John-Henri Holmberg; Rätten att göra uppror

JOHN-HENRI HOLMBERG:
Rätten att göra uppror
Det är fel att betrakta 60-talsrevolten som bara en plötslig
”vänstervåg” i snävt politisk bemärkelse. Den handlade snarare om kontrollen över den egna
tillvaron.
Små ideologiskt medvetna
vänstergrupper utnyttjade tiotusentals revolterande unga
som täckmantel för att söka
framstå som större.
60-talets barrikader hade inte
två sidor utan många. Det tragiska var att medan få av sidorna dolde vänsterradikaler, fanns
ett enat höger-vänsteretablissemang alltid på varje
motståndarsida.
l SvTs serie ”På andra sidan
barrikaden” har tidigare medverkat Anders Björck i 2187 och Peter Kockum i 4-5187.
John-Henri Holmberg är redaktör.
Heavenly Breakfast, kallar Chip
det; så heter hans lyriska och utämnande minnesbok från revoltåren, upprorsåren. Men revolt mot vad,
uppror till vilket syfte? Någonstans här
finns en barriär, en klyfta som är omöjlig
att överbrygga i de flesta samtal. Felet är
att allt tvingas in i fack och att facken sedan placeras i lådor som ges missvisande
etiketter: jag skriver den här texten för
Svensk Tidskrift; alltså är läsekretsen
borgerlig; alltså kommer de flesta att associera på ett förutsebart sätt. 60-talets
ungdomsrevolt förvandlas då till etiketter
och fack. ”Vänsterinriktning, anarkism,
moralupplösning, stillöshet.” Men betyder den listan någonting?
Jag träffade inte Chip under sextiotalet
utan först ett par år in på sjuttiotalet. Han
är en bra utgångspunkt; den som kan förstå honom har kommit en bit närmare
förståelsen för en del av det som var sextiotalets revolt. Chip är svart. Han växte
upp i New Yorks Harlem, men i en välbärgad familj. Han gick i pedagogiskt experimentella privatskolor. Han tror på
enskilt ägande, på marknadsekonomi, på
personlig frihet. Men han förkastar auktoriteter, regimer, andras myndighet över
individen. Han är bisexuell; tidigare var
han gift och har en son, nu lever han i ett
fast homosexuellt förhållande. Han accepterar att många av hans vänner begagnar marijuana, haschish och psykedelika;
själv utnyttjar han inga droger. Han har
lyckats med det sällsynta att skriva romaner som både nått miljonupplagor och
som hyllats som mästerverk av ledande
akademiska kritiker och litterära tidskrifter. I London, där jag kände honom, bodde han i en stor, kal lägenhet i Chelsea,
fylld av manuskript och böcker, han arbetade febrilt på en roman som redan tagit
fyra år och som skulle ta ytterligare tre.
”Revolt? Naturligtvis”, sade han. ”En revolt för individen, mot allt det som ville
tvinga in oss i färdigstöpta formar. På det
sättet mera en frigörelse än en revolt. En
frigörelse därför att vi alla är olika och
därför att vi har rätt att vara olika.”
Den rätten är svår att acceptera. Alltför
ofta vill vi få vårt eget sätt att vara bekräftat genom andra. Om bara andra klär sig,
tänker och beter sig likadant som jag måste det ju betyda att jag gör rätt. Avviker de
är de ett hot. För då kan det tänkas att jag
valt fel.
En känslomässig revolt
Av parollerna från 60-talet finns det en
jag minns mer än några andra: ”Det är rätt
att göra uppror”. Kanske inte oväntat var
det också främst den som väckte protester från det etablerade samhället, det borgerliga såväl som det socialistiska.
Protesterna är inte svåra att förstå. Det
vore orimligt att förneka att det ligger i
den mänskliga naturen att vilja slå vakt
om det egna – vad det nu än råkar vara.
De som förtjänat en förmögenhet vill behålla den; de som tillskansat stg makt över
andra försöker bevara sin makt.
Tesen att det skulle vara rätt att göra
uppror slår mot den reflexen. Följaktligen
tillhör upprorstanken de unga eller de
som lyckats nå varken trygghet eller makt;
de som inte anser sig ha något att slå vakt
om eller söka bevara. Men kanske går
motsättningen till och med längre än så.
Tanken på upproret är inte bara materiell
utan också psykologisk. Den känns hotfull också för dem som varken bebor miljonärsvillor eller kanslihus men som trots
439
det räds förändring, och till den gruppen
hör stora delar av varje lands befolkning.
Vi finner trygghet i det invanda, i stelnade
traditioner, levnadsregler och normer.
Utmanas de känner vi oss själva utmanade och hotade; nonchaleras de känner vi
grunderna för vår trygghet vittra. Följaktligen var 60-talets revolt dömd, vilket inte
hindrar att den kan komrna att segra.
Det är nämligen fel att betrakta 60-
talsrevolten som bara en plötslig ”vänstervåg”. Den var mycket mera: en känslomässig och i många avseenden individualistisk revolt mot ett monolitiskt samhälle
med etablerade och stela normer, maktstrukturer och beteenderegler som i
många avseenden omintetgjorde möjligheten till enskilda val och avvikelser. Ur
den aspekten var – och är – samhällskroppen inhuman; att de som fortfarande
inte nått de positioner där den samtidigt
skänker dem trygghet eller makt revolterar mot den bör inte förvåna.
Önskan att förändra
1967 var jag arton år gammal. I Stockholm satt många av mina vänner på Konserthusets trappa klädda i parkas; det var
modsen, måttligt direktimporterade från
England. Andra skulle vara hippies och
väntade på att musicalen Hår skulle gå
upp på Scalateatern. Jag hörde inte till nå-
gon av de grupperna, lika litet som till nå-
gon av de andra: jag förmodar att jag kan
påstå att jag sökte något eget, liksom så
många andra sökte något utanför de stelnade beteendesystemen – vare sig de nu
var traditionella eller just införda i landet.
Det här var den tid då unga människor
läste författare som betraktades med
misstänksamhet eller fasa av föräldrar, lä-
440
rare och andra äldre: Marshall MacLuhan, Timothy Leary, Albert Camus, Ayn
Rand, Che Guevara, Mao Tse-dong. En
sak måste man inse, inte bara slå ifrån sig:
Det var inte i första hand någon önskan
att riva ned, utan en motsatt önskan, den
att förändra. Förändring är liv; stillastående är stagnation. En hädisk tanke i folkhemmets Sverige, men för den skull inte
nödvändigtvis osann.
Med Natalie som ville heta Natasha
följde jag i Paul Simons fotspår genom
Greenwich Village, längs Bleecker Street
och över bron vid Femtionionde gatan;
den som lyssnar till orden kan inte på allvar tala om antiamerikanism eller vänsterinriktning, lika litet som hos Dylan
eller de andra poeterna, från Allen Ginsberg till Gregoro Corso. Förenklingarna
förfalskar.
Men vrångbilderna är begripliga. Så
mycket av det som var betydelsefullt var
intellektuellt eller om man så vill emotionellt. Men eftersom det kändes betydelsefullt måste det också på något sätt visas
fram. Det som gick att visa var utanverk,
effektsökeri: glaspärlor och skinnfransade västar, långt hår och love-ins.
Missvisande vänsterstämpel
60-talets ungdomsrevolt var inte i första
hand något svenskt fenomen. Tvärtom
var det vi upplevde av den i Sverige bara
ett blekt återsken av något som initierats
och som gick betydligt längre i USA och
på den europeiska kontinenten. Med det
är också sagt att revolten var ett sammansatt, komplext fenomen. Det fanns få beröringspunkter mellan de olika strömningar som av dem som stod utanför motkulturen upplevdes som utbytbara. Mellan hippierörelsen och SDS militanta falang i Förenta staterna existerade inte flera likheter än i Sverige mellan KFML(r)
och de hippies också vi kunde uppvisa.
Med det bör man inse att det inte handlade om någon i rimlig mening politisk
rörelse, och att följaktligen också vänsterstämpeln är missvisande. I de amerikanska Vietnamkrigsdemonstrationerna
fanns opponenternafrån alla läger: förvisso vänsterradikaler men också nyliberaler
som ansåg att ett krig fört med tvångsuttagna och för skattebetalares miljarder av
just de skälen var orättmätigt, och
apolitiska pacifister som demonstrerade
mot allt bruk av våld för att lösa konflikter. ”Turn on, tune in, drop out” var knappast någon socialistisk slogan, lika litet
som ”Make love, not war”.
Ungdomsrevolten handlade snarare än
om politik – om man nu oegentligt skall
försöka tala om den som helhet – om
kontroll. Kontrollen över den egna tillvaron, om man så vill individens kontroll
över sitt liv. De sällan uttalade frågor som
drev blomstergenerationen till San Franciseos Haight Ashbury och New Yorks
Greenwich Village var frågor som: Vem
skall avgöra hur min tillvaro skall se ut –
jag eller någon annan? Vem skall bestämma vilka normer jag skallleva efter -jag
eller någon annan? Vem skall besluta vilka värden jag skall eftertrakta – jag eller
någon annan?
Det etablerade samhället svarade: Nå-
gon annan. Lyd! Och det var efter det svaret miljoner unga isin tur konstaterade att
det var rätt att göra uppror.
Amerika med sina individualistiska
traditioner såg ungdomsrevolten i högre
grad manifesterad som en revolt mot traditionella värderingar och beteendenormer. Det kollektivistiska och politiserade
Europa upplevde den istället snarare som
en politisk revolt från vänster. Delvis är
den bilden begriplig; den är samtidigt en
skenbild. Små vänstergrupper i Sverige
utnyttjade tiotusentals revolterande unga
för att söka framstå som större och mera
inflytelserika än de någonsin i realiteten
var. Och de frågor som var centrala för
ungdomsrevolten var knappast frågor
som traditionellr går att hänföra till socialismen eller kommunismen.
Ungdomsrevolten vände sig mot förmynderi och förbudsmentalitet individen
ensam skulle besluta över sina sexuella
relationer och beteenden, sin konsumtion
också av droger, sina kulturupplevelser
också i sådana fall där andra kunde finna
dem stötande. Den vände sig mot tvång
och övervåld:’värnplikt, religiös indoktrinering, organisationstvång och kollektivt
beslutsfattande. Den vände sig mot fördomsfullhet och normtvång: det var individen som skulle besluta över sitt beteende, sin klädsel, sina sociala relationer.
Det här är inte några utpräglade vänsteruppfattningar. Tvärtom; skall man etikettera dem politiskt är de nästan undantagslöst övertygelser som hör den klassiska liberalismen till – den ideologi som
bejakar individens rätt till ett helt och hållet fredat rum, en privat sfär utanför såväl
kollektivets som statsmaktens beslutsvärjo. Liksom liberalismen höjde ungdomsrevolten kravet på individens frihet; liksom en gång liberalismen angreps ungdomsrevolten både från vänstern (som
betecknade de flesta av 60-talets strömningar som ”aningslösa”) och från den
konservativa högern (som karaktäriserade dem som ”samhällsfarliga”).
441
Vi var de förlorade
Det finns historier också.Och människor.
Skall jag berätta något som är sant?
Låt mig berätta om ett par vänner från
revoltens tid. Vi var de förlorade, de som
aldrig ingick i grupper eller partier, som
varken blev maoister eller marxister eller
mediMUF.
Anders var flummare.Insvept i sin parkas tillbringade han eftermiddagarna på
Plattan som var nybyggd. Han skaffade
tjack så gott det gick och hängde på fik
och kvartar. Och läste. Och förkastade
systemet – men inte definierat så som de
flesta automatiskt tror. Det system han
förkastade var det som kräver anpassning, underkastelse, lydnad; innan man
bör lyda måste man övertygas om att det
man blir tillsagd att göra är rätt. För vad
säger att de som råkar ha makt att befalla
också samtidigt råkar ha rätten på sin sida?
Vänsterideer? Ånej; liberala ideer.
Den ide som utgör grunden för varje tro
på mänsklig frihet , på individens rätt
också mot stat och kollektiv.
Och Anders? Utflipprad, nedknarkad,
utslagen? Inte det heller. Jag sade att han
läste. Han fortsatte att läsa, och skrev in
sig vid sin högskola, och läste vidare, och
forskade, och doktorerade, och for utomlands som en av världens ledande experter inom sitt fält.
Den historien är sann. Den här också.
Bengt var en annan av de långhåriga,
jeansklädda, rockdiggande. Som hängde
ihop med Cecilia med lika långt hår och
parkas och luftmadrass på polarnas golv.
Sex är aldrig fritt; möjligen är det ett önsketänkande från dem som förfasar sig
över moralens upplösning. Men vilken
moral talar vi om? Är det moraliskt att er- 442
känna andras lika värde och rätt att bestämma över sig själva? Är det moraliskt
att undvika tvång i sina relationer till
medmänniskorna? Är det moraliskt att
leva upp till de krav man frivilligt kommit
överens om, men att vägra acceptera de
krav som ställs av andra utan ens medgivande?
Är det moraliskt att anse sig äga sin
nästa? Eller moraliskt att erkänna att hon
eller han har samma rätt att själv välja
som varje annan individ? Bengt och Cecilia var morallösa, vinddrivna, normlösa.
Jag hörde människor säga så om dem.
Ansvarslösa ungdomar utan en tanke på
morgondagen, utan moral eller mål. För
all del. Bengt är läkare; Cecilia är journalist; ingen av dem tycks mig sakna ansvar
eller mål. Och ingen av dem röstar i valen.
Farlig för etablissemanget
Både vänstern och högern hade rätt. Ungdomsrevolten var aningslös; den var
också farlig för det etablissemang och de
bärande etablissemangsnormer som hö-
gern betraktade som de enda legitima
samhällsbärarna. Kanske är det just det
som är det mest tragiska i efterklokhetens
sken; faktum att det inte var socialismen
som borde ha kunnat attrahera 60-talets
ungomsgeneration, utan anti-socialismen
– om det nu hade existerat någon frihetsinriktad, individualistisk antisocialism.
Men 60-talets Sverige var ett land där alla
politiska partier och riktningar slog vakt
om den starka centralstaten, om lagstiftande normer, om ett högt skattetryck,
och ett oinskränkt utrymme för den politiska makten att tränga in i individernas
krympande privata livsutrymme. Är det
då så konstigt om det överväldigande flertalet av den tidens ungdomsrevoltörer
sökte sig till de revolutionära grupper
som åtminstone var emot den kompakta
etablissemangsstaten? Och är det så
konstigt om allt flera av dem senare åter
bytt sida i takt med att möjligheten av alternativ har börjat bli känd också i Sverige?
Alltför vittfamnande generaliseringar
är riskabla. Men den som vågar minnas
60-talets ”borgerliga” opposition lär ha
svårt att hos den spåra något av den respons på kraven på individens rätt att leva
efter egna normer som var kärnan i ungdomsrevolten. Medan det sena 70-talets
och tidiga 80-talets allt starkare bejakande av liberala tankar och förakt för yrkespolitikernas principlöshet och maktfullkomlighet står i överrensstämmelse med
grunddragen hos ungdomsrevolten.
Detta sista är vad jag avser med att
ungdomsrevolten ändå på sikt kan komma att avgå med ett slags seger. Inte snart,
inte lättvindigt. Men heller inte omöjligt.
De frågor som bar 60-talets revolt är
fortfarande både obesvarade och angelägna. Vem äger individen – hon själv
eller staten? Vem har rätt att besluta över
hennes liv och värderingar – hon själv
eller andra? Vem har rätt att tvinga henne
ut i krig?
Det är lätt att fnysa – så länge man inte
tänker efter. När man väl tänkt efter bör
fnysningen om man är ärlig stelna till –
och den bör stelna värst hos dem av oss
som inte bekänner sig till de kollektivistiska grunduppfattningarna. Kollektivismens svar är enkelt: flertalet har alltid
rätt, det finns inga individuella rättigheter
som kan råka i konflikt med majoritetens
önskemål. Nå. Men för oss som förnekar
de teserna? På vilka grunder skulle vi hävda att individen inte har rätt att besluta
över sin tillvaro, sina värden, sin kropp?
Att ta ställning för individen
Kårhusockupationen var etablissemangsprotestantemas protest mot etablissemangsförsvararna. Vänsterstudenterna
skulle ockupera Universitetskanslersämbetet, men där blev de inte insläppta; de
fick i stället ockupera sitt eget kårhus, där
högerstudenterna snällt klättrade ut genom fönstren mot Holländargatan.
Jag har väl ett konstigt perspektiv. Men
ingendera falangen tycktes mig värd att ta
på allvar. Varken studenthögern som
drömde om punschverandorna i tjugotalets Lund eller studentvänstern som
drömde om kulsprutenästena i Che Guevaras Bolivia. Aningslöshet eller blodiga
mord; för all del hellre det förra, men varför någotdera?
Vi var många som stod i det tätnande
mörkret en bit ifrån det ockuperade kårhuset och såg på spektaklet utan att välja
sida, kanske just därför att detta var motsatsen till det vi själva upplevde som rimligt. För de sidor som erbjöds var de traditionella och etiketterade och svenska.
Den som anslöt sig nu var såld; han blev
en del av blocken, placerad i sitt fack och
inlemmad i systemet. Och för oss som
stod vid sidan var det just det alltihop
handlade om: att ta ställning för individen, inte för systemet. Något av systemen.
Den som tror att kampen handlade om
makt har förstås rätt, men ytterst är det inte makt över människors kroppar eller inkomst det gäller, utan över deras själar.
Och rävsaxen slår allför lätt igen. Vi erbjuds att blint lyda kollektivet; som alternativ erbjuds vi att blint lyda staten. Den
som lyder blint har förlorat sin själ.
443
Liberalismens frihetsdröm
Det må låta paradoxalt, men kanske kan
man med hänvisning till de tjugo senaste
årens svenska politiska liv utan att säga
något orimligt hävda att det är moderaterna och sedan det senaste partiledarbytet
folkpartiet som tagit störst intryck av ungdomsrevoltens mest grundläggande frå-
geställningar. Socialisterna har inte gjort
det och kan inte heller göra det; deras
grundsyn är kollektivismens, som förnekar individens okränkbarhet. Men den
idepolitiskt medvetna gren av ungdomsrevolten som i västvärlden ledde till ett
uppsving för den klassiska liberalismens
frihetsdröm har vitaliserat och påverkat
de konservativa och liberala partierna i
land efter land – och inte sällan också givit dem politiska segrar. Skulle Margaret
Thatchers löfte om att återge individerna
beslutanderätten över sin tillvaro verkligen ha lett till några valsegrar i femtiotalets eller det tidiga sextiotalets samförståndspräglade brittiska välfärdssamhälle? Skulle Gösta Bohmans krav på grundlagsfästa begränsningar för politikernas
beslutanderätt ha engagerat särskilt
många svenskar före ungdomsrevolten?
Skulle Ronald Reagans slagord att ”skaffa
undan staten ur människors liv” ha gjort
intryck på de amerikaner som röstade för
presidenter som John F Kennedy eller
Lyndon Johnson, som bägge talade om
”det starka samhället”?
60-talets barrikader hade inte två sidor, utan många. Det tragiska var att medan få av sidorna dolde vänsterradikaler
fanns ett enat höger-vänster-etablissemang alltid på varje motståndarsida.