Odd Eiken; Kunskap till låns

ODDEIKEN:
Kunskap till låns?
Den socialdemokratiska skolpolitiken har strävat efter så
mycket att man misslyckats med
det viktigaste – att förmedla
kunskaper. Skolan har förlorat
sin själ då den blivit ett politiskt
laboratorium.
Varje dröm om det ideologiskt
rationella, centraliserade och
planerade samhället leder obönhörligen till ett bryskt uppvaknande till ett system med byrå-
krati, orimliga prioriteringar och
förlorade värden. Skolboken
som inte finns är bara ännu ett
monument över detta.
Civilekonom Odd Eiken är moderat skolpolitiker i Stockholm.
D
et finns en historia som brukar
cirkulera bland landets lärare på
suddiga fotokopior. Historien berättar om fyra exempel ur skolornas lärobok i matematik, under fyra decennier
och fyra pedagogiska eror:
Ar 1950
En bonde säljer en säck potatis för 20 kr.
Framställningskostnaderna är 415 av priset. Hur stor blir vinsten?
Ar 1960
En bonde säljer en säck potatis för 20 kr.
Framställningskostnaderna är 16 kr. Var
snäll och räkna ut vinsten.
Ar 1970
En bonde säljer en mängd potatis (A) för
en mängd pengar(B). B är mängden av
alla delar B för vilka gäller:B är en krona.
I streckmängdsform måste du för mängden B göra tjugo små streck (ll l l l l l l l Ill
l l l l l l l !), ett för varje krona. Mängden av
framställningskostnaderna (C) är sexton
små streck. Rita bilden av mängden C
som en delmängd av mängden B och ange
resultatmängden (D) som ger svaret på
frågan: Vilken storlek har vinstmängden?
Ar 1980
En bonde säljer en säck potatis för 20 kr.
Framställningskostnaderna är 415 därav,
vilket är 16 kr. Vinsten uppgår till 1/5,
lika med 4 kr. Stryk under ordet ”potatis”
och diskutera med Din kamrat.
Jag gick i skolan år 1970, och tillbringade
tre års matematikundervisning åt ett pedagogiskt experiment som gick ut på att
dela in fiskar och äpplen i femmängder.
Jag kan intyga att i vart fall beskrivningen
av 1970 innehåller flera korn av sanning.
Beskrivningen av 80-talet är kanske inte fullt så träffande. Åtminstone är det
tveksamt om det stämmer år 1987, och
det av två skäl.
För det första har högervågen börjat
sätta sina spår i skolorna. Förr hette det
att den gamla stammen lärare skulle behöva dö ut, för att den nya skolan skulle
bli verklighet. Men den nya lärargenerationen har gått i 1970-talets kravlösa skola. Deras egna erfarenheter har gjort dem
till hårda motståndare till kravlöshet. På
många håll är nog kunskapskraven högre
än för 15 år sedan. I huvudsak beror det
inte på att regeringen eller skolöverstyrelsen ändrat övertygelse, utan snarare på att
lärare, föräldrar och elever dragit slutsatser av dyrköpta erfarenheter.
Böckernas uttåg ur skolan
Det andra skälet till att historien om läroböckerna kanske inte gäller år 1987 är att
det är långt ifrån givet att det ens finns
några läroböcker längre.
Under de stora ”skolreformernas” och
de pedagogiska experimentens tid blev
kunskaper och kunskapsskola skällsord.
Följaktligen nedprioriterades läroböckerna- själva symbolen för kunskapsskolan.
På många områden fick stenciler och andra medier ersätta läroböcker. Vi som varit
med om det, minns studietekniken man
lärde sig. En snabb koll i stencilen vilka
frågor som skall besvaras, en ursinnigjakt
i böckerna efter svaren, och därefter kunde återstoden av lektionen för självstudier
ägnas åt lättsam konversation.
Numer är skolböcker sällan läroböcker. Det är antigen arbetsböcker, det som
lärarkåren uppgivet kallar fylleriböcker,
med lika mycket streckade rader som text.
429
Eller så har böckerna blivit referensmaterial som lånas ut och samlas in. Ofta nog
samlas de in redan efter lektionen, inför
risken att de eljest stjäls hem. Ordningen
är närmast symbolisk för nedmontering:
källan till kunskap är bara till låns. Och efter lektionens slut samlas kunskapen in,
inför risken att kunskapen annars behålls.
Följden har blivit en ond cirkel. Kommunernas minskade inköp har medfört
att läroböckernas upplagor har sjunkit,
och produktionskostnaderna dramatiskt
har stigit. Under 1980-talet har priserna
på läroböcker stigit med 135 procent. Lä-
romedelskontot har exempelvis i Stockholrn under samma period bara stigit med
30 procent.
En enkät från Stockholrns skolor visar
hur långt det har gått. Xeroxkopior får ersätta skolböckerna. Kopieringskostnaderna uppgår till mer än en tiondel av lä-
romedelskontot. Eftersom det är så få
böcker, stiger kostnaderna för stenciler
snabbt, vilket minskar utrymmet för att
köpa böcker. Moment 22 upphör inte att
fascinera den som söker förstå kommunalpolitiken.
I enkäten berättar en skola att inga
böcker får behållas under lågstadiet och
mellanstadiet. En annan skola rapporterar att i svenska används överhuvudtaget
ingen lärobok, ”man får ju inte så stort utbyte av ett läromedel som många invandrarbarn ändå inte förstår”. Flera skolor
har slopat Psalmboken, eftersom så få
förstår språket. (Därmed har vi kanske
sett den sista generationen ”Trygga rä-
kor”.) Och en skola har ersatt engelskböcker med en dramapedagog. Så kan
uppräkningen fortsätta. Det finns variationer mellan skolor och kommuner, men
tendensen är densamma. Den egna ägan- 430
des skolboken håller på att bli hopplöst
omodern.
För oss som är lekmän i skolpolitikens
högre höjder är allt detta svårt att begripa.
Från djupet av vår okunnighet tänker vi
ungefär så här: Om man vore exempelvis
missionär, och fick uppdraget att anordna
en skola, så vore tre saker nödvändiga. Ett
hus att vara i, en bok med kunskaper och
en lärare att lära ut dem. Mycket annat
skulle naturligtvis göra uppgiften lättare
och undervisningen bättre, men ovillkorligen nödvändiga är bara dessa tre; en
bok, ett hus en lärare.
Ett politiskt laboratorium
1987 års svenska skola är den dyraste
skolan i världen. Vi satsar 7 procent av
BNP på skolan, mot 4-5 procent i länder
som Schweiz, USA och Canada. Likväl
kommer de ständiga larmrapporterna om
att husen förfaller, lektionerna inte alltid
har lärare, och att böcker inte ryms i budgeten. Om världens dyraste skola inte har
pengar till det viktigaste, vart går anslagen
då?
De avskaffade skolböckerna är i sig en
allvarlig fråga. Men det kan också illustrera två fenomen av mer allmän betydelse.
Ett som hänger samman med de politiska
ambitionerna på skolans område, och politikens sätt att fungera och ett som rör
den svenska modellens kris.
Det första fenomenet handlar om skolan som politiskt laboratorium.
Vid 1975 års socialdemokratiska partikongress konstaterade Lena Hjelm-Wallen att:
”dagens skola i hög utsträckning präglas av
ett klassiskt kunskapsförmedlande, som
ärvts från skolsystem till skolsystem och
som utformats ifrån värderingar från ett annat samhällssystem än vårt.”
Citatet är typiskt för sin tid och sitt ursprung. Skolan har alltid varit en symbolfråga för socialdemokratin. Här har symbolerna för det samhälle man ville avskaffa varit tydliga, och det var med skolan ”den nya människan för det nya samhället” skulle skapas. ”Skolan skall vara
den spjutspets som formar den socialistiska människan”, sade Ingvar Carlsson vid
den tid då ambitionerna var som yvigast.
Visst går det att förstå att skolans kulturrevolution fick sådant symbolvärde för
en socialdemokrat med flammande visioner. Men samtidigt är det lätt att konstatera skadorna.
Mer än andra områden har skolan fått
vara ett politiskt laboratorium. Som glada
teknologer med examensarbete har socialdemokratiska visionärer gett sig i kast
med att konstruera apparaten skolan,
lyckligt ohämmade av vad som varit och
funnits. Och i än högre grad än andra områden är den inställningen farlig när det
handlar om skolan.
Skolan har en själ
Den gamla konservativa käpphästen om
att förändra för att bevara, och att förändra med ödmjukhet och respekt för tidigare generationers kunskaper även om man
inte tycker sig se dess värde, är speciellt
klok när det gäller skolan. Ty skolan tillhör den kategori politiska frågor som har
en själ. Där den självsäkra rationalismen
inte räcker, utan det finns en sanning som
rationella modellbyggen inte kan förklara
och förstå, men väl förstöra.
Skolan är länken mellan generationerna. Värdet av att kunna läsa, förstå och
känna till det som föräldrarna och farföräldrarna läste och kände är svårt att mäta,
men farligt att förringa. Värdet av ”Dikt
och tanke”, ”Bergvalls ordlista”, kartboken, Psalmboken och alla de andra böckerna, som med sina teckningar och understrykningar används och nyttjas under
ett långt liv, handlar om något djupare och
viktigare än bara nostalgi.
Och kanske är det just detta som är
skolans djupaste men mest svårfångade
sjukdomssymptom. Den har blivit själlös.
skolboken är en illustration av just detta, genom det faktum att de försvinner
och prutas bort. Men kanske också genom hur – de ännu kvarvarande – är.
Många är lärarna som kan berätta hur de
smug~t folkskolans läsebok, Lagerlöfs
geografibok eller Grimbergs historia i
händerna på läströtta elever. Visst finns
det fel och skrönor, och språket är kanske
inte det lättaste. Men de kittlar fantasin,
och väcker läshungern.
Den sociala ingenjörskonsten slog igenom även i skolan, och den har kanske
gjort särskilt stor skada där. Färgen och
själen fick ge vika för förment och ideologiskt fårgad rationalitet. Undervisning
ersattes med det mer värdeneutrala utbildning, och kunskap med orientering.
Som om den enda nödvändiga kunskapen
om naturvetenskapen och samhällsvetenskapen är att ha en viss orientering.
I boken ”Socialismens idehistoria” beskriver Ronny Alnbjörnsson ideologin:
”Jämlikheten blir då ett planeringsinstrument Lika enheter – lika moduler – är lättare att placera än olika, jämlika människor
lättare att anpassa till en i förväg fastställd,
431
ratiOnell plan. Det blir viktigare att avvisa
det avvikande. Det passar inte in. Och det
som inte passar in innebär ett dödligt hot
för den rationella helheten. Ty det kan få
denna att framstå som irrationell.”
Citatet skulle kunna stå som förord i historieskrivningen över socialdemokratisk
skolpolitik
Den svenska modellens kris
Det andra fenomenet den förlorade skolboken kan illustrera handlar om den
svenska modellens kris. Låt oss kalla det
fenomenet att sträva efter så mycket att
man misslyckas med det viktigaste. Det är
vad som hänt när världens dyraste skolvä-
sende har svårt att få pengarna att räcka
till hus, lärare och böcker.
Det går att hitta många orsaker till skolans kostnadsexplosion. Fler går i skolan,
och de går i skolan under en längre tid än
förr. Skolan har fått nya uppgifter och nya
ansvarsområden. Kostnaderna för exempelvis specialundervisning och hemspråksundervisning har ökat dramatiskt.
Att låta barnen behålla sina skolböcker
handlar i Stockholms kommun om en
merkostnad på i storleksordningen 10
miljoner. Det är en stor summa pengar,
och inget parti med ekonomiskt ansvar
har tyckt sig kunna förorda detta. Men
samtidigt satsas nästan lika mycket på fritidspersonal i skolan. 8 000 elever undervisas i 60 olika hemspråk. 50 miljoner satsas på kommunal musikundervisning
utanför skoltid.
Inget ont om fritidsaktiviteter, musikundervisning och hemspråk. Men antag
att en folkörnröstning hade anordnats
bland föräldrar, där de fick svara på vilket
ansvar de tyckte var först och viktigast för
432
skolan. Då skulle nog rejäla böcker med
kunskaper komma högt. I motsats till politiker och experter har okunniga föräldrar ännu inte blivit så förblindade av trä-
den att de inte ser skogen.
Motsvarigheterna på andra områden
är många. När staten söker privata sponsorer till ett WASA-museum, uppstår frå-
gan; om inte statens kulturmedel räcker
till att bevara vår kanske viktigaste kulturskatt, vad används det till? Från postverket kommer signalerna om att post är en
omöjlig affärside. Bostadsförmedlingen
låter meddela att de omöjligen kan ägna
sig åt att förmedla bostäder till dem som
vill byta sin bostad med en annan.
Den offentliga sektorn genomgår i dag
en förtroendekris som inte beror på att
någon ifrågasätter existensberättigande
eller betydelsen av dess uppgifter. Tvärtom beror den på att så många offentliga
institutioner misslyckats med det som
rimligen är dess första, viktigaste och
mest grundläggande uppgift.
Professor Parkinsson kan nog ge viktiga förklaringar till vad det beror på. Men
politiker är inte utan skuld. Speciellt inte
politiker från de partier som ständigt
krävt nya och vidgade uppgifter för offentliga sektorn.
Luttrade statsråd och finanskommunalråd brukar påpeka hur mycket lättare
det är att säga ja än nej till kravmaskiner
och äskanden. Det är säkert sant. Men en
än svårare och mer sällsynt konst är att sä-
ga att ett är viktigare än något annat.
Resultatet har blivit ett ”double-speak”, där lagarna, målformuleringarna och
propositionerna formulerar en uppsjö av
stolta mål och ambitioner. Någonting
kommer att bli lidande, men vem vill ta på
sig omaket att peka ut vad, när ödet och
Fru Fortuna kan göra det. Och när massmedia då och då riktar strålkastarljuset på
det som hamnat i kläm, är det bara att bedyra sin okunskap och oskuld, föreslå
omedelbara förstärkningsresurser. Det
må vara höftledsköer, bostadsbrist eller
förlorade skolböcker. För en kort stund
hamnar de i rampljuset, får en speciell tilldelning varefter uppmärksamheten åter
riktas på annat håll. Men problemet kommer att dyka upp igen, någon annanstans.
Ty lapptäck~t av omöjliga politiska ambitioner och kortsynta regleringar och insatser fungerar inte.
Bevisen för detta är många på skolans
område. I en forskningsrapport från Gö-
teborg konstateras att bara var tredje elev
kände sig helt trygg när det gäller att läsa,
skriva och räkna i grupp. Strömmen av
efterkloka och självkritiska betraktelser
från radikala skoldebattörer har varit
strid. I en artikel skriver en socialdemokratisk kommunalpolitiker att han kan
inte minnas att det var svällande förvaltningar, förfallna lokaler och indragna
böcker de krävde på 1970-talets uppfriskande debatter i SSU.
Och säkert är han ärlig. Det var nog
heller inte höftledsköer och byråkrati de
drömde om när de planerade sjukvårdens
socialisering och centralisering. Och inte
var det fifflets och kontakternas marknad
som var målet, när planekonomin skulle
införas på bostadsmarknaden. Men
obönhörligen leder varje dröm om det
ideologiskt rationella, centraliserade och
planerade samhället till ett bryskt
uppvaknande till ett system med byråkrati, orimliga prioriteringar och förlorade
värden. skolboken som inte finns är bara
ännu ett monument över detta.