Jan Samuelsson; KDS och klassväljare
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JAN SAMUEI…SSON: 473
KDS och klassväljarna
I
ngvar Svensson har bemödat sig om
att bemöta min artikel om KDS (Kristen Demokratisk Församling, Svensk
Tidskrift nr 3/ 1987) på ett sakligt sätt, vilket gläder mig. Ämnet förtjänar nämligen
att tas på allvar: Vad är det för fel på
KDS? Under mer än två decennier har
KDS pendlat kring två procent vid riksdagsvalen. Varför växer inte partiet? Ingvar Svensson tror dock på framtiden. Han
sätter sitt hopp till en förstärkt vågrörelse
i väljarkåren kring frågor som fosterdiagnostik, genmanipulation och dödsbegrepp, dvs frågor som, enligt Svensson,
berör människovärdet. Jag håller med
Svensson om att dessa frågor berör människovärdet, men det finns andra frågor
som i minst lika hög grad berör människovärdet, frågor som rör områden där
KDS av i dag inte är en ”politisk kraft”.
Jag tänker på frågor som angår människors ekonomiska villkor: rätten till arbete, fördelningsfrågor, relation till produktionsmedlen etc.
I ett samhälle där den organiserade kapitalismen utgör det dominerande produktionssättet är sådana frågor avgörande för den som vill hävda människovärdet. Kapitalismens välståndsskapande
potential är uppenbar, men problemet är
ju att guldet strös ganska ojämnt över
medborgarna. Det sociala rättfärdighetspatos som utmärkte den tidiga frikyrkoröreisen i Sverige, var tog det vägen? Inte
märker man mycket av det i KDS politik
avi dag.
Visst, allt eller nästan allt är möjligt
inom politiken. Framtiden är en blank
spegel. I och med postmodernismen har
också det irrationella, det ej förutsägbara
på ett helt annat sätt än tidigare trängt in i
politiken: Enhet och koordination mellan
delarna (t ex inom en ideologi) betonas
inte lika mycket som tidigare; de enskilda
puzzlebitarna betyder mer än det färdiglagda puzzlet; stilblandning utan försök
att dölja skarvarna är dagens lösen. En
konsekvens av de postmodernistiska tendenserna är att enfrågepartierna fått större möjligheter att hävda sig. Inom stora
delar av den svenska valmanskåren framstår KDS som ett tvåfrågeparti: Det är
Gud och det är Moralen. Måhända är
postmodernismen den tidsandans krumbukt som förpassar KDS in i ljuset och
värmen.
Jag vill avsluta med en traditionell ”materialistisk” analys av KDS’ förutsättningar att hävda sig inom svensk politik. Låt ’
oss utgå från att människors sätt att leva
och tänka – och rösta – fundamentalt
formas av deras förvärvsvillkor. Man finner då att de klassmässiga förutsättningarna är svaga för ett parti av KDS’ typ.
Problemet med KDS klassmässiga profil
är att den är svår att urskilja och att den, i
den mån den är urskiljbar, vänder sig till
glest befolkade målgrupper. Ett parti som
skall nå framgång i politiken måste vara
både ideparti och intresseparti. KDS är
ett ideparti, men någon kärna av klassröstare har man inte.
Det är det som är problemet.
KDS och klassväljarna
I
ngvar Svensson har bemödat sig om
att bemöta min artikel om KDS (Kristen Demokratisk Församling, Svensk
Tidskrift nr 3/ 1987) på ett sakligt sätt, vilket gläder mig. Ämnet förtjänar nämligen
att tas på allvar: Vad är det för fel på
KDS? Under mer än två decennier har
KDS pendlat kring två procent vid riksdagsvalen. Varför växer inte partiet? Ingvar Svensson tror dock på framtiden. Han
sätter sitt hopp till en förstärkt vågrörelse
i väljarkåren kring frågor som fosterdiagnostik, genmanipulation och dödsbegrepp, dvs frågor som, enligt Svensson,
berör människovärdet. Jag håller med
Svensson om att dessa frågor berör människovärdet, men det finns andra frågor
som i minst lika hög grad berör människovärdet, frågor som rör områden där
KDS av i dag inte är en ”politisk kraft”.
Jag tänker på frågor som angår människors ekonomiska villkor: rätten till arbete, fördelningsfrågor, relation till produktionsmedlen etc.
I ett samhälle där den organiserade kapitalismen utgör det dominerande produktionssättet är sådana frågor avgörande för den som vill hävda människovärdet. Kapitalismens välståndsskapande
potential är uppenbar, men problemet är
ju att guldet strös ganska ojämnt över
medborgarna. Det sociala rättfärdighetspatos som utmärkte den tidiga frikyrkoröreisen i Sverige, var tog det vägen? Inte
märker man mycket av det i KDS politik
avi dag.
Visst, allt eller nästan allt är möjligt
inom politiken. Framtiden är en blank
spegel. I och med postmodernismen har
också det irrationella, det ej förutsägbara
på ett helt annat sätt än tidigare trängt in i
politiken: Enhet och koordination mellan
delarna (t ex inom en ideologi) betonas
inte lika mycket som tidigare; de enskilda
puzzlebitarna betyder mer än det färdiglagda puzzlet; stilblandning utan försök
att dölja skarvarna är dagens lösen. En
konsekvens av de postmodernistiska tendenserna är att enfrågepartierna fått större möjligheter att hävda sig. Inom stora
delar av den svenska valmanskåren framstår KDS som ett tvåfrågeparti: Det är
Gud och det är Moralen. Måhända är
postmodernismen den tidsandans krumbukt som förpassar KDS in i ljuset och
värmen.
Jag vill avsluta med en traditionell ”materialistisk” analys av KDS’ förutsättningar att hävda sig inom svensk politik. Låt ’
oss utgå från att människors sätt att leva
och tänka – och rösta – fundamentalt
formas av deras förvärvsvillkor. Man finner då att de klassmässiga förutsättningarna är svaga för ett parti av KDS’ typ.
Problemet med KDS klassmässiga profil
är att den är svår att urskilja och att den, i
den mån den är urskiljbar, vänder sig till
glest befolkade målgrupper. Ett parti som
skall nå framgång i politiken måste vara
både ideparti och intresseparti. KDS är
ett ideparti, men någon kärna av klassröstare har man inte.
Det är det som är problemet.