Ledare; Moderaterna och försvaret
1986
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Moderatema och försvaret
H
ur mycket pengar ska Sverige
anslå till sitt försvar? Detta är
försvarspolitikens mest grundläggande fråga som alltid finns kvar, och
som måste besvaras om man skall ge
mening och konkret innehåll åt aldrig så
eniga deklarationer om vikten av ett
starkt svenskt försvar.
Det är en svår fråga eftersom enighet
om deklarationer och allmänna målsättningar är lättare att vinna än enighet om
hur stora personella och ekonomiska resurser vi ska avsätta för att försvara oss.
Det är i viss mån en omöjlig fråga att
besvara. Vi kan nämligen aldrig genom
vårt försvar skaffa oss en fullständig sä-
kerhet till frihet , fred och nationellt oberoende. Hur starkt vi än gör det svenska
försvaret finns alltid risken att en angripare anfaller oss med övermäktiga styrkor. Och även om vi skulle fortsätta den
urholkning av försvarsanslagen som
skett sedan 1968 års försvarsbeslut finns
det ändå goda chanser att vi kan undgå
krig.
Frågan om hur mycket försvaret skall
kosta är därför ytterst en fråga om vilka
risker vi är beredda att ta samt i vilken
utsträckning vi är beredda att lägga vårt
öde i andras händer. Försvarets styrka
~ åverkar dessutom våra möjligheter att
värna våra intressen även i fredstid.
Vi klarade oss till exempel från att
dras med i andra världskriget trots att vi
vid dess utbrott stod svaga och sårbara.
Det faktum att vi fick leva i fred är inget
gott betyg åt dem som under 20- och 30-
talet gjorde bedömningen av vilken risk
vi skulle vara beredda att ta. I stället var
vår handlingsfrihet så begränsad att vi i
vissa lägen inte kunde fullfölja den neutralitetspolitik vi hade förpliktigat oss
till. Vi vet att vår nations öde i alltför
stor utsträckning låg i andras händer,
kanske ytterst i den slump som skapar
historiens oberäknelighet.
Våra försvarsanslag måste medge oss
en större handlingsfrihet och en större
förmåga att styra över landets öde än vi
då hade. Den måste ge oss en möjlighet
att med självförtroende föra den utrikespolitik vi själva valt. Därför är analysen
av hur mycket försvaret kräver en viktig
fråga, minst lika viktig som analysen av
vår omvärld och diskussionen om försvarets sammansättning.
Hur mycket kräver försvaret?
Det är synd att en sådan analys saknas i
det moderata samråd om förvaret som
under hösten varit ute till diskussion i
den moderata partiorganisationen. En
sådan analys hade underlättat den diskussion som samrådet initierar angående
i vilken mån vi skall vara beredda att
betala högre skatter än vad annars varit
fallet för att kunna finansiera förstärkningar av försvaret. En sådan analys
hade också varit en styrka i den försvarspolitiska debatten inför 1987 års försvarsbesJuL
Ändå tangerar samrådet denna fråga.
Dels slår man fast att de olika säkerhetspolitiska utvecklingstendenserna ”ställer delvis nya och skärpta krav på vår
säkerhetspolitik i allmänhet och vårt militära försvar i synnerhet.” Dels slår man
fast att en fortsättning av 70-talets försvagning ”skulle få allvarliga konsekvenser. ” Detta bland annat till följd av
att ”arvet” från 70-talets moderniseringar är otillräckligt.
Dessa slutsatser borde lett till en analys av vilka förstärkningar försvaret behöver, dels för att kunna ta igen det förlorade arvet under 70-talet, dels för att
kunna möta de utmaningar som rustningarna i vår omvärld innebär tillsammans
med ubåtskränkningarna mot vårt territorium samt supermakternas ökade strategiska intresse för norra Europa. Dessa
utmaningar tecknas mycket väl men det
ekonomiska svaret på dem lämnas därhän.
Analys av det ekonomiskt möjliga
I stället förs det ekonomiska resonemanget med utgångspunkt från att försvaret bör få behålla sin andel av samhällsekonomin. ” Försvarsutgifterna skall
emellertid på sikt ses i relation till utvecklingen av de offentliga inkomsterna.
Med ett oförändrat skattetryck innebär
en viss ekonomisk tillväxt att de offentliga inkomsterna ökar i motsvarande
mån.” Slutsatsen blir att en del av denna
inkomstutveckling – som på kort sikt
genom sänkta skatter kan bli svagare och
på lång sikt snabbare – bör tillfalla försvaret i form av en årlig real ökning av
försvarskostnaderna. Så motiverar samrådet en 2 procents real årlig ökning av
försvarsutgifterna.
Men detta är inget svar på frågan om
hur mycket försvaret behöver för att vi
som nation inte skall ta en större risk än
vad som är befogat, ej heller säger detta
något om huruvida vi på detta vis har en
nödvändig handlingsfrihet. Finns det till
345
exempel inget i skeendet i vår omvärld
som motiverar en snabbare tillväxt av
det militära försvaret än vad en bibehållen andel av samhällsekonomin ger? Om
inte, vad krävs i så fall för utveckling för
att det skall vara motiverat att ge försvaret en större andel av samhäJisekonomin
än vad 15 år av gradvis nedrustning gett?
Det är givet att försvarsanslagens storlek måste ta hänsyn till vad som är ekonomiskt möjligt. Hur stor andel av vår
samhällsekonomi man än vill ge försvaret så är samhällsekonomin ändå begränsad. Alltför stora anslag i dag urholkar
morgondagens ekonomi och därmed vår
förmåga att försvara oss då.
Det är som samrådet påpekar så att
politiken inom försvarets område måste
hänga ihop med den politik moderaterna
vill föra inom andra områden. Det alternativ som moderaterna låtit ÖB utreda
inför försvarsbeslutet, och som beskrivs
i samrådet, har dessutom en hög trovärdighet och visar på att moderaterna besitter en stor kompetens i försvarsfrå-
gan.
Men det är inte analysen av de ekonomiska möjligheterna som skall styra analysen av hur mycket som behövs. Det
skall i stället vår faktiska säkerhetspolitiska situation. En sådan analys hade varit ett viktigt bidrag till vår säkerhetspoli- ·
tiska debatt och hade dessutom kunnat
bli ett viktigt stöd för den linje moderaterna kommer att välja när väl de ekonomiska hänsynen har tagits.
l
l
j
Moderatema och försvaret
H
ur mycket pengar ska Sverige
anslå till sitt försvar? Detta är
försvarspolitikens mest grundläggande fråga som alltid finns kvar, och
som måste besvaras om man skall ge
mening och konkret innehåll åt aldrig så
eniga deklarationer om vikten av ett
starkt svenskt försvar.
Det är en svår fråga eftersom enighet
om deklarationer och allmänna målsättningar är lättare att vinna än enighet om
hur stora personella och ekonomiska resurser vi ska avsätta för att försvara oss.
Det är i viss mån en omöjlig fråga att
besvara. Vi kan nämligen aldrig genom
vårt försvar skaffa oss en fullständig sä-
kerhet till frihet , fred och nationellt oberoende. Hur starkt vi än gör det svenska
försvaret finns alltid risken att en angripare anfaller oss med övermäktiga styrkor. Och även om vi skulle fortsätta den
urholkning av försvarsanslagen som
skett sedan 1968 års försvarsbeslut finns
det ändå goda chanser att vi kan undgå
krig.
Frågan om hur mycket försvaret skall
kosta är därför ytterst en fråga om vilka
risker vi är beredda att ta samt i vilken
utsträckning vi är beredda att lägga vårt
öde i andras händer. Försvarets styrka
~ åverkar dessutom våra möjligheter att
värna våra intressen även i fredstid.
Vi klarade oss till exempel från att
dras med i andra världskriget trots att vi
vid dess utbrott stod svaga och sårbara.
Det faktum att vi fick leva i fred är inget
gott betyg åt dem som under 20- och 30-
talet gjorde bedömningen av vilken risk
vi skulle vara beredda att ta. I stället var
vår handlingsfrihet så begränsad att vi i
vissa lägen inte kunde fullfölja den neutralitetspolitik vi hade förpliktigat oss
till. Vi vet att vår nations öde i alltför
stor utsträckning låg i andras händer,
kanske ytterst i den slump som skapar
historiens oberäknelighet.
Våra försvarsanslag måste medge oss
en större handlingsfrihet och en större
förmåga att styra över landets öde än vi
då hade. Den måste ge oss en möjlighet
att med självförtroende föra den utrikespolitik vi själva valt. Därför är analysen
av hur mycket försvaret kräver en viktig
fråga, minst lika viktig som analysen av
vår omvärld och diskussionen om försvarets sammansättning.
Hur mycket kräver försvaret?
Det är synd att en sådan analys saknas i
det moderata samråd om förvaret som
under hösten varit ute till diskussion i
den moderata partiorganisationen. En
sådan analys hade underlättat den diskussion som samrådet initierar angående
i vilken mån vi skall vara beredda att
betala högre skatter än vad annars varit
fallet för att kunna finansiera förstärkningar av försvaret. En sådan analys
hade också varit en styrka i den försvarspolitiska debatten inför 1987 års försvarsbesJuL
Ändå tangerar samrådet denna fråga.
Dels slår man fast att de olika säkerhetspolitiska utvecklingstendenserna ”ställer delvis nya och skärpta krav på vår
säkerhetspolitik i allmänhet och vårt militära försvar i synnerhet.” Dels slår man
fast att en fortsättning av 70-talets försvagning ”skulle få allvarliga konsekvenser. ” Detta bland annat till följd av
att ”arvet” från 70-talets moderniseringar är otillräckligt.
Dessa slutsatser borde lett till en analys av vilka förstärkningar försvaret behöver, dels för att kunna ta igen det förlorade arvet under 70-talet, dels för att
kunna möta de utmaningar som rustningarna i vår omvärld innebär tillsammans
med ubåtskränkningarna mot vårt territorium samt supermakternas ökade strategiska intresse för norra Europa. Dessa
utmaningar tecknas mycket väl men det
ekonomiska svaret på dem lämnas därhän.
Analys av det ekonomiskt möjliga
I stället förs det ekonomiska resonemanget med utgångspunkt från att försvaret bör få behålla sin andel av samhällsekonomin. ” Försvarsutgifterna skall
emellertid på sikt ses i relation till utvecklingen av de offentliga inkomsterna.
Med ett oförändrat skattetryck innebär
en viss ekonomisk tillväxt att de offentliga inkomsterna ökar i motsvarande
mån.” Slutsatsen blir att en del av denna
inkomstutveckling – som på kort sikt
genom sänkta skatter kan bli svagare och
på lång sikt snabbare – bör tillfalla försvaret i form av en årlig real ökning av
försvarskostnaderna. Så motiverar samrådet en 2 procents real årlig ökning av
försvarsutgifterna.
Men detta är inget svar på frågan om
hur mycket försvaret behöver för att vi
som nation inte skall ta en större risk än
vad som är befogat, ej heller säger detta
något om huruvida vi på detta vis har en
nödvändig handlingsfrihet. Finns det till
345
exempel inget i skeendet i vår omvärld
som motiverar en snabbare tillväxt av
det militära försvaret än vad en bibehållen andel av samhällsekonomin ger? Om
inte, vad krävs i så fall för utveckling för
att det skall vara motiverat att ge försvaret en större andel av samhäJisekonomin
än vad 15 år av gradvis nedrustning gett?
Det är givet att försvarsanslagens storlek måste ta hänsyn till vad som är ekonomiskt möjligt. Hur stor andel av vår
samhällsekonomi man än vill ge försvaret så är samhällsekonomin ändå begränsad. Alltför stora anslag i dag urholkar
morgondagens ekonomi och därmed vår
förmåga att försvara oss då.
Det är som samrådet påpekar så att
politiken inom försvarets område måste
hänga ihop med den politik moderaterna
vill föra inom andra områden. Det alternativ som moderaterna låtit ÖB utreda
inför försvarsbeslutet, och som beskrivs
i samrådet, har dessutom en hög trovärdighet och visar på att moderaterna besitter en stor kompetens i försvarsfrå-
gan.
Men det är inte analysen av de ekonomiska möjligheterna som skall styra analysen av hur mycket som behövs. Det
skall i stället vår faktiska säkerhetspolitiska situation. En sådan analys hade varit ett viktigt bidrag till vår säkerhetspoli- ·
tiska debatt och hade dessutom kunnat
bli ett viktigt stöd för den linje moderaterna kommer att välja när väl de ekonomiska hänsynen har tagits.
l
l
j