Margit Gennser; Att överge Saltsjöbadsideologin

MARGIT GENNSER:
Att överge Saltsjöbadsideologin
Hagarundorna 1974 och 1975
innebar en systemförändring
genom att regeringen gick in
och ändrade förutsättningarna
innan uppgörelser träffats mellan parterna. skadeverkningarna på samhällsekonomin blev
betydande.
1986 års konflikter, bud och
motbud blir mer lättförståeliga
om man betraktar arbetsmarknadens uppgörelser som en
fortlöpande avtalsrörelse som
startade 1983 och som styrdes
av rent politiska mål.
Hur skall det bli i framtiden?
Politikernas dubbla roller som
arbetsgivare och valda ombud
för medborgarna skapar en ”utpressningssituation” som de
fackliga organisationerna kan
utnyttja särskilt när val är förestående.
Riksdagsledamoten Margit
Gennser är ledamot av Kommunförbundets förhandlingsdelegation.
1
938 skickade president Franklin
Roosevelt ettpersonligtsändebudtill
Sverige och Storbritannien för att
studera deras – enligt dåtida mått mätt –
så väl fungerande arbetsmarknader.
I den rapport som presidenten i sinom
tid fick motta, konstaterades att två helt
olika avtalsmodeller tillämpades i dessa
länder, men ett kännetecken var gemensamt: arbetsmarknaden fungerade.
Att Sverige blev berömt som avtalsrö-
relsemas mönsterland redan före andra
världskriget känner de flesta till. Att Storbritannien också en gång hade fungerande
arbetsmarknadsrelationer har de flesta
glömt. Efterkrigstiden har i stället kännetecknats av täta och ibland våldsamma
konflikter på arbetsmarknaden.
Vilka var orsakerna till den stora förändringen i Storbritannien? Egentligen
var det händelser, som var för sig kan uppfattas som bagateller, som i grunden ändrade klimatet för samförstånd. Dit hörde
krigstidens lagstiftning om fackföreningsansluten arbetskraft inom vissa
nyckelbranscher. Resultatet blev en konservering av yrkesorganisationsprincipen
och en struktur som inte var robust utan
konfliktbefrämjande, när samhällsekonomiska störningaruppträddeiform avstopgo-politik, ökande arbetslöshet etc.
Aven i Sverige har störningarna på
svensk arbetsmarknad ökat betänkligt de
senaste decennierna, och även här kan
man urskilja vissalikheter med Storbritannien. Enviktig faktor- men en faktor som
inte precis faller i ögonen – är att problemen steg för steg började uppkomma när
det som egentligen var kärnpunkten i-Saltsjöbadsandan övergavs, nämligen att
staten skulle hållas utanför arbetsmarknaden. Måletför saltsjöbadsavtalet var samförstånd, men medlet var en självständig
arbetsmarknad utan statlig intervention.
Den första förändringen
Den självständiga avtalsmarknaden höll
fram till mitten av 60-talet. Sedan ändrades LOs och dess fackförbunds attityder.
Tidigare reformer på arbetarskydds-,
arbetstids- ochföretagsdemokratiområdet
hade under den första efterkrigstiden börjat som huvudavtal mellan SAF och LO.
På 60-talet krävde LO allt oftare lagstiftningistället för att helt litatill förhandlingar. Regeringen hörsammade fackets alla
krav – äldrelagar och MBL utgör några
exempel.
statens inblandning i avtalsrörelserna
ökade också av andra orsaker. Den offentliga sektorn med stat och kommuner som
arbetsgivare började spela en allt viktigare
roll. staten deltog i avtalsrörelserna, därför att staten hade blivit stor arbetsgivare!
Den nya rollen ledde till att gamlainvanda
spelregler på svensk arbetsmarknad började nonchaleras. Akademikerstrejken
1971 slutade med tvångslagstiftning.
Haga-rundorna 1974och 1975innebar
att regeringen övergav den gamla principen att aldrig gå in och ändra förutsättningarnainnan uppgörelser träffats mellan
parterna. Att i efterhand korrigera höga
löneavtal med kredit- eller finanspolitiska
åtgärder, det vardäremot kutym under Erlander-epoken.
Under Haga-rundornagickdäremotregeringen Palme in tillsammans med ett
eller flera oppositionspartier och förhandlade med de fackliga organisationerna om
skatter, arbetsgivareavgifter m m. Detta
varen systemförändringavstoramått, som
i grunden ändrade förutsättningarna för
31
det svenska förhandlingssystemet samtidigt som skadeverkningarnapå samhällsekonomin blev betydande.
1980-talets oroliga arbetsmarknad, inte
minst den offentliga sektoms bisarra avtalsrörelse 1986, har i mycket sina rötter i
70-talet.
1986 års avtalsrörelse började 1983
1986 års konflikter, bud och motbud, blir
mer lättförståeliga om man betraktar arbetsmarknadens uppgörelser som en fortlöpande avtalsrörelse som startade 1983
och som styrdes av rent politiska mål.
Socialdemokraternas regeringsstrategi,
när de återvann makten 1982, var att först
blåsa upp en krisstämning genom devalveringar och skattehöjningar. Sedan skulle
krisinsikten dämpas. I stället skulle ”tredje
vägens politik” skapa optimism och en tilltro till sjunkande arbetslöshet och låg inflation.
Inflationsbekämpningen ansågs vara
taktiskt viktig för att skapa ett klimat för
lugna avtalsrörelser. Politiskt ansågs detta
tydligen inte räcka: Reallöneförbättringar
utlovades därför sommaren 1983 av Olof
Palme till alla de ”vanliga” löntagarna.
Redan innan 1984 års avtalsrörelse
hade inletts hade regeringen tagit initiativet. Resultatet blev en avsiktsförklaring
från de offentliga arbetsgivarna, i vilken
det utlovades reallönehöjningar trots
måttliga löneökningar. Hur fick man denna ekvation att gå ihop?
Beräkningarna byggde på marginalskattesänkningarna i enlighet med ”den
underbara nattens” skatteöverenskommelse samt inflation på den nivå som hade
angetts i budgetpropositionen för 1984
och 1985.
32
I förutsättningarna fanns vidare angivet
attlöneökningarna skulle styras till de lägst
avlönade samt att avtalet skulle vara två-
årigt. För att få med arbetstagarpartema
fanns redan i avsiktsförklaringenförtjänstoch prisutvecklingsklausuler konkret utformade.
Att kommun- och landstingsförbundens kanslier inte hade konstruerat avsiktsförklaringen blev snart uppenbart.
Det fanns inga förhandlingstjänstemän
som kunde förklara ekvationen för inflation, skatteförändringar och löneökningar. De räknekunniga fanns hos finansdepartementet. De fackliga organisationerna
missade inte detta faktum. Den politiska
styrningen var inte populär. Helaförhandlingssystemet rubbades. Arbetsgivarparten tappade auktoritet. Ingen visste vem
som bestämde. Tjänstemannagrupperna
ställdes dessutom inför en löneprofil som i
första hand gynnade LOs grupper.
De bräckliga inflationsmålen styrde
sedan hela avtalsrörelsen på ett konstifikt
sätt. Arbetsgivarparterna gick med på alla
krav, bara de formellt kunde anpassas till
de uppställda inflationsmålen. Lönehöjningarna spreds ut över året och betydande överhäng skapades till1985 och 1986.
De i inledningsskedet introducerade klausulerna gav upphov till ett ”formellt” två-
årigt avtal men reellt ett ettårigt.
När inflationsmål och förhoppningar
om låg löneglidning sprack, startade 1985
års långdragna, oroligaoch dyrbara avtalsrörelse. På den kommunala sidan beslöt
partema att skjuta alla problem till efter
valet. På den statliga krävde TCO-S ett avgörande. Efter en konflikt där tull och flyg
lamslogs ingrep statsministern till priset av
ett rekordöverhäng på 6,5 procent, som
kom att gälla hela den offentliga sektorn.
En sammanfattning av 1984 och 1985
års offentliga avtalsrörelser är att kortsiktiga partipolitiska avgöranden ledde till
en extrem låglönepolitik samt helt orealistiska överhäng till 1986.
”Politiseringen” hadeiviss utsträckning
förstört själva förutsättningarna för lugna
och välavvägda avtalsrörelser åtminstone
på den offentliga sidan.
’ Låglönesatsningarna hade gett upphov
till en dubbel obalans. En för hög löneökningstakt generellt sett och felaktiga lönerelationer mellan den offentliga och privata sektorn. Framför allt kommuner och
landsting hade fått alltför höga låga löner
och för låga höga löner.
Komplexiteteniförhandlingar och avtal
hade dessutom nått en så hög nivå att de
allra närmast involverade partema knappast längre kunde genomskåda resultatet
än mindre förmå att jämföra nivå- och
kostnadshöjningar mellan olika avtalsområden. Finansminister Feldt underkände
exempelvis kommun- och landstingsförbundens avtal och betecknade dem som
oansvariga, medan statens uppfyllde alla
krav på ansvarighet. Avtalen var lika när.
det gällde klausulernas antal och utformning och konstruktionen av kostnadsramar och deras nivå. Men den av regeringen påbjudna låglönesatsningen gav
självklart lägre kostnadseffekter hos staten
med fler högavlönade än hos kommunerna.
1986 års förhandlingar startade i slutet
av 1985 och höll på drygt ett år på den offentliga sidan. slutresultatet blev en nivå-
höjning 9,7 procentenheterför den offentliga sektorn för 1986/87 motsvarande en
kostnadsökning på 14,3 procent.
Innan förhandlingama kommitigång på
allvar satte den första konflikten i gång,
”läkarstrejken”. Det formella skäletvar att
förhandlingarna inte kom igång. Det verkliga – ett uppror mot 1980-talets alla låglönesatsningar. Arbetsgivarna svarade
med lock-out mot SACOs lärare som tillhör SACO-SRS, inte SACO-SRU. ”Avtalsspelet” hade mist allt av fair-play.
Lärare, elever och allmänhet var upprörda. Arbetsgivarna drog tillbaka sina varsel
och en kommission tillsattes. Kommissionen lade fram ett oförankrat bud och ett
förskott på l 000 kronor betaladesut så att
semestern inte skulle störas av arbetskonflikter.
När avtalsrörelsen återupptogs på höstkanten fortsatte brotten mot hävdvunnen
avtalskutym. Tre på varandra slutbud presenterades med några veckors mellanrum.
Vid tredje försöket svarade arbetsgivaren
ja, men arbetstagarna nej, Arets andra
konflikt bröt ut inom sjukvården. Denna
gång var det sköterskorna. Snart enades
partema att återigen ta upp förhandlingarna. Arbetsgivarna satt dock med ”bundna” händer. Finansdepartementet hade
gett order om ett absolut fasthållande vid
tidigare positioner och nej till förtjänstutvecklingsklausuler. Arbetsfreden varade
från fredag till måndag. Svårt sjukapatienter flyttades på grund av felbedömningar
eller rent självbedrägeri hos förhandlarna,
mellan avdelningar, kliniker och sjukhus
en extra gång.
När sedan finansdepartementets roll i
weekend-förhandlingama avslöjades i
kvällspressen började löneministem med
en alldeles egen budgivning i massmedia.
Turbulensen i den offenliga avtalsrörelsen var stor. Att det över huvud taget
träffades ett avtal berodde i mycket på taktiska finter och felspekulationer från de
fackliga organisationerna, riktade inte mot
33
arbetsgivarna utan mot konkurrerande
arbetstagarorganisationer. Ingen hade t ex
väntat sig att TCO-förbunden skulle säga
ja till det som blev slutbudet. Alla hade
däremot räknat med att LO-förbunden,
SKAF och SF, skulle göra det. Rollerna
blev ombytta. Orsakerna till detta är kanske inte helt uppenbara: Om TCO-S hade
gått ut i strejk, medan SFförhandlat vidare
-trots negativt svar var man förhandlingsvillig – hade vinstema som de tidigare
samförhandlande TCO-S och SF skaffat
sig på SACO-SRS bekostnad sannolikt
hamnat hos SF. TCO-s släppte då sin hjärtefråga, följsamhetsklausulen. Ochvar den
verkligen så viktig? 1988 – när det är tid
för nästa avtalsrunda- är valår och då har
de fackliga organisationerna alla trumf på
hand.
KTK vågade inte gå i konflikt ensam
och fick i stället ta itu med vad som hela
tiden varit det stora problemet och som
gjort kartellen så konfliktbenägen, nämligen fördelningen av pengarna mellan kommunaltjänstemännen, sjukskö-
terskoma och facklärarna (i huvudsak förskollärarna). Man lyckades ro hem ett avtal till slut, men till priset av stor oenighet
inom kartellen.
Lärdomar och framtiden
Nästa avtalsrörelse kommer att starta
1988 om inte prisklausulen redan faller ut i
år och organisationerna fordrar omförhandlingar. Hur det nu blir finns det redan
tillräckligt med ”dynamit” inför kommande avtalsrörelser.
Det är endast artificiella medel som räddat inflationsmålet Jordbruksuppgörelsen sköt prishöjningarna på livsmedel till
juli 1987 för en kostnad på en miljard.
skattehöjningarna på sprit, vin, öl och to- 34
bak fick anstå till årsskiftet. Men slutresultat~t blir detsamma som vid tidigare överhängsresonemang, bekymren kvarstår och
kommande uppgörelser blir än svårare att
nå. Regeringens inflationsresonemang har
– paradoxalt nog- förstärkt inställningen
att inflation ska kompenseras i avtalsrörelserna, fastän inflationen inte på något sätt
ökat utrymmet för reallöneökningar.
Under de senaste månaderna har det
kommit alarmerande uppgifter om löneglidningen inom byggbranschen i Norrland och även i södra Sverige. En av orsakerna är felaktiga löneprofiler precis som
inom den offentliga sektorn. Byggfacket
har exempelvis hållit styvt på att alla ska
tjäna lika mycket, eller iallafall nästan lika
mycket.
Löneglidning skapar kompensationskrav främst från den offentliga sektorn.
Kompensationen ska i bästa fall betalas
lika till alla, i sämsta fall med en klar låglöneprofil. Nivåökningen inom det offentliga påverkar sedan den privata sidans
lönenivå osv.
Inflation över ”inflationsmålen” och
löneglidning inom vissa branscher utgör
ett dåligt utgångsläge inför val- och avtalsåret 1988. Politikernas dubbla roller som
arbetsgivare och valda ombud för medborgama skapar en ”utpressningssituation” som de fackliga organisationerna
kan utnyttja särskilt när val är förstående.
Politiska mål, bl a arbetsfred inför ett val,
väger tyngre än näringslivets ochsamhällsekonomins möjligheter att bära för stora
lönelyft.
Finns det då ingen väg som åter kan skilja politik och avtalsrörelser åt?
Det har trots allt funnits en rad hoppfulla tecken i årets avtalsrörelse. Stockholms kommuns lönepolitik har marknadsanpassats och i mycket frikopplats
från kommunförbundets avtal. Och visst
innebär årets avtal på den kommunala
sidan större utrymme för lokala förhandlingar och individuell lönesättning. Låglönesatsningar har också övergetts på den
offentliga sektorn. För första gången på
länge kan inte LO-förbunden tillgodogöra
sig tjänstemannaorganisationernas löneutrymmen. Arbetsgivarna inom kommunoch landstingsförbunden har t o m i årets
avtalsrunda haft en egen lönepolitik och
gjort egna prioriteringar och inte endast
lyssnat pådefackliga organisationerna. En
sådan ändrad politik från kommuner och
landsting skapar utrymme för en mer decentraliserad lönerörelse och det har en
storfördel: Denär svårareattstyracentralt
av regeringen och blirdärför mer anpassad
till praktikens krav och mindre en bricka i
ett partipolitiskt spel.
Men kommer man att kunna fortsätta
på den nu beskrivna vägen? Kommer inte
motkrafterna inom offentlig sektor och
fackliga centralorganisationer att ta till offensiven? Kommer inte kraven på kompensation och en ”rättvis”fördelningspolitik att bli mer påträngande? Kommer inte
de orealistiska inflationstal som tillåtits
styra 1986 och 1987 års avtal att framstå i
hela sin orealistiska glans 1988? Blir inte i
det läget slutsatsenatten centrallönerörelse ska ge ersättning för två års felslagna
förväntningar och är inte chanserna stora
att de fackliga organisationerna får gehör
för sina krav under ett valår?
Den stora frågan är: kommer sammanblandningen mellan politik och avtalsrö-
relse att bestå eller kommer man att återgå
till den äldre ordningen med boskillnad
mellan politik och avtalsmarknad?