Stig Person; Fredsaktivisterna och freden
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
STIG PERSON:
Fredsaktivisterna och freden
De historiska erfarenheterna talar starkt
för att det bästa sättet att förebygga
aggression- i form av krig eller hotvarit att motpartenfått anledning att
bedöma en ifrågakommande aktion som
olönsam, skriver Stig Person. För detta
krävs en nationellförsvarsvilja baserad
på insikt om de omistliga värden den
västerländska civilisationen
representerar men också en väl
fungerande inhemskförsvarsindustri.
Fredsaktivisternas målsättning – en
försvagning, ytterst nedläggning av det
svenskaförsvaret – ökar i verkligheten
våra säkerhetspolitiska risker.
Stig Person har under många år arbetat utomlands.
”Speak softly and carry a big stick”
Theodore Roosevelt
Vid en saklig granskning av mänsklighetens historia kan konstateras – såväl
ifråga om individer som nationer – att
konflikter och, enligt modern terminologi, brott mot folkrätten ytterst initierats
av konkurrensen om livsförnödenheterna eller för att uttrycka ungefär samma sak med andra ord: av viljan till överlevnad på rimlig nivå. Dessa bevekelsegrunder har i det nära perspektivet ofta
– med rätta – betecknats som vinningslystnad och expansionism. Lönsamhetskalkyler har avgjort hur långt motsättningarna lämpligen borde drivas – på
internationell nivå har därvid militära
lösningar utgjort tänkbara alternativ.
Den historiska erfarenheten talar starkt
för att det bästa sättet att förebygga angrepp av olika slag varit att disponera en
sådan styrka, att motparten fått anledning att bedöma en ifrågakommande aggression som olönsam.
Rättsstaten garanterar genom sina institutioner den enskilde medborgaren ett
grundläggande skydd av liv och egendom. Medborgaren kan i förlitan på gällande regelsystem ersätta strid med förhandling. Det ligger nära till hands att
ställa förväntningar på samma samlevnadsrelationer mellan olika allianser och
nationer.
Sanningen är emellertid, att några, av
alla erkända överstatliga rättsorgan med
allsidig kompetens . och erforderliga
sanktionsbefogenheter inte existerar.
De två supermaktena har genom olika
omständigheter kommit att representera
två vitt skilda system och idevärldar.
Genom att diametralt motsatta s·ynsätt
tillämpats under lång tid, har systemen
hunnit grundmuras och fastlåsas i så
skilda positioner, att det inte förefaller
möjligt att sammansmälta de divergerande värderingarna till av berörda
parter godtagbara rättsgrunder. Världen
torde därför under överskådlig framtid få
leva vidare utan något fredsgaranterande, internationellt rättsorgan.
Starka stater kommer därför även fortsättningsvis att med styrkans rätt tillåta
sig större handlingsfrihet än svaga och
de kommer säkerligen inte heller vara
benägna att medverka till en överstatlig
rättsordning, som skulle kringskära
deras internationella handlingsfrihet.
Supermakterna kan på grund av de
värden, som står på spel för dem, i sin
hegemonikamp inte ta nämnvärd hänsyn
till små nationers särintressen – en liten
nation, som inte kan upprätthålla sin integritet, utgör genom sin svaghet en fara
för maktbalansen. Nationer med en defensiv inriktning, som insett att säkerhetspolitiken nu liksom tidigare styrs av
lönsamhetsöverväganden, har ansett sig
tvingade att ”höja priset” på sig själva
genom att förstärka sina militära försvar.
l vissa fall, då de ansett att priset inte
kunnat bli nog högt med egna resurser,
har det skett genom alliansanslutning.
Fredsrörelsen
Vid beaktande av de historiska erfarenheterna, de politiska systemens oförenlighet, bristen på internationell rättssä-
kerhet och krigets ohygglighet, är det
inte förvånansvärt att en stark opinion
för fred väckts i hela världen. Man vill
förbättra kontakten mellan nationerna,
öka den ömsesidiga förståelsen och
främja de mänskliga rättigheterna – allt i
överensstämmelse med Helsingforsdokumentets grundtankar. Man hyser förväntningar om en minskning av rustning- 27
arna och ve militära styrkorna och man
engagerar sig mot kärnvapen. Det finns
säkert inte många människor, som vill
invända mot dessa tankegångar.
Den reflekterande och ansvarsmedvetna människan inser emellertid också
att den, som är van att leva sitt liv i frihet
och i ett humant rättssamhälle, kommer
att uppfatta försämringar i dessa hänseenden som outhärdliga. Till människans
viktigaste livsvillkor hör därför frihetsbehovet, vilket bl a omfattar rätten att få
leva i det frihetspräglade samhälle nationen ärvt av förfäderna och som den vill
överlämna till kommande generationer.
Denna ”komplikation” kan inte förbigås
vid bestämmandet av fredens villkor.
Fredsrörelsen vägleds i princip säkerligen av en uppriktig och med hänsyn till
uppsåtet (”ingen skall behöva dö i krig”)
välvillig idealism. Majoriteten av sympatisörerna, som vanligt av tystlåtet
slag, önskar fred och frihet, d v s fred på
egna villkor. Bland medlemmarna finns
emellertid sådana, som utan att beakta
andra värden vill ha fred till vaije pris –
varav några, mindre tystlåtna och mindre hedervärda, verkar för fred på främmande makts villkor. Detta sortiment av
fredsvänner ger genom sina olikheter en
antydan om att deras ställningstaganden
inte alltid grundas på en allsidigt genomtänkt idealism. De redovisade kategorierna är naturligtvis alla fredsvänner –
vilka är inte det? – men de två sistnämnda, som i det följande benämnes
fredsaktivister, är båda beredda att uppoffra värden, som betraktas som omistliga av den förstnämnda kategorin.
Alexander Zinovjev (fil dr, ledamot av
den finska vetenskapsakademin, tidigare
lärare i logik vid universitetet i Moskva,
28
numer boende i Västtyskla11..!) har genom sin sovjetiska bakgrund och sina
kunskaper om väst unika förutsättningar
att förstå verkligheten på båda sidor.
Han har i sin bok ”Homo Sovieticus”
givit följande version av den västerländske fredsaktivisten och dennes metod att behandla fredsfrågan:
”Västerlandets oro för det sovjetiska hotet yttrar sig i att man allt oftare visar
soldater på TV. Dessa uttalar med allt
större envetenhet att de inte vill dö, att de
vill leva och att de deltar i fredsrörelsen.
Fast kriget inte brutit ut, kräver de fred.
Fast ingen ännu har stupat, tjuter de redan
om sin livstörst. Livsvilja behöver man
inte lära sig. Det krävs varken intelligens
eller mod att uttrycka denna primitiva,
djuriska känsla, som med massfördumningsmediernas hjälp har blåsts upp till en
epokgörande ideologi. Hysterisk dödsskräck är ett ideologiskt medel att manipulera människor, enkannerligen västerländska människor (gentemot sovjetmänniskor är detta medel ineffektivt) och detta medel är sovjetiskt. Det har omsorgsfullt kalfatrats på alla nivåer av den sovjetiska maktapparaten och godkänts på
högsta nivå som allmänt direktiv till det
nya världskrigets utbrott.
Jag ser inget ont i att ni vill leva, säger
jag i tanken till de oldater, som kämpar
för freden. Men det är ovärdigt en man att
tänka så och än mer att säga det högt. Det
innebär intellektuellt och moraliskt förfall
i samhället, om dess försvarare endast
tänker på sin egen livhank. Och pratet om
fred är det billigaste och opålitigaste sättet
att bevara freden . Den antika regeln att
”vill du ha fred så förbered dig för krig”
är alltjämt giltig.”
Fredspropaganda i Sverige
Det måste beklagligtvis konstateras, att
människorna i världens olika länder inte
har samma möjligheter att ge uttryck för
sina fredsförväntningar med den rättframhet, altruism, rättrådighet och insiktsfullhet, som de facto erfordras.
Det måste sålunda förutsättas, att diktaturens folk – även om de skulle föredra att leva i ett humanare samhälle än
sitt eget – utan invändningar på ledningens order skulle medverka i krig, oberoende av dess karaktär. Demokratiernas
invånare, för vilka den fredliga tillvaron
överträffar alla förespeglingar om lönsamma angreppskrig, skulle motsätta sig
planer på krig i exploaterande syfte och
förmodligen också kunna hindra dem.
De har dessutom tillgång till ett informationssunderlag, som försvårar en manipulation av verklighetsbilden.
Eftersom Sverige uppenbart gynnas
av att leva i fred, finns ingen anledning
att förmoda, att den svenska, officiellt
tillkännagivna målsättningen om alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig
skulle vara bedräglig. Ingen tror heller,
att Sverige skulle dölja krigiska planer
bakom denna deklaration.
Mot denna bakgrund kan Sverige
omöjligt antagas utgöra något hot mot
freden – såvida vi inte bedöms i så hög
grad ha reducerat vårt militära försvar,
att man misstror den svenska förmågan
och viljan att hävda neutralitetspolitiken. Likafullt har i vårt land länge pågått
en intensiv fredspropaganda, som märkligt nog förefaller rikta sig främst mot
Sverige och den del av världen, som sedan det andra världskrigets slut befunnit
sig i försvarsställning. l den känsloladdade kampanj fredsaktivisterna härvid
bedrivit, har de icke väjt för att med
skrämselmetoder indoktrinera barn i försvarslösa åldrar till försvarsnihilism.
Genom den villighet, varmed TV, andra nyhetsorgan och vissa offentliga personer spritt detta ensidiga och ansvarslö-
sa budskap, har det fått ett drag av legitimitet, som, om det inte korrigeras, kan
få allvarliga konsekvenser för nationens
försvarsvilja och därmed fortbestånd. l
ett mjukt, omhändertagande och därtill
ganska sekulariserat samhälle som det
svenska, tas välfärden som någonting
självklart och krav utan motprestation
uppfattas som en oförytterlig rättighet.
Om inte medborgarna genom en objektiv
och saklig information bibringas en
grundläggande förståelse för de omistliga
livsvärden den västerländska civilisationen representerar, kan de förlora incitamentet till att slå vakt om dessa värden.
Det är nämligen lättare att åtnjuta ett
samhälles välfärd än att ikläda sig de förpliktelser, som kan behövas för att försvara samma samhälle. Eller som en historiker uttryckte det i aforistisk form:
”En nation föds som stoiker och dör
som epikure.”
Den fredsslogan av typ ”hellre röd än
död” – som icke sällan förekommit –
uttrycker i realiteten en oroväckande
brist på solidaritet med det demokratiska
samhället. Detta ”fredsbudskap” framförs uppenbarligen utan vilja eller förmå-
ga att beakta de fundamentala orsakerna
till krig och de villkor, som rimligtvis bör
ställas på freden. l en allmänt välvillig
demokrati kan obetänksamma människor, styrda av önsketänkande, av sådan
propaganda lätt förledas till okritiska instämmanden och bekväm dådlöshet.
Vad är att göra?
Om fred utan frihet betraktas som
oacceptabel, måste nationen vara beredd
att försvara sin frihet, i värsta fall med
vapenmakt. Med en sådan nationell mål- 29
sättning måste det anses vara statsledningens oavvisliga skyldighet att genom
sannfärdig upplysning, konsekvens och
värdig hållning vidmakthålla en gedigen
nationell försvarsvilja. Eftersom fredliga
nationer måste ”höja pri et” på sig
själva så att aggressioner mot dem framstår som olönsamma, blir det militära
försvarets betydelse oemotsäglig och
självklar. Det är svårt att se hur prishöjningen skall kunna ske på annat verkligt
verksamt sätt än att det fredliga landets
försvar ges en mot hotet väl avpassad
styrka. Det är därför även i detta hänseende statsledningens oavvisliga skyldighet att tillse, att militära resurser av så-
dan omfattning och kvalitet tillhandahålles, att eventuellt erforderliga, militä-
ra insatser kan bli meningsfyllda och
onödiga förluster undvikas. Om så ej
sker, skadas försvarsviljan och svikes de
försvarsvilliga, lojala medborgarna.
Om statsekonomin är svag kan emellertid beslutsamhetens friska färg lätt
övergå till eftertankens kranka blekhet,
innebärande en vägran att erkänna verkligheten, tendens till önsketänkande och
till anpassliga och diskreta eftergifter
osv. Eftersom ett försvar, som betraktas
som underdimensionerat, utgör en grogrund för uppgivenhet, för ”hvortil-kandet-nytte”-tankar, får fredsaktivisterna
en ökad genomslagskraft i sitt nationella
undermineringsarbete.
Om erforderlig försvarsstyrka skulle
bli alltför påfrestande för ekonomin, fö-
refaller det berättigat att tillgripa även
okonventionella metoder för att nedbringa kostnaderna, helst utan att ge avkall på de militära behoven. Härvid faller
blicken osökt på den militära kraftkälla,
som utgörs av försvarsindustrin. En väl
30
fungerande och kvalitetserkänd försvarsindustri kan nämligen säkerställa
tillförseln av moderna vapen m m, då de
behövs, och vid exportframgångar tillhandahålla den önskade materielen till
lägre pris.
Moraliska betänkligheter mot krigsmaterielexport har medfört restriktioner
av för olika nationer varierande omfattning. Om internationell måttstock användes, måste den svenska krigsmaterielexporten anses relativt kringskuren.
Det kan finnas anledning att ånyo begrunda hithörande problemkomplex,
dels på grund av Sveriges strategiska
läge – som det numer framstår – dels
därför att en av de viktigaste svenska
försvarsindustrierna – Bofors – blivit
mål för ett formligt stormangrepp av
fredsaktivister i Svenska freds- och skiljedomsföreningen varvid även handläggande myndighet beståtts med nedsättande tillmälen. Fredsaktivisternas anklagelser behandlas fn av behörig rättsinstans och kommenteras icke här. Däremot synes det välbetänkt att rikta uppmärksamheten på att de fredsaktivistiska
åtgärderna genom sin arrogans kan på-
verka makthavare till en oppurtun försvåring av den svenska krigsmaterielexporten i en situation, då motsatsen vore
väsentligt bättre motiverad.
Mot bakgrund av inledningsvis redovisade tankar, avgörs krigsriskerna av ett
allsidigt lönsamhetskriterium. Detta bestämmes av aggressorn, ej av mårnationens ord och önsketänkande. Även om
utrikespolitiken under vissa omständigheter kan påstås vara en främsta eller
första försvarslinje – i varje fall den
första i ordningen – får detta inte undanskymma, att det ändå är den handfasta,
militära försvarslinjen, som intar den
viktigare platsen i lönsamhetsöverväganden. Rollfördelningen illustreras ganska
bra av det ryska ordspråket: ”var vän
med vargen, men håll handen på yxskaftet”. Detta innebär dessutom bl a att
fredsaktivisternas målsättning – en försvagning, ytterst nedläggning av det
svenska försvaret – i verkligheten ökar
våra säkerhetspolitiska risker. Till detta
kommer, att fredsaktivisternas verksamhet med viss rätt kan karakteriseras som
ojust och orättfärdig, eftersom de i överensstämmelse med sin ideologi kan förutsättas vara vapenvägrare och därför
inte kommer att utsättas för de farliga
konsekvenserna av eget handlande.
Fredsaktivisterna arbetar kanske aningslöst, men i realiteten målmedvetet för en
försämring av den svenske försvararens
stridsvärde – vilket för den sistnämnde
kan betyda skillnaden mellan liv och
död, framgång och nederlag. Denna
kärva sanning står måhända inte klar för
dagens ungdomar, men den uppdagades
med bitter skärpa under det andra
världskrigets första år, då de svenska
fosterlandsförsvararna konfronterades
med följderna av 20- och 30-talets lättsinniga och ansvarslösa försvarspolitik. Så-
dant hasardspel varken får eller kan upprepas en gång till.
Fredsaktivisterna och freden
De historiska erfarenheterna talar starkt
för att det bästa sättet att förebygga
aggression- i form av krig eller hotvarit att motpartenfått anledning att
bedöma en ifrågakommande aktion som
olönsam, skriver Stig Person. För detta
krävs en nationellförsvarsvilja baserad
på insikt om de omistliga värden den
västerländska civilisationen
representerar men också en väl
fungerande inhemskförsvarsindustri.
Fredsaktivisternas målsättning – en
försvagning, ytterst nedläggning av det
svenskaförsvaret – ökar i verkligheten
våra säkerhetspolitiska risker.
Stig Person har under många år arbetat utomlands.
”Speak softly and carry a big stick”
Theodore Roosevelt
Vid en saklig granskning av mänsklighetens historia kan konstateras – såväl
ifråga om individer som nationer – att
konflikter och, enligt modern terminologi, brott mot folkrätten ytterst initierats
av konkurrensen om livsförnödenheterna eller för att uttrycka ungefär samma sak med andra ord: av viljan till överlevnad på rimlig nivå. Dessa bevekelsegrunder har i det nära perspektivet ofta
– med rätta – betecknats som vinningslystnad och expansionism. Lönsamhetskalkyler har avgjort hur långt motsättningarna lämpligen borde drivas – på
internationell nivå har därvid militära
lösningar utgjort tänkbara alternativ.
Den historiska erfarenheten talar starkt
för att det bästa sättet att förebygga angrepp av olika slag varit att disponera en
sådan styrka, att motparten fått anledning att bedöma en ifrågakommande aggression som olönsam.
Rättsstaten garanterar genom sina institutioner den enskilde medborgaren ett
grundläggande skydd av liv och egendom. Medborgaren kan i förlitan på gällande regelsystem ersätta strid med förhandling. Det ligger nära till hands att
ställa förväntningar på samma samlevnadsrelationer mellan olika allianser och
nationer.
Sanningen är emellertid, att några, av
alla erkända överstatliga rättsorgan med
allsidig kompetens . och erforderliga
sanktionsbefogenheter inte existerar.
De två supermaktena har genom olika
omständigheter kommit att representera
två vitt skilda system och idevärldar.
Genom att diametralt motsatta s·ynsätt
tillämpats under lång tid, har systemen
hunnit grundmuras och fastlåsas i så
skilda positioner, att det inte förefaller
möjligt att sammansmälta de divergerande värderingarna till av berörda
parter godtagbara rättsgrunder. Världen
torde därför under överskådlig framtid få
leva vidare utan något fredsgaranterande, internationellt rättsorgan.
Starka stater kommer därför även fortsättningsvis att med styrkans rätt tillåta
sig större handlingsfrihet än svaga och
de kommer säkerligen inte heller vara
benägna att medverka till en överstatlig
rättsordning, som skulle kringskära
deras internationella handlingsfrihet.
Supermakterna kan på grund av de
värden, som står på spel för dem, i sin
hegemonikamp inte ta nämnvärd hänsyn
till små nationers särintressen – en liten
nation, som inte kan upprätthålla sin integritet, utgör genom sin svaghet en fara
för maktbalansen. Nationer med en defensiv inriktning, som insett att säkerhetspolitiken nu liksom tidigare styrs av
lönsamhetsöverväganden, har ansett sig
tvingade att ”höja priset” på sig själva
genom att förstärka sina militära försvar.
l vissa fall, då de ansett att priset inte
kunnat bli nog högt med egna resurser,
har det skett genom alliansanslutning.
Fredsrörelsen
Vid beaktande av de historiska erfarenheterna, de politiska systemens oförenlighet, bristen på internationell rättssä-
kerhet och krigets ohygglighet, är det
inte förvånansvärt att en stark opinion
för fred väckts i hela världen. Man vill
förbättra kontakten mellan nationerna,
öka den ömsesidiga förståelsen och
främja de mänskliga rättigheterna – allt i
överensstämmelse med Helsingforsdokumentets grundtankar. Man hyser förväntningar om en minskning av rustning- 27
arna och ve militära styrkorna och man
engagerar sig mot kärnvapen. Det finns
säkert inte många människor, som vill
invända mot dessa tankegångar.
Den reflekterande och ansvarsmedvetna människan inser emellertid också
att den, som är van att leva sitt liv i frihet
och i ett humant rättssamhälle, kommer
att uppfatta försämringar i dessa hänseenden som outhärdliga. Till människans
viktigaste livsvillkor hör därför frihetsbehovet, vilket bl a omfattar rätten att få
leva i det frihetspräglade samhälle nationen ärvt av förfäderna och som den vill
överlämna till kommande generationer.
Denna ”komplikation” kan inte förbigås
vid bestämmandet av fredens villkor.
Fredsrörelsen vägleds i princip säkerligen av en uppriktig och med hänsyn till
uppsåtet (”ingen skall behöva dö i krig”)
välvillig idealism. Majoriteten av sympatisörerna, som vanligt av tystlåtet
slag, önskar fred och frihet, d v s fred på
egna villkor. Bland medlemmarna finns
emellertid sådana, som utan att beakta
andra värden vill ha fred till vaije pris –
varav några, mindre tystlåtna och mindre hedervärda, verkar för fred på främmande makts villkor. Detta sortiment av
fredsvänner ger genom sina olikheter en
antydan om att deras ställningstaganden
inte alltid grundas på en allsidigt genomtänkt idealism. De redovisade kategorierna är naturligtvis alla fredsvänner –
vilka är inte det? – men de två sistnämnda, som i det följande benämnes
fredsaktivister, är båda beredda att uppoffra värden, som betraktas som omistliga av den förstnämnda kategorin.
Alexander Zinovjev (fil dr, ledamot av
den finska vetenskapsakademin, tidigare
lärare i logik vid universitetet i Moskva,
28
numer boende i Västtyskla11..!) har genom sin sovjetiska bakgrund och sina
kunskaper om väst unika förutsättningar
att förstå verkligheten på båda sidor.
Han har i sin bok ”Homo Sovieticus”
givit följande version av den västerländske fredsaktivisten och dennes metod att behandla fredsfrågan:
”Västerlandets oro för det sovjetiska hotet yttrar sig i att man allt oftare visar
soldater på TV. Dessa uttalar med allt
större envetenhet att de inte vill dö, att de
vill leva och att de deltar i fredsrörelsen.
Fast kriget inte brutit ut, kräver de fred.
Fast ingen ännu har stupat, tjuter de redan
om sin livstörst. Livsvilja behöver man
inte lära sig. Det krävs varken intelligens
eller mod att uttrycka denna primitiva,
djuriska känsla, som med massfördumningsmediernas hjälp har blåsts upp till en
epokgörande ideologi. Hysterisk dödsskräck är ett ideologiskt medel att manipulera människor, enkannerligen västerländska människor (gentemot sovjetmänniskor är detta medel ineffektivt) och detta medel är sovjetiskt. Det har omsorgsfullt kalfatrats på alla nivåer av den sovjetiska maktapparaten och godkänts på
högsta nivå som allmänt direktiv till det
nya världskrigets utbrott.
Jag ser inget ont i att ni vill leva, säger
jag i tanken till de oldater, som kämpar
för freden. Men det är ovärdigt en man att
tänka så och än mer att säga det högt. Det
innebär intellektuellt och moraliskt förfall
i samhället, om dess försvarare endast
tänker på sin egen livhank. Och pratet om
fred är det billigaste och opålitigaste sättet
att bevara freden . Den antika regeln att
”vill du ha fred så förbered dig för krig”
är alltjämt giltig.”
Fredspropaganda i Sverige
Det måste beklagligtvis konstateras, att
människorna i världens olika länder inte
har samma möjligheter att ge uttryck för
sina fredsförväntningar med den rättframhet, altruism, rättrådighet och insiktsfullhet, som de facto erfordras.
Det måste sålunda förutsättas, att diktaturens folk – även om de skulle föredra att leva i ett humanare samhälle än
sitt eget – utan invändningar på ledningens order skulle medverka i krig, oberoende av dess karaktär. Demokratiernas
invånare, för vilka den fredliga tillvaron
överträffar alla förespeglingar om lönsamma angreppskrig, skulle motsätta sig
planer på krig i exploaterande syfte och
förmodligen också kunna hindra dem.
De har dessutom tillgång till ett informationssunderlag, som försvårar en manipulation av verklighetsbilden.
Eftersom Sverige uppenbart gynnas
av att leva i fred, finns ingen anledning
att förmoda, att den svenska, officiellt
tillkännagivna målsättningen om alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig
skulle vara bedräglig. Ingen tror heller,
att Sverige skulle dölja krigiska planer
bakom denna deklaration.
Mot denna bakgrund kan Sverige
omöjligt antagas utgöra något hot mot
freden – såvida vi inte bedöms i så hög
grad ha reducerat vårt militära försvar,
att man misstror den svenska förmågan
och viljan att hävda neutralitetspolitiken. Likafullt har i vårt land länge pågått
en intensiv fredspropaganda, som märkligt nog förefaller rikta sig främst mot
Sverige och den del av världen, som sedan det andra världskrigets slut befunnit
sig i försvarsställning. l den känsloladdade kampanj fredsaktivisterna härvid
bedrivit, har de icke väjt för att med
skrämselmetoder indoktrinera barn i försvarslösa åldrar till försvarsnihilism.
Genom den villighet, varmed TV, andra nyhetsorgan och vissa offentliga personer spritt detta ensidiga och ansvarslö-
sa budskap, har det fått ett drag av legitimitet, som, om det inte korrigeras, kan
få allvarliga konsekvenser för nationens
försvarsvilja och därmed fortbestånd. l
ett mjukt, omhändertagande och därtill
ganska sekulariserat samhälle som det
svenska, tas välfärden som någonting
självklart och krav utan motprestation
uppfattas som en oförytterlig rättighet.
Om inte medborgarna genom en objektiv
och saklig information bibringas en
grundläggande förståelse för de omistliga
livsvärden den västerländska civilisationen representerar, kan de förlora incitamentet till att slå vakt om dessa värden.
Det är nämligen lättare att åtnjuta ett
samhälles välfärd än att ikläda sig de förpliktelser, som kan behövas för att försvara samma samhälle. Eller som en historiker uttryckte det i aforistisk form:
”En nation föds som stoiker och dör
som epikure.”
Den fredsslogan av typ ”hellre röd än
död” – som icke sällan förekommit –
uttrycker i realiteten en oroväckande
brist på solidaritet med det demokratiska
samhället. Detta ”fredsbudskap” framförs uppenbarligen utan vilja eller förmå-
ga att beakta de fundamentala orsakerna
till krig och de villkor, som rimligtvis bör
ställas på freden. l en allmänt välvillig
demokrati kan obetänksamma människor, styrda av önsketänkande, av sådan
propaganda lätt förledas till okritiska instämmanden och bekväm dådlöshet.
Vad är att göra?
Om fred utan frihet betraktas som
oacceptabel, måste nationen vara beredd
att försvara sin frihet, i värsta fall med
vapenmakt. Med en sådan nationell mål- 29
sättning måste det anses vara statsledningens oavvisliga skyldighet att genom
sannfärdig upplysning, konsekvens och
värdig hållning vidmakthålla en gedigen
nationell försvarsvilja. Eftersom fredliga
nationer måste ”höja pri et” på sig
själva så att aggressioner mot dem framstår som olönsamma, blir det militära
försvarets betydelse oemotsäglig och
självklar. Det är svårt att se hur prishöjningen skall kunna ske på annat verkligt
verksamt sätt än att det fredliga landets
försvar ges en mot hotet väl avpassad
styrka. Det är därför även i detta hänseende statsledningens oavvisliga skyldighet att tillse, att militära resurser av så-
dan omfattning och kvalitet tillhandahålles, att eventuellt erforderliga, militä-
ra insatser kan bli meningsfyllda och
onödiga förluster undvikas. Om så ej
sker, skadas försvarsviljan och svikes de
försvarsvilliga, lojala medborgarna.
Om statsekonomin är svag kan emellertid beslutsamhetens friska färg lätt
övergå till eftertankens kranka blekhet,
innebärande en vägran att erkänna verkligheten, tendens till önsketänkande och
till anpassliga och diskreta eftergifter
osv. Eftersom ett försvar, som betraktas
som underdimensionerat, utgör en grogrund för uppgivenhet, för ”hvortil-kandet-nytte”-tankar, får fredsaktivisterna
en ökad genomslagskraft i sitt nationella
undermineringsarbete.
Om erforderlig försvarsstyrka skulle
bli alltför påfrestande för ekonomin, fö-
refaller det berättigat att tillgripa även
okonventionella metoder för att nedbringa kostnaderna, helst utan att ge avkall på de militära behoven. Härvid faller
blicken osökt på den militära kraftkälla,
som utgörs av försvarsindustrin. En väl
30
fungerande och kvalitetserkänd försvarsindustri kan nämligen säkerställa
tillförseln av moderna vapen m m, då de
behövs, och vid exportframgångar tillhandahålla den önskade materielen till
lägre pris.
Moraliska betänkligheter mot krigsmaterielexport har medfört restriktioner
av för olika nationer varierande omfattning. Om internationell måttstock användes, måste den svenska krigsmaterielexporten anses relativt kringskuren.
Det kan finnas anledning att ånyo begrunda hithörande problemkomplex,
dels på grund av Sveriges strategiska
läge – som det numer framstår – dels
därför att en av de viktigaste svenska
försvarsindustrierna – Bofors – blivit
mål för ett formligt stormangrepp av
fredsaktivister i Svenska freds- och skiljedomsföreningen varvid även handläggande myndighet beståtts med nedsättande tillmälen. Fredsaktivisternas anklagelser behandlas fn av behörig rättsinstans och kommenteras icke här. Däremot synes det välbetänkt att rikta uppmärksamheten på att de fredsaktivistiska
åtgärderna genom sin arrogans kan på-
verka makthavare till en oppurtun försvåring av den svenska krigsmaterielexporten i en situation, då motsatsen vore
väsentligt bättre motiverad.
Mot bakgrund av inledningsvis redovisade tankar, avgörs krigsriskerna av ett
allsidigt lönsamhetskriterium. Detta bestämmes av aggressorn, ej av mårnationens ord och önsketänkande. Även om
utrikespolitiken under vissa omständigheter kan påstås vara en främsta eller
första försvarslinje – i varje fall den
första i ordningen – får detta inte undanskymma, att det ändå är den handfasta,
militära försvarslinjen, som intar den
viktigare platsen i lönsamhetsöverväganden. Rollfördelningen illustreras ganska
bra av det ryska ordspråket: ”var vän
med vargen, men håll handen på yxskaftet”. Detta innebär dessutom bl a att
fredsaktivisternas målsättning – en försvagning, ytterst nedläggning av det
svenska försvaret – i verkligheten ökar
våra säkerhetspolitiska risker. Till detta
kommer, att fredsaktivisternas verksamhet med viss rätt kan karakteriseras som
ojust och orättfärdig, eftersom de i överensstämmelse med sin ideologi kan förutsättas vara vapenvägrare och därför
inte kommer att utsättas för de farliga
konsekvenserna av eget handlande.
Fredsaktivisterna arbetar kanske aningslöst, men i realiteten målmedvetet för en
försämring av den svenske försvararens
stridsvärde – vilket för den sistnämnde
kan betyda skillnaden mellan liv och
död, framgång och nederlag. Denna
kärva sanning står måhända inte klar för
dagens ungdomar, men den uppdagades
med bitter skärpa under det andra
världskrigets första år, då de svenska
fosterlandsförsvararna konfronterades
med följderna av 20- och 30-talets lättsinniga och ansvarslösa försvarspolitik. Så-
dant hasardspel varken får eller kan upprepas en gång till.