Dagens frågor
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRiGOR
Socialistisk utrikespolitik
N
är Sten Andersson tillträdde som
utrikesminister efter Lennart
Bodström uttrycktes förhoppningar bl a från de borgerligas sida att utrikespolitiken skulle komma att föras på
ett för Sverige mera kompetent och gagnerikt sätt.
Desto mer sorglustigt ter sig utrikesledningens odysse i Centralamerika och
på Cuba och de entusiastiska uttalanden
som därvid förmedlats till hemmapubliken via massmedia.
Är det möjligt att Sten Andersson
verkligen sagt, såsom stått att läsa i Svenska Dagbladet, att Cubas och Sveriges utrikespolitik överensstämmer på väsentliga
punkter? Möjligt är det alldeles bestämt
att kabinettssekreterare Schori finner
Cuba ”sensuellt” för det sade han själv i
TV.
Det vilar ett löjets skimmer över de bå-
da herrarnas resa i Latinamerika men tyvärr är det fråga om allvar också. Det är
inte bara i Sverige som det noteras hur
Sten Andersson och Pierre Schori beter
sig på Cuba och i Nicaragua. Det är inte
bara i Sverige som det noteras vilka som
är socialdemokratins prefererade vänner
i den tredje världen. Det är typiskt för
svensk biståndspolitik och skadligt för respekten för svensk utrikespolitik att dessa
preferenser får ett så påtagligt uttryck.
Hur kommer det sig att svensk socialdemokrati trivs så väl i diverse diktatorers
sällskap bara dessa bekänner sig till socialismen?
Varför är diktaturen på Cuba bättre än
den i Chile? På Cuba uttrycker Sveriges
utrikesledning förtjusning över att Castro
skall släppa in Internationella Röda Korset i sina fängelser. Det har faktiskt t o m
Pinochet gjort sedan en tid tillbaka.
I vårt grannland Norge hörs betydligt
mera realistiska tongångar. Ett institut för
mänskliga rättigheter har inrättats som
bl a ger ut årliga rapporter om situationen
för de mänskliga rättigheterna i de norska
biståndsländerna. Om situationen i Centralamerika har Kåre Willoch nyligen
skrivit en artikel där han efter besök i
Costa Rica och Nicaragua frankt förklarar att västlig hjälp till Nicaragua bör villkoras till att där införes reell demokrati i
enlighet med Ariasplanens krav.
Det är hög tid för Sverige att i vår utrikes- och biståndspolitik konsekvent företräda våra egna demokratiska värderingar. Vi måste ta avstånd från diktatur och
förtryck var det än förekommer. Vi måste
sluta med att mäta med olika mått.
Med huvudet i busken
D
et var närmast sensationellt när
en hög tjänsteman i UD, departementsrådet Katarina Brodin, i en
skrivelse beskyllde en svensk generallöjtnant, en överste och en generaldirektör i
FOA för omdömeslöshet och överlöperi,
dvs landsförräderi. Skrivelsen skickade
hon till sina chefer i UD, till statsministern och andra hennes socialdemokratiska meningsfränder och till ett antal svenska beskickningar i utlandet.
När de utpekade begärde en förklaring, visade det sig att Brodin inte kunde
så mycket svenska att hon visste vad
”överlöperi” betydde. Någon hjälpsam
kollega i UD fick henne att ändra ordet
till ”förlöperi”, ett ord som visserligen
saknas i svenskan (där det heter ”förlöpning”) men som i alla fall hade två bokstä-
ver lika med det Brodinska ”Misstaget”.
Låt oss följa upp en av beskyllningarna
-de övriga kan behandlas på samma sätt.
Generallöjtnant Lehander har direkt
nämnt ryssarna som tänkbara angripare
mot Sverige. Det har skett på Försvarshögskolan, FHS, under en s k chefskurs,
en koncentrerad sommarkurs dit statsråd, höga ämbetsmän (även departementsråd), chefer iLO och SAF och olika
organisationer, landshövdingar, industrichefer och andra på samma nivå samlas,
alla med det gemensamt att de befinner
sig på platser med högt ansvar i händelse
av krig. Med dem talar förnuftigt folk
klarspråk. Alla vet redan att ryssarna i
fred penetrerar svenskt försvar bl a med
u-båtar långt inne i våra skärgårdar; detta
också bara ett exempel på vad som försiggår.
Katarina Brodin var tydligen skakad.
Även åhörare, som inte opponerade sig
mot att generalen beskrev verkligheten
som den är, måste enligt henne betecknas
som omdömeslösa. De borde, liksom
hon, sticka huvudet i busken: en anslående samling av svenska ledare under farofylld tid.
Vad kan hon annat mena? Enligt hennes uttryckligt uttalade åsikt bör en
främsta uppgift vara ”hur man på olika
sätt och med olika medel slår vakt om den
fred som faktiskt råder, snarare än hur
kriget skall utkämpas påBråvikens stränder.”
Hon har dock tjänstgjort i FOA, i försvardepartementet och i UD. Hon bör ha
hört talas om krigsplanläggning, vilket innebär att man i fred prövar alternativ för
att möta en angripare, också med hänsyn
487
tagna till sparsamhet med liv hos försvararna. Katarina Brodin anser detta var
omdömeslöst. Om man därvid nämner
möjliga angripare vid namn, är detta enligt henne ”överlöperi”, förlåt, förlöperi.
Katarina Brodin är ett gott exempel på
hur långt ett dokumenterat dåligt omdö-
me kan föra en partivän, i detta fall till
UD, där hon beretts en välbetald plats.
Hon bör snarast bli ambassadör för att
även i utlandet kunna sprida välmotiverad glädje – eller löje – åt det svenska
namnet.
Abstrakt energiframställning
D
et kallas för en reorganisation av
energiproduktionen, det som
skall äga rum i Sverige kanske i
början av 1990-talet, kanske lite senare,
men åtminstone senast år 2010.
Men hur som helst: det som regeringen
skall presentera framåt vårkanten kommer inte att bli lätt att översätta till verkliga förhållanden även om det i alla kommuner skall finnas kommunala energiplaner med en fårdig grovplanering av den
framtida energiförsörjningen. För i dessa
planer ser allt verkligen mycket enkelt ut.
Ta huvudstaden Stockholm som exempel- här berättar energiplanen precis hur
vår framtid kommer att se ut, till och med
gives alternativa utvecklingskurvor. Sparar stockholmarna duktigt klaras försörjningen med el ochvärme genom tillskott
av antingen två kolkraftvärmeverk eller
tre gaskraftvärmeverk Fortsätter energiförbrukningen att öka som hittills finns
det ett högenergialternativ att ta till – då
behövs fyra nya kolkraftvärmeverk av
488
Värtaverkets storlek eller tre stora gaskraftvärmeverk och ett kolkraftvärmeverk
Den här planen har nämnder och styrelser i Stockholm redan tagit ställning till
och nästa instans är fullmäktige, någon
gång under vintern. En del har uttryckt
sitt gillande, andra inte. En borgerlig majoritet i industriverksstyrelsen har tackat
nej till mera kol.
Men klart är i alla fall att mer energi
måste till för att klara stockholmarnas
hälsa och välstånd framöver. Med den
vetskapen måste människor ha rätt att redan nu kräva klara besked om var dessa
anläggningar – av vilket slag de än blir –
skallligga och inte invaggas i en bedräglig
trygghet att allt kommer att ordna sig till
det bästa.
För vem minns inte rabaldret kring
Värtaverket, stormen kring järnsvampverket, bråket kring Klarastrandsleden
och nu diskussionerna kring Österleden?
Allt detta visar att människor faktiskt har
åsikter om ingrepp och förändringar i
miljön och att opinionerna är mycket lätttväckta och mycket starka.
Att i det läget underlåta att berätta att
”reorganisationen av energiproduktionen” är förknippad med byggandet av
nya, konkreta anläggningar, anläggningar
som undantagslöst kommer att påverka
både miljö och stadsbild, är att i likhet
med en känd storvuxen fågel, sticka huvudet i sanden.
Så därför- låt oss snabbt få möjlighet
att diskutera var i Stockholm vi kan lägga
nya, stora värmekraftverk! Sedan kan vi
bara hoppas att diskussionen som följer
på ett mirakulöst sätt kan leda til att vi
slipper se de flesta av dem uppförda.
Kyrka och stat
D
et var glädjande att så många motioner om förhållandet mellan
Svenska kyrkan och staten lämnats in till moderaternas partistämma i år.
Enighet tycks råda om att vi går mot en
skilsmässa. MUF och de yngre delegaterna tryckte på och fick stämman med sig i
en begäran att denna skall komma snart.
Partistyrelsen och många andra menar att
den inte får drivas fram för fort.
Många problem måste lösas i sammanhanget. En första önskan bör vara att en
borgerlig regering får uppdraget. Bara av
en sådan kan man vänta förståelse för
kyrkans fortsatta verksamhet hos oss och
för att kristendomen inte alldeles skall
tunnas ur och förloras i religionsfrihetens
tecken. Tag exemplet med begravningsväsendet. Hur mycket skall kyrkan behålla av vården av våra kyrkogårdar? Kommunerna väntas ta över för att dela dem
mellan kristna och okristna. Hur många
kyrkor kommer att bedömas som överflödiga? Församlingarna kommer snart
att orgamseras om och deras ekonomiska
förvaltning skall centraliseras, allt under
föregivande att prästerna skall ägna sig åt
själavård och inte åt ekonomi och, naturligtvis, att de lokala kyrkoråden inte förstår sin egen kyrkas bästa. Åtminstone på
landsbygden sker en omvälvning, som
inget parti bör vifta bort som likgiltig, allra minst i valtider.
När Alva Myrdal på sin tid ledde en utredning om stat och kyrka, mynnade den
ut i att kyrkans egendom skulle dras in till
staten. Detta blev för mycket för OlofPalme, detta sagt till hans heder. Samma förslag skulle nu förmodligen accepteras av
Ingvar Carlsson med hans sätt att se på
statens ”rätt” att lägga beslag på enskild
egendom.
Det var också Alva Myrdal som yrkade på att biskoparna skulle vara skyldiga
att närvara vid kyrkomötet, dock utan
rösträtt. Någon frågade om en biskop,
som inte ville komma på sådana villkor,
skulle hämtas av polis. Då fanns ännu
kvar några biskopar av samma typ som
de stora, alltså liknande Söderblom, Brilioth, Andrae, Aulen och andra. Numera
har biskoparna mindre format, ända ned
till Stendahl. I lärdom är han väl lik flera
föregångare, men inte till karaktär.
Fråga är om inte biskop Stendahl gjort
mer än de flesta för att gräva under kyrkans auktoritet. Talar man med engagerade ungdomar tycks de skämmas för en
svensk biskop, som beställer TV för att
låta visa sig då han på Stockholms ström
protesterar mot amerikanska örlogsfartyg
men som aldrig andats en kritik mot ryska
ubåtar. De hoppas tydligen att i en fri kyrka skall biskopar väljas bland kristna personligheier och inte bland prästvigda partipolitiska dilettanter. Hoppet får man
aldrig överge!
489
Schein och Sv T
H
arry Schein har i en kolumn i Dagens Nyheter haft vänligheten att
citera ur en artikel i Svensk Tidskrift nr 7-8/ 87, skriven av författaren
Sven Fagerberg.
Vid ett första betraktande får man intrycket att Harry Schein inte tycker om
det han citerar. Han anser att artikeln
därför inte borde ha publicerats. Till en
del beror det kanske på att Harry Schein
förväxlar den partipolitiska debattens
krav på nyans med den frie författarens
rätt att publicera och fritt välja form. Det
är i sig ett skäl att glädja sig åt att vi inte
har samrna slags monopol för tidningar
och tidskrifter som vi har för radio och
TV, liksom det är ett viktigt skäl för att
bekämpa det nuvarande monopol vi har i
dag, för vilket hr Schein är ordförande.
Harry Schein nämner avslutningsvis
att han inte kan säga upp sin prenumeration på Svensk Tidskrift, eftersom han
har fått den gratis utan att ha bett om
den. Vi avslöjar väl inte några alltför stora hemligheter, om vi, som förklaring till
att Harry Schein får ett gratisexemplar,
anger att vi hoppats att han skall skriva
om vår tidskrift.
Vilket han har gjort. Välkommen åter!
Julklappstips
Vi har lagt in ett inbetalningskort för gåvaprenumeration i detta
häfte. Ge en prenumeration på Svensk Tidskrift som julklapp!
(Med detta häfte följer också ett inbetalningskort för vanlig prenumeration 1988.)
Socialistisk utrikespolitik
N
är Sten Andersson tillträdde som
utrikesminister efter Lennart
Bodström uttrycktes förhoppningar bl a från de borgerligas sida att utrikespolitiken skulle komma att föras på
ett för Sverige mera kompetent och gagnerikt sätt.
Desto mer sorglustigt ter sig utrikesledningens odysse i Centralamerika och
på Cuba och de entusiastiska uttalanden
som därvid förmedlats till hemmapubliken via massmedia.
Är det möjligt att Sten Andersson
verkligen sagt, såsom stått att läsa i Svenska Dagbladet, att Cubas och Sveriges utrikespolitik överensstämmer på väsentliga
punkter? Möjligt är det alldeles bestämt
att kabinettssekreterare Schori finner
Cuba ”sensuellt” för det sade han själv i
TV.
Det vilar ett löjets skimmer över de bå-
da herrarnas resa i Latinamerika men tyvärr är det fråga om allvar också. Det är
inte bara i Sverige som det noteras hur
Sten Andersson och Pierre Schori beter
sig på Cuba och i Nicaragua. Det är inte
bara i Sverige som det noteras vilka som
är socialdemokratins prefererade vänner
i den tredje världen. Det är typiskt för
svensk biståndspolitik och skadligt för respekten för svensk utrikespolitik att dessa
preferenser får ett så påtagligt uttryck.
Hur kommer det sig att svensk socialdemokrati trivs så väl i diverse diktatorers
sällskap bara dessa bekänner sig till socialismen?
Varför är diktaturen på Cuba bättre än
den i Chile? På Cuba uttrycker Sveriges
utrikesledning förtjusning över att Castro
skall släppa in Internationella Röda Korset i sina fängelser. Det har faktiskt t o m
Pinochet gjort sedan en tid tillbaka.
I vårt grannland Norge hörs betydligt
mera realistiska tongångar. Ett institut för
mänskliga rättigheter har inrättats som
bl a ger ut årliga rapporter om situationen
för de mänskliga rättigheterna i de norska
biståndsländerna. Om situationen i Centralamerika har Kåre Willoch nyligen
skrivit en artikel där han efter besök i
Costa Rica och Nicaragua frankt förklarar att västlig hjälp till Nicaragua bör villkoras till att där införes reell demokrati i
enlighet med Ariasplanens krav.
Det är hög tid för Sverige att i vår utrikes- och biståndspolitik konsekvent företräda våra egna demokratiska värderingar. Vi måste ta avstånd från diktatur och
förtryck var det än förekommer. Vi måste
sluta med att mäta med olika mått.
Med huvudet i busken
D
et var närmast sensationellt när
en hög tjänsteman i UD, departementsrådet Katarina Brodin, i en
skrivelse beskyllde en svensk generallöjtnant, en överste och en generaldirektör i
FOA för omdömeslöshet och överlöperi,
dvs landsförräderi. Skrivelsen skickade
hon till sina chefer i UD, till statsministern och andra hennes socialdemokratiska meningsfränder och till ett antal svenska beskickningar i utlandet.
När de utpekade begärde en förklaring, visade det sig att Brodin inte kunde
så mycket svenska att hon visste vad
”överlöperi” betydde. Någon hjälpsam
kollega i UD fick henne att ändra ordet
till ”förlöperi”, ett ord som visserligen
saknas i svenskan (där det heter ”förlöpning”) men som i alla fall hade två bokstä-
ver lika med det Brodinska ”Misstaget”.
Låt oss följa upp en av beskyllningarna
-de övriga kan behandlas på samma sätt.
Generallöjtnant Lehander har direkt
nämnt ryssarna som tänkbara angripare
mot Sverige. Det har skett på Försvarshögskolan, FHS, under en s k chefskurs,
en koncentrerad sommarkurs dit statsråd, höga ämbetsmän (även departementsråd), chefer iLO och SAF och olika
organisationer, landshövdingar, industrichefer och andra på samma nivå samlas,
alla med det gemensamt att de befinner
sig på platser med högt ansvar i händelse
av krig. Med dem talar förnuftigt folk
klarspråk. Alla vet redan att ryssarna i
fred penetrerar svenskt försvar bl a med
u-båtar långt inne i våra skärgårdar; detta
också bara ett exempel på vad som försiggår.
Katarina Brodin var tydligen skakad.
Även åhörare, som inte opponerade sig
mot att generalen beskrev verkligheten
som den är, måste enligt henne betecknas
som omdömeslösa. De borde, liksom
hon, sticka huvudet i busken: en anslående samling av svenska ledare under farofylld tid.
Vad kan hon annat mena? Enligt hennes uttryckligt uttalade åsikt bör en
främsta uppgift vara ”hur man på olika
sätt och med olika medel slår vakt om den
fred som faktiskt råder, snarare än hur
kriget skall utkämpas påBråvikens stränder.”
Hon har dock tjänstgjort i FOA, i försvardepartementet och i UD. Hon bör ha
hört talas om krigsplanläggning, vilket innebär att man i fred prövar alternativ för
att möta en angripare, också med hänsyn
487
tagna till sparsamhet med liv hos försvararna. Katarina Brodin anser detta var
omdömeslöst. Om man därvid nämner
möjliga angripare vid namn, är detta enligt henne ”överlöperi”, förlåt, förlöperi.
Katarina Brodin är ett gott exempel på
hur långt ett dokumenterat dåligt omdö-
me kan föra en partivän, i detta fall till
UD, där hon beretts en välbetald plats.
Hon bör snarast bli ambassadör för att
även i utlandet kunna sprida välmotiverad glädje – eller löje – åt det svenska
namnet.
Abstrakt energiframställning
D
et kallas för en reorganisation av
energiproduktionen, det som
skall äga rum i Sverige kanske i
början av 1990-talet, kanske lite senare,
men åtminstone senast år 2010.
Men hur som helst: det som regeringen
skall presentera framåt vårkanten kommer inte att bli lätt att översätta till verkliga förhållanden även om det i alla kommuner skall finnas kommunala energiplaner med en fårdig grovplanering av den
framtida energiförsörjningen. För i dessa
planer ser allt verkligen mycket enkelt ut.
Ta huvudstaden Stockholm som exempel- här berättar energiplanen precis hur
vår framtid kommer att se ut, till och med
gives alternativa utvecklingskurvor. Sparar stockholmarna duktigt klaras försörjningen med el ochvärme genom tillskott
av antingen två kolkraftvärmeverk eller
tre gaskraftvärmeverk Fortsätter energiförbrukningen att öka som hittills finns
det ett högenergialternativ att ta till – då
behövs fyra nya kolkraftvärmeverk av
488
Värtaverkets storlek eller tre stora gaskraftvärmeverk och ett kolkraftvärmeverk
Den här planen har nämnder och styrelser i Stockholm redan tagit ställning till
och nästa instans är fullmäktige, någon
gång under vintern. En del har uttryckt
sitt gillande, andra inte. En borgerlig majoritet i industriverksstyrelsen har tackat
nej till mera kol.
Men klart är i alla fall att mer energi
måste till för att klara stockholmarnas
hälsa och välstånd framöver. Med den
vetskapen måste människor ha rätt att redan nu kräva klara besked om var dessa
anläggningar – av vilket slag de än blir –
skallligga och inte invaggas i en bedräglig
trygghet att allt kommer att ordna sig till
det bästa.
För vem minns inte rabaldret kring
Värtaverket, stormen kring järnsvampverket, bråket kring Klarastrandsleden
och nu diskussionerna kring Österleden?
Allt detta visar att människor faktiskt har
åsikter om ingrepp och förändringar i
miljön och att opinionerna är mycket lätttväckta och mycket starka.
Att i det läget underlåta att berätta att
”reorganisationen av energiproduktionen” är förknippad med byggandet av
nya, konkreta anläggningar, anläggningar
som undantagslöst kommer att påverka
både miljö och stadsbild, är att i likhet
med en känd storvuxen fågel, sticka huvudet i sanden.
Så därför- låt oss snabbt få möjlighet
att diskutera var i Stockholm vi kan lägga
nya, stora värmekraftverk! Sedan kan vi
bara hoppas att diskussionen som följer
på ett mirakulöst sätt kan leda til att vi
slipper se de flesta av dem uppförda.
Kyrka och stat
D
et var glädjande att så många motioner om förhållandet mellan
Svenska kyrkan och staten lämnats in till moderaternas partistämma i år.
Enighet tycks råda om att vi går mot en
skilsmässa. MUF och de yngre delegaterna tryckte på och fick stämman med sig i
en begäran att denna skall komma snart.
Partistyrelsen och många andra menar att
den inte får drivas fram för fort.
Många problem måste lösas i sammanhanget. En första önskan bör vara att en
borgerlig regering får uppdraget. Bara av
en sådan kan man vänta förståelse för
kyrkans fortsatta verksamhet hos oss och
för att kristendomen inte alldeles skall
tunnas ur och förloras i religionsfrihetens
tecken. Tag exemplet med begravningsväsendet. Hur mycket skall kyrkan behålla av vården av våra kyrkogårdar? Kommunerna väntas ta över för att dela dem
mellan kristna och okristna. Hur många
kyrkor kommer att bedömas som överflödiga? Församlingarna kommer snart
att orgamseras om och deras ekonomiska
förvaltning skall centraliseras, allt under
föregivande att prästerna skall ägna sig åt
själavård och inte åt ekonomi och, naturligtvis, att de lokala kyrkoråden inte förstår sin egen kyrkas bästa. Åtminstone på
landsbygden sker en omvälvning, som
inget parti bör vifta bort som likgiltig, allra minst i valtider.
När Alva Myrdal på sin tid ledde en utredning om stat och kyrka, mynnade den
ut i att kyrkans egendom skulle dras in till
staten. Detta blev för mycket för OlofPalme, detta sagt till hans heder. Samma förslag skulle nu förmodligen accepteras av
Ingvar Carlsson med hans sätt att se på
statens ”rätt” att lägga beslag på enskild
egendom.
Det var också Alva Myrdal som yrkade på att biskoparna skulle vara skyldiga
att närvara vid kyrkomötet, dock utan
rösträtt. Någon frågade om en biskop,
som inte ville komma på sådana villkor,
skulle hämtas av polis. Då fanns ännu
kvar några biskopar av samma typ som
de stora, alltså liknande Söderblom, Brilioth, Andrae, Aulen och andra. Numera
har biskoparna mindre format, ända ned
till Stendahl. I lärdom är han väl lik flera
föregångare, men inte till karaktär.
Fråga är om inte biskop Stendahl gjort
mer än de flesta för att gräva under kyrkans auktoritet. Talar man med engagerade ungdomar tycks de skämmas för en
svensk biskop, som beställer TV för att
låta visa sig då han på Stockholms ström
protesterar mot amerikanska örlogsfartyg
men som aldrig andats en kritik mot ryska
ubåtar. De hoppas tydligen att i en fri kyrka skall biskopar väljas bland kristna personligheier och inte bland prästvigda partipolitiska dilettanter. Hoppet får man
aldrig överge!
489
Schein och Sv T
H
arry Schein har i en kolumn i Dagens Nyheter haft vänligheten att
citera ur en artikel i Svensk Tidskrift nr 7-8/ 87, skriven av författaren
Sven Fagerberg.
Vid ett första betraktande får man intrycket att Harry Schein inte tycker om
det han citerar. Han anser att artikeln
därför inte borde ha publicerats. Till en
del beror det kanske på att Harry Schein
förväxlar den partipolitiska debattens
krav på nyans med den frie författarens
rätt att publicera och fritt välja form. Det
är i sig ett skäl att glädja sig åt att vi inte
har samrna slags monopol för tidningar
och tidskrifter som vi har för radio och
TV, liksom det är ett viktigt skäl för att
bekämpa det nuvarande monopol vi har i
dag, för vilket hr Schein är ordförande.
Harry Schein nämner avslutningsvis
att han inte kan säga upp sin prenumeration på Svensk Tidskrift, eftersom han
har fått den gratis utan att ha bett om
den. Vi avslöjar väl inte några alltför stora hemligheter, om vi, som förklaring till
att Harry Schein får ett gratisexemplar,
anger att vi hoppats att han skall skriva
om vår tidskrift.
Vilket han har gjort. Välkommen åter!
Julklappstips
Vi har lagt in ett inbetalningskort för gåvaprenumeration i detta
häfte. Ge en prenumeration på Svensk Tidskrift som julklapp!
(Med detta häfte följer också ett inbetalningskort för vanlig prenumeration 1988.)