Erik Braunerhielm; Sverige och Europa

ERIK BRAUNERHIELM:
Sverige och Europa
N
är den svenska regeringen i början av 1970-talet förhandlade om
ett avtal med EG, ställdes målen
ganska högt. Sverige eftersträvade ett nä-
ra, omfattande och varaktigt samarbete
med den Europeiska Gemenskapen, hette det. I princip skulle vi kunna ansluta oss
till alla delar av det samarbete, som omtalades i Romfördraget
Det avtal, som vi sedan fick 1972, blev
något mera begränsat. Det gav oss frihet
från tullar och importrestriktioner för industrivaror, men inte mycket mera.
Sedan 1984 har emellertid vårt förhållande till EG kommit in i ett nytt skede.
Sverige och övriga EFTA-länder för diskussioner med Gemenskapen om ett utvidgat samarbete, som kanske kan ge oss
de omfattande förbindelser, som vi ursprungligen hoppades på.
Bakgrunden är att EG-länderna själva
konstaterat att de aldrig nått fram till den
enhetliga och gemensamma marknad
utan inre gränser, som Romfördraget
drömde om. Därför har man nu beslutat
att ta krafttag för att fullborda denna gemensamma marknad. Den utgör en absolut nödvändig grundval förEG-ländernas
strävan att bygga upp ett mera dynamiskt
Europa – ekonomiskt, socialt och kulturellt. En europeisk gemenskap som förmår uppträda som konkurrenskraftig
medtävlande till bl a USA och Japan på
världsmarknaden.
Naturligtvis är det en fördel även för
EFTA-länderna att det i deras omedelbaErik Braunerhielm är expert på
EG-frågor och har varit direktör i
Industriförbundet.
ra närhet växer fram en stor enhetlig
marknad, till vilken de har tullfritt tillträ-
de. Men det kan också medföra allvarliga
nackdelar. Att alla interna gräns-kontroller inom EG slopas kan framtvinga en
skärpning av kontrollen vid gränserna till
länderna utanför. Utformningen av föreskrifter för produktion och handel inom
Gemenskapen kan – avsiktligt eller oavsiktligt – leda till diskriminering av utomstående. I varje fall kommer företagen
utanför EG aldrig att få samma konkurrensförutsättningar på den gemensamma
marknaden som företagen inom EG.
Visserligen kan åtminstone de större
svenska företagen komma runt detta genom att förlägga sin produktion till EG.
Men det vi ville var väl att producera i och
sälja från svensk botten – eller hur?
Ökat sammarbete EFTA-EG
För att undvika dessa nackdelar har tanken uppkommit att EFTA-länderna skall
avveckla samma handelshinder som EG
parallellt och i takt med att EG gör det.
Det innebär bl a att man försöker avveckla gränskontrollerna, harmoniserar myndighetsföreskrifter om utformningen av
olika produkter och ändrar lagstiftningen
i de delar den hämmar företagssamarbete
och investeringar över gränserna. Härigenom skulle en ny enhetlig stormarknad
skapas, som skulle omfatta hela Västeuropa och i vilken EG ingick som en partner.
Detta är bakgrunden till den s k Luxemburgdeklarationen i april 1984 om
vidgat samarbete mellan EG och EFTA.
Deklarationen förutser också ett .ökat
samarbete på vissa andra områden av gemensamt europeiskt intresse.
Upprättandet av en västeuropeisk
stormarknad betyder naturligtvis inte att
EFfA-länderna skulle komma med i
EGs gemensamma marknad. Bara det
förhållandet att EFfA-länderna inte är
med i EGs tullunion, utan behåller sina
egna tulltaxor, innebär att en viss ursprungskontroll vid gränserna alltid måste finnas kvar. Men vi skulle i varje fall
komrna så nära ett hinderslöst tillstånd,
som icke-medlemmar någonsin kan komma till EG.
EFTA-länderna är EGs största
handelspartner.
En svår uppgift
Vilka är då utsikterna till att denna ”kam··
panj” lyckas? Det borde väl inte vara så
svårt att avveckla samma handelshinder
som EG-länderna är beredda att ta bort?
I synnerhet som vi alltid sagt att vi skulle
kunna delta i allt det samarbete som
Romfördraget förutser?
Dessvärre är nog uppgiften så som den
nu konstruerats, mycket svårare än de
flesta av oss anar.
Bland teknokraterna i EG-kommissionen är inställningen till ett bredare samarbete med EFfA ganska positiv. Främst
bland tillskyndarna står den visionära och
karismatiska ordföranden i kommissionen, Jacques Delors – Mitterrands förre
finansminister.
Men de krassa materialister, som politiker och affärsmän i de enskilda EG-länderna ofta är och måste vara, kan anlägga
ett annat perspektiv. De frågar sig om de
små EFfA-länderna verkligen har tillräckligt att erbjuda i utbyte mot att de får
403
tillgång till den stora EG-marknaden.
Samarbetet måste leda till lika stora fördelar för båda parter. Sådana invändningar har hittills kommit bl a från Frankrike
och Italien. Till dem har sällat sig de nya
medlemrnarna Spanien och Portugal. De
hävdar att de fått betala dyrt för de förmå-
ner som medlemskapet för med sig. Då
ser de inte gärna att samma förmåner ges
bort gratis till EFfA-länderna. De ämbetsmän och byråkrater i de olika EGländerna som på nationell nivå skall tilllämpa EGs beslut om samarbete med EFTA-länderna är inte heller alltid överdrivet intresserade av att implementera detta
samarbete.
En komplikation är att det ibland kan
vara tveksamt om EG enligt internationella rättsregler kan ge förmåner till EFTA utan att utsträcka dem till andra utomstående länder.
EFTA-länderna måste visa att de inte
är ute efter att bara plocka russinen ur
EGs kaka utan att de är beredda att ge nå-
got i gengäld. EFTA-länderna som grupp
är dock EGs största handelspartner och
ett närmare ekonomiskt samarbete med
dem är i hög grad i EGs intresse.
EG måste övertygas om att EFTA-länderna utgör en resurs att räkna med när
det gäller att bygga upp ett ekonomiskt
starkare och mera dynamiskt Europa.
EGs tilltro till EFTA-ländernas vilja att
lojalt samarbeta för att uppnå ett gemensamt europeiskt mål är av avgörande betydelse. EG-länderna är själva fast beslutna att genomföra den integration, som
Romfördraget förespråkar. De kan inte
riskera att samarbetet med EFfA försenar eller försvårar den egna integrationsprocessen. EFTA förhandlar inte med de
enskilda EG-medlemmarna utan hela ti- 404
den med EG som enhet. Innan EG kan
avge ett förhandlingsbud måste därför de
tolv medlemsländerna ha enat sig om vilken lösning de vill ha. När så har skett är
det ofta svårt att ändra på beslutet. EGs
förhandlingsramar blir ganska trånga.
Svårigheten är alltså att EFTA-länderna inte kan delta i EGs interna beslut.
Nackdelarna av detta kan dock minskas
betydligt om EFTA-länderna på ett så
tidigt stadium som möjligt av det utredningsarbete, som föregår EGs beslut, får
tillfälle att framföra synpunkter och önskemål. EG behöver i och för sig inte ta
hänsyn till dessa önskemål. Men om EGländerna vill få med sig EFTA på en europeisk målsättning är det sannolikt att de
undviker att i onödan välja lösningar som
EFTA inte kan ansluta sig till.
Glädjande nog har EG-kommissionen
i växande utsträckning börjat inhämta
EFTA-ländernas synpunkter om olika
förslag som är under utredning. Då är det
viktigt att EFTA-ländernas myndigheter
inte bara protesterar och hänvisar till de
system man själva tillämpar, utan i positiv
anda medverkar till att finna en för alla
parter acceptabel lösning. Även om detta
innebär egna eftergifter och kompromisser.
Informellt samarbete
För att undvika alltför långtgående bindningar av den egna handlingsfriheten och
trögheten i den egna beslutsprocessen
strävar EG-sidan efter ett så informellt
samarbete som möjligt. I många kommunikeer från EFTNEG-möten återfinns
orden ”pragmatiskt och flexibelt samarbete”. Man vill om möjligt undvika formella avtal. Idealet vore att EFTA-länderna autonomt frivilligt anslöt eller anpassade sig till EGs åtgärder.
Vilka former samarbetet i olika frågor
kommer att få är det ännu för tidigt att avgöra. I de två fall, som klarats av hittills,
har i det ena – samarbetet om standardiseringen- en informell uppgörelse träffats om parallella åtgärder, i det andra –
det europeiska tulldokumentet – ett formellt avtal undertecknats mellan EGkommissionen och EFTA-ländernas regeringar.
Idealet vore att EFTA-länderna autonomt frivilligt anslöt eller anpassade sig till E Gs åtgärder.
Ett aktivt och enigt EFTA
Av det hittills sagda kan emellertid två
slutsatser dras: EFTA-länderna måste så
långt som möjligt hålla ihop iförhandlingarna och de måste uppträda aktivt och initiativrikt.
Målet för förhandlingarna är ju att skapa en enhetlig västeuropeisk stormarknad. Det kan inte ske om EGs avtal med
de enskilda EFTA-länderna blir fundamentalt olika. EG skulle dessutom få
svårt att administrera en rad olika samarbetsregimer. Individuella säravtal är i
princip tänkbara i frågor som endast angår ett eller ett par EFTA-länder. Om exempelvis Sverige försökte gå sin egen väg
i förhandlingarna skulle vår förhandlingsposition försvagas, eftersom vi ensamma
har mindre att erbjuda än alla EFTA-länder tillsammans.
En fråga som oroat de makthavande är
·———-~—————————————————–·~—-
om EFTA som organisation är tillräckligt
stark att hålla samman medlemsländerna
iförhandlingskontakten med EG. EFTAländernas intressen är sinsemellan ofta
mycket olika. En fråga, i vilken Sverige
har lätt att komma överens med EG, kan
bereda oerhörda svårigheter för andra
medlemsländer, exempelvis Schweiz eller
Österrike. Tendenser till ”Alleingang” har
förekommit. EFTA bör alltså så långt som
möjligt agera som sammanhållen grupp. I
det hänseendet har Sverige, som det största landet, en viktig mission att fylla.
EFTA-länderna måste agera och inte bara reagera.
För att hävda sina intressen måste
EFTA vidare uppträda mera aktivt och
offensivt. Det har varit en betydande
svaghet att EFTA hittills har nöjt sig med
att avvakta EGs initiativ och reagera på
dem. Vill EFTA-länderna vinna inflytande och påverka utvecklingen i Europa
måste de agera och inte bara reagera. De
måste kunna ta egna initiativ. De måste
skapa sig en egen vision av vad den västeuropeiska marknaden borde vara, självmant genomföra de reformer som behövs
inom den egna kretsen och i förhållandet
till EG och underställa EG egna förslag.
Även härvidlag borde Sverige kunna spela en ledande roll.
Moget för EG?
Då kommer vi till den svenska hemmafronten. Är vi mogna för det vidgade samarbetet med EG?
405
Som redan nämnts har alla svenska regeringar eftersträvat ett nära och omfattande samarbete med Gemenskapen.
Man kan gott säga, att den nuvarande regeringen med kraft och beslutsamhet
ställt sig bakom de mål som ställts upp i
Luxemburgdeklarationen.
Men när man kommer ner till de enskilda sakfrågorna finner man att de kan
vara både tekniskt och politiskt mycket
komplicerade. Varje fråga kräver en
mängd olika detaljavgöranden. Och då visar det sig ofta att det finns ett avsevärt
motstånd mot förändringar inte bara
bland de närmast ansvariga myndigheterna utan också bland företagen, facket och
konsumenterna. Vi har levt länge med de
regelsystem vi konstruerat, vi är stolta
över den samhälleligt höga standard vi
byggt upp, vi är helt enkelt övertygade om
att vi är bäst. Varför ändra på detta bara
för att underlätta samverkan med andra
länder?
Sverige är säkerligen inte värst. Många
andra länder är precis lika övertygade att
just deras lösningar är bäst. Och det gör ju
inte precis ett europeiskt samarbete lättare. I själva verket är nog Sverige mera villigt att söka gemensamma lösningar än
flera andra länder.
Men vi måste vara öppna för att europeiska krusbär kan vara lika bra som
svenska, ja, kanske rentav bättre. Det är
inte fråga om att lägga sig platt för EG,
som det har påståtts. Vi har hela tiden full
frihet att förhandla om och avvisa EGs
förslag. Men vi måste också göra klart för
oss, att om vi avviker alltför ofta blir det
ingen västeuropeisk stormarknad. Och att
EG-länderna kan tröttna på att förhandla
med Sverige. De låter oss hellre stanna
utanför, med de konsekvenser detta får.
406
Europa och Sverige
Jag tror att ett svårt misstag, som vi i Sverige gör, är att betrakta samarbetet med
EG som en utpräglat ekonomisk fråga.
Inom EG kan man lätt få det intrycket att
Sveriges strävan i samarbetet är att berika
sig självt med så små uppoffringar som
möjligt. På det viset vinner vi inga vänner i
Europa.
För EG-länderna är fullbordandet av
den gemensamma marknaden inte bara
en fråga om friare förhållanden för handel
och samfärdsel. Det är något mycket större. Den gemensamma marknaden är den
nödvändiga grundvalen och förutsättningen för att skapa ett starkare och mera
dynamiskt Europa – ekonomiskt, politiskt, socialt och kulturellt. Ett Europa,
som förmår lösa sina stora problem: sysselsättningen, särskilt för de unga, utbildningen, forskningen, tillämpningen av den
nya teknologien, miljön, inklusive arbetsmiljön, energiförsörjningen, jordbrukspolitiken etc. Ett Europa som kan skapa
ett samhälle med bättre villkor för mänsklig samlevnad.
Om vi i Sverige betraktar samarbetet
med EG som en renodlat kommersiell angelägenhet, riskerar vi att isolera oss från
den europeiska utvecklingen i övrigt.
Framför allt stänger vi oss ute från möjligheterna att påverka denna utveckling.
Sverige har dock mycket att erbjuda i
form av erfarenheter och konkreta lösningar. Vi skulle kunna få ett reellt inflytande i Europa om vi uppträdde aktivt
och initiativrikt.
Alla de nyss nämnda problemområdena står nämnda i Luxemburgdeklarationen som möjliga områden för samverkan.
Men det sker mestadels i ganska vaga termer. EG förefaller tveksamt om EFTAländernas vilja att delta i Europas utveckling.
Vi har emellertid fått erbjudande om
ett omfattande samarbete i former som
bevarar vår fulla suveränitet och handlingsfrihet. Men om vi helhjärtat går in för
detta samarbete innebär det ändå, att vi
Samarbetet med EG är inte en utpräglat ekonomiskfråga.
aldrig mera bör lösa viktiga problem i
Sverige utan att ta hänsyn till konsekvenserna för Europa i övrigt och utan att i fö-
rekommande fall resonera igenom saken
med våra partners i Europa.
Det är något ganska nytt och ovant för
oss i Sverige. Det kräver en total attitydförändring hos oss alla.
När Luxemburgdeklarationen offentliggjordes 1984 fick vi det intrycket, att vi
stod inför en mycket stor och brådskande
uppgift. Nu vet vi att det nya samarbetet
kommer att utvecklas ganska långsamt
under en längre tid. Vi har tid på oss.Men
den tiden bör utnyttjas till att vi grundligt
funderar igenom och diskuterar vilken
roll vi vill att Sverige skall spela i Europa.