Leif Holmberg; Att garantera välbefinnandet
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
335
LEIF HOLMBERG:
Att garantera välbefinnandet
M
åhända lägger jag mig i en debatt som en del människor har
svårt att förstå poängen med.
Men den debatt som Anders Lindberg,
Gunilla Andersson och Peter Olsson
(SvT 4-5/86) för om politikernas roll är
viktig. Speciellt när man förundras av att
en av debattörerna fått en del om bakfoten.
Jag ska inte lägga mig i hela deras diskussion. Jag ämnar endast beröra två saker.
Anders Lindberg påstår att statens
uppgift är att ” garantera välbefinnandet
för vaije individ” . Jag vet inte om han
inser vad det är han säger. Konsekvenserna av hans resonemang är dock så
absurda att de måste åskådliggöras.
Om politikern Lindberg åtar sig att
sörja för mitt välbefinnande så hoppas
jag han har både en stor och rymlig plånbok och stora möjligheter att utöva
makt.
Anders Lindberg kan nämligen slå sig i
backen på att jag kommer föra fram så-
väl vidlyftiga som långtgående krav på
vad han ska göra för att mitt välbefinnande ska bli fullständigt.
Så långt inga problem. Man vad händer om alla människor i detta land gör på
samma sätt som jag? Vi riskerar att få ett
kaotiskt samhälle. Ty om vi jämför olika
människors krav kommer vi nämligen
finna dessa i långa stycken vara oförenliga med varandra.
Då måste vi istället göra ett urval, vissa önskemål skall tillfredställas, andra
inte. Vi måste också ha någon som gör
detta urval. Jag misstänker att i Lindbergs värld är det han (och hans lika
engagerade politiska kollegor) som ska
göra valen.
Detta är också det enda rationella (när
alla fick vara med blev det ju kaos). Kanske anses det också var det enda rättvisa
(vad nu rättvisa är) tillvägagångssättet.
Vad har nu hänt med alla människors
välbefinnande?
De får nu inte längre allt tillgodosett,
de får inte ens göra sina val själva – det
sköter politikerna åt dem. Kanske är detta en tillfredsställande tingens ordning
för en del människor. För andra (t ex för
mig) är det dock närmast en katastrof. Vi
har ju blivit berövade rätten att styra
våra egna liv i fortsättningen.
Resonemanget kan säkert föras
längre. Menjag tror inte det behövs. Av
ovanstående framgår klart och tydligt
det orimliga i ett påstående att statens
uppgift är ” att garantera välbefinnandet
för vaije individ” . Det är helt enkelt inte
möjligt.
I grund och botten måste varje människa själv sölja för sitt välstånd. Då måste
de få välja själva, men också avstå från
att välja åt andra. Annars fungerar det
inte.
Anders Lindberg har också lyckats
förvilla till begreppen för sig på en annan
punkt. Lindberg säger att politikernas
”dokumenterade förmåga att minska
människors välfärd” leder till slutsatsen
att politikerna också måste, genom andra politiska åtgärder, kunna öka densamma.
Det påståendet är dock inte korrekt.
Ty vad är egentligen motsatsen till ett
politiskt beslut som sänker människors
välfärd? Det är att avstå från att överhuvudtaget fatta något politiskt beslut, och
istället lämna avgörandet till den enskilde.
M a o är det inte politiska åtgärder som
336
leder till ökat välstånd, utan avsaknaden
av politiska ingrepp.
Vad är då politikernas roll? l grova
drag ska de omfördela en del av vårt
välstånd, så att vi t ex slipper svälta, de
ska se till att lag och ordning upprätthålls, att landet skyddas och att mänskliga fri- och rättigheter respekteras.
Man kan ju också fundera över vart
resonemanget om att vissa, men inte
andra, politiker kan fatta de ”rätta” besluten åt den enskilde leder. Jag för min
del tycker sådana tankar är såväl obehagliga som skrämmande.
Kanske är det tråkigt för Anders Lindberg att han inte kan ”skapa” välstånd,
utan bara omfördela det. Den insikten
förstör ju lite grann av hjälteglorian över
politikerrollen.
PETER OLSSON:
Naturligtvis är detta en debatt om på-
vens skägg. Vi vill ju alla samma sak:
skapa ett friare och mänskligare samhälle för medborgarna i Sverige.
Inte desto mindre är det nödvändigt
att som politiker kunna förstå vart ens
politiska resonemang leder och att kunna
analysera konsekvenserna av det – innan man försöker omsätta det i praktiken.
En helt annan sak är att praktisk politik inte går att föra om man bara ska följa
läroboken. Men om man vet när man gör
avsteg från sin egen politiska övertygelse
så tror jag att mycket är vunnet. Om inte
annat så gör det lättare för en själv att
ändå i det stora hela vara trogen de ideal
man förespråkar.
Replik till Anders Lindberg
I
sin nyutkomna bok om de konservativa strömningarna i USA, ”Frihetens ideer”, publicerar Mats Johansson och Peter Stein en intervju med den
utflyttade svensken Claes Ryn. Ryn,
som i dag är professor i statskunskap i
Washington och framstående kulturkonservativ debattör, säger i intervjun om
det politiska klimatet i Sverige för femton, tjugo år sedan: ”När några konservativa studenter på 60-talet klagade på
idelösheten på den borgerliga sidan, svarade de som kände sig mest träffade genom att betona behovet av pragmatism i
politiken. Men när någon betonar det
självklara, vet man att det ligger en hund
begraven. Vad pragmatismens försvarare egentligen uttryckte, var just avsaknaden av bredd och djup i sättet att se på
samhället och politiken.”
Det är inte utan att man kan känna
igen sig när man läser Anders Lindbergs
två inlägg om privatisering i Svensk Tidskrift.
Det ligger nämligen något förbluffande
och nästan overkligt i att, i ett tidsskede
LEIF HOLMBERG:
Att garantera välbefinnandet
M
åhända lägger jag mig i en debatt som en del människor har
svårt att förstå poängen med.
Men den debatt som Anders Lindberg,
Gunilla Andersson och Peter Olsson
(SvT 4-5/86) för om politikernas roll är
viktig. Speciellt när man förundras av att
en av debattörerna fått en del om bakfoten.
Jag ska inte lägga mig i hela deras diskussion. Jag ämnar endast beröra två saker.
Anders Lindberg påstår att statens
uppgift är att ” garantera välbefinnandet
för vaije individ” . Jag vet inte om han
inser vad det är han säger. Konsekvenserna av hans resonemang är dock så
absurda att de måste åskådliggöras.
Om politikern Lindberg åtar sig att
sörja för mitt välbefinnande så hoppas
jag han har både en stor och rymlig plånbok och stora möjligheter att utöva
makt.
Anders Lindberg kan nämligen slå sig i
backen på att jag kommer föra fram så-
väl vidlyftiga som långtgående krav på
vad han ska göra för att mitt välbefinnande ska bli fullständigt.
Så långt inga problem. Man vad händer om alla människor i detta land gör på
samma sätt som jag? Vi riskerar att få ett
kaotiskt samhälle. Ty om vi jämför olika
människors krav kommer vi nämligen
finna dessa i långa stycken vara oförenliga med varandra.
Då måste vi istället göra ett urval, vissa önskemål skall tillfredställas, andra
inte. Vi måste också ha någon som gör
detta urval. Jag misstänker att i Lindbergs värld är det han (och hans lika
engagerade politiska kollegor) som ska
göra valen.
Detta är också det enda rationella (när
alla fick vara med blev det ju kaos). Kanske anses det också var det enda rättvisa
(vad nu rättvisa är) tillvägagångssättet.
Vad har nu hänt med alla människors
välbefinnande?
De får nu inte längre allt tillgodosett,
de får inte ens göra sina val själva – det
sköter politikerna åt dem. Kanske är detta en tillfredsställande tingens ordning
för en del människor. För andra (t ex för
mig) är det dock närmast en katastrof. Vi
har ju blivit berövade rätten att styra
våra egna liv i fortsättningen.
Resonemanget kan säkert föras
längre. Menjag tror inte det behövs. Av
ovanstående framgår klart och tydligt
det orimliga i ett påstående att statens
uppgift är ” att garantera välbefinnandet
för vaije individ” . Det är helt enkelt inte
möjligt.
I grund och botten måste varje människa själv sölja för sitt välstånd. Då måste
de få välja själva, men också avstå från
att välja åt andra. Annars fungerar det
inte.
Anders Lindberg har också lyckats
förvilla till begreppen för sig på en annan
punkt. Lindberg säger att politikernas
”dokumenterade förmåga att minska
människors välfärd” leder till slutsatsen
att politikerna också måste, genom andra politiska åtgärder, kunna öka densamma.
Det påståendet är dock inte korrekt.
Ty vad är egentligen motsatsen till ett
politiskt beslut som sänker människors
välfärd? Det är att avstå från att överhuvudtaget fatta något politiskt beslut, och
istället lämna avgörandet till den enskilde.
M a o är det inte politiska åtgärder som
336
leder till ökat välstånd, utan avsaknaden
av politiska ingrepp.
Vad är då politikernas roll? l grova
drag ska de omfördela en del av vårt
välstånd, så att vi t ex slipper svälta, de
ska se till att lag och ordning upprätthålls, att landet skyddas och att mänskliga fri- och rättigheter respekteras.
Man kan ju också fundera över vart
resonemanget om att vissa, men inte
andra, politiker kan fatta de ”rätta” besluten åt den enskilde leder. Jag för min
del tycker sådana tankar är såväl obehagliga som skrämmande.
Kanske är det tråkigt för Anders Lindberg att han inte kan ”skapa” välstånd,
utan bara omfördela det. Den insikten
förstör ju lite grann av hjälteglorian över
politikerrollen.
PETER OLSSON:
Naturligtvis är detta en debatt om på-
vens skägg. Vi vill ju alla samma sak:
skapa ett friare och mänskligare samhälle för medborgarna i Sverige.
Inte desto mindre är det nödvändigt
att som politiker kunna förstå vart ens
politiska resonemang leder och att kunna
analysera konsekvenserna av det – innan man försöker omsätta det i praktiken.
En helt annan sak är att praktisk politik inte går att föra om man bara ska följa
läroboken. Men om man vet när man gör
avsteg från sin egen politiska övertygelse
så tror jag att mycket är vunnet. Om inte
annat så gör det lättare för en själv att
ändå i det stora hela vara trogen de ideal
man förespråkar.
Replik till Anders Lindberg
I
sin nyutkomna bok om de konservativa strömningarna i USA, ”Frihetens ideer”, publicerar Mats Johansson och Peter Stein en intervju med den
utflyttade svensken Claes Ryn. Ryn,
som i dag är professor i statskunskap i
Washington och framstående kulturkonservativ debattör, säger i intervjun om
det politiska klimatet i Sverige för femton, tjugo år sedan: ”När några konservativa studenter på 60-talet klagade på
idelösheten på den borgerliga sidan, svarade de som kände sig mest träffade genom att betona behovet av pragmatism i
politiken. Men när någon betonar det
självklara, vet man att det ligger en hund
begraven. Vad pragmatismens försvarare egentligen uttryckte, var just avsaknaden av bredd och djup i sättet att se på
samhället och politiken.”
Det är inte utan att man kan känna
igen sig när man läser Anders Lindbergs
två inlägg om privatisering i Svensk Tidskrift.
Det ligger nämligen något förbluffande
och nästan overkligt i att, i ett tidsskede