Peter Enahoro; Stark medicin
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
PETER ENAHORO:
Stark medicin
Afrikas enorma ekonomiska problem måste till stor del skyllas
på staternas egen politik, skriver
Peter Enahoro. En alltför snabb
stor satsning på offentlig verksamhet under inflytande av utländska rådgivare som inte insåg kontinentens särskilda villkor har skapat ett läge där inbromsningen med hjälp av IMF
blir alltmer plågsam.
Peter Enahora är chefredaktör
för tidskriften Africa Now och
välkänd debattör av Afrikafrågor.
E
n överraskande upptäckt har skett
i Afrika på senare tid. Det gället
det antal människor som av internationella Valutafonden förvandlas till
valutaexperter genom IMF:s starka inblandning i dagens Afrikas ekonomiska
politik och åtgärdsprogram. Ännu mer
förvånande är den totala bristen på självmedvetande, när många människor talar
om ”vår regerings nedskärnings- och rationaliseringsprogram”, eller när de pekar
på IMF:s ”strukturella anpassningsförmåga”, nästan som talande papegojor.
Nitton afrikanska regeringar har hittills
godtagit IMF:s växlande villkor, samtidigt
som långt flera med behov av att närma
sig fonden ännu ligger lågt, i väntan på att
ett mirakel skall inträffa.
Ett pinsamt faktum är att vad IMF begär är något som hade bort införas spontant av Afrikas regeringar för tjugo år sedan. För ett kvartssekel sedan borde vi
afrikaner ha förstått att vi fallit offer för
vår egen retorik. Vi borde ha gjort oss av
med våra utländska vänners och rådgivares tjänster. Dessa lockade oss näm~en
till åtgärder såsom obegränsad statlig inblandning, ändlösa export- och importkontrollrundor och massiva utlandslån.
Nedsvärtandet av entreprenörandan,
en avundsjuk attityd som underblåstes av
romantiker utklädda till visionärer, liksom hela den beroendementalitet som
blev betecknande för ”den afrikanska
socialismen”, kan alltsammans hänföras
till inflytandet från dessa utlänska rådgivare som inte kunnat tillämpa sina ideer i
sina egna länder och därför kom till Afrika för att experimentera med vår okunnighet. Där fanns givetvis också våra
inhemska experter, som återvänt från utlandsstudier och genast bokstavligt börja- 506
de tillämpa principer som de borde ha
förstått enbart kan vara riktlinjer.
Misslyckade statsingripanden
Till och med i dag finns det en ovilja att
medge att de massiva statsingripandena
misslyckats. Privatisering, som egentligen
bara innebär liberal tolerans av individualism, uppfinningsrikedom, incitament och
belöningar för tävlan, är ännu misstänkt i
Afrika enligt en etik som skapats av en internationell moral och som för avsevärd
tid framöver märkt afrikanen så som en
ohjälplig oskuld.
När till exempel en konferens förra
året hölls i Nairobi med privatisering på
schemat satte arrangörerna titlen ”Den
skapande miljökonferensen för den effektiva privatsektorns bidrag till utvecklingen i Afrika söder om Sahara.” Vad
försökte man egentligen dölja?
Vi har tvingats utveckla våra ekonomier med en överbemanning och en principlöshet gentemot de anställda som de
industriella länderna vid motsvarande
stadium inte hade behövt uppleva.
Den berömda Amsja-deklarationen
måste nu i efterhand, mot bakgrunden av
20 års erfarenhet, ses som ett typiskt uttryck för de antaganden och fördomar
som präglade tänkandet i Afrika vid denna tid. Vi applåderade åt Nyerere. Vi
trodde vi hade rättigheter getemot utländska investerare och deras kapital. Vi
talade om för dem hur de skulle uppträda.
Underförstått ansågs investerare vara en
självklart roffande och icke-önskvärd
skara med den enda avsikten att suga ut
oss. Vi trodde också att den privata företagsamheten i sig är ond och att ett folk
som nyligen uppfostrats att tänka på regeringen som både en fiende och en fadersfigur plötsligt kunde fås att inse att de själva varstaten, och att de som individer hade intressen i statens egendom. Idealiteten i Arusja-deklarationen var välmenande men sakligt naiv·.
En sydostasiatisk ekonomi som Korea
har genom att öppna dörrarna för amerikaner och japaner visat att investerarna
om de kan lockas genom profitmotivet
kan bli allierade i en utvecklingsprocess.
Till skillnad från de välskötta hotellen i
Söul som är privata och samägda med utlänningar, är våra statliga afrikanska hotell packade av partikongressombud, partifunktionärer och statliga gäster. Men vå-
ra välgörare, av vilka många inte skulle
klara av att sälja ett begagnat frimärke till
en l O-åring, drev oss vidare ivåra dårskaper.
Afrika tog lån för att betala upplupna
räntor på tidigare lån. Vi bad att våra
skulder skulle omförhandlas, och när långivarnas tålamod började sina sökte vi
pressa industriländerna till att ge oss en
andel av deras BNP som förmenta avbetalningar på en vag ”kolonialskuld”. Våra
krav riktades ironiskt nog till de skandinaviska länderna, som har gott samvete
men är dåliga på geografi. De betalade
oss, då de inte var säkra på om de en gång
koloniserat Afrika, vilket de nu inte gjort.
Om omvärlden till sist tröttnar på våra
självömkande, pustande, stånkande och
vädjande poser är det därför att våra
skrämmande övervärderade valutor till
sist framstod som en förolämpning lika
mycket som en skada. Efter att IMF insisterat på att Nigerias, Tanzanias och Sierra Leones valutor skulle göras flytande,
har också dessa gått i botten.
Kostnaden för importerade varor har
samtidigt rakat i höjden. Men en omedelbar fördel är att vi afrikaner motvilligt
bö~ar inse att vi måste börja producera
för att komrna någon vart. Vi måste förstå
att Afrika inte kan förbli ett internationellt hjälpobjekt länge till.
Problem med IMF
IMF har ett skamfilat rykte i Afrika delvis
därför att fonden introducerat den
institutionaliserade arrogans och okänslighet, som följer med en stor internationell organisation. Den tycks gotta sig åt att
vara ett känslolöst, fiskalt maskineri som
mal på med machiavellisk hänsynslöshet,
medan ledningen gömmer huvudet i självrättfärdighetens dimmor och klampar vidare i tron att ändamålen helgar medlen.
IMF:s rykte har skadats hos afrikaner- 507
na också på grund av en del av den personal som arbetar på fältet. De är undantagslöst vita, något som borde vara irrelevant men som inte är det. I afrikanernas
ögon framstår de som privilegierade, de
som ”har”, och de antas därmed inte äga
nog förståelse och sympati för dem som
”inte har”. Därtill kommer att vissa av
fondens medarbetare är intellektuella
pratkvarnar vars meriter består av en rad
seminarieuppsatser som de läst upp för
sömniga åhörare i avlägsna, amerikanskägda stiftelser. Efter att ha flytt från
sitt mördande avhandlingsarbete anländer de till Afrika strålande av självsäkerhet och beredda att samarbeta enbart
med presidenten och hans närmaste ministrar.
Problemet med IMF är att man inte lärt
sig hur det går till i Afrika. Vilket är synd.
Kvartalstidningen om frihet, makt
och skapande
Beställ,……n……._ friot Timloro, Bircer Jarisgabon 6 B,
11434 St.ckhelm. Tel: Ga-2437 70.
I”Nnumeratiooo: Helår 185 kr, atudenter !15 kr.
…..qpro: 4351BGa-3.
Stark medicin
Afrikas enorma ekonomiska problem måste till stor del skyllas
på staternas egen politik, skriver
Peter Enahoro. En alltför snabb
stor satsning på offentlig verksamhet under inflytande av utländska rådgivare som inte insåg kontinentens särskilda villkor har skapat ett läge där inbromsningen med hjälp av IMF
blir alltmer plågsam.
Peter Enahora är chefredaktör
för tidskriften Africa Now och
välkänd debattör av Afrikafrågor.
E
n överraskande upptäckt har skett
i Afrika på senare tid. Det gället
det antal människor som av internationella Valutafonden förvandlas till
valutaexperter genom IMF:s starka inblandning i dagens Afrikas ekonomiska
politik och åtgärdsprogram. Ännu mer
förvånande är den totala bristen på självmedvetande, när många människor talar
om ”vår regerings nedskärnings- och rationaliseringsprogram”, eller när de pekar
på IMF:s ”strukturella anpassningsförmåga”, nästan som talande papegojor.
Nitton afrikanska regeringar har hittills
godtagit IMF:s växlande villkor, samtidigt
som långt flera med behov av att närma
sig fonden ännu ligger lågt, i väntan på att
ett mirakel skall inträffa.
Ett pinsamt faktum är att vad IMF begär är något som hade bort införas spontant av Afrikas regeringar för tjugo år sedan. För ett kvartssekel sedan borde vi
afrikaner ha förstått att vi fallit offer för
vår egen retorik. Vi borde ha gjort oss av
med våra utländska vänners och rådgivares tjänster. Dessa lockade oss näm~en
till åtgärder såsom obegränsad statlig inblandning, ändlösa export- och importkontrollrundor och massiva utlandslån.
Nedsvärtandet av entreprenörandan,
en avundsjuk attityd som underblåstes av
romantiker utklädda till visionärer, liksom hela den beroendementalitet som
blev betecknande för ”den afrikanska
socialismen”, kan alltsammans hänföras
till inflytandet från dessa utlänska rådgivare som inte kunnat tillämpa sina ideer i
sina egna länder och därför kom till Afrika för att experimentera med vår okunnighet. Där fanns givetvis också våra
inhemska experter, som återvänt från utlandsstudier och genast bokstavligt börja- 506
de tillämpa principer som de borde ha
förstått enbart kan vara riktlinjer.
Misslyckade statsingripanden
Till och med i dag finns det en ovilja att
medge att de massiva statsingripandena
misslyckats. Privatisering, som egentligen
bara innebär liberal tolerans av individualism, uppfinningsrikedom, incitament och
belöningar för tävlan, är ännu misstänkt i
Afrika enligt en etik som skapats av en internationell moral och som för avsevärd
tid framöver märkt afrikanen så som en
ohjälplig oskuld.
När till exempel en konferens förra
året hölls i Nairobi med privatisering på
schemat satte arrangörerna titlen ”Den
skapande miljökonferensen för den effektiva privatsektorns bidrag till utvecklingen i Afrika söder om Sahara.” Vad
försökte man egentligen dölja?
Vi har tvingats utveckla våra ekonomier med en överbemanning och en principlöshet gentemot de anställda som de
industriella länderna vid motsvarande
stadium inte hade behövt uppleva.
Den berömda Amsja-deklarationen
måste nu i efterhand, mot bakgrunden av
20 års erfarenhet, ses som ett typiskt uttryck för de antaganden och fördomar
som präglade tänkandet i Afrika vid denna tid. Vi applåderade åt Nyerere. Vi
trodde vi hade rättigheter getemot utländska investerare och deras kapital. Vi
talade om för dem hur de skulle uppträda.
Underförstått ansågs investerare vara en
självklart roffande och icke-önskvärd
skara med den enda avsikten att suga ut
oss. Vi trodde också att den privata företagsamheten i sig är ond och att ett folk
som nyligen uppfostrats att tänka på regeringen som både en fiende och en fadersfigur plötsligt kunde fås att inse att de själva varstaten, och att de som individer hade intressen i statens egendom. Idealiteten i Arusja-deklarationen var välmenande men sakligt naiv·.
En sydostasiatisk ekonomi som Korea
har genom att öppna dörrarna för amerikaner och japaner visat att investerarna
om de kan lockas genom profitmotivet
kan bli allierade i en utvecklingsprocess.
Till skillnad från de välskötta hotellen i
Söul som är privata och samägda med utlänningar, är våra statliga afrikanska hotell packade av partikongressombud, partifunktionärer och statliga gäster. Men vå-
ra välgörare, av vilka många inte skulle
klara av att sälja ett begagnat frimärke till
en l O-åring, drev oss vidare ivåra dårskaper.
Afrika tog lån för att betala upplupna
räntor på tidigare lån. Vi bad att våra
skulder skulle omförhandlas, och när långivarnas tålamod började sina sökte vi
pressa industriländerna till att ge oss en
andel av deras BNP som förmenta avbetalningar på en vag ”kolonialskuld”. Våra
krav riktades ironiskt nog till de skandinaviska länderna, som har gott samvete
men är dåliga på geografi. De betalade
oss, då de inte var säkra på om de en gång
koloniserat Afrika, vilket de nu inte gjort.
Om omvärlden till sist tröttnar på våra
självömkande, pustande, stånkande och
vädjande poser är det därför att våra
skrämmande övervärderade valutor till
sist framstod som en förolämpning lika
mycket som en skada. Efter att IMF insisterat på att Nigerias, Tanzanias och Sierra Leones valutor skulle göras flytande,
har också dessa gått i botten.
Kostnaden för importerade varor har
samtidigt rakat i höjden. Men en omedelbar fördel är att vi afrikaner motvilligt
bö~ar inse att vi måste börja producera
för att komrna någon vart. Vi måste förstå
att Afrika inte kan förbli ett internationellt hjälpobjekt länge till.
Problem med IMF
IMF har ett skamfilat rykte i Afrika delvis
därför att fonden introducerat den
institutionaliserade arrogans och okänslighet, som följer med en stor internationell organisation. Den tycks gotta sig åt att
vara ett känslolöst, fiskalt maskineri som
mal på med machiavellisk hänsynslöshet,
medan ledningen gömmer huvudet i självrättfärdighetens dimmor och klampar vidare i tron att ändamålen helgar medlen.
IMF:s rykte har skadats hos afrikaner- 507
na också på grund av en del av den personal som arbetar på fältet. De är undantagslöst vita, något som borde vara irrelevant men som inte är det. I afrikanernas
ögon framstår de som privilegierade, de
som ”har”, och de antas därmed inte äga
nog förståelse och sympati för dem som
”inte har”. Därtill kommer att vissa av
fondens medarbetare är intellektuella
pratkvarnar vars meriter består av en rad
seminarieuppsatser som de läst upp för
sömniga åhörare i avlägsna, amerikanskägda stiftelser. Efter att ha flytt från
sitt mördande avhandlingsarbete anländer de till Afrika strålande av självsäkerhet och beredda att samarbeta enbart
med presidenten och hans närmaste ministrar.
Problemet med IMF är att man inte lärt
sig hur det går till i Afrika. Vilket är synd.
Kvartalstidningen om frihet, makt
och skapande
Beställ,……n……._ friot Timloro, Bircer Jarisgabon 6 B,
11434 St.ckhelm. Tel: Ga-2437 70.
I”Nnumeratiooo: Helår 185 kr, atudenter !15 kr.
…..qpro: 4351BGa-3.