Valdo Randpere; Bern – europeiska dagsfrågor
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VALDO RANDPERE:
Bern europeiska
dagsfrågor
l Bern hölls i april-maj en
efterkonferens till Helsingforsöverenskommelsen. Det var
första gången experter behandlade den speciella frågan
om återförening över gränserna
av familjer.
Sovjets delegat – som
förfäktade att ingen ville lämna
landet – kritiserades starkt bla
av Kanadas representant.
För att inte bli beskylld för att
vara subjektiv har författaren,
som själv kämpar för att få hit
sin dotter, valt att citera
uttalanden från de olika
ländernas delegationer.
Va/do Randpere kommer från
Estland där han arbetade i
Justitiedepartementet.
M
ed böljan den 15 april och fra~
till den 27 maj genomfördes 1
Bern den s k Helsingforsöverenskommelsens efterkonferens i form av
sammanträdande mellan experter på
mänskliga kontakter. Det var första
gången som ett sådant sammanträde genomfördes med en så smalt avgränsad
dagordning – ämnet gällde inte mänskliga rättigheter överhuvudtaget, utan
bara människors rörelse över gränserna.
Nedan försöker jag att redogöra för
några problem som debatterades vid
Bernkonferensen. Material som utnyttjats för detta inkluderar den sovjetiska
delegationens öppningstal, kommentarer
av den kanadensiska representanten David Kilgour samt valda avsnitt från de
kanadensiska och västtyska öppningstalen och personliga intryck.
Ryssarna böljade sitt anförande utan
långa inledningar. Dessa bestod av några
citat från Gorbatjov samt kommunistpartiets program och därmed var Sovjets
roll i världen fastställd – utvecklingen i
säkerhets- och samarbetsfrågor i Europa
har blivit verklighet och rönt framgång
endast tack vare ryssarnas insatser. Man
glömde bara att nämna att om det inte
fanns problem som orsakas av Sovjetdiktaturen, skulle det inte heller finnas
något behov av sådana konferenser.
Ett tal för Pravda
Vid närmare granskning av det sovjetiska talet får man lätt känslan att talet
främst skrivits för ”Pravda” och den
sovjetiska allmänheten och inte för västerländska delegater och journalister.
Där redogörs för allt positivt som har
hänt i världen, men allt detta har gjorts
av ryssarna ensamma. Det finns inte en
enda självkritisk notering eller något erkännande av otillräcklighet. Till representanterna från västländerna delgavs
alla Jagrubriker som på något sätt rör
utlänningar. Men bara rubriker. Däremot nämns inte med ett ord att de Jagarna egentligen bara innebär begränsningar och förbud – exempelvis att sovjetmedborgaren inte får bjuda hem utlänningar eller att köra dem i sin bil. Var
finns utvecklingen av mänskliga kontakter här?
Utdrag ur det kanadensiska talet:
”Under de senaste åren har det skett en
ökning av turismen mellan Kanada och
Ö teuropa. Tyvärr är turistströmmen i
stort sett bara enkelriktad (dvs till Östeuropa) och turister har mycket små
möjligheter att komma i kontakt med den
lokala befolkningen. Åtminstone i en stat
tillåts inte befolkningen ens att bjuda
hem släktingar som har utländskt medborgarskap . .. Familjeresor från Sovjet
till Kanada är förbjudna.”
Om allt detta finns det självfallet ingenting i det sovjetiska talet. I stället talas
det vidare om hur tidsintervallet mellan
ansökningstillfällena har förkortats och
avgifterna reducerats. En stor framgång
som ryssarna gärna framhåller är att en
ny ansökan vid negativt svar får numera
göras efter sex månader istället för tidigare ett år. Vad spelar det för roll när
svaret ändå blir negativt?
Den kanadensiska representanten David Kilgour: ”Ryssarnas främsta drivkraft är deras mindrevärdighetskomplex.
De vet vad människor anser om dem och
därför försöker de med all kraft visa att
de ändå har rätt. De anser hela tiden att
alla andra får mer ut än de från sådana
här sammanträden. De är rädda för öp- 309
penhet och icke-diplomatiska frågeställningar. Vi tror också i vissa fall på s k
tyst diplomati om vi kan uppnå någon
lösning med ryssarna men vi har ingenting att dölja. Dock tycker jag att sådana
konferenser är nyttiga – förr var vi
tvingade att driva va~je fall politiskt, nu
kan vi ofta utnyttja också diplomati. I
den här meningen har vi fått ytterligare
en kommunikationskanaL ”
Jag går vidare med citat från det ryska
talet: ”Sovjetunionen finner, att i våra
dagar är alla möjliga kontakter och utbyten mellan nationer och enstaka personer en helt normal företeelse. Vatje år
tar miljontals människor del i sådana
kontakter och utbyten. Därvid menar vi
naturligtvis ömsesidiga, bilaterala kontakter och inte emigration. Det måste stå
klart för alla att det inte finns några nationella eller sociala orsaker till emigration från Sovjetunionen. Vi har ingen arbetslöshet, den sovjetiska grundlagen
garanterar jämlika sociala, politiska och
kulturella rättigheter för alla sina medborgare. ”
Som en jämförelse följer ett citat från
det västtyska talet: ”Vi vill inte rättfärdiga oss och fördöma andra. Vi pretenderar inte på sanningsmonopol eller
högsta förståelse. Vårt syfte är att lyfta
fram och undanröja hinder som påverkar
familjeåterförening och människors fria
rörelser över gränserna. Även vår stat
kan ha sina brister. Vi påstår inte att vi
är fullkomliga och att våra politiska och
sociala förhållanden är perfekta.”
När man jämför de två talen väcks
oundvikligen frågan om vilken av de två
staterna som håller sin befolkning under
vapenhot. Varför behöver det gyllene
paradis som ryssarna beskriver omgärJ
310
das av en järnridå? Varför är människor
– däribland jag själv – så okloka som
vill rymma från det goda livet och alla
obegränsade möjligheter?
Äktenskap med utlänning
Vidare talade ryssarna om att tyvärr så
försöker man i väst begränsa alla frågor
om mänskliga kontakter till problem om
familjeåterförening och äktenskap med
utländska medborgare, fastän de själva
mycket väl vet att dessa två grupper bara
utgör en obetydlig del av alla kontakter.
Om äktenskap med utländska medborgare frammanas i Sovjetunionen följande
bild; ”på senare tid har över 30000 människor gift sig med utlänningar och ungefär hälften av dem – 15 000 – har åkt
utomlands för permanent bosättning
med sin rnakalmake”.
Härvidlag är ryssarna mycket återhållsamma och nämner ingenting om vad
som har hänt med de andra 15 000. Om
man inte känner till de omständigheter
som gäller i Sovjet, kan man lätt få inVilka militära hemligheter känner
min tvååriga dotter till?
trycket att den andra delen av de 30000
har bestämt att fortsätta att leva i Sovjetunionen. Mot denna uppfattning talar två
förhållanden – för det första är det förbjudet i Sovjet att gifta sig med förståndshandikappade och för det andra är
avsikten bakom giftermål med utlänningar i 99 % av fallen enbart att komma ut
från Sovjetunionen.
Under åren 1981-83, när jag arbetade
i det estniska justitiedepartementet genomfördes också där en undersökning
om giftermål med utlänningar. Vaije år
gifter sig i Estland – där befolkningen
uppgår till l ,3 miljoner – i genomsnitt 65
personer med utlänningar. Av dessa 65
personer ansöker i genomsnitt bara en
person inte om utresetillstånd. Om vi gör
en motsvarande kalkyl med hela Sovjetunionens befolkning som grund, får vi
13 000 äktenskap och enbart 200 av dessa
som icke ansöker om utresetillstånd. Jag
tror att det här räkneexemplet är tillräckligt trovärdigt för att ligga till grund för
påståendet att de 15 000, som ryssarna
inte nämner något om, helt enkelt ansö-
ker om och väntar på utresetillstånd från
år till år och merparten av dem aldrig får
det.
Och vad har ryssarna att förvåna sig
över när man i väst med betoning talar
om familjeåterförening och inte kan riktigt förstå ryssarnas ståndpunkt? Knappast skulle Valentin Agapov eller vi
själva bölja gråta om någon turistgrupp
från Sovjet inte besökte Sverige. Sina
egna barn vill dock alla människor vara
tillsammans med.
Aterförening av familjer
Utdrag från den kanadensiska delegationens tal: ”Det är gåtfullt och irriterande
att Sovjetunionen tillät betydligt fler
människor att återförenas med sina familjer före Helsingforsavtalets undertecknande än nu, fast antalet människor
som är intresserade av detta är oförändrat högt. ”
Ryssarna: ”Naturligtvis kan det på-
träffas fall när vi hindrar utresa. Det kan
och kommer att fortsätta så länge de militära motsättningarna finns kvar, så
länge stater försvarar sina statliga och
militära hemligheter och så länge brottslighet begås”.
Vilka sådana militära hemligheter känner min tvååriga dotter Kaisa till eller är
hon brottsling?
Ryssarna: ”Om alla stater skulle erkänna nödvändigheten av sådana begränsningar och inte försöka utnyttja
dessa i spekulationssyfte, då hade vi skapat förutsättningar för samarbete på det
här området”.
Utdrag från den kanadensiska delegationens tal: ”Ibland utlovas det en positiv utveckling rörande mänskliga kontakter när en förbättring av relationerna
mellan väst och öst har uppnåtts. Jag
tror att det är sant att en fördjupning av
ekonomiskt och politiskt samarbete mellan staterna kan påverka tätheten i
mänskliga kontakter. Men varför måste
vi vänta tills den magiska dagen kommer?”
slutkommentarer
Den kanadensiska representanten David
Kilgour: ”Ryssarna betraktar alla problem bara från sina egna ståndpunkter.
Gorbatjovs makttillträde har inte heller
ändrat någonting. Ryssarna lade ned stor
kraft på fredsrörelserna och på propagandan mot det strategiska försvarsinitiativet men uppnådde inte önskat resultat. På den här konferensen förebrår de
311
t o m Kanada för det amerikanska anfallet mot Libyen. I det här sammanhanget
glömmer de naturligtvis helt bort det
som pågår i Afganistan för sjunde året.
För ryssarna är vaije fråga i första hand
ideologisk”.
I det sovjetiska talets slutfas väcks
poesisjälen: ”Trots att avspänningsfientliga vindar grundligt har skakat om samarbets- och säkerhetsfartyget, fortsätter
det att flyta. Och vi 35 matroser ombord
får inte glömma att – om än i begränsad
utsträckning – ankommer på oss, fartygets och dess passagerares fortsatta
öde”.
Det är inte utan att man känner en viss
avundsjuka med att Sovjet har så många
fredsmatroser att man samtidigt kan
skicka dem till Bern, Mganistan och
Stockholms skärgård för att slåss för freden.
Jag förmodar att det räcker för den här
gången. Jag har tidigare förebråtts för att
vara icke-objektiv, anti-sovjetisk osv.
Därför valde jag att främst återge de olika delegationernas uttalanden. I syfte att
fasthålla vid min objektivitet har jag försökt att också uppbringa positiva citat
om ryssarna – men det som inte finns,
finns inte. Ochjag tror att orsaken inte är
brist på objektivitet i hela västvärlden
utan Sovjetunionens förhållande till
människor och deras rättigheter.
Bern europeiska
dagsfrågor
l Bern hölls i april-maj en
efterkonferens till Helsingforsöverenskommelsen. Det var
första gången experter behandlade den speciella frågan
om återförening över gränserna
av familjer.
Sovjets delegat – som
förfäktade att ingen ville lämna
landet – kritiserades starkt bla
av Kanadas representant.
För att inte bli beskylld för att
vara subjektiv har författaren,
som själv kämpar för att få hit
sin dotter, valt att citera
uttalanden från de olika
ländernas delegationer.
Va/do Randpere kommer från
Estland där han arbetade i
Justitiedepartementet.
M
ed böljan den 15 april och fra~
till den 27 maj genomfördes 1
Bern den s k Helsingforsöverenskommelsens efterkonferens i form av
sammanträdande mellan experter på
mänskliga kontakter. Det var första
gången som ett sådant sammanträde genomfördes med en så smalt avgränsad
dagordning – ämnet gällde inte mänskliga rättigheter överhuvudtaget, utan
bara människors rörelse över gränserna.
Nedan försöker jag att redogöra för
några problem som debatterades vid
Bernkonferensen. Material som utnyttjats för detta inkluderar den sovjetiska
delegationens öppningstal, kommentarer
av den kanadensiska representanten David Kilgour samt valda avsnitt från de
kanadensiska och västtyska öppningstalen och personliga intryck.
Ryssarna böljade sitt anförande utan
långa inledningar. Dessa bestod av några
citat från Gorbatjov samt kommunistpartiets program och därmed var Sovjets
roll i världen fastställd – utvecklingen i
säkerhets- och samarbetsfrågor i Europa
har blivit verklighet och rönt framgång
endast tack vare ryssarnas insatser. Man
glömde bara att nämna att om det inte
fanns problem som orsakas av Sovjetdiktaturen, skulle det inte heller finnas
något behov av sådana konferenser.
Ett tal för Pravda
Vid närmare granskning av det sovjetiska talet får man lätt känslan att talet
främst skrivits för ”Pravda” och den
sovjetiska allmänheten och inte för västerländska delegater och journalister.
Där redogörs för allt positivt som har
hänt i världen, men allt detta har gjorts
av ryssarna ensamma. Det finns inte en
enda självkritisk notering eller något erkännande av otillräcklighet. Till representanterna från västländerna delgavs
alla Jagrubriker som på något sätt rör
utlänningar. Men bara rubriker. Däremot nämns inte med ett ord att de Jagarna egentligen bara innebär begränsningar och förbud – exempelvis att sovjetmedborgaren inte får bjuda hem utlänningar eller att köra dem i sin bil. Var
finns utvecklingen av mänskliga kontakter här?
Utdrag ur det kanadensiska talet:
”Under de senaste åren har det skett en
ökning av turismen mellan Kanada och
Ö teuropa. Tyvärr är turistströmmen i
stort sett bara enkelriktad (dvs till Östeuropa) och turister har mycket små
möjligheter att komma i kontakt med den
lokala befolkningen. Åtminstone i en stat
tillåts inte befolkningen ens att bjuda
hem släktingar som har utländskt medborgarskap . .. Familjeresor från Sovjet
till Kanada är förbjudna.”
Om allt detta finns det självfallet ingenting i det sovjetiska talet. I stället talas
det vidare om hur tidsintervallet mellan
ansökningstillfällena har förkortats och
avgifterna reducerats. En stor framgång
som ryssarna gärna framhåller är att en
ny ansökan vid negativt svar får numera
göras efter sex månader istället för tidigare ett år. Vad spelar det för roll när
svaret ändå blir negativt?
Den kanadensiska representanten David Kilgour: ”Ryssarnas främsta drivkraft är deras mindrevärdighetskomplex.
De vet vad människor anser om dem och
därför försöker de med all kraft visa att
de ändå har rätt. De anser hela tiden att
alla andra får mer ut än de från sådana
här sammanträden. De är rädda för öp- 309
penhet och icke-diplomatiska frågeställningar. Vi tror också i vissa fall på s k
tyst diplomati om vi kan uppnå någon
lösning med ryssarna men vi har ingenting att dölja. Dock tycker jag att sådana
konferenser är nyttiga – förr var vi
tvingade att driva va~je fall politiskt, nu
kan vi ofta utnyttja också diplomati. I
den här meningen har vi fått ytterligare
en kommunikationskanaL ”
Jag går vidare med citat från det ryska
talet: ”Sovjetunionen finner, att i våra
dagar är alla möjliga kontakter och utbyten mellan nationer och enstaka personer en helt normal företeelse. Vatje år
tar miljontals människor del i sådana
kontakter och utbyten. Därvid menar vi
naturligtvis ömsesidiga, bilaterala kontakter och inte emigration. Det måste stå
klart för alla att det inte finns några nationella eller sociala orsaker till emigration från Sovjetunionen. Vi har ingen arbetslöshet, den sovjetiska grundlagen
garanterar jämlika sociala, politiska och
kulturella rättigheter för alla sina medborgare. ”
Som en jämförelse följer ett citat från
det västtyska talet: ”Vi vill inte rättfärdiga oss och fördöma andra. Vi pretenderar inte på sanningsmonopol eller
högsta förståelse. Vårt syfte är att lyfta
fram och undanröja hinder som påverkar
familjeåterförening och människors fria
rörelser över gränserna. Även vår stat
kan ha sina brister. Vi påstår inte att vi
är fullkomliga och att våra politiska och
sociala förhållanden är perfekta.”
När man jämför de två talen väcks
oundvikligen frågan om vilken av de två
staterna som håller sin befolkning under
vapenhot. Varför behöver det gyllene
paradis som ryssarna beskriver omgärJ
310
das av en järnridå? Varför är människor
– däribland jag själv – så okloka som
vill rymma från det goda livet och alla
obegränsade möjligheter?
Äktenskap med utlänning
Vidare talade ryssarna om att tyvärr så
försöker man i väst begränsa alla frågor
om mänskliga kontakter till problem om
familjeåterförening och äktenskap med
utländska medborgare, fastän de själva
mycket väl vet att dessa två grupper bara
utgör en obetydlig del av alla kontakter.
Om äktenskap med utländska medborgare frammanas i Sovjetunionen följande
bild; ”på senare tid har över 30000 människor gift sig med utlänningar och ungefär hälften av dem – 15 000 – har åkt
utomlands för permanent bosättning
med sin rnakalmake”.
Härvidlag är ryssarna mycket återhållsamma och nämner ingenting om vad
som har hänt med de andra 15 000. Om
man inte känner till de omständigheter
som gäller i Sovjet, kan man lätt få inVilka militära hemligheter känner
min tvååriga dotter till?
trycket att den andra delen av de 30000
har bestämt att fortsätta att leva i Sovjetunionen. Mot denna uppfattning talar två
förhållanden – för det första är det förbjudet i Sovjet att gifta sig med förståndshandikappade och för det andra är
avsikten bakom giftermål med utlänningar i 99 % av fallen enbart att komma ut
från Sovjetunionen.
Under åren 1981-83, när jag arbetade
i det estniska justitiedepartementet genomfördes också där en undersökning
om giftermål med utlänningar. Vaije år
gifter sig i Estland – där befolkningen
uppgår till l ,3 miljoner – i genomsnitt 65
personer med utlänningar. Av dessa 65
personer ansöker i genomsnitt bara en
person inte om utresetillstånd. Om vi gör
en motsvarande kalkyl med hela Sovjetunionens befolkning som grund, får vi
13 000 äktenskap och enbart 200 av dessa
som icke ansöker om utresetillstånd. Jag
tror att det här räkneexemplet är tillräckligt trovärdigt för att ligga till grund för
påståendet att de 15 000, som ryssarna
inte nämner något om, helt enkelt ansö-
ker om och väntar på utresetillstånd från
år till år och merparten av dem aldrig får
det.
Och vad har ryssarna att förvåna sig
över när man i väst med betoning talar
om familjeåterförening och inte kan riktigt förstå ryssarnas ståndpunkt? Knappast skulle Valentin Agapov eller vi
själva bölja gråta om någon turistgrupp
från Sovjet inte besökte Sverige. Sina
egna barn vill dock alla människor vara
tillsammans med.
Aterförening av familjer
Utdrag från den kanadensiska delegationens tal: ”Det är gåtfullt och irriterande
att Sovjetunionen tillät betydligt fler
människor att återförenas med sina familjer före Helsingforsavtalets undertecknande än nu, fast antalet människor
som är intresserade av detta är oförändrat högt. ”
Ryssarna: ”Naturligtvis kan det på-
träffas fall när vi hindrar utresa. Det kan
och kommer att fortsätta så länge de militära motsättningarna finns kvar, så
länge stater försvarar sina statliga och
militära hemligheter och så länge brottslighet begås”.
Vilka sådana militära hemligheter känner min tvååriga dotter Kaisa till eller är
hon brottsling?
Ryssarna: ”Om alla stater skulle erkänna nödvändigheten av sådana begränsningar och inte försöka utnyttja
dessa i spekulationssyfte, då hade vi skapat förutsättningar för samarbete på det
här området”.
Utdrag från den kanadensiska delegationens tal: ”Ibland utlovas det en positiv utveckling rörande mänskliga kontakter när en förbättring av relationerna
mellan väst och öst har uppnåtts. Jag
tror att det är sant att en fördjupning av
ekonomiskt och politiskt samarbete mellan staterna kan påverka tätheten i
mänskliga kontakter. Men varför måste
vi vänta tills den magiska dagen kommer?”
slutkommentarer
Den kanadensiska representanten David
Kilgour: ”Ryssarna betraktar alla problem bara från sina egna ståndpunkter.
Gorbatjovs makttillträde har inte heller
ändrat någonting. Ryssarna lade ned stor
kraft på fredsrörelserna och på propagandan mot det strategiska försvarsinitiativet men uppnådde inte önskat resultat. På den här konferensen förebrår de
311
t o m Kanada för det amerikanska anfallet mot Libyen. I det här sammanhanget
glömmer de naturligtvis helt bort det
som pågår i Afganistan för sjunde året.
För ryssarna är vaije fråga i första hand
ideologisk”.
I det sovjetiska talets slutfas väcks
poesisjälen: ”Trots att avspänningsfientliga vindar grundligt har skakat om samarbets- och säkerhetsfartyget, fortsätter
det att flyta. Och vi 35 matroser ombord
får inte glömma att – om än i begränsad
utsträckning – ankommer på oss, fartygets och dess passagerares fortsatta
öde”.
Det är inte utan att man känner en viss
avundsjuka med att Sovjet har så många
fredsmatroser att man samtidigt kan
skicka dem till Bern, Mganistan och
Stockholms skärgård för att slåss för freden.
Jag förmodar att det räcker för den här
gången. Jag har tidigare förebråtts för att
vara icke-objektiv, anti-sovjetisk osv.
Därför valde jag att främst återge de olika delegationernas uttalanden. I syfte att
fasthålla vid min objektivitet har jag försökt att också uppbringa positiva citat
om ryssarna – men det som inte finns,
finns inte. Ochjag tror att orsaken inte är
brist på objektivitet i hela västvärlden
utan Sovjetunionens förhållande till
människor och deras rättigheter.