inte tak över
huvudet. I Frankrike och Italien härjade
inflationen. Den ena strejkvågen avlöste
den andra.
Detta var läget i Europa våren 1947.
Det hade förvärrats av torka sommaren
1946. Vintern 1947 blev en av de värsta
”i mans minne”. I England frös en och
en halv miljon får ihjäl. Brödransonering
infördes, något som Storbritannien inte
haft under hela kriget. Kol kom inte
fram, järnvägarna var blockerade av
snö, vattenvägarna frös igen, fabrikerna
stod i brist på bränsle. Folk huttrade och
frös. Så kom en ny torksommar, som
drabbade hela Europa från Italien till
Norge.
I Amerika fanns gröda och livsmedel.
Men lend-lease och UNRRA-hjälp hade
upphört. Dollarreserverna i Europas
banker var uttömda.
I den situationen höll den amerikanske
utrikesministern George Marshall efter
en genomresa i Europa ett tacktal för sin
doktorsgrad vid Harvarduniversitetet.
Få anade då att hans tal skulle få så
vittgående konsekvenser som vi ade sig
bli fallet. Jag citerar Marshall enligt Lies
tolkning: – Europa stod inför ett allmänt
ekonomiskt sammanbrott. Förenta Staterna måste förklara sig villiga att ge ekonomiskt stöd till återuppbyggnaden under de kommande 3-4 åren. Ansvaret
för uppbyggnadsprocessen vilade emellertid på europeerna själva. De måste ta
initiativet och utforma ett gemensamt
återuppbyggnadsprogram, som USA
kunde finansiellt stödja. Alla länder i Europa borde om möjligt gå samman om ett
sådant program samt om en begäran om
amerikanskt stöd.
Truman-doktrinen hade betraktats
som en varning – menar Lie. Marshalls
tal var en inbjudan till samarbete.
”Djiiren ble slått opp på vid vegg for alle
land fra Atlanteren til Ural. Vi vet ikke
om Marshall trodde at Sovjet-regjeringen ville ta imot en utstrakt hand. Men
innbydelsen låder, selvom den var ledsaget av en beskjed om att sabotasje av
planen ikke ville bli godtatt. ”
Marshall-talet väckte emellertid ingalunda samma uppmärksamhet som ChurStalin stängde gränserna och
satte igång en hatkampanj mot
sina tidigare allierade.
chiils och Trumans. Det ”gikk nrermest
hus forbi ” . Men en politiker insåg vad
Marshalls löfte var värt. Det var Ernest
Bevin i Storbritannien, vilken Haakon
Lie hyllar som en av efterkrigstidens
största politiker. Bevin flög två veckor
efter Marshall-talet till Paris för ett möte
med den franske utrikesministern
Georges Bidault. Följden blev en inbjudan dagen därefter till Sovjets utrikesminister Molotov om överläggningar om
det amerikanska initiativet.
”For en gangs skyld” fick även Molo- 279
tov bråttom. Redan den 22 juni tackade
han ja och den 27 öppnades förhandlingarna mellan de tre utrikesministrarna i
Paris. Den 2 juli bröt förhandlingarna
samman. Molotov hade kommit med ett
följe av 89 experter. Det hade väckt stora förhoppningar om ett pånyttfött gemensamt ekonomiskt samarbete. Resultatet blev det rakt motsatta. Sovjet ville
gärna ha amerikanska dollar men inte
någon gemensam europeisk planläggning. Varje land skulle göra sin egen
plan. Amerikas uppgift skulle vara att till
de olika länderna fördela de pengar dessa ansåg sig behöva. En gemensam återuppbyggnadsplan betraktade Molotov
som en inblandning i den nationella suveräniteten. ”Molotov slo d~ren igjen
med et smell; han advarte mot enhver
form for aksjonsplan: ’Den ville ikke
f~re til en samling eller gjenoppbygging
av Europa, men til en delingav Europa i
to grupperinger.”
Bevin svarade att ingen mera än han
hade strävat efter en ekonomisk och politisk samling i Europa. Och han tog
omedelbart efter det misslyckade Parismötet de första stegen för att skapa förutsättningar för det återuppbyggnadsprogram Marshall skisserat. 22 av de europeiska staterna inbjöds till konferens.
Bara tre ställdes utanför, Spanien och
Tyskland samt Sovjet, som redan tackat
nej.
Hur skulle de östeuropeiska staterna
svara? Den tjeckiska regeringen tackade
enhälligt och snabbt ja – kanske för att
Beneli och Masaryk ville få frågan avgjord, innan Kreml hunnit blanda sig i
regeringens handlande. Det hjälpte inte.
statsminister Gottwald kallades till
Moskva och fick besked om att deltaganl
J
280
de i överläggningar om Marshall-planen
skulle betraktas som en sovjetfientlig
handling.
Den polska regeringen var också den
inst’älld på att ta del i återuppbyggnadsprogrammet. Men även här kom det sovjetiska vetot. Den polska regeringen avböjde men med en varm önskan om att
Polen skulle få omfattande ekonomisk
hjälp från USA.
Även den ungerska regeringen önskade delta. Sovjet lade också här hinder i
vägen och meddelade att det ungerska
krigsskadeståndet till Sovjet skulle öka
med tOO. miljoner dollar och att ungerska
krigsfångar inte skulle bli frisläppta, om
regeringen svarade ja.
Sedan den finska riksdagens utrikeskommitte med lO röster mot 5 rekommenderat att en ”ekonomisk delegation” skulle sändas till Marshall-konferensen, gav president Paasikivi regeringen besked om att svaret måste bli det
motsatta. Bakgrunden var – säger Lie –
att den sovjetiska kontrollkommissionen
låtit meddela att Sovjet väntade sig att
Finland icke skulle delta.
skandinavisk tvehågsenhet
Bevin uttryckte tvivel rörande Norges
och Sveriges medverkan. Detta visade
sig berättigat. ”Vi behövde inga bidrag,
men även hos oss var dollarbristen ett
faktum . . .”, skrev Tage Erlander i sin
bok ”1940-1949″. Ernst Wigforss var
förmodligen – säger Haakon Lie – långt
mera skeptisk än Erlander. Däremot intog”merkelig nok” ÖstenUndenen mer
vänlig hållning, blott förhandlingarna
icke skedde ”i former som tvang Sverige
til å ta stilling i en ~st-vest-konfronta?-
sjon”.
Samma problem hade Halvard Lange,
ny norsk utrikesminister efter Trygve
Lie. Ett ja till det amerikanska initiativet
skulle ju betyda att Norge ”måtte foreta
ett valg mellom de to supermaktene, nå
da Molotov hadde sagt Nei. Brobyggingspolitikken var kommet i en faresone.”
Ekonomiskt var det klart vad den
norska regeringen borde svara. Politiskt
var valet svårare. I en första omgång
underordnades de ekonomiska argumenten de utrikespolitiska.
De skandinaviska utrikesministrarna
träffades i Köpenhamn den 10 juli och
blev där ense om att icke sända regeringsmedlemmar till Paris utan blott ekonomiska och handelspolitiska experter.
Därmed skulle markeras att deltagandet
icke fick betraktas som ett politiskt ställningstagande. Norrmännen var mest negativa. Detta avspeglades i norsk press,
främst i den socialdemokratiska. En
Deltagande i överläggningar om
Marshall-planen betraktades som
sovjetfientlig handling.
enda tidning, Arbeiderbladet, intog en
positiv hållning.
I ett memorandum till den amerikanske presidenten kommenterade State
Departments George Kennan detta med
de målande orden: ” … particulady the
Scandinavians, are pathologically timorous about the Russians.”
I slutet .av augusti samma år ägde en
Nordisk Arbeiderkongress rum i Oslo.
Ernst Wigforss talade om ekonomisk demokrati men uttryckte i förbigående
starka betänkligheter inför Marshall-initiativet. Halvard Lange betonade att
Norden icke fick bli inblandat i ett ”politisk betont motsetningsforhold til Sovjetunionen og de ~steuropeiske landene”.
Östen Unden uttalade sin anslutning härtill och skrev i sina privata anteckningar
att ”Haakon Lie hade opponerat sig mot
Lange och Unden’ ’ .
Och det hade Lie förvisso gjort. Låt
mig citera några rader ur hans starkt
känslobetonade inlägg:
”Siden den annen verdenskrig har Sovjet
tatt over halve Polen, Estland, Latvia, Litauen, Rutenia, Bessarabia, Petsamo-området og Det karelske neset i Finland.
Samtidig har det omdannet Romania och
Bulgaria til rene vasallstater. Polen og
Ungern har ennå et skinn av uavhengighet, men hvor lenge vii det vare? Selv
Tsjekkoslovakia måtte b!llye seg for russisk diktat, slik tilfelle var, da landet ble
tvunget til å ta avstand fra Marshallplanen. I FN har Sovjet lagt ned 20 veto
og lammer derved fredsorganisasjonens
handleevne. Det holder seg utenfor FNs
srerorganisasjoner, hvor Lange nevnte vi
måtte yte en srerlig innsats. Bevisst splitter Kreml Tyskland og tar strupetak på de
socialdemokratiske partiene i 0st-Europa. Vi kan ikke stå n!llytrale og passive
overfor denne prosessen. Nordisk arbeiderbevegelse må vrere aktivt med for å
reise en front mot diktaturet i !list, og det
kan den bare gj!llre gjennom ett nrert samarbeid med de vestlige demokratiene.”
Halvard Lange kommenterade: ”Haakon Lie ble stående som en ensam r~st i
diskusjonen på denne konferansen.”
Medan det pratades i Oslo, arbetades
det i Paris. Resultatet blev det gemensamma program som lades till grund för
det amerikanska stödet.
Järnridåns Europa
Så kom det definitiva sovjetiska svaret.
Den i maj 1943 av Stalin upplösta Kom- 281
munistiska Internationalen (Komintern)
ersattes nu av Kommunistpartiernas Informationsbyrå (Kominform) med säte i
Belgrad. Kaminform skulle enligt Stalin
var det partipolitiska underlaget för en
enhetlig internationell front. Vaije avvikande politik skulle betraktas som ”förräderi”.
Riktlinjerna för kommunistpartiernas
strategi mot Marshall-planen hade dragits upp av Georgi Malenkav och Andrej
Sjdanov. Den utgjorde – menar Lie –
”en politisk krigserklrering til hele den
vestlige verden” och byggde i allt vä-
sentligt på följande teser: – Världen är
uppdelad i två läger: det imperialistiska
och anti-demokratiska på den ena sidan,
det anti-imperialistiska och demokratiska på den andra. l det förstnämnda ingår
USA, Frankrike och Storbritannien samt
länder och rörelser som stöder Marshallplanen. USA är den drivande kraften.
Dess syfte är att förbereda ett nytt imperialistiskt krig, att bekämpa socialism
och demokrati samt att understödja
reaktionära och anti-demokratiska profascistiska regimer och rörelser. Det demokratiska lägret däremot omfattar alla
anti-fascistiska krafter och är baserat på
Sovjetunionen och folkdemokratierna.
Tillåt mig att här skjuta in några aktuella personliga slutsatser: Idag – år
1986 – är tonen i sovjetiska internationella aktstycken onekligen något mer
modulerad. Men melodin är i stort sett
densamma. Den terminologi som användes vid beskrivningen av egna ädla
syften och motståndarens illvilja skiljer
sig inte nämnvärt. Några av oss drar sig
säkert till minnes den hejdlösa hyllning
som den blivande svenske kommunistledaren C H Hermansson – sedermera ett
282
slags kelgris även i borgerliga läger –
ägnade Josef Stalin vid dennes död under det kalla krigets 1950-tal. Mer eller
mindre officiella Kreml-röster nyttjar
gentemot Sverige ord som ” höger-borgerliga” svenska krafter, vilka sägs vilja
blåsa upp obefintliga problem för att
nedsvärta Sovjets ”freds-älskande politik”. Och de hälsar med tillfredsställelse
att ”vänsterkrafterna” vann 1985 års
val. De hoppas att Sverige skall ”vidga”
den svenska neutralitetspolitiken genom
ett närmare samarbete med Sovjet.
Salig !saks ord och Jakobs röst och
Esaus händer ger eko även i dagens
värld!
Efter Kominforms bildande talades
inte längre om en fredlig väg till socialism. Kampen mot Marshall-planen och
dess anhängare blev den centrala uppgiften för kommunistpartierna i alla länder.
En järnridå sänktes tvärsigenom Europa. Det samarbete mellan västmakterna
och Sovjetunionen som Hitlers angrepp
på Sovjet hade utlöst var nu – skriver
Lie – ”definitivt slutt”.
En ny kommunistisk offensiv följde.
Demonstrationer, sabotage och strejker
hotade att både ekonomiskt och politiskt
förlama främst Frankrike och Italien. I
Frankrike måste trupper kallas in för att
svara för ordningen. Företag, gruvor och
järnvägsstationer besattes, tåg bringades
spåra ur och sabotagevågen sköljde över
landet.
Demokratiernas svar
Hotet mot ordning och samhälle fick
emellertid motsatt resultat. Det förstärkte motståndet inom demokratierna
och underlättade såväl Marshall-planens
genomförande som det nya Tysklands
inlemmande bland de demokratiska staterna.
När Ernest Bevin efter ett utrikesministermöte i London i december 1947 tog
avsked av Molotov, talade han klartext.
Enligt Lie hänvisade han först till det
stöd brittiska Labour en gång givit den
ryska revolutionen och tillade – med
Lies ord:
”Dere driver ett meget farligt spill, herr
Molotov…. Hvis det kommer till krig
mellom dere og Amerika i Det fjerne 9)sten, da kan det hende at vi blir stående
n9)ytrale. Men hvis krig bryter ut i vest, da
skal vi stå ved Amerikas side. Ta ikke feil
på det punktet. Det vii bety slutten på
Russland och din revolusjon. Så vrer snill
ikke å provosere på denne måten, fortel!
oss hva dere tar sikte på. Hva er det dere
vii?”
Det visade sig inte lätt att driva Marshall-planen genom det norska stortinget. Den reserverade svenska inställningErnst Wigforss var starkt betänklig inför Marshall-planen.
en spelade därvid en roll. Detta framgick
klart vid de överläggningar som ägde
rum på nordisk basis kring årsskiftet
1947-48 och inte minst vid den nordiska
socialdemokratiska samarbetskommittens möte i Stockholm i böJjan av februari – ett sammanträde som det svenska
partiet till en böJjan inte ville veta av
men till sist förklarat sig berett att medverka i. Trots Tage Erlanders ursprungliga mycket skeptiska inställning.
Vad var det – frågar Haakon Lie –
som bidrog till den svenska negativa
hållningen till en konferens om ” det
mest framsynte program vi har sett i moderne tid”? Han ger själv svaret. -I det
ögonblick Marshall-planen fick ett politiskt innehåll, måste det svenska socialdemokratiska partiets svar bli avvisande. Svensk neutralitetspolitik var i
farozonen: ”Her gjaldt det å vrere på
vakt.”
Under intryck av händelseutvecklingen ute i Europa avtog Sveriges skepsis.
Det är med stor tillfredsställelse – förklarade Tage Erlander bara några dagar
senare – som vi kan konstatera att den
stora amerikanska republikens initiativ
lett till en inventering av Europas resurser och anvisat hur dessa skall användas för att välståndet åter skall börja
blomstra i vår världsdel.
Likväl gav fortfarande svenska röster
– Östen Undens och Gustav Möllers –
uttryck för tveksamhet. Jag kan inte –
Kampen mot Marshall-planen
blev den centrala uppgiften för
kommunistpartierna i alla länder.
förklarade Gustav Möller – ”förorda en
politik som skapar grund för rysk misstänksamhet mot Sverige”.
Nästan tre år efter den Röda Armens
inmarsch i Polen och Ungern fanns inget
som tydde på att Sovjet betraktades som
befriare. l Tjeckoslovakien förlorade
kommunisterna mark. Borgerliga socialdemokratiska politiker vågade öppet
opponera sig. T o m vissa kommunistpartier hade hälsat Marshall-planen välkommen. Utvecklingen i Ungern hade gått i
klart anti-kommunistisk riktning vid de
val som där ägt rum. Dessa tendenser
utgjorde bakgrunden till den ”politiska
ockupation” av Tjeckoslovakien som
tog sin böljan i februari 1948, till den
283
framställning som riktades till Finland
om ett gemensamt militäravtal samt till
den kris som drabbade fyrmaktsavtalet
om Berlin.
Ett västeuropeiskt återuppbyggnadsarbete hotade Sovjets expansion. Som så
många gånger tidigare – och senare –
kom emellertid Sovjets eget handlande
att förstärka de västeuropeiska samarbetet.
Tjeckoslovakien var ett med Sovjet allierat land, styrt av en regering som i
mellanfolkliga sammanhang följde Sovjets politik. Där fanns inge ”reaksjonrere, folkefiendtlige krefter som truet
demokratiet”. Tjeckoslovakien hade av
kommunisterna framställts som ett
mönsterland för en granne till Sovjet.
Det var mot denna nation som Sovjet nu
riktade det nakna våldets politik.
Krisåret 1948
Västs genmäle lät inte vänta på sig. Den
17 mars undertecknade Storbritannien,
Frankrike, Belgien, Nederländerna och
Luxembourg ett 50-årsavtal om gemensamt försvar. Samma dag införde Förenta Staterna värnplikt. Fyra miljarder dollar beviljades för första årets Marshallhjälp. l Berlin förberedde de västallierade en sammanslagning av sina ockupationszoner till en ekonomisk enhet.
Västtyskland bereddes möjlighet att ta
del av Marshall-planen. En västtysk regering var på väg.
Den 20 mars svarade Sovjet med att
sätta den allierade kontrollkommissionen ur funktion. De första blockaderna mot de amerikanska och brittiska militärtransporterna till Berlin vidtogs. ”Vi
sto foran en blokade som brakte Europa
på kanten av krig.”
284
Samma dag som krisen sattes på sin
spets i Prag hade den finske presidenten
fått ett personligt brev från Stalin med
begäran om ett militäravtaL Ryktesspridningen om sovjetiska åtgärder gentemot både Danmark och Norge tog fart.
Utanför kommunisternas led harjagsäger Lie – bara träffat två politiker,
norrmannen Kåre Fostervall och svensken Gunnar Myrdal, vilka hävdat att
Prag-kuppen var ”et rent indrepolitisk
oppgjjijr”. – Folk som inte var tyngda av
så mycket lärdom förstod däremot att
det var det sista demokratiska landet
inom Stalins maktsfär som nu blev
”sJukt rått”.
I Helsingfors gick det inte som många
befarat. Stalin mötte politiker med annan
hållning än den han träffat i Prag. Militä-
ra styrkor drogs samman kring Helsingfors till följd av rykten om att det finska
kommunistpartiet skulle mobilisera massorna för ett kuppförsök. Utanför presidentpalatset ankrade kanonbåtar upp.
Riksdagen kallades samman. Utanför
kommunistpartiet var det icke någon
som var beredd att godta en pakt lik den
Rumänien och Ungern undertecknat.
Finnarna formade sin egen vänskapsoch stödpakt, som begränsade de finska
förpliktelserna till ett minimum. Och
Stalin godtog till sist det finska utkastet.
”Det var mer enn finsk sisu som fikk
ham til å bakke ut.”
Lie frågar mot bakgrunden av den
norska reaktionen: ”Hva ville norsk
njijytralitet telle i Kreml, når ikke Tsjekkoslovakia ble respektert? Hva var
norsk brobygging verd .. .?” Halvard
Lange hade länge vidhållit den utrikespolitiska kurs han tagit över efter Trygve
Lie och också den varma vänskap som
rått mellan Masaryk och Lie. Nu rasade
hans världsbild samman. Öppet förklarade han att det var ren och skär lögn att
Masaryk begått självmord.
statsminister Gerhardsen hävdade i
ett dramatiskt tal den sista februari att
den viktigaste uppgiften i kampen för
Norges självständighet, för demokrati
och rättssäkerhet var att reducera kommunisternas inflytande. I Stockholm talade Tage Erlander samma språk: ” Förhållandena har utvecklat sig så att kampen mot de svenska kommunisterna blir
en del av vakthållningen kring Sveriges
frihet och oberoende.” I Köpenhamn
användes ännu tydligare ordval: Kommunisterna var ”landsforrredere”.
Idag kan vi konstatera att det runnit
bra mycket vatten under Norrbro sedan
dess!
Haakon Lie uppger att Östen Unden
den 9 mars fått en varning från den ungerske stockholms-ambassadören att
kupper liknande den som ägt rum i Prag
förbereddes i Helsingfors, Köpenhamn
och Oslo. Lie återger också Tage Erlanders noteringar i sin dagbok rörande
den omfattande ryktesspridningen via
diplomatiska rapporter: ”De flesta talar
om nära förestående ryska framstötar
mot Skandinavien. Det hela verkar fullständigt orimligt men kommunistpartiernas uppträdande både här och i Finland
verkar olycksbådande.”
Det befarade hotet mot Norge föranledde överläggningar mellan den norske
försvarsministern Jens Chr Hauge och
den brittiske försvarsministern A V
Alexander om möjligheterna för Norge
att få angelägen försvarsmaterieL Det
norska stortinget accepterade förslag
om avsevärt ökade militära anslag. Beredskapen förstärktes överlag i de skandinaviska länderna. Danmark mobiliserade.
Dessa dramatiska dagar är fortfarande
hårt inpräglade i mitt eget minne. Jag satt
då i styrelsen för Svenska Armens och
Flygvapnets Reservofficersförbund. Just
dessa spänningsfyllda dagar befann jag
mig i Finland som gäst hos det finska
reservofficersförbundet. Mina finska
vänner hade fått sin regerings syn på lä-
get redovisad av regeringsledamöter som
stod den finska reservofficerskåren nära.
Farhågorna för en allvarlig kris var på-
tagliga. Det talades öppet om risken för
ett ”nytt fortsättningskrig”. Jag kommer
den dag som idag är ihåg den förtätade
nattliga stämningen vid det finska
reservofficersrådets sammankomst i
bruksorten Valkeakovski, där jag dagen
efter deltog i en stor skidfälttävlan.
Bevin telegraferade till Marshall och
underströk att det måste handlas innan
Norge ”går under”. En atlantisk stödpakt borde – strök han också under –
upprättas under medverkan av alla
länder som hotades av rysk marsch mot
Atlanten- bland dem Norge.
285
Därmed tog Bevin det första steget till
de brittisk-amerikanska förhandlingar
som ledde till bildandet av NATO.
Norges utsatta ställning – säger Haakon
Lie – ”ga st~tet til dem”.
George Marshall svarade dagen därefter och lät meddela Bevin att USA var
berett att omedelbart överlägga om ett
atlantiskt säkerhetssystem. Den 15 mars
mötte Halvard Lange Bevin i Paris. Före
någon annan europeisk politiker fick
Lange besked om att förhandlingar inletts och att även Kanada anslutit sig.
Lange dolde inte för Bevin att man måste räkna med skepsis i både Danmark
och Sverige och sade sig inte heller vara
säker på att den norska arbetarrörelsen
skulle med glädje hälsa det som nu var
på väg.
Vintern och våren 1948 var det likväl
inte tal om att Norge skulle direkt ansluta sig till en västeuropeisk försvarsallians. Vad som i stället aktualiserades
var frågan om ett skandinavisktförsvarsförbund.
Därom mera i en kommande artikel
om Haakon Lies bok.