Birger Isacson; Därför har vi en jordbrukskris

BIRGER ISACSON:
Dfuför har vi en
jordbrukskris
Svensk Tidskrift inleder här en
serie artiklar om det svenska
jordbruket.
Den genomgripande
strukturomvandlingen har
sedan början av 50-talet
minskat antalet verksamma
inom jordbruket med 4/5.
skuldsättningen har
sexdubblats sedan början av
70-talet. Många jordbrukare
befinner sig därför i en mycket
sårbar ekonomisk situation nu
när världsmarknaden är i
obalans och överskotten får
säljas till underpris.
Vem skall betala
exportförlusterna och hur skall
överskottsproblemen lösas?
Lantbrukare Birger lsacson är
f d riksdagsman och chef för
LRFs Näringspolitiska
avdelning samt ledamot av
Lantbruksstyrelsen.
M
assmedier har under de senaste
åren i ord och bild visat de
svenska böndernas missnöje
över sin situation. I maj 1985 gick 25 000
bönder i ett demonstrationståg till Helgeandsholmen för att inför representanter för regering och riksdag framföra protester mot de jordbrukspolitiska förslag,
som någon vecka senare skulle avgöras
av riksdagen. Den demonstrationen förändrade ingenting i det liggande förslaget, men bönderna fick för hela svenska
folket visa sitt missnöje över den behandling deras krav om en förbättrad
lönsamhet hade mött. Missnöjet riktade
sig nästan helt mot regeringen och jordbruksminister Svante Lundkvist.
Det beslut som riksdagen då fattade
kommer att få stor betydelse för Sveriges bönder under flera år. Villkoren är
minst sagt hårda och kommer att leda till
att många tvingas avveckla sina lantbruk. Konkurs kommer att vara den
sämsta, men för många den enda avvecklingsmöjligheten.
För många bönder har krisen kommit
överraskande och oförklarligt. Man har
ju under hela 1970-talet investerat och
rationaliserat på olika sätt för att leva
upp till de jordbrukspolitiska mål, som
först 1967 års riksdag och senare också
1977 års riksmöte lagt fast. Denna uppsats skall försöka beskriva krisens orsak
och framtida verkan på lantbrukets utveckling.
Jordbrukspolitikens mål
De viktigaste jorbrukspolitiska målen
har varit och är tre:
• att producera den mängd livsmedel,
som den svenska marknaden efterfrå-
gar och göra det på ett sådant sätt, att
livsmedelsförsöijningen är tryggad
även i ofredstider: PRODUKTIONsMÅLET.
• Att detta skall ske till lägsta kostnad:
EFFEKTIVITETSMÅLET.
• Det tredje målet har rört böndernas
egen ekonomi: INKOMSTMÅLET.
Huvudtanken i jordbrukspolitiken har
ända sedan 1947 års riksdagsbeslut varit,
att de bönder som utvecklar och driver
sina företag på ett effektivt sätt skall ha
möjlighet uppnå en inkomst och standardökning som motsvarar vad industrioch tjänstemannagrupper kan uppnå.
Av exportbidraget betalar staten
ca 600 mkr och bönderna själva
3000 mkr.
1965 och 1967 års riksdagar anvisade
delvis nya vägar för att påskynda effektivitetsprocessen. Jordförvärvslagen och
garantilån var de instrument som lantbruksnämnderna nu fick att spela med.
Jordbrukare som ville bygga ut och rationalisera fick – om lantbruksnämnden
bedömde att den processen leder till ett
utvecklat företag – fördelaktiga garantilån. (Lägsta bottenränta, även högt över
gängse säkerhetsgränser.)
Detta blev populärt bland jordbrukare
som både ville expandera och effektivisera. I Norrland beviljades också bidrag,
för att underlätta investeringar som ansågs angelägna ur samhällets synpunkt:
Regionallivsmedelsproduktion och lokal
sysselsättning.
När förvärvsärenden prövas enligt
jordförvärvslagen har lantbruksnämn- 369
derna haft som huvudprincip att överföra mark till företag som kan förväntas
uppnå effektivitetsmålet. Här har de
framtidsinriktade bönderna och statens
organ samverkat. Båda parter har ju varit besjälade av viljan att uppnå hög effektivitet: Bonden för att uppnå bättre
inkomster och staten för lägre livsmedelspriser.
Stora strukturförändringar
Under 1960-talet skedde en kraftig
minskning av antalet lantbruksföretag.
Lönsamheten i lantbruket var under
många år mycket svag. Sverige hade då
en väl fungerande arbetsmarknad, som
gjorde det lätt för många lantbrukare att
gå över till annan sysselsättning. De arrenderade ut eller sålde gården till en
granne, som då kunde växa. Denna
strukturförändring har pågått med nästan oförminskad intensitet också under
hela 1970-talet.
I böljan av 1950-talet fanns det närmare 300-tusen lantbruksföretag. Nu ca
100-tusen lantbruksföretag, varav ca 60-
tusen är deltidsföretag, där stor del av
familjens inkomster förtjänas utanför
gården. I Sverige finns därför nu bara ca
40-tusen lantbruksföretag, där brukarfamiljen är helt beroende av gårdens inkomster. Dessa 40-tusen lantbruk svarar
för ca 75 procent av den totala livsmedelsproduktionen i Sverige.
Många lantbrukarefamiljer har inte
haft något annat val än att söka sig ut på
arbetsmarknaden för att förbättra sina
inkomster. Deras företag har blivit ett
deltidsföretag, då de inte velat sälja gården men tvingats ta allt större del av sin
inkomst utanför.
370
Arbetsförbrukningen i lantbruket beräknades år 1950 till drygt l 000 miljoner
arbetstimmar. Nu 1986 ca 200 miljoner
arbetstimmar. Ändå producerar svenskt
lantbruk väsentligt mer nu än 1950. Det
är resultatet av ett genomgripande tekniskt och genetiskt utvecklingsarbete
som gjort det möjligt att kraftigt höja avkastningen både i växtodlingen och
djurskötseln, och ett bevis för den
svenske bondens stora intresse att utnyttja ny kunskap och ny teknik.
Sedan början av 1970-talet har det
byggts ca 10000 nya djurstallar. Maskinparken ijordbruket har förnyats för stora
belopp. Jordbrukets skuldsättning har
sexdubb1ats. Arbetskraftåtgången har
minskat med 4/5 delar mot vad den var i
slutet av 1950-talet.
Ingen annan näring i Sverige kan redovisa en så kraftig produktivitetsutveckling under 1970-talet. Se Långtidsutredningen SOV 1984:4.
Där sägs, att den årliga procentuella
förändringen i produktiviteten under
åren 1970-82 för jordbruket varit i genomsnitt 5,6 %, för skogsbruket 2,7 %,
för industrin 3,3 % och för varuhandeln
2,6 %.
Lantbruket har med andra ord haft en
dubbelt så hög produktivitetsutveckling
som genomsnittet för övrigt näringsliv.
Trots denna effektivitetsutveckling
har vi nu en jordbrukskris, vars främsta
orsak är svårigheten att till lönsamma
priser avsätta de livsmedel, som inte
konsumeras inom landet.
Svenskjordbrukspolitik har aldrig haft
som målsättning, att vi skall exportera
livsmedel. Exporten har varit en utjämningsmarknad, som fungerat bra under
lång tid, men som nu är helt ur balans.
Därav många av dagens svårlösta krisproblem.
Som världsmarknaden nu ser ut är den
mest angelägna uppgiften för Sveriges
bönder att minska produktionen. Det
kan synas vara en enkel åtgärd, men nästan omöjlig att åstadkomma, som vi senare skall se. Och världsmarknaden ser
inte ut att ändra karaktär under de närmaste åren.
Någon måste betala exportförlusterna
I riksdagsbeslutet 1985 ingår, att lantbruket i huvudsak själv skall ta ansvaret för
exportkostnaderna. Det beslutet innebär
med andra ord att jordbruket gärna får
exportera, men att staten inte är beredd
att stödja en sådan export.
Hela ansvaret för att hävda åkermarken och betala dess konsekvenser Läggs på jordbrukarna.
Vid de prisförhandlingar som förs mellan staten och jordbruket är det hemmamarknadspriserna man förhandlar om.
Starkt förenklat kan man illustrera det
så, att man för en viss produkt fastställer
ett ”riktpris”, som får tas ut gentemot
handeln. Låt mig illustrera detta med följande exempel: Om man för griskött av
hela slaktade kroppar kommit överens
om ett riktpris om 17 kronor pr kg, får
detta pris tas ut på den svenska marknaden. Men enligt beslut av riksdagen skall
jordbruket själv svara för ev exportförluster. Under det senaste året har vi inte
fått ut mer än 6-7 kronor på exportmarknaden. Skillnaden gentemot överenskommet hemmamarknadspris blir då
10-11 kr. Om vi under året måste avsätta 25 % av produktionen till detta låga
världsmarknadspris motsvarar det en
kostnad på ca 800 mkr.
De exportbidrag som betalas ut till exportören tas från en regleringskassa vars
inkomster i huvudsak kommer från
slaktsvinsproducenterna. Det sker så,
att när producenten får sin leveransavräkning drar slakteriet av f n 4:- kr pr
Moms, skatter och sociala avgifter tar idag minst 50% av livsmedelspriset.
kg, vilket levereras in till regleringskassan. Det betyder att bonden får ca 275 kr
mindre pr gris, än denne skulle ha rätt till
enligt jordbruksavtalet. Den som levererar l 000 slaktsvin pr år, får på detta sätt
sin inkomst beskuren med ca 275-tusen
kronor.
Samma förfaringssätt gäller i princip
också för andrajordbruksprodukter. För
spannmål tillämpas avgifter som tas ut
på handelsgödsel och bekämpningsmedel samt på mjöl och gryn vid försäljning
inom landet (förmalningsavgifter).
De samlade exportkostnaderna föregående regleringsår uppgick till ca 3600
mkr. Härav betalade staten ca 600 mkr.
Återstoden ca 3000 mkr betalades av
jordbruket.
Politiskt bråk om en kvarts miljard
Stor del av vårens jordbruksdebatt i riksdagen rörde sig om hur mycket staten
371
skulle betala av exportkostnaderna för
spannmål. Regeringen gav förra årets beslut en egen tolkning, vilket skulle innebära att statens bidrag till exportkostnaderna skulle halveras i jämförelse med
den tolkning de borgerliga partierna
gjorde. Med vpks stöd fick regeringen till
slut ge vika på den punkten.
Enligt riksdagens beslut både 1977 och
1985 skall all åkermark ses som en framtida resurs som skall hävdas. Det betyder, att åkermarken inte skall få tas ur
produktion eller t ex skogsplanteras.
Men riksdagen har också beslutat att
staten inte skall betala bidrag till exportförluster efter år 1989. Därmed läggs
hela ansvaret – både att hävda åkermarken och betala dess konsekvenser – på
jordbrukarna.
Detta är en omöjlig uppgift för jordbruket, om nuvarande låga världsmarknadspriser inte radikalt höjs. Jordbruket
är här i ungefär samma situation som de
oljeproducerande länderna: För stort utbud i förhållande till konsumtionen.
Till detta skall läggas, att det svenska
jordbruket är internationellt i en unik situation. Flertalet livsmedelsexporterande länder ger betydande exportstöd.
Så t ex USA och EG. Danmark fick t ex
för sin jordbruksexport föregående år ett
exportbidrag jämte speciella marknadsföringsbidrag från EGs FEOGA-kassa
på 7400 milj Dkr. Vilket kan jämföras
med den svenska statens bidrag på ca
600 mkr. (Danmark har lika stor åkermarksareal som Sverige = 2,9 milj hektar.) De danska lantbrukarna är också
nöjda med sin situation. Tacka för
det!. ..
Men hur länge kommer EG att betala
bidrag till en olönsam export? Nu pågår
372
ett handelskrig med jordbruksprodukter
mellan EG, USA och andra transoceana
länder. Alla vill kapa åt sig tillgängligt
exportutrymme – även om det kostar.
En annan jämförelse värd att notera,
är att det svenskajordbrukets kostnader
för exporten ca 3000 mkr, betydligt
överstiger det samlade jordbrukets ersättning föregående år för eget arbete
och ränta på eget kapital ijordbruksföretagen.
De siffrorna anger i koncentrat vad
som är jordbrukskrisens verkliga orsaker.
Hur lösa överskottsproblemen?
Riksdagens beslut innebär inte någon
lösning på krisproblemen. Det är lätt att
konstatera. Den utredning, som regeringen tillsatte efter regeringsskiftet hösten 1982, skulle se över hela fältet och ge
svaren. Men de fick så snäva direktiv att
uppgiften blev omöjlig. Utredningen –
den s k LMK – producerade visserligen
sex kilo utredningstryck, men hade inte
ett enda svar på frågan.
Det är väl sådana direktiv och sånt
kostsamt utredningsarbete som kvalificerat sig för en plats i Guinness rekordbok!
Vore svenskt lantbruk ett aktiebolag
med en allsmäktig vd, så skulle naturligtvis en produktionsminskning ha vidtagits
för länge sen. Men Sverigesjordbruk består av hundratusen beslutsfattare. De
flesta har ingen näraliggande alternativ
användning för sina investeringar eller
åkermarken. Och alla de som under
många år varit på offensiven, effektiviserat och utökat för att förbättra sin ekonomi, har väldigt svårt att nu krympa.
När lantbrukarna ser tillbaka verkar
situationen ännu mer orimlig:
Under hela 1970-talet stimulerade staten en
produktionsökning. Köpkraften var stark hos
konsumenterna och späddes på ytterligare
med livsmedelssubventioner. Vad som producerades av svenska jordbrukare fann till
största del avsättning inom landet.
De begränsade överskott som uppstod
var det inte svårt att finna köpare till på
en fungerande exportmarknad.
Så kom den dramatiska räntehöjningen 1979 samtidigt som köpkraften
påtagligt minskade. Det slog hårt mot
jordbruket på två sätt: Starkt ökade
kostnader och allt svårare ta ut priser
som motsvarar de ökade kostnaderna.
Sämre situation har Sveriges
jordbrukare inte haft sedan början av 1930-talet.
Jordbrukets andel av konsumentpriset allt lägre
Under senare år har det skett en utveckling i industri och handel, som fördyrat
livsmedlen samtidigt som beskattningen
medverkat till kraftiga prishöjningar för
konsumenterna, när dessa alltmer övergått till halvfabrikat och färdigberedda
livsmedel. (Den samlade skatteeffekten
– moms, skatter och sociala avgifter –
tar idag minst 50 % av livsmedelspriset.)
Motståndet mot prishöjningarna riktar
sig emellertid nästan alltid mot jordbruket och jordbruksavtalet, fast jordbrukets andel av vad konsumenten betalar
under flera år successivt minskat. (För
kött tar t ex jordbrukets andel av konsumentpriset högst 35 %.)
Men bönderna har genom sin konsekvent genomförda effektivitetsprocess
skapat en ”köparnas marknad” , där få
konsumenter anser att det finns skäl till
prishöjningar. Vid ett konstant överskott, som är svårt exportera är det näst
intill omöjligt för bönderna att genom
prishöjningar förbättra sina inkomster.
Sämre situation har Sveriges jordbrukare inte haft sedan böljan av 1930-talet.
Och någon enkel väg finns inte för att
klara krisen.
Prispressen slår obarmhärtigt
Det är nu främst de högt skuldsatta som
hårdast känner av prispressen, medan de
som haft tid och möjlighet att konsoliAtt etablera skog kostar 6 a8 tusen/hektar och inkomsterna kommer om en mansålder.
dera ekonomin under de hyggliga åren på
1970-talet ännu så länge klarar av
prispressen. I denna situation får vi räkna med många konkurser, om man inte i
tid frivilligt avvecklar. En konkurs slår
orimligt mot jordbrukarfamiljen. Ty, det
blir nästan alltid fråga om en personlig
konkurs, där familjen också måste lämna
bostaden.
Rekryteringen till jordbruket försvåras
också. De som klarar sin ekonomi bäst i
denna situation är deltidslantbrukarna.
Heltidslantbrukarna måste göra väsentliga förändringar av sitt företag, i de fall
detta alls är möjligt. Totalt måste jord- 373
brukets produktionsöverskott minska.
Men hur detta skall ske är det inte så lätt
bli överens om. Några vägar skymtar i
ett längre perspektiv, några vägar har
redan anträtts.
Produktionsbegränsningar nödvändiga
Mjölkproducenterna har bestämt sig för
en frivillig kvotering för att få ner produktionen med ca tio procent. Den åtgärden, som nu pågått i drygt ett år, ser ut
att ge avsett resultat. Mjölkproducenter
som fyllt 60 år får dessutom ersättning
om de slutar med mjölkkor (mjölkpensionering). Specialiserade köttproducenter och smågrisuppfödare kan också
få ersättning, om de upphör med produktionen. Men för fläskproducenterna har
man inte kunnat komma överens om nå-
gon begränsningsmodelL
Om vi vill nå en rimlig produktionsbalans behöver fläskproduktionen minska
med ca 15 % och äggproduktionen med
10%.
Men sen återstår den svåraste uppgiften: att komma i balans med spannmålsproduktionen. Vid ett norrnalår har Sverige ett exportbehov av drygt en miljon
ton spannmål. Minskar vi djurproduktionen blir det mer spannmål att exportera. Världsmarknadspriset är nu så lågt,
att vi får ut en krona mindre på export,
än det ”riktpris” som ligger till grund för
prisförhandlingarna.
Fortsätter världsmarknaden att visa
detta prisansikte, så måste vi överföra
spannmålsarealer till något annat, som
förhoppningsvis är mer lönsamt. Drar
man ut konsekvenserna av denna omställning, så är ca 500-tusen hektar, eller
374
omkring en sjättedel av svensk åkermark
överflödig för livsmedelsproduktion.
Men vi kan ju inte låta värdefull åkermark ligga och förvildas med ogräs och
allsköns busk. Åkermarken är ju tveklöst en stor resurs, i en värld där vi har
en så kraftig befolkningsutveckling och
där det samtidigt sker en sån påtaglig
global förstörelse av åkermark.
Frågan är bara när tillgång och efterfrågan på livsmedel i världen på nytt
kommer i harmoni.
Det finns inte en lösning
Det som nu ligger närmast till hands är
att börja använda åkermarken för energiproduktion. Där har vi kunskaper, som.
visar att det går att odla fram energigrö-
dor som ger energimängd motsvarande 4
a5 ton olja pr hektar. Men vägen dit är
lång. Vilken gröda man än väljer tar det
minst tio år innan det får den omfattningen att spannmålsproduktionen drastiskt
påverkas. Närmast till hands ligger energiskog. Vill riksdagen vara med om ett
beslut att tillverka etanol ur spannmål,
kan vi på fem-sex år få användning för
ett par hundra tusen hektar prima åkermark.
Men tyvärr kan man räkna med en
långsam politisk process. Bönderna hoppas men har inga stora förväntningar på
stor politisk handlingskraft. De har sig
själva att lita till. Därför är det klokaste
Sveriges bönder nu kan göra att plantera
skog på åkermarken.
Detta kommer att förändra den vackra
landskapsbild vi lärt oss tycka så mycket
om: En betydande del av det ”fantastiska” Sverige.
Det finns naturligtvis också en rad
andra växter vi kan odla för industri och
energiändamål, för läkemedel och skönhetsupplevelser, men det rör sig inte om
några stora arealer. Men nog kommer
många jordbrukare att ivrigt pröva så-
dana möjligheter. Bönder ger inte upp i
första taget. De söker alltid finna nya
vägar.
Säkrast av allt är dock att plantera
igen åkern med skog. På virke råder det
brist – en typisk säljarens marknad.
Men tyvärr, det kostar 6 a8 tusen kr pr
hektar att etablera skog, och först om en
mansålder kommer inkomsterna. Hur
många klarar detta utan statens stöd?…
Politikerna måste ta sitt ansvar
Regering och riksdag är i hög grad ansvariga för den kris som nu drabbar svenskt
jordbruk. Därför måste man på ett kraftfullt sätt bistå jordbruket i dess svåra
omställningsprocess.
Men den socialdemokratiska regeringen har under senare år plockat flera
hundra miljoner från lantbruket i form av
avgifter på produktionsmedel. Det är
hög tid att återföra dessa pengar tilljordbruket för att möjliggöra en realistisk
produktionsomläggning. Så länge man
inte gör det, visar det bara regeringens
totala oförståelse för jordbrukarnas svå-
ra situaiton.