Christian Braw; Idoler och ideal

CHRISTIAN BRAW:
Idoler och ideal
l idolen ser människan en projektion av sina drömmar om sig
själv. Behovet av idoler hör
samman med bristen på levande religiös verklighet. Idolen är
ett surrogat för Gud.
Olof Palme blev i samband
med sin död en idolgestalt eftersom det fanns ett uppdämt behov av en sådan idol. Det var
folkets egen bild av sig självt.
Alternativet till idolskap är
idealet. Det väcker hopp och har
sin styrka i sitt eget värde.
Christian Braw är teol dr.
D
et tillhör Anders Nygrens
ovanskliga förtjänster, att han redan tidigt insåg vad det gällde i
Tredje Riket. Författare som Karl Vennberg, kunde tjusas av den unga tyska revolutionens kraftutveckling.Liberalteologer
som Emanuel Linderholm kunde vara
förhoppningsfulla om vart utvecklingen i
Tyskland skulle gå. Men Anders Nygren
ansåg vad det handlade om. 1934 skrev
han: ”Man skapar sig en ny gud efter sitt
eget beläte, efter den tyska människans
beläte … den gud som verkligen tillbeds
är det egna folkets idol.” Han menar: man
tillber den drömda bilden av sig själv.
Därmed har Anders Nygren gett ett bidrag att förstå idolens funktion i alla tider.
Idol betyder ordagrant avgud eller avgudabild, och det avguden gestaltar är samhällets egen önskebild av sig självt.
I gångna tiders kulturer formades idolen i trä och sten. Inför den bar man fram
sina offer. Detta är avguderiets tragiska,
innersta hemlighet: människan i tillbedjan
inför drömbilden av sig själv. Allra tydligast blir det i Roms och Greklands gudavärldar, men även Egyptens djurgudar gestaltar detsamma, om man nämligen ger
akt på vad de är sinnebilder för.Tjuren uttrycker avlingskraften, potensen, och det
är den egenskap man ser och drömmer
om hos sig själv, själva livskraften, som
man aldrig kan få nog av.
I våra dagar är idolen mera sällan formad i trä och sten. Istället är idolen en
människa, en levande eller död människa.
Men det är en människa som mycket få
kommer att möta. De allra flesta kommer
att se idolen endast genom bilden, den
tryckta och den filmatiserade. Idolen kan
vara artist, idrottsman eller politiker, men
oavsett ställning gäller detsamma för ido- 368
len som för avgudabilden: idolen skall
gestalta samhällets önskebild av sig själv.
Såsom vi helst ville se oss själva, så skall
idolen vara. Ju bättre han förmår ge uttryck åt våra omedvetna drömmar om oss
själva, dess starkare är det grepp han får
om oss. Här krävs av idolen och krafterna
bakom honom en intuition som i sig själv
är ett artisteri och som inga marknadsundersökare kan ersätta.
Idolen som artist
Idolen som artist gestaltar framförallt
samhällets dröm om evig ungdom. James
Dean är prototypen, men lika mycket Carola Häggkvist. De kan antingen uttrycka
hela samhällets dröm om ungdom, vilket
väl var fallet med Carola, eller också en
ungdomsgenerations dröm om sig själv,
vilket kan passa bättre in på James Dean.
För James Dean blir idolskapet avproblematiserat genom hans död. Han kan leva
vidare som en myt, lika oföränderligt som
Apollon eller Dragos. För Carola är det
svårare. Livet tvingar henne att gå vidare,
gå utöver samhällets dröm om sig självt
och sin eviga ungdom, såvida hon inte vill
stelna och bli en seriefigur. Men i det
ögonblick hon går utanför idolbilden,
Sveriges bild av sig självt, t ex genom att
låta sin religiositet bli tydlig i sitt artisteri,
upphör hon att vara idol för den stora
massan av vårt folk. Det religiösa ingår
nämligen inte i vårt folks önskebild av sig
självt. Därmed naturligtvis inte sagt, att
hon inte skulle kunna vara en ”idol” för de
kretsar, där religiositet är ett positivt värde.
Ernst Rolf är ett annat exempel på artisten som idol. Han gestaltade drömmen
om livsglädje, glans, bekymmerslöshet.
Men även där man, som Ernst Rolf,
strängt håller sig innanför ramarna och
även i sitt privata liv utåt söker ge uttryck
för folkets drömbild av sig självt, kan man
inte undkomma idolrollens problem. Det
föreligger ett sällsamt spänningsfullt förhållande av offer och exploatering mellan
idolen och hans publik. Idolen som artist
ger ut sig fullständigt för den publik som
han samtidigt på det grövsta exploaterar,
framförallt ekonomiskt. Publiken å andra
Mellan idolen och hanspublikföreligger ettsällsamtspänningsfulltförhållande av offer och exploatering.
sidan är beredd till orimliga uppoffringar
för sin idol, samtidigt som den exploaterar hans artisteri, den låter honom inte vara en personlighet utan ser i honom endast en projektion av sina drömmar om
sig själv. Och ett folks, en publiks drömmar om sig själv är fyllda av sådana anspråk att till sist inte ens den främste artist
förmår fullt ut gestalta dem. Det är mycket lätt gjort att bedras av sin publik, att se
de första årens hänförelse som verklig tillgivenhet och inte ge akt på det starka drag
av parasitism och utsugning som finns hos
all publik. Man suger ut idolens kraft,
hans förmåga att gestalta drömmarna,
och när idolen har gett vad han har att ge,
då lämnar man honom. Detta är en del av
verkligheten bakom Ernst Rolfs sista ord:
”De lurade mig, de djävlarna.”
Präster och idrottsmän
Detsamma utspelas i många frikyrkopastorers och prästers liv. Deras första år i
församlingen kännetecknas av framgång,
skarorna växer, unga kommer till, man
tror kanske till och med att väckelsen
kommit. Men efter några år böljar det gå
allt trögare, leden glesnar, allt går tillbaka
till det gamla. Det är, fast på ett anspråkslösare plan, detsamma som artisten får
uppleva som idol. Under några år förmår
prästen eller pastorn vara uttryck för församlingens dröm om sig själv som energisk, initiativrik, vinnande och – helst –
ung. Men så småningom orkar inte längre
pastorn eller prästen fylla den bilden eller
OlofPalme blev i samband med sin
död en idol-gestaltoch hyllningarna
tar sig rent kultiska uttryck.
också träder han utanför den genom att
stå för något som inte ingår i församlingens dröm om sig själv. Då har han spelat
ut sin roll som idol. Det kanske är lika bra.
Då kan han istället bli det han skall vara,
nämligen själasötjare.
Idrottsmannen som idol uttrycker en
annan aspekt av folkets dröm om sig
självt, nämligen det mod att våga, som leder till framgång. Idrottsmannen-idolen
som person är oftast av underordnat intresse. Det helt avgörande är hans framgång. Det är endast framgången som gör
att publiken kan exploatera honom som
idol. När framgångarna upphör blir han
också själv ointressant som idol. Han kan
visserligen etablera sig som ”kändis”, men
idol blir han aldrig mer, så länge han nämligen inte förmår gestalta drömmen om
framgång.
369
Ett mer komplicerat fenomen
Politikern som idol är ett betydligt mer
komplicerat fenomen. Adolf Hitler är ett
exempel på hur en politiker kan utnyttja
sin förmåga att fungera som identifikationspersonlighet Han förmådde framställa sig som en herr Jedermann – en
världskrigets okände soldat, en utfattig
småborgare. Men han gestaltade också
Tysklands våldsamma motvilja mot Versailles – och särskilt krigsansvarighetsparagrafen – dess vilja att resa sig, att
komma tillbaka. Ingen politiker i detta århundrade har så förmått att fånga ungdomen som Adolf Hitler. Och ingen har så
totalt exploaterat sitt folk som han. Han
var en idol, det tyska folkets drömbild om
sig självt, men idolen trädde ut ur drömbilden, tog makten över publiken och blev
till en mardröm.
Sverige har i detta sekel inte gjort några
erfarenheter som gett oss behov av att ge
uttryck för några våldsamma lidelser. Vår
drömbild av oss själva är betydligt stillsammare men för den skull inte mindre
anspråksfull. Vi har en dröm om oss själva som osjälviska fredsvänner, humanitä-
ra hjälpare och ordnare av folkens liv, de
folk som saknar den sansning och det förnuft som kännetecknar ”den svenska modellen”. Den politiker, som skall ge uttryck för denna dröm, behöver inte vara
ung eller charmerande, egentligen inte
heller framgångsrik. Om han misslyckas
och går under i sitt värv blir han inte mindre användbar som idol för det. Dag
Hammarskjöld är det tydligaste exemplet
på detta. Han var inkarnationen av den
svenska drömmen om den svenska idealiteten: saklig, tålmodig, tystlåten, beslutsam och självuppoffrande. Det var åtminstone så han framställdes i massmedia.
i
(
370
Kraschen kom, när det visade sig, att han
var kristen. Han hade ingalunda dolt det,
han hade talat öppet om det., men få hade
lyssnat. När Vägmärken publicerades
kom han att hamna utanför Sveriges
drömbild av sig självt, speglad genom
stockholmsjournalisternas medvetande.
Därmed var han omöjlig som idol. Kanske finns det i nidskriverierna en hemlig
hämndvilja: han svek oss, han ville inte vara som vår dröm om oss själva, han gick
sin egen väg. Ur en synpunkt är händelserna kring Dag Hammarskjölds död exempel på vad som sker när idolen inte vill
låta sig inordnas i drömmen.
Olof Palme
Olof Palme blev även han i samband med
sin död en idol-gestalt. Hyllningarna till
honom har tagit sig rent kultiska uttryck,
framförallt rosenaltaret på Sveavägen.
Även före sin död var givetvis Palme i viss
mening idol, nämligen för stora grupper
av partivänner. Han förstod att på ett
skickligt sätt uttrycka deras sociala ressentiment, deras klasshat, och hans intuition för partivännernas känslovärld kan
egentligen bäst förklaras ur en djup sympati. Mer borgerligt lagda iakttagare
glömde ibland, att Palme bland vänner
kunde vara en genuint sympatisk person.
Hans aggressivitet mot meningsmotståndare och hans osäkerhet i svenska språket
gjorde emellertid att han var helt omöjlig
som idol för folket som helhet. Men vad
var det då som hände efter Olof Palmes
död? Var det en spontan folkets upptäckt
av vad man inte förut sett? Var det ett
skickligt partipolitiskt spel som exploaterade ett oväntat men inte helt oanvändbart dödsfall? Hur kom det sig, att den
man som uppenbart beredde sina medarbetare sådana bekymmer och dessutom
hade en så unik förmåga att väcka aggressioner hos minst halva folket – hur kom
mer det sig att denne man över en natt
blev en vördad och älskad förkämpe för
höga ideal? Hur kunde Sveriges genom
seklerna mest framgångsrike och skrupelfrie vapenhandlare plötsligt bli en fredsvännernas fredsvän? Naturligtvis kommer Bofors Indierr-affår aldrig att till fullo
klarläggas. På den nivån är det endast i
Amerika saker och ting blir uppklarade.
Idolens och publikens förhållandE
till varandra är i grunden alltid tra
giskt.
Och det är egentligen oväsentligt för Olo1
Palmes roll som idol vad han gjort och in
te gjort. Den bild av Palme, som växte
fram i veckorna efter hans död var nämligen mycket mindre beroende av fakta ä
av svenska folkets drömmar om sig själ
som världssamvete och fredsmäklare. Det
fanns ett uppdämt behov av en sådan idol
och därför växte Palme-bilden fram me
en spontanitet, som ingalunda behövde
dirigeras från centrala kommandoställen
Och bilden, det var folkets egen bild av sig
självt. Det var till denna bild man offrad
vid det märkliga rosenaltaret på Sveavägen. Så förverkligades, på ett annat
plan, Anders Nygrens ord: ”Man skapar
sig en ny gud efter sitt eget beläte . . . den
gud, som verkligen tillbedes är det egna
folkets idol.”
När det gäller OlofPalme är väl inte att
vänta att han skall visa sig, som en gång
Hammarskjöld, haft religiösa drag, som
inte kan inordnas i folkets drömbild av sig
självt. Snarare är det att vänta, att minnet
av honom sakta kommer att blekna, när
man exploaterat dess möjligheter att
fungera som idol. Det är tragiskt att så
sker, och det beror på att idolens och publikens förhållande till varandra i grunden alltid är tragiskt. Olof Palme är i detta
avseende ingalunda unik. Offrandet vid
rosenaltaret kommer att upphöra som
spontan företeelse, kanske kan det en tid
vidmakthållas genom partikassorna till
dess också där offertjänstens relevans så
Behovet av idoler hörsamman med
bristen på levande religiös verklighet.
småningom blir allt mindre. Det går alltid
så för idolerna. Ty ingen idol, inte ens av
förgylld sten, kan i längden tillfredsställa
publikens drömmar om sig själv. De
drömmarna är nämligen människans
drömmar om sig själv som – Gud.: evigt
ung och fri, skön och god, levande och
ädel.
Idolens öde är tragiskt
Man skulle kunna säga att idolens öde alltid är tragiskt, därför att han är dömd att
gestalta en dröm han aldrig fullt ut kan uttrycka. Han når aldrig fram, han kommer
alltid att misslyckas. Idolen söker ständigt
en publik, publiken söker ständigt en idol
-och slutet blir alltid detsamma. De lämnar varandra, besvikna och svikna.
Behovet av idoler hör samman med
bristen på levande religiös verklighet. Idolen, avguden, är nämligen ett surrogat för
Gud, som man inte känner eller också inte
vill känna. Ty om Gud är Gud kan inte
371
människan vara det. Och den levande
Guden låter sig aldrig exploateras och behärskas så som publiken utnyttjar sin idol.
Man skulle kunna uttrycka det så: det är
gudlösheten som är den innersta hemligheten i idolens tragiska öde.
Idealet – ett alternativ
Men det finns ett alternativ till idolskapet.
Det är idealet. Idealet framställer egenskaper som man vet är eftersträvansvärda
och som man erkänner sig sakna men vill
sträva efter. Så kan en skicklig artist bli ett
ideal för en nybörjare och fungera som en
draghjälp till dess konstnärsskapet går av
egen kraft. Förhållandet är detsamma
inom idrott, politik och kristenliv. Idealet
fungerar emellertid radikalt annorlunda
mot idolskapet. Idolen är bunden sin publik och får egentligen aldrig uttrycka nå-
got annat än dess innersta drömmar om
sig själv. Idolen är alltid bunden nedåt.
Idealet däremot är alltid bundet till saken,
det är bundet uppåt. Det gör att idealet
har en sällsam bekymmerslöshet om det
som är idolens huvudangelägenhet, populariteten. Idealet är ur en synpunkt alltid
något opopulärt. Det har sin styrka inte i
populariteten utan i sitt eget värde, det
högre värde, som det är bundet till. Det
gör, att även om idealet på kort sikt ter sig
udda, så har det på lång sikt en starkare
verkan. Idealet fungerar nämligen så att
det väcker hopp: det är möjligt för mig att
vara en bättre och redligare människa än
jag är, och den som är mitt ideal kan visa
mig vägen till detta värdigare liv. Det är så
helgonen i alla tider har fungerat. De
väcker både självkänsla och vilja till förändring till något bättre. Förhållandet är
detsamma inom idrott och kulturliv. Ideal
l
!
372
let gör livet till en möjlighet, till något stort
och ansvarsfullt. Så kan säkerligen Dag
Hammarskjöld fungera, sedan han väl
upphört att vara idol.
Men det ligger i idealets natur att det
för sin verkan kräver en egenskap, som är
främmande för idolskapet, nämligen
mognad. Det är dels mognad hos den som
fungerar som ideal, så att han inte binder
andra vid sin person och därigenom blir
till hinder för saken; dels är det mognad
hos den som ser upp till idealet, så att man
ser till saken, inte personen och låter sig
inspireras i stället för att kopiera.
När Fjodor Dostojevskij skrev Idioten
var hans avsikt att framställa idealet, den
goda människan. Romanens huvudgestalt, furst Mysjkin, förkroppsligar detta
ideal, som både avslöjar oss och inspirerar oss. Han avslöjar oss genom att hans
sätt att vara, hans godhet utan all beräkning, blottlägger vår egen tarvlighet, och
samtidigt inspirerar han oss genom att ge
oss en bild av det bästa i oss själva. Det
kan tillämpas på oss vad fursten säger till
Nastasja Filipovna:
– Att ni inte skäms! Ni är ju inte sådan!
Nej vi är ju inte skapade att leva lågsinnat, tarvligt och egoistiskt, vi har en längtan efter en kallelse till renhet, tapperhet,
ädelmod och osjälviskhet och det är detta
idealet gestaltar för oss, vår dolda verklighet, som ligger djupare än våra drömmar
om oss själva. Ty denna dolda verklighet
är Guds avsikt med oss.
Det brukar sägas att konstens uppgift
är att beskriva verkligheten. Då måste det
vara konstens högsta uppgift att framställa för oss just denna dolda verklighet, som
är det bästa hos oss, och att göra det så att
vi blygs över det lågsinnade i våra liv och
inspireras och frigörs till det goda, som är
vårt sanna jag. Sådan dikt får oss att blygas och glädjas över oss själva på samma
gång. Men därmed är också sagt att det är
en dikt, som ställer de allra största krav på
diktaren. Den verklighet som kan ses från
en diskbänk kan också en medelmåttig
diktare skildra uttråkande, som hos Walter Scott, därför att det är osant. Hos geniet blir det en levande verklighet, som aldrig upphör att påverka läsaren och lyssnaren. Sådana gestalter är furst Mysjkin
och Kejsaren av Portugallien.
Alternativettill idolerär ideal. Idealetframställer egenskapersom äreftersträvansvärda.
Mänskligt och ofullkomligt
Det ideal geniet tecknar förblir alltid
mänskligt nära genom att det aldrig är
fullkomligt, som Walter Scotts riddare,
det har alltid djupt mänskliga svagheter
kvar. Det är denna aspekt av idealet, som
Dostojevskij skildrar i det uteslutna kapitlet om starets Sosima iBröderna Karamasov. Men detta har också en teologisk
aspekt. Luther uttrycker det så, att Gud
alltid låter några stora brister bli kvar hos
helgonen, för att vi inte skall fastna hos
dem utan söka deras Herre. Kanske hade
bilden av Sosirna blivit sannare, om det
uteslutna kapitlet kommit med.
Idealet har ett samband med den teoretiska idealismen, så som den formats i
Platons efterföljd.För Platan är den verkliga verkligheten ideernas värld, där urbilderna för allting finns. Det är dessa urbilder, som är ideerna, och dem kan endast
den rena tanken nå. Den praktiska verkligheten vi möter i livet är avbilder av urbilderna, och de blir alltmer verkliga, ju
mer de närmar sig urbilden, iden. På samma sätt kan vi säga att en människa blir en
sann, verklig människa ju närmare hon
står idealet för det mänskliga: godheten,
sanningen, modet; annorlunda uttryckt, ju
mer hon förverkligar dygderna. Furst
Detidealgeniettecknarförblir alltid
mänskligt nära genom att det aldrig
ärfullkomligt.
Mysjkin är en sådan sann människa, medan Rogosjin, Nastasia Filipovna, general
Jespantjin och andra i hans närhet är förvridna, människor, tömda på mänskligt
innehåll. Hos dem möter i högre eller lä-
gre grad ”the hollow man”, som Eliot beskrivit i The Waste Land.
Men Dostojevskijs ideal skiljer sig på
en avgörande punkt från Platons ide. Hos
Dostojevskij tar nämligen idealet gestalt i
en levande människa av kött och blod,
373
medan iden eller urbilden för Platon är
något rent förnuftsmässigt eller andligt.
Denna skillnad beror på att Dostojevskij
är kristen. För Platon är materievärlden
en overklig och plågsam tillvaro. Avbilden
längtar hem till sin urbild. Det är ”creaturens suckan”. Men kristendomens centrala
erfarenhet är att Gud är en personlighet,
inte en ide, och att denna levande, personliga Gud blivit människa, försenat sig med
materien. Det är därför det mänskliga
idealet hos Dostojevskij kan beskrivas genom en konkret människa, fursten. Fursten är ju en Kristus-gestalt. Guds människoblivande innebär just detta, att människonaturen är sådan, att den kan förvandlas till ett ideal. Detta är den djupt hoppfulla bakgrunden till Dostojevskijs diktning. I Kristus sammansmälter det vi – i
brist på bättre – kallat saken med personen och bildar så det fullkomliga idealet.
Det är därför evangeliet är varje folks
mest centrala litteratur. Verkligare och
sannare kan människan inte bli.