Beatrice Ask; Politik för moderaterna

BEATRICE ASK:
Politik för moderatema
Vi behöver fler politiker som inte
sitter fast i politiskt
revirtänkande utan vågar stå
upp för visioner och
grundläggande principer,
skriver Beatrice Ask.
Politiker skall inte lägga sig i
enskilda människors vardag
utan koncentrera sig på att fatta
beslut som direkt berör hela
samhället. De skall vara
banerförare och inte
bromsklotsar.
Beatrice Ask är ordförande i
Moderata Ungdomsförbundet.
F
ör några år sedan publicerades en
rapport om bristande framtidstro
bland svenska ungdomar. Därefter
kom en våg av individuell renässans –
en vilja och tro på möjligheterna att
själva bidra till utveckling. Kraven på
personlig frihet istället för kollektivt beroende har fått politiska konsekvenser i
högervågen som för övrigt sveper över
hela västvärlden.
Trots det finns det naturligtvis också
idag oro och ångest inför framtiden. Utvecklingen med nya kunskaper, tekniska
framsteg osv går allt snabbare. Möjligheten att överblicka tillvaron blir allt mindre. Nyheter idag är föråldrade i morgon.
Ett konkret exempel är att innan vi
ens hunnit skaffa datorer och datautbildning i alla skolor, är de datorer som
redan finns omoderna. Innan lärare hunnit få grepp om tekniken har eleverna
börjat rycka på axlarna och se datakunskapen som ett lika vanligt och ”tråkigt”
ämne som geografi och matematik, eller
som ett fascinerande äventyr där man
snabbt skaffar sig sådana färdigheter att
varken lärare eller föräldrar hinner med.
Utvecklingen är en kontinuerlig utmaning. l varje tid finns de som ” vill hoppa
av” eller agerar reaktionärt för att stoppa det nya. Kraven på blockundervisning, enhetslärare och tvärvetenskapligt
nonsens är uttryck för ett sådant tankesätt. Iden om att kunna begripa allt och
se helheter är omöjlig och ett dåligt sätt
att hantera den osäkerhet varje människa känner inför nya krav och förändringar.
(s) contra (m)
Att socialdemokraterna har lätt för att
anamma utvecklingspessimistiska ideer
300
är naturligt. Socialister har sitt Utopia,
där politiker kan styra och ställa allt.
Förståelsen för utvecklingens drivkrafter finns kanske, men man anammar inte
dess möjligheter. Mångfald och dynamik
kan inte hanteras i ett socialistiskt samhälle.
Det är viktigt att ha klart för sig att den
socialdemokratiska politiken inte syftar
till att skapa ett samhälle där människorna ”hinner med” och där vi hinner dra
nytta av gjorda erfarenheter. Det är annars en positiv konservativ tanke. Nej,
motivet är deras strävan att kunna kontrollera och styra människorna och samhället. Därför är möjligheterna för oss att
finna gemensamma lösningar med socialdemokraterna i olika framtidsfrågor beMångfald och dynamik kan inte
hanteras i ett socialistiskt samhälle.
gränsade. Deras materialism kan inte
förenas med det som är den moderna
konservatismen.
Moderata Samlingspartiet står i grunden för en utvecklingspositiv politik. Vi
ser möjligheterna och är beredda att ta
dem till oss. Förändringar är inte hot,
utan naturliga och nödvändiga.
Grundinställningen är således klar.
Men hur formar vi en politik för 90-talet?
För år 2000? Hur svarar våra ideer mot
både framtidsoptimism och människors
oro för förändringar?
Fem väsentliga områden
Politikens uppgift måste, somjag ser det,
vara att bringa lite ordning och reda i
utvecklingsexplosionen. Ambitionen är
ställd något lägre än den socialistiska,
men den är mer realistisk. Därutöver är
målet annorlunda. I vårt samhälle är
människan och hennes rätt till frihet det
väsentliga. För att klara uppgiften finns
det åtminstone fem områden där det
krävs insatser.
l. Vi måste skapa en skola som klarar av
uppgiften att ge va!je medborgare en
gemensam kunskaps- och bildningsbas.
En dålig grundutbildning för med sig problem genom hela samhället. Tyvärr kan
man konstatera att den förda politiken
dåligt svarar mot behovet av ökade kunskaper. Andra uppgifter – av fostrande
och omsorgskaraktär – har fått breda ut
sig. Utvecklingsångesten har fått fäste i
Skolöverstyrelsens korridorer. Signalerna om att skaffa ämnesfacken och en
med ”helheter” är ett typexempel på
detta.
Framtidens lärare ska tydligen inte undervisa, utan terapeutiskt uppleva det
som händer tillsammans med eleverna.
Det som borde vara platsen för att ge den
unga generationen karta och kompass
och förmåga att använda dem för att ta
sig fram i livet, fortsätter att utvecklas
till en modem lekstuga för både barn och
vuxna. Så kan det inte fortsätta. I en allt
mer komplicerad värld måste skolans
uppgifter koncentreras till det väsentliga. Och baskunskaper är, oavsett vad
SÖ, regeringen eller andra tycker enklast
att förstå om man inte blandar ihop allt
samtidigt. Dessutom måste kunskapsförmedling ta hänsyn till individernas förutsättningar. Att bota den otrygghet många
elever känner i skolan p ga att ”de inte
hänger med”, med sänkta ambitioner för
alla, konserverar osäkerheten. Istället
behövs ett modernt folkbildningsideal
och hängivna folkbildare. På 1990-talet
måste sådana ha en gedigen ämneskompetens för att undervisningen ständigt
ska kunna vara i tiden. Den nya lärarutbildningens enhetslärare får nog inte de
förutsättningar som krävs för att klara
uppgiften.
Det allvarliga med blocktänkandet är
också att vi riskerar att få en föråldrad
undervisning. Varken läromedel eller lä-
rare kan hänga med för att ge helhetsbilder av verkligheten. Den står nämligen inte stilla. Däremot är basfakta och
grundprinciper användbara i vatje tid.
Det är sådant vi borde förmedla i skolan.
Därför måste vi bestämma oss för vad vi
vill att vaije medborgare ska kunna efter
avslutad grundutbildning. Därefter ska
vi se till att skolorna kan klara sin uppgift. Höj statusen på grundskolans lärare
genom en mer gedigen grundutbildning,
kvalificerad och återkommande fortbildning, samt bättre lön! Som princip borde
vi satsa mer på den direkta undervisningen. Det är en framtidsinvestering.
2. Harmoni, medmänsklighet och social
trygghet är viktiga begrepp. Kanske de
allra viktigaste om människan ska orka
bevara och utveckla sin kreativitet.
Därför är det tragiskt att vi, trots att vi
har mer fritid än någonsin, tycks ha tappat värden och kontakter som är nödvändiga för att vi ska känna gemenskap.
Medlet mot kontaktlösheten är dessutom
felaktigt; vi anställer fler och fler tjänstemän för att behandla människors känslomässiga problem. Vi bygger en allt
större och dyrare offentlig sektor för att
ta sig an symptomen på den nya otryggheten. Orsakerna däremot tycks vi oför- 301
mögna att ta tag i.
Men framtiden blir bara ljus om den är
fylld av levande människor. Som själva
både kan ge och ta emot uppskattning
och värme. Som tar ansvar för sig själva
och andra. Det kan vi inte lära ut först i
skolan eller skapa via institutioner. Den
sociala träningen måste och börjar redan
på baby-stadiet. Känslor växer bara genom personliga relationer.
Därför måste bl a det vi kallar familjepolitiken uppmärksammas mer. Vi måste föra en politik som ger människor
praktiska förutsättningar att leva tillsammans. Familjens och enskilda människors ansvar och betydelse för varandra
måste lyftas fram. Det är i familjerna, i
naturliga relationer som den sociala
otryggheten kan arbetas bort. En ny
skattepolitik och respekt för familjens integritet och behov av att få ta ansvar är
en viktig del i en politik för framtiden.
Framtidens lärare ska tydligen
inte undervisa utan terapeutiskt
uppleva det som händer tillsammans med eleverna.
Men också omsorgs- och vårdformer hör
hit. segregationen mellan äldre, handikappade, barn och yrkesaktiva skapar
känslokyla och rädsla för själva livet.
Därför måste vi med all kraft kämpa för
att bevara och återskapa kontakt mellan
olika generationer. Här finns det politiska uppgifter, t ex när det gäller stadsplanering, kommunikationer och försäkringssystem.
3. Politiker fungerar som gamla kejsare
när de tror att om de ger folket bröd
302
och skådespel så är alla nöjda. Moderna
människor känner inte tillfredsställelse
över den fickpengsattityd som präglar
skattepolitiken. Inte heller drar den offentliga kulturpolitiken ned applådåskor
och allmänt jubel. Det är inte konstigt,
men synd. Ett rikt kulturliv är nödvändigt för kreativitet och nytänkande i hela
samhället.
Bland unga människor finns ett härligt
och levande kulturintresse. Aldrig har
musikintresset varit större och mera varierat. Det nya är också att bilder blivit
viktiga komplement till musiken. Inte
heller kan man hävda att den unga generationen enbart är passiva kulturkommentatorer. Nej, man spelar och sjunger
i egna band, dansar och leker med olika
klädstilar. Biobesöken är många och till
detta kommer dessutom hundratusentals
ungdomar i idrottsaktiviteter och i föreningslivet över hela landet. Att unga
människor har en aktiv fritid är bra. I
Vi måste före en politik som ger
människor praktiska förutsättningar att leva tillsammans.
framtiden kommer vi att få än mer tid
över vid sidan av jobbet.
I morgondagens samhälle kan fritiden
bli den tid som ger oss möjligheten att
utvecklas till ”hela” människor med förmåga till överblick. Att yrkeslivet kommer att kräva professionalism, behöver
inte innebära att vi blir asociala och likriktade inom ett enda gebit. Ett rikt kulturliv och harmoniska familjer kan skapa
både mening och helheter. Därför måste
kulturlivet ges möjlighet att blomstra.
Avskaffa radio- och TV-monopolet. Lär
barnen läsa och uppskatta böcker i skolan. Ge alla elever en chans att utveckla
förmågan att uttrycka sig i både tal och
skrift. Skrota den byråkrati som gör det
till mer eller mindre omöjligt att smycka
svenska städer med roliga statyer, konstverk och planteringar. Inse att politikernas uppgift på kulturområdet borde begränsas till insatser i skolan och ett regelverk i samhället som stimulerar, inte
hindrar människors kreativitet.
Till kulturlivet hör utan tvekan också
det som kyrkorna borde förmedla; svar,
ledning och en förmåga att hantera religiösa frågeställningar. Tyvärr har vi i
Sverige lyckats göra också detta till en
avdelning under politisk förvaltning. Det
talas om en levande folkkyrka, men kan
det verkligen vara meningen att kyrkan
bara skall hålla på med världsliga ting
och populistiska kampanjer. Finns det
inte frågor där kyrkan borde stå i första
ledet för etiska värden i livet som kan gå
förlorade? För att markera kyrkornas
alldeles egna betydelse och uppgift
borde statskyrkan snarast avskaffas.
4. Nya kunskaper och teniska framsteg
skapar förändringar. Politikers uppgift borde vara att se till att riktlinjer och
bestämmelser ligger i fas med utvecklingen, för att förvalta vitala värden.
Det är givetvis ingen enkel uppgift.
Kanske är det också därför politiker ägnar så mycken kraft åt det som är enklare: att lägga sig i enskilda människors
vardag. Men den kan vi faktist klara
själva. Politikerna behöver vi för att fatta
beslut som direkt berör hela samhället.
Vår naturmiljö är ett område där det
måste ställas krav som ser till att minimera utsläpp, avfall och slitage. Miljö-
vänliga produktionsmetoder måste stimuleras och fysiska ingrepp göras på ett
sådant sätt att skador undviks. I de internationella kontakterna måste både kunskaper och engagemang i miljöfrågor utbytas.
Närmiljön har jag redan delvis berört.
Men politiker måste också i stadsplaneoch lokala miljö- och hälsoskyddsfrågor
vara framsynta, både när det gäller att
ställa krav och när det gäller att avstå
ifrån detaljreglering. Att moderna bostadsområden ser ut som förstorade skokartonger, lika över hela landet är ett
kulturmord, som vi får lida för länge. De
miljövänner som händelsevis hamnat i
lokala byggnadsnämnder borde snarast
göra något åt detta genom att ge människor friare händer vid nybyggnation. Det
är idag vi borde göra morgondagens kulturminnesmärken.
En tredje miljöfråga är svårfångad.
Men den blir allt viktigare. Det gäller
individens integritet i det moderna samhället. Vilka regler behövs för att undvika integritetskatastrofer typ Metropolitprojektet? För att göra människorna i
datasamhället mindre sårbara? För att
303
skapa rättssäkerhet också gentemot tekniska system och byråkrater?
5. Till sist, vi behöver fler politiker som
inte sitter fast i politiskt revirtänkande
utan vågar stå upp för visioner och
grundläggande principer.
Alltför många politiska beslut har varit
felaktiga. Därför behöver vi politiker
som vågar avvisa utvecklingsångestens
spöke i beslutskorridorerna. Vi behöver
politiker som vågar prioritera bland allt
det som man kan fatta beslut om. Som
Moderna människor känner inte
tillfredsställelse över den fickpengsattityd som präglar skattepolitiken.
vågar ge utrymme för enskilda människors initiativ. Annars får vi ett stereotypt och kallt samhälle. Risken är att
ärendehögarna växer i en allt segare byråkrati i takt med att utvecklingen går
allt snabbare. Istället för ordning och
reda skapar politiker då kaos. De blir
bromsklotsar, istället för banerförare.