Hillmer Jonsson; Uteslutna psalmer
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEBATT
HILLMER JONSSON:
Uteslutna psalmer _
G
unnar Hillerdal och Thede Palm
har i tidskriften bedömt psalmkommittens slutbetänkande, och
jag är helt ense med dem om behovet av
en ny kommitte. Ingendera har emellertid reagerat för de nummer, som uteslutits av innehållet i nuvarande psalmbok.
Jag vill dra en lans för några av dessa,
om jag än delar grundsynen att i tveksamma fall hellre utesluta än göra ändringar, vilka i förevarande fall nästan undantagslöst erfares som försämringar
och rentav förvanskning.
I stort sett bör man kunna gå med på
vad som lämnats å sido. I enstaka fall
kan jag dock inte undgå att göra invändning. Jag nämner bara ett på vart hundrade.
Nr 59: Gläd dig, du helga kristenhetjulpsalm av Hedbom och Wallin till en
utsökt nutida koral med verklig julstämning av Henry Weman. Spara den!
103: Sitt öga Jesus öppnat har –
påskpsalm av Wallin, skriven till en
mäktig reformationskoraL Hellre kan nr
113 till samma koral strykas, i all synnerhet som hittillsvarande översättning ratats och ersatts av annan, som knappast
kan påstås vara bättre.
240: Får ej i vårt hjärta bo- orden har
manlig klang, och tanken äger nära biblisk anknytning till den allvarligaste av
Jesu liknelser om yttersta domen.
376: Vänta efter Herren, stilla, o min
själ – psalmen har en storslagen koral,
skriven tilljust de orden av Otto Olsson.
Den kan också varje år ge uttryck för vår
långa längtan efter värme och sol: Snart
på vinterstormen följer vårens fläkt. Den
blir så en ersättning för den psalm vi
saknar alltfort om den tidiga våren, snö-
smältningens och videkissarnas tid. Den
har ett alltigenom trösterikt innehåll, en
av psalmbokens bästa. En efterapning,
som förslaget innehåller, faller vid en
jämförelse platt till marken.
450: Somnar jag in med blickenfästen psalm om döden, vilken med sitt hopp
mer än de flesta går en nutidsmänniska
till hjärtat. Text av Finlands främste
psalmist i vårt århundrade och koral av
Oskar Lindberg.
596: Jerusalem, du högtbelägna stad!
Hur har man kunnat lämna denna psalm
åt sitt öde, vilken vi äger i så förnämlig
tolkning av Paul Nilsson?
Låt mig lägga till ytterligare några,
som bör bevaras åtminstone till en del.
Av vigselpsalmen 233: Gud, välsigna
dessa hjärtan, bör fortfarande andra till
och med fjärde verserna finnas kvar.
Gammaldags kärlek blir aldrig omodern.
De som verkligen älskar, vill alltfort
”vara ett i liv och död”. Finner man sig
ha råd med att öka ut nr 235: O Kriste,
du föddes av kvinna, med ytterligare en
vers, bör det finnas plats också för dessa
tre. Vad den föga tilltalande dogmen i
gammaldags kristendom, att Jesus
föddes enbart av kvinna utan mans medverkan, kan vara till för uppbyggelse vid
ett äktenskaps ingående, är mig totalt
ofattbart.
En användbar sommarpsalm av Samuel Ödman, 473: Naturen åter träder,
finns det alltjämt behov av som omväxling. Första versen kan utgå. En svensk
höstpsalm vid sidan av den bevarade
översättningen från danska är lika behövlig, 479: Av förgängelsen är färgad.
Att som hittills sjunga vår-, sommar-,
höst- och vinterpsalm till samma koral är
ett fattigdomsbevis, som vi nu visar upp
med 472, 475, 572 och 480. Skall vi av
334
dem ha andra än 475 kvar, bör de få egna
koraler. Mång’l kommer att sakna 525
för sista versens skull: Som den unga
björk. De tre istaverserna bör behållas.
Detsamma gäller 496 för de två sista verserna: O världars Gud, hur skönt vår
ängd. Det vore ett sätt att också bevara
en gammal fin melodi.
Hur kan man offra nyförvärvet från
1937 och dess koral 534: När stormens
lurar skalla? l norra Sverige är Mikaeli
alltfort en stor högtid och ungdomshelg.
Unga längtar efter ord, som tänder. Här
finns de. Hedboms vackra 462: Än ett år
uti sitt sköte, kunde ersätta den föreslagna nuvarande 461 , som nog sedan länge
har fullgjort sin tjänst. Någon vers kan
förbigås . Nr 160: O du som alla hjärtan
ser, slutar med tre verser, som nog vore
värda att få överleva, så länge vi vill
betrakta Sveriges folk som ett Guds folk.
Vågar jag be även för nr 351: Ve den
som säger: Gud ej är? Första versen
måste offras, även om ve där bara betyder: stackars den som avvisar trösten av
Guds tillvaro. Följande verser står emellertid för sig själva och i synnerhet den
sista: Jag ser din hand, med slutraderna
som yttersta hopp i vår bittraste nöd:
Och skickelsen, som dunkel var, skall
bliva klar, då tidens förlåt rämnat har.
Låt mig slutligen nämna bara en läsepsalm, som tråkigt nog har utelämnats,
nr IV: Ring in gudstjänsttid av Nathan
Söderblom. Så många melodier som
kommitten måste ha beställt för Psalmer
och visor, tycker man nog, att också den
borde ha kommit i åtanke. Detsamma
gäller för övrigt också Karlfeldts dikt:
Snabbtjagar stormen, en av vår religiösa
litteraturs förnämligaste. Vad beträffar
Söderbloms psalm, läste han själv under
sina sista år in den på skiva, och man får
ibland höra den i radio. Där är texten i
slutraderna av alla tre versern”l annorlunda än i psalrr.boken:
Glöm din misströstan, min själ.
Vet, att oss Gud ej försmår.
Sörj, o mitt folk, för ditt väl.
Ring in gudstjänstår!
Så är lydelsen också i den av hustrun
utgivna betraktelsesamlingen Ett år. Den
ändrade rytmen ger än bättre än nuvarande i psalmboken intryck av klockornas samklang och otakt, som fallet åtminstone var före den maskinella ringningens tid.
Sist är att säga: Svenska psalmboken
behöver inte inledas med översättningen
av en psalm från skummaste medeltid,
när vi allt sedan 1816 har Wallins storslagna ingångspsalm att tillgå, oöverträffad i biblisk höghet: Upp, psaltare och
harpa. Förvisa det gamle Te Deum, som
letats fram, långt in i den kommande kyrkohandboken, och låt Wallins mästerverk åter inta sin självskrivna plats. Av
det har förslaget tagit med enbart huvud
och svans, första och sista versen, och
de fem uppbyggliga däremellan ratats.
Invändning!
HILLMER JONSSON:
Uteslutna psalmer _
G
unnar Hillerdal och Thede Palm
har i tidskriften bedömt psalmkommittens slutbetänkande, och
jag är helt ense med dem om behovet av
en ny kommitte. Ingendera har emellertid reagerat för de nummer, som uteslutits av innehållet i nuvarande psalmbok.
Jag vill dra en lans för några av dessa,
om jag än delar grundsynen att i tveksamma fall hellre utesluta än göra ändringar, vilka i förevarande fall nästan undantagslöst erfares som försämringar
och rentav förvanskning.
I stort sett bör man kunna gå med på
vad som lämnats å sido. I enstaka fall
kan jag dock inte undgå att göra invändning. Jag nämner bara ett på vart hundrade.
Nr 59: Gläd dig, du helga kristenhetjulpsalm av Hedbom och Wallin till en
utsökt nutida koral med verklig julstämning av Henry Weman. Spara den!
103: Sitt öga Jesus öppnat har –
påskpsalm av Wallin, skriven till en
mäktig reformationskoraL Hellre kan nr
113 till samma koral strykas, i all synnerhet som hittillsvarande översättning ratats och ersatts av annan, som knappast
kan påstås vara bättre.
240: Får ej i vårt hjärta bo- orden har
manlig klang, och tanken äger nära biblisk anknytning till den allvarligaste av
Jesu liknelser om yttersta domen.
376: Vänta efter Herren, stilla, o min
själ – psalmen har en storslagen koral,
skriven tilljust de orden av Otto Olsson.
Den kan också varje år ge uttryck för vår
långa längtan efter värme och sol: Snart
på vinterstormen följer vårens fläkt. Den
blir så en ersättning för den psalm vi
saknar alltfort om den tidiga våren, snö-
smältningens och videkissarnas tid. Den
har ett alltigenom trösterikt innehåll, en
av psalmbokens bästa. En efterapning,
som förslaget innehåller, faller vid en
jämförelse platt till marken.
450: Somnar jag in med blickenfästen psalm om döden, vilken med sitt hopp
mer än de flesta går en nutidsmänniska
till hjärtat. Text av Finlands främste
psalmist i vårt århundrade och koral av
Oskar Lindberg.
596: Jerusalem, du högtbelägna stad!
Hur har man kunnat lämna denna psalm
åt sitt öde, vilken vi äger i så förnämlig
tolkning av Paul Nilsson?
Låt mig lägga till ytterligare några,
som bör bevaras åtminstone till en del.
Av vigselpsalmen 233: Gud, välsigna
dessa hjärtan, bör fortfarande andra till
och med fjärde verserna finnas kvar.
Gammaldags kärlek blir aldrig omodern.
De som verkligen älskar, vill alltfort
”vara ett i liv och död”. Finner man sig
ha råd med att öka ut nr 235: O Kriste,
du föddes av kvinna, med ytterligare en
vers, bör det finnas plats också för dessa
tre. Vad den föga tilltalande dogmen i
gammaldags kristendom, att Jesus
föddes enbart av kvinna utan mans medverkan, kan vara till för uppbyggelse vid
ett äktenskaps ingående, är mig totalt
ofattbart.
En användbar sommarpsalm av Samuel Ödman, 473: Naturen åter träder,
finns det alltjämt behov av som omväxling. Första versen kan utgå. En svensk
höstpsalm vid sidan av den bevarade
översättningen från danska är lika behövlig, 479: Av förgängelsen är färgad.
Att som hittills sjunga vår-, sommar-,
höst- och vinterpsalm till samma koral är
ett fattigdomsbevis, som vi nu visar upp
med 472, 475, 572 och 480. Skall vi av
334
dem ha andra än 475 kvar, bör de få egna
koraler. Mång’l kommer att sakna 525
för sista versens skull: Som den unga
björk. De tre istaverserna bör behållas.
Detsamma gäller 496 för de två sista verserna: O världars Gud, hur skönt vår
ängd. Det vore ett sätt att också bevara
en gammal fin melodi.
Hur kan man offra nyförvärvet från
1937 och dess koral 534: När stormens
lurar skalla? l norra Sverige är Mikaeli
alltfort en stor högtid och ungdomshelg.
Unga längtar efter ord, som tänder. Här
finns de. Hedboms vackra 462: Än ett år
uti sitt sköte, kunde ersätta den föreslagna nuvarande 461 , som nog sedan länge
har fullgjort sin tjänst. Någon vers kan
förbigås . Nr 160: O du som alla hjärtan
ser, slutar med tre verser, som nog vore
värda att få överleva, så länge vi vill
betrakta Sveriges folk som ett Guds folk.
Vågar jag be även för nr 351: Ve den
som säger: Gud ej är? Första versen
måste offras, även om ve där bara betyder: stackars den som avvisar trösten av
Guds tillvaro. Följande verser står emellertid för sig själva och i synnerhet den
sista: Jag ser din hand, med slutraderna
som yttersta hopp i vår bittraste nöd:
Och skickelsen, som dunkel var, skall
bliva klar, då tidens förlåt rämnat har.
Låt mig slutligen nämna bara en läsepsalm, som tråkigt nog har utelämnats,
nr IV: Ring in gudstjänsttid av Nathan
Söderblom. Så många melodier som
kommitten måste ha beställt för Psalmer
och visor, tycker man nog, att också den
borde ha kommit i åtanke. Detsamma
gäller för övrigt också Karlfeldts dikt:
Snabbtjagar stormen, en av vår religiösa
litteraturs förnämligaste. Vad beträffar
Söderbloms psalm, läste han själv under
sina sista år in den på skiva, och man får
ibland höra den i radio. Där är texten i
slutraderna av alla tre versern”l annorlunda än i psalrr.boken:
Glöm din misströstan, min själ.
Vet, att oss Gud ej försmår.
Sörj, o mitt folk, för ditt väl.
Ring in gudstjänstår!
Så är lydelsen också i den av hustrun
utgivna betraktelsesamlingen Ett år. Den
ändrade rytmen ger än bättre än nuvarande i psalmboken intryck av klockornas samklang och otakt, som fallet åtminstone var före den maskinella ringningens tid.
Sist är att säga: Svenska psalmboken
behöver inte inledas med översättningen
av en psalm från skummaste medeltid,
när vi allt sedan 1816 har Wallins storslagna ingångspsalm att tillgå, oöverträffad i biblisk höghet: Upp, psaltare och
harpa. Förvisa det gamle Te Deum, som
letats fram, långt in i den kommande kyrkohandboken, och låt Wallins mästerverk åter inta sin självskrivna plats. Av
det har förslaget tagit med enbart huvud
och svans, första och sista versen, och
de fem uppbyggliga däremellan ratats.
Invändning!