Lars Åstrand; Perspektiv på kålsuparteorin
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LARS ÅSTRAND:
Perspektiv på kålsuparteorin
Med utgångspunkt i tvåfranska böcker
diskuteras här relationerna mellan
stormakterna. Befinner sig de västliga
demokratierna på reträtt? Eller är
demokratiseringsprocessen i Asien och
Syd-Amerika ett bevis på att demokratin
som samhällsform klarar sig allt bättre?
Fil kand och teol stud Lars Åstrand är
verksam vid Sigtunaskolan
Humanistiska Läroverket i Sigtuna.
Hur förhåller sig de båda supermakterna
till varandra – styrkemässigt, historiskt,
moraliskt? Utgör de jämbördiga storheter? Håller den ena på att utmanövrera
den andra? Är den ena förkastlig, den
andra lovvärd? Frågorna har blivit aktuella även i vårt land på senare tid. Den
nymornade utrikespolitiska debatten, de
”rivna broarna”, de försvarspolitiska
meningsskiljaktigheterna kan på ett sätt
sägas ha sin grund i olika bedömningar
av denna grundfråga: Är neutralitet att
balansera påjämviktspunkten mellan öst
och väst eller att självständigt kritisera
eller ansluta sig till drag i de båda systemen?
I Frankrike – anslutet till Atlantpakten men med en de gaullesk tradition av
motvilja mot att vara allierad – har diskussionen förts länge, och med betydligt
mindre dogmatism än hos oss. strävan
att etablera sitt land som ”tredje makt”,
som samlingspunkt för ett Europa mitt
emellan supermakterna, har förenat alla
franska presidenter i modern tid – gaullister, liberaler och socialister utan åtskillnad. Mot denna nationella ståndpunkt har dock funnits en opposition,
vilken menat att den franska motviljan
mot alltför djupt engagemang i västalliansen spelar ett expansivt Sovjetunionen i händerna. Som en av de mer betydande yttringarna av denna åskådning
utkom 1983 ”Comment les demoeraties
finissent” (Grasset & Fasquelle) av den
tidigare redaktionschefen vid !’Express,
Jean-Franc;ois Revel.
Är västdemokratierna på reträtt?
Hans tes är att de västliga demokratierna
ur såväl ideologisk som maktpolitisk
synvinkel alltsedan världskrigets slut be- 32
finner sig på reträtt. En reträtt, närmare
bestämt, undan ett expanderande östblock. Vad Revel gör är i viss mening
inget mindre än att ta de historiska händelser vi alla känner, perioderna av kallt
krig och avspänning, och skriva in dem i
ett helt nytt meningssammanhang. En
känsla av att själv ha tillägnat sig en sovjetinfluerad världsbild smyger sig på lä-
saren, då han konfronteras med kända
situationer och episoder satta i ett helt
nytt ljus av Revel.
Som en grundläggande maxim i den
sovjetiska utrikespolitiken uppfattar
han: ”Betrakta varje framgång för öst
som definitiv, men varje bakslag endast
som tillfälligt.” Och han lyckas även
visa att västmakterna – och inte minst
”västmänniskan” – har låtit sig påverkas av samma maxim. En vänsterregim,
som störtas med amerikanskt understöd
inger en känsla av tvivelaktighet i handlandet och av att vara en farlig utmaning
mot öst. En västorienterad regim störtad
av sovjetstödda vänstergrupper ger ett,
om inte mer legitimt, så dock mera oundvikligt intryck. En sovjetisk förhandlingstaktik, som går ut på att framtvinga
eftergifter från västsidan mot ett bevarat
status quo (inte mot några egna eftergifter) – har vi kanske blivit så tillvanda
vid det att vi inte längre noterar bluffen i
östsidans uppträdande?
Revel vill se sovjetisk utrikespolitik
som något mycket genomtänkt och långsiktigt. I detta långsiktiga perspektiv utnyttjar Sovjetunionen allehanda, i sig
långt ifrån kommunistiska – det är liksom det som är poängen – rörelser:
fredsrörelser i Västeuropa, befrielserö-
relser i tredje världen. Ja, han menar att
just häri ligger den stora skillnaden mellan de västliga demokratierna och det
sovjetiska imperiet: de förra har inget
”historiskt syfte” med sin utrikespolitik,
ingen hegemonisk målsättning, som man
är besluten att sakta men säkert genomdriva. Men en sådan äger Sovjetunionen.
Och därmed är det inte två jämbördiga
system, som möts i kamp om världsherraväldet: det är en samling demokratiska
länder, vilka har ganska svårt att mobilisera verkligt engagemang och motstånd
så länge deras egen territoriella och politiska integritet inte är direkt hotad.
Har vi kanske blivit så tillvanda
att vi inte längre noterar bluffen i Östsidans uppträdande?
Mot dessa står en medveten och expanderande stormakt, som tar varje tillfälle i akt att stärka sina positioner. Det
scenario Revel målar upp, det hot han
förutser och passionerat önskar varna
för, är en världspolitisk utveckling där
den demokratiska och icke sovjetdominerade världen reduceras till en strandremsa på den euroasiatiska västspetsen,
där den – genom sin uraktlåtenhet att
bjuda motstånd på ett tidigare stadium
och med större beslutsamhet – kommer
att finna sina utsikter att försvara sig
obefintliga. l all synnerhet om man låtit
Förenta Staterna återfalla i traditionell
isolationism genom neutralism och anspråk på att uppträda som ’ ’tredje
makt”.
Demokratiseringsprocess
Delvis som ett svar på Revels bok utkom
under 1985 ”Les Empires contre !’Europe” (Gallimard) av Regis Debray. Han
anlägger omedelbart moteld: Det är inte
sant att demokratin som samhällsform
klarar sig sämre och sämre i vår värld.
Tvärtom ser vi en demokratiseringsprocess i många sydamerikanska och asiatiska länder. Och vad gäller Förenta Staterna är det långt ifrån något så harmlöst
företag, som Revel tycks mena, att låta
sig utan motständ slutas i den amerikanska famnen. Sovjetunionen är inte ett superimperium på metodisk och oavbruten
frammarsch utan ett ekonomiskt havererat och otidsenligt system statt i upplösning.
Sovjetunionen utnyttjar allehanda, i sig långt ifrån kommunistiska, rörelser: fredsrörelser
i Västeuropa, befrielserörelser
i tredje världen.
Låt oss se på dessa skilda meningar.
Först utvecklingen i tredje världen: Här
spelar nog tidsfaktorn en viss roll – den
sydamerikanska utvecklingen har varit
snabb och, kanske, oväntad. Debrays
två år vidare perspektiv på utvecklingen
ställer delvis denna del av världen i en
annan belysning. Men från en annan synpunkt skulle Revel utan tvekan kunna
medge exakt samma fakta som Debray
och ändå vidhålla sin tes: Sovjetunionen
ger inte upp. l praktiskt taget alla tredje
världens demokratiska, ·semidemokratiska eller pratodemokratiska länder
finns omstörtande grupper – etniska och
politiska. Erfarenheter visar, kunde Revel hävda, att Sovjetunionen i det långa
loppet med hjälp av dessa kommer att
kunna omstörta demokratin.
33
USA resp Sovjetunionen
Då det gäller attityden till Förenta Staterna värderar, vad jag förstår, författarna fakta olika. Revel säger: Vilken av
supermakterna var det, som utnyttjade
andra världskriget till att lägga under sig
halva Europa? Vilken supermakt drog
sig å andra sidan nästan omgående tillbaka sedan kriget var vunnet? Se där vilken supermakt man bör föredra! Debray
lägger betydligt större vikt vid de möjligheter till påverkan, som Förenta Staterna äger genom Atlantpaktens existens
och genom sin ekonomiska styrkeposition. Revel menar att dessa är av en helt
annan och med den politiska sovjetdominansen i Östeuropa ojämförbar karaktär.
Och Sovjetunionen själv då? Visar
inte alla tecken, all statistik och alla trovärdiga bedömningar att Sovjetunionen
är en statsbildning på fallrepet ’– ekonomiskt och moraliskt? Här finner vi den
intressantaste skillnaden mellan de båda
författarna. Ty Revel håller med: Jovisst, levnadsnivån i Sovjetunionen är
långt under den västliga och stadd i fallande. Ekonomi och samhällsmorallöses
upp. Men – ett totalitärt system är inte
utsatt för samma folkliga kontrollmekanismer som ett demokratiskt.
Ledarna i Kreml kan till skillnad från
sina västliga kollegor fortsätta en ohämmad upprustning utan att behöva frukta
folkliga protester mot att statskassan
inte i stället används till standardhöjningar och sociala ändamål. Och en materiell minimistandard förmår man hur
som helst upprätthålla, genom de krediter man erhåller från väst. Sovjetunionen är förvisso ett välde med starka tecken på inre upplösning – men om demo- 34
kratiernas undergång kommer först och
den sovjetiska upplösningen först sedan?
Läsningen av Debrays och Revels
böcker stimulerar till att begrunda de
svåra definitions- och avvägningsproblem, som uppstår för världens andra,
tredje, fjärde och femterangsnationer
(där någonstans återfinner vi väl Sverige), då de skall bestämma sig för vilken
hållning man bör inta till de två stora. På
vilket plan är de jämförbara som supermakter? Var i sin historiska utveckling
befinner de sig? Hur väger man politisk
dominans mot ekonomisk? Nationell suveränitet mot medborgerliga friheter?
Och det inte minst svåra moraliska problemet: Hur väger man en hänsynslös
och reaktionär diktatur mot en – förmodligen – välmenande befrielserörelSvensk utrikespolitik skulle antagligen må bra av litetfler förutsättningslösa tankar.
se, som likväl går ärende åt världens hårdaste och mest slutna totalitära diktatur?
Finns någonsin det tredje alternativet,
som Debray menar, eller har vi att lojalt
inrangera oss på den mer frihetliga och
demokratiska sidan för att rida spärr mot
en mardrömslik totalitär expansionskomplott? Svensk utrikespolitik skulle
antagligen må bra av litet fler förutsättningslösa tankar i dessa frågor och litet
färre reflexmässiga fördömanden och
broraseringar.
Pärmar för inbindning av årgång 1985
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller· genom insättning av kronor 50:- på
postgiro 727 44-6.
Perspektiv på kålsuparteorin
Med utgångspunkt i tvåfranska böcker
diskuteras här relationerna mellan
stormakterna. Befinner sig de västliga
demokratierna på reträtt? Eller är
demokratiseringsprocessen i Asien och
Syd-Amerika ett bevis på att demokratin
som samhällsform klarar sig allt bättre?
Fil kand och teol stud Lars Åstrand är
verksam vid Sigtunaskolan
Humanistiska Läroverket i Sigtuna.
Hur förhåller sig de båda supermakterna
till varandra – styrkemässigt, historiskt,
moraliskt? Utgör de jämbördiga storheter? Håller den ena på att utmanövrera
den andra? Är den ena förkastlig, den
andra lovvärd? Frågorna har blivit aktuella även i vårt land på senare tid. Den
nymornade utrikespolitiska debatten, de
”rivna broarna”, de försvarspolitiska
meningsskiljaktigheterna kan på ett sätt
sägas ha sin grund i olika bedömningar
av denna grundfråga: Är neutralitet att
balansera påjämviktspunkten mellan öst
och väst eller att självständigt kritisera
eller ansluta sig till drag i de båda systemen?
I Frankrike – anslutet till Atlantpakten men med en de gaullesk tradition av
motvilja mot att vara allierad – har diskussionen förts länge, och med betydligt
mindre dogmatism än hos oss. strävan
att etablera sitt land som ”tredje makt”,
som samlingspunkt för ett Europa mitt
emellan supermakterna, har förenat alla
franska presidenter i modern tid – gaullister, liberaler och socialister utan åtskillnad. Mot denna nationella ståndpunkt har dock funnits en opposition,
vilken menat att den franska motviljan
mot alltför djupt engagemang i västalliansen spelar ett expansivt Sovjetunionen i händerna. Som en av de mer betydande yttringarna av denna åskådning
utkom 1983 ”Comment les demoeraties
finissent” (Grasset & Fasquelle) av den
tidigare redaktionschefen vid !’Express,
Jean-Franc;ois Revel.
Är västdemokratierna på reträtt?
Hans tes är att de västliga demokratierna
ur såväl ideologisk som maktpolitisk
synvinkel alltsedan världskrigets slut be- 32
finner sig på reträtt. En reträtt, närmare
bestämt, undan ett expanderande östblock. Vad Revel gör är i viss mening
inget mindre än att ta de historiska händelser vi alla känner, perioderna av kallt
krig och avspänning, och skriva in dem i
ett helt nytt meningssammanhang. En
känsla av att själv ha tillägnat sig en sovjetinfluerad världsbild smyger sig på lä-
saren, då han konfronteras med kända
situationer och episoder satta i ett helt
nytt ljus av Revel.
Som en grundläggande maxim i den
sovjetiska utrikespolitiken uppfattar
han: ”Betrakta varje framgång för öst
som definitiv, men varje bakslag endast
som tillfälligt.” Och han lyckas även
visa att västmakterna – och inte minst
”västmänniskan” – har låtit sig påverkas av samma maxim. En vänsterregim,
som störtas med amerikanskt understöd
inger en känsla av tvivelaktighet i handlandet och av att vara en farlig utmaning
mot öst. En västorienterad regim störtad
av sovjetstödda vänstergrupper ger ett,
om inte mer legitimt, så dock mera oundvikligt intryck. En sovjetisk förhandlingstaktik, som går ut på att framtvinga
eftergifter från västsidan mot ett bevarat
status quo (inte mot några egna eftergifter) – har vi kanske blivit så tillvanda
vid det att vi inte längre noterar bluffen i
östsidans uppträdande?
Revel vill se sovjetisk utrikespolitik
som något mycket genomtänkt och långsiktigt. I detta långsiktiga perspektiv utnyttjar Sovjetunionen allehanda, i sig
långt ifrån kommunistiska – det är liksom det som är poängen – rörelser:
fredsrörelser i Västeuropa, befrielserö-
relser i tredje världen. Ja, han menar att
just häri ligger den stora skillnaden mellan de västliga demokratierna och det
sovjetiska imperiet: de förra har inget
”historiskt syfte” med sin utrikespolitik,
ingen hegemonisk målsättning, som man
är besluten att sakta men säkert genomdriva. Men en sådan äger Sovjetunionen.
Och därmed är det inte två jämbördiga
system, som möts i kamp om världsherraväldet: det är en samling demokratiska
länder, vilka har ganska svårt att mobilisera verkligt engagemang och motstånd
så länge deras egen territoriella och politiska integritet inte är direkt hotad.
Har vi kanske blivit så tillvanda
att vi inte längre noterar bluffen i Östsidans uppträdande?
Mot dessa står en medveten och expanderande stormakt, som tar varje tillfälle i akt att stärka sina positioner. Det
scenario Revel målar upp, det hot han
förutser och passionerat önskar varna
för, är en världspolitisk utveckling där
den demokratiska och icke sovjetdominerade världen reduceras till en strandremsa på den euroasiatiska västspetsen,
där den – genom sin uraktlåtenhet att
bjuda motstånd på ett tidigare stadium
och med större beslutsamhet – kommer
att finna sina utsikter att försvara sig
obefintliga. l all synnerhet om man låtit
Förenta Staterna återfalla i traditionell
isolationism genom neutralism och anspråk på att uppträda som ’ ’tredje
makt”.
Demokratiseringsprocess
Delvis som ett svar på Revels bok utkom
under 1985 ”Les Empires contre !’Europe” (Gallimard) av Regis Debray. Han
anlägger omedelbart moteld: Det är inte
sant att demokratin som samhällsform
klarar sig sämre och sämre i vår värld.
Tvärtom ser vi en demokratiseringsprocess i många sydamerikanska och asiatiska länder. Och vad gäller Förenta Staterna är det långt ifrån något så harmlöst
företag, som Revel tycks mena, att låta
sig utan motständ slutas i den amerikanska famnen. Sovjetunionen är inte ett superimperium på metodisk och oavbruten
frammarsch utan ett ekonomiskt havererat och otidsenligt system statt i upplösning.
Sovjetunionen utnyttjar allehanda, i sig långt ifrån kommunistiska, rörelser: fredsrörelser
i Västeuropa, befrielserörelser
i tredje världen.
Låt oss se på dessa skilda meningar.
Först utvecklingen i tredje världen: Här
spelar nog tidsfaktorn en viss roll – den
sydamerikanska utvecklingen har varit
snabb och, kanske, oväntad. Debrays
två år vidare perspektiv på utvecklingen
ställer delvis denna del av världen i en
annan belysning. Men från en annan synpunkt skulle Revel utan tvekan kunna
medge exakt samma fakta som Debray
och ändå vidhålla sin tes: Sovjetunionen
ger inte upp. l praktiskt taget alla tredje
världens demokratiska, ·semidemokratiska eller pratodemokratiska länder
finns omstörtande grupper – etniska och
politiska. Erfarenheter visar, kunde Revel hävda, att Sovjetunionen i det långa
loppet med hjälp av dessa kommer att
kunna omstörta demokratin.
33
USA resp Sovjetunionen
Då det gäller attityden till Förenta Staterna värderar, vad jag förstår, författarna fakta olika. Revel säger: Vilken av
supermakterna var det, som utnyttjade
andra världskriget till att lägga under sig
halva Europa? Vilken supermakt drog
sig å andra sidan nästan omgående tillbaka sedan kriget var vunnet? Se där vilken supermakt man bör föredra! Debray
lägger betydligt större vikt vid de möjligheter till påverkan, som Förenta Staterna äger genom Atlantpaktens existens
och genom sin ekonomiska styrkeposition. Revel menar att dessa är av en helt
annan och med den politiska sovjetdominansen i Östeuropa ojämförbar karaktär.
Och Sovjetunionen själv då? Visar
inte alla tecken, all statistik och alla trovärdiga bedömningar att Sovjetunionen
är en statsbildning på fallrepet ’– ekonomiskt och moraliskt? Här finner vi den
intressantaste skillnaden mellan de båda
författarna. Ty Revel håller med: Jovisst, levnadsnivån i Sovjetunionen är
långt under den västliga och stadd i fallande. Ekonomi och samhällsmorallöses
upp. Men – ett totalitärt system är inte
utsatt för samma folkliga kontrollmekanismer som ett demokratiskt.
Ledarna i Kreml kan till skillnad från
sina västliga kollegor fortsätta en ohämmad upprustning utan att behöva frukta
folkliga protester mot att statskassan
inte i stället används till standardhöjningar och sociala ändamål. Och en materiell minimistandard förmår man hur
som helst upprätthålla, genom de krediter man erhåller från väst. Sovjetunionen är förvisso ett välde med starka tecken på inre upplösning – men om demo- 34
kratiernas undergång kommer först och
den sovjetiska upplösningen först sedan?
Läsningen av Debrays och Revels
böcker stimulerar till att begrunda de
svåra definitions- och avvägningsproblem, som uppstår för världens andra,
tredje, fjärde och femterangsnationer
(där någonstans återfinner vi väl Sverige), då de skall bestämma sig för vilken
hållning man bör inta till de två stora. På
vilket plan är de jämförbara som supermakter? Var i sin historiska utveckling
befinner de sig? Hur väger man politisk
dominans mot ekonomisk? Nationell suveränitet mot medborgerliga friheter?
Och det inte minst svåra moraliska problemet: Hur väger man en hänsynslös
och reaktionär diktatur mot en – förmodligen – välmenande befrielserörelSvensk utrikespolitik skulle antagligen må bra av litetfler förutsättningslösa tankar.
se, som likväl går ärende åt världens hårdaste och mest slutna totalitära diktatur?
Finns någonsin det tredje alternativet,
som Debray menar, eller har vi att lojalt
inrangera oss på den mer frihetliga och
demokratiska sidan för att rida spärr mot
en mardrömslik totalitär expansionskomplott? Svensk utrikespolitik skulle
antagligen må bra av litet fler förutsättningslösa tankar i dessa frågor och litet
färre reflexmässiga fördömanden och
broraseringar.
Pärmar för inbindning av årgång 1985
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-67 59 55, eller· genom insättning av kronor 50:- på
postgiro 727 44-6.