Joakim von Braun; En svensk tiger inte alltid
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JOAKIM VON BRAUN:
En svensk tiger inte alltid
Sovjet skaffar sig information
om ny teknik genom klassiskt
spionage med värvande av
agenter och genom olagliga inköp av högteknologi med exportförbud. Hur underrättelseverksamheten går till avslöjas i
denna artikel. Databanker får
besök av ovälkomna. Internationella vetenskapliga institut utnytljas som inkörsport, elektronisk avlyssning tillämpas och
mycket annat.
Artikeln visar också KGBs
och GRUs underrättelseoperationer i Sverige.
Joakim von Braun har gjort researche-arbetet för Charlie
Nordbloms böcker Industrispionage (1984) och Krig i fredstid
(1988).
E
tt av de viktigaste svenska dokument som skrivits om sovjetiskt industrispionage och olovliga teknologiöverföringsoperationer är Charlie
Nordbloms bok ”Industrispionage”
(1984). Den visade med all tydlighet att
även Sverige är måltavla för KGBs och
GRUs underrättelseoperationer – operationer som involverar svensk teknik
och know-how, men även utländsk teknik
som.finns i landet eller passerar genom
det. Tre år senare visar utvecklingen att
trafiken fortsätter ungefär som tidigare.
men klimatet har blivit besvärligare.
Sovjetunionen har de senaste åren haft
fortsatta problem med landets ekonomi.
1986 förde dock med sig en särskilt besvärlig situation – priset på råolja sjönk
dramatiskt på den internationella marknaden.
Över 75 procent av Sovjets exportinkomster på sammanlagt motsvarande 22
miljarder dollar kommer från olja och gas
som säljs till OECD-länderna. Samtidigt
håller landet på att få ett allt större problem med produktionen av framförallt olja. Oljan tryter i de centrala delarna av
landet, och prospekteringen och produktionen i Sibirien och off-shore tycks inte
helt kunna trygga det framtida behovet.
Den totala produktionen uppvisade en
rejäl svacka i mitten av 80-talet, men har
nu åter ökat. Samtidigt har Sovjets oljeimport ökat sedan 1980.
Med tanke på Sovjets stora behov av
import av livsmedel och högteknologiska
produkter är bristen på västlig hårdvaluta
synnerligen besvärlig att brottas med. Ofta är en stor mängd av den teknologi som
behövs för oljeproduktionen och för distributionen av olja och gas införskaffad
från västvärlden.
30
I takt med att man i väst i allt högre
grad lyckas täppa till en del av de tillflö-
deskanaler av högteknologi som finns,
kommer de sovjetiska kostnaderna för
dessa transaktioner att stiga i en allt snabbare takt.
Agenter och affärer
Det sovjetiska teknikinhämtaodet har
länge följt två huvudlinjer: dels klassiskt
spionage med värvande av agenter, dels
olagliga inköp av högteknologi som är belagd med exportförbud.
Huvuduppgiften för en KGB-officer
har alltid varit att värva nya agenter till
underrättelsenätet Framgångarna har ofta byggt på att KGB har många officerare
aktiva i landet och att man kan ta många
nya kontakter. En värvad agent kan naturligtvis betyda mycket för underrättelsetjänsten, men risken för misslyckanden
är också mycket stora.
När det gäller teknikSmugglingen verkar tendensen vara att kryphålen blir färre och smalare. Dessutom har all publicitet under 80-talet försvårat allt tagande av
nya kontakter. En del av dessa svårigheter kan dock balanseras genom att utnyttja andra vägar för att skaffa sig den begärliga informationen.
Under 80-talet har västerländska underrättelsetjänster kunnat konstatera ett
ökat utnyttjande av mer sofistikerade och
tekniska metoder. Ett stort antal av Europas och USAs databanker har haft ovälkomna besökare. Via ett nät av sovjetägda banker världen över, med främsta bas i
Europa, har ekonomiska upplysningar
samlats in. Elektronisk avlyssning är en
annan metod som i högre grad än tidigare
kommit till användning.
OS gav öppningar
Det sovjetiska telenätet är behäftat med
stora brister. Det gäller inte bara bristen
på antal ledningar utan också avbrott i
samtalen och ofta mycket dålig kvalitet på
överföringen. Svenska specialister hävdar
att telenätet är så dåligt att det bara mäktar med att överföra datakommunikation
över ett par kilometer. Det kan alltså vara
behäftat med stora svårigheter att via telenätet kommunicera från en dator iena ändan av Moskva till den andra.
I samband med olympiaden i Moskva
1980 förbättrades telenätet såväl inom
den sovjetiska huvudstaden som dess anEtt stort antal av Europas och
USAs databanker harfått avätkomna besökare.
knytningar till utlandet. Särskilt viktiga
var de utländska TV-bolagens krav på en
kvalitativt högstående överföringskapacitet av ord och bild via telenätet. Bl a som
ett resultat av dessa krav byggde Sovjet ett
kabelsystem till Wien. I den sovjetiska organisationskomrnitten för Moskva-Os
fanns flera högt uppsatta KGB-officerare
vars främsta uppgift var att planera hur
Sovjetunionen bäst kunde utnyttja olika
arrangemang kring spelen för underrättelsesyften.
I Laxenberg alldeles utanför Wien ligger The International Institute for
Applied Systems Analyses (IIASA).
Ordförande är sedan 1972 Djermen
Gvisjiani, ordinarie ledamot i den
sovjetiska vetenskapsakademin, chef för
det sovjetiska institutet för systemforskning (VNIISI) och vice ordförande i planeringsorganet Gosplan. Han var tidigare
vice ordförande i den statliga kommitten
för vetenskap och teknik (GKNT). Gvisjiani är också bekant för en svensk publik genom sitt ledamotskap i Ingenjörsvetenskapsakademin.
Genom att utnyttja IIASA har Sovjet
kunnat ta sig in i olika västerländska vetenskapliga databaser och datanätverk,
bl aEuronet, Tymnet, Telenet och Europeiska Rymdflygstyrelsen och ur dessa
kopiera värdefullt material. Via andra vä-
gar har ryssarna fått tillgång till det amerikanska flygbolaget Locl<heeds ”Dialog”
och innehållet i en Cray-1-dator vid Reading-universitet i Storbritannien.
Genom att utnyttja IIASA har Sovjet kunnat ta sig in i olika västerländska vetenskapliga databaser
och datanätVerk.
Sovjet har också utnyttjat National
Technical Information Service i USA
som bl a innehåller tekniska data från det
amerikanska försvarsdepartementet och
dess leverantörer. Via utrikeshandelsbolaget Elorgs kontor i Holland tog sovjetiska underrättelseofficerare sig in i såväl
polisiära som militära register och stal
stora mängder data.
Västerländska experter hävdar dock
att överföringskapaciteten via t ex Wien
fortfarande är för dålig för att on-line genomföra mera komplicerade operationer
istordatorer eller att via telenätet kopiera
hela databaser.
Ett lyssnande öra
KGBs uppfinnare i Moskva sägs ha varit
flitiga de senaste åren med att ta fram ny
31
teknisk utrustning för bl a elektronisk avlyssning. Det finns dock inte anledning att
för närvarande misstänka att svenska fö-
retags lokaler blivit avlyssnade i någon
större utsträckning från KGBs sida. Däremot används allt mer sofistikerad utrustning för att ta vara på alla de signaler vi
sprider ut i etern via telefoner, mobiltelefoner, kommunikationsradio, datorer etc.
I USA skickar de stora telefonbolagen
mellan 60 och 75 procent av all telekommuriikation via satellit och mikrovågslänkar. Enligt källor inom den amerikanska
signalspaningen har KGB via en avlyssningsanläggning på Kuba stor kapacitet
att banda denna eterburna kommunikation. Kapaciteten ligger nära 100 procent.
Som ett resultat av detta finns nu planer i
USA på att installera 500 000 avlyssningsäkra telefoner hos amerikanska
myndigheter och företag som handhar
hemlig information.
För några år sedan avslöjades i Sverige
att de trådlösa mikrofoner som använts i
undervisningen vid F 20 i Uppsala hade
en räckvidd som sträckte sig långt utanför
den militära anläggningens områden. En
bil parkerad ute på E4:an kunde lätt fånga
upp konversationen via radio. Instruktionen för mikrofonernas handhavande ändrades efter en alarmerande rapport från
SÄPO.
Det faktum att KGB sällan tycks använda s k buggar betyder inte att man aldrig gör det. Oftast inskränker sig användandet till operationer i Östeuropa. Bl a
har flera svenska ambassader funnit avlyssningsanordningar innanför sina väggar.
Våren 1985 fann amerikanska säkerhetsexperter att USAs ambassad i Moskva blivit buggad. På tolv IDM-skrivmaski- 32
ner hade specialkonstruerade sensorer
placerats. Sensorerna var sedan sammankopplade med antenner dolda i ambassadens ytterväggar, som sedan sände signalerna vidare. Avlyssningen kunde pågå
ostört i mer än två års tid.
”Gäst” – hos KGB
I KGBs Andra Huvuddirektarat som
opererar inom Sovjetunionens gränser,
finns specialiserade enheter vars enda
uppgift är att ta sig an gästande utlänningar. KGB håller sig med välutbildade agenter bland hotell- och restaurangpersonaL
Intourists guider och prostituerade.
Bland svartväxlare, svartabörshajar och
taxichaufförer finns också KGBs agenter.
De hotell som är avsedda att ta emot
västerlänningar har särskilda specialkontrollerade våningar. Dessa har avlyssningsanordningar i samtliga rum, rummen genomsöks dagligen och personal
knuten till dessa våningar har genomgått
särskild utbildning.
Det främsta syftet är att noggrant studera de västerlänningar som kommer på
besök till Sovjet. t ex svenska affärsmän
eller försvarspersonaL KGB inriktar sig
speciellt på sådana som bär på information om teknik, militära förhållanden eller
politik, eller på ungdomar som bedöms
att inom en framtid kunna vara i besittning av sådan information.
Personernas karaktärer och svagheter
noteras och analyseras, och eventuella
komprometterande fakta dokumenteras.
Detta kan vara svartväxling, vänsterprassel, hög grad av berusning m m. Finner
man något särskilt som omedelbart kan
utnyttjas kan KGB komma att göra ett
rekryteringsförsök redan under sovjetvistelsen, i annat fall sparas informationen
till framtida kontakter.
”Farewell” avslöjade
I april1983 drabbades den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB av en allvarlig
chock. Den franska regeringen utvisade
47 spioner som verkat under olika täckmantlar i landet. I samband med utvisningen fick Sovjets charge d’affaires, som
kallats till det franska utrikesministeriet,
se kopior på ryska originaldokument som
behandlade sovjetiskt industrispionage.
Dokumenten härrörde från källan ”Farewell” som under åren 1981-82 försåg
den franska underrättelsetjänsten med
högvis med material direkt från KGBs
direktarat T, dvs från organisationens
högsta ledning för teknikspionage. Förutom flera totalutvärderingar av det samlade sovjetiska teknikspionaget för flera år,
kunde ”Farewell” överlämna material
som delvis ledde till att sammanlagt 135
KGB- och GRU-officerare utvisades
världen över under 1983. Också flera
medlemmar av sovjetiska agentnät har
kunnat gripas.
För åren 1978-1980 ger ”Farewells”
material en heltäckande bild av KGB-Ts
resultat. Sammanlagt har organisationen
under dessa tre år kommit över mer än
110 000 dokument och 15 000 ”varuprover”, dvs enstaka exemplar av datorer,
datachips, vapen etc.
Den stora mängden material har gett
Sovjetunionen betydande vinster. Kostnader har hållits nere och forskningsprojekt tagit kortare tid. Tack vare ”Farewells” material kan man utläsa vinsten av
Sovjets omfattande teknikspionage. Enligt dessa papper ska över 300 nya rnilitära forskningsprojekt ha kunnat påbörjas iSovjet under åren 1979-80 och över
2700 projekt ha förkortats och effektiviserats. I pengar mätt uppskattar Sovjets
Militärindustriella kommission (VPK)
vinsten till motsvarande c:a 7 miljarder kr
för de bägge åren.
Svensk skärpning
På Utrikespolitiska Institutet avhölls i oktober 1985 ett seminarium kring Mikael
Holmströms och Tom von Sivers bok
”Tekniken som vapen”. Vid seminariet
framträdde bl a statssekreterare Carl-Johan Åberg och hävdade att den svenska
staten inte behövde ingripa med någon
form av kontroll av handeln med högtekSovjet har sparat 100 000 manår
inom flyg-, vapen- och optronikindustrin tack vare teknikspionage.
nologi; det skulle vara upp till företagen
själva att kontrollera vart högteknologiska komponenter och färdiga produkter
tar vägen.
Åberg sa bl a att ”som neutral stat kan
vi inte deltaga i de andra västländernas
samarbete för att kontrollera teknikexporten”. I en intervju med ambassadör
Ulf Dinkelspiel samma månad säger denne att ”jag hoppas att Sverige klarar sig
utan en lagstiftning. Hittills har det fungerat bra.” Mindre än ett halvår senare,
den 27 februari 1986, tog den svenska regeringen beslut om en förordning i syfte
att just kontrollera reexport av utländsk
high-tech!
USA har både i officiella och inofficiella kommentarer uttryckt sitt gillande över
33
Sveriges försök att förbättra landets exportkontroll avseende utländsk högteknologi. Hur resultatet blir vet självklart
varken vi i Sverige eller de styrande i
USA, men man har här först och främst
tagit fasta på den svenska viljan att inte lå-
ta sig utnyttjas. Det enda smolket i bägaren ur amerikansk synvinkel är att Sverige
inte har en motsvarande kontroll gällande
svensk teknologi.
S<;>m ett resultat av detta har Sverige
strukits från Pentagans lista över riskländer. Svenska företag kan räkna med att få
tillgång till mer avancerad teknologi samtidigt som behandlingen av ärenden i
USA kommer att ske snabbare. Enligt talesmän för Pentagan kommer Sverige
även att få det lättare att köpa rent militär
teknik.
Sovjetisk klagan
Sovjetunionen har länge beklagat sig över
Sveriges bristande neutralitet i allmänhet,
och en alltför proamerikansk hållning i
frågor gällande teknologiöverföring från
väst till öst. Redan innan den nya svenska
förordningen togs gick t ex Sverige-kännaren Jurij Kuznetsov ut i Pravda och
hävdade att ”en ytterligare skärpning av
handelshindren kan leda till att grundprincipen bakom den svenska utrikespolitikens alliansfria kurs undergrävs”.
Under sommaren 1986 fick tidskriften
Ny teknik en detaljrik intervju med Jurij
Piskulov som på det sovjetiska utrikeshandelsministeriet är vice chef för avdelningen för västhandeL Piskulov har tidigare varit stationerad i Finland på 50- och
60-talen. Han är specialiserad på Skandinavien och har ofta deltagit i finsk-sovje- 34
tiska och svensk-sovjetiska handelsöverläggningar.
Piskulov går till mycket hårt angrepp
mot den svenska regeringen och den
svenska exportkontrollen. Han hävdar att
den nya förordningen strider mot svensk
alliansfrihet och Sveriges ”alliansfrihets
tänkande”. Denna kritik är godkänd på
hög politisk nivå och markerar kanske en
allmänt hårdnande attityd gentemot Sveriges handelspolitik. Piskulov erkänner
att den förda amerikanska politiken medför problem för Sovjet, bl a förseningar
och att man på olika områden måste söka
sig till nya samarbetspartners.
Det mest anmärkningsvärda är dock
att Jurij Piskulov erkänner att Sovjetunionen ägnar sig åt smuggling av högteknologi och att landet handlar upp high-tech
på hemliga vägar via ”neutrala länder” i
väst.
I vissa avseenden har Sovjet lyckats hä-
va eller kringgå västsidans allt mer effektiva kontrollapparat. I och med att Österrike, Schweiz och Sverige stramar upp sin
exportkontroll kommer Sovjet att i högre
grad försöka utnyttja andra länder för simi smuggeloperationer.
Enligt Institute for European Defence
and Strategic Studies i Storbritannien har
dessa tre länder tidigare, tillsammans
med Finland, svarat för cirka 20 procent
av Sovjetunionens teknologiimport De
länder som nu nämnts i Europa är bl a
Finland, Jugoslavien och Cypern. Även
Österrike nämns, trots en ny exportkontrollag. I Asien har t ex Indien utpekats.
För svensk del kan det vara särskilt intressant att uppmärksamma Finland som
ligger nära och som vi har många och täta
handelsförbindelser med, samtidigt som
Finland också har en omfattande handel
med Sovjetunionen. Enligt tidskriften Ny
Teknik särbehandlas Finland i förhållande till de övriga nordiska länderna.
CIA varnar
Den amerikanska underrättelseorganisationen CIA har i en rapport hävdat att
Sovjet genom att tillägna sig dokumentation på flygplanet F-18 på vissa områden
sparat fem års forskning. Den amerikanske f d försvarsministern Caspar Weinberger hävdar att Sovjetunionen sparat
100 000 manår inom flyg-, vapen- och
optronikindustrin tack vare teknikspionage.
Den sovjetiska underrättelsetjänsten lägger ut allt meravsitt industrispionage på sina östeuropeiska kolleger.
Bilden av hur Sovjet i allmänhet lyckas
hävda sig gentemot västsidan är splittrad.
En del amerikanska forskare har hävdat
att Sovjetunionen skulle vara på väg att
närma sig västs nivå, medan de flesta nog
är överens om att Sovjet bara har sådan
kapacitet på vissa enskilda områden, särskilt försvarsrelaterade sådana. Den amerikanske f d försvarsministern har hävdat
att ”Sovjetunionens program har minskat
västmakternas teknologiska försprång
inom stort sett alla nyckelområden, och
är till stor del orsaken till att västmakternas teknologiska försprång minskat från
l 0-12 år under mitten av 70-talet, till
4-6 år nu”.
En blick på datorproduktionen och
datoranvändningen i Sovjet ger inte en
särskilt positiv bild. Medan Sovjet låg
4-5 år efter USA vid introduktionen av
den första och andra generationens datorer, låg Sovjet 7 år efter vid tredje generationen och nu 8 år efter vid introduktionen av den fjärde generationen som i Sovjet kom i bruk först 1983. De sista rörstyrda datorerna ska ha tagits ur bruk
forst i bö~an på 80-talet, medan transistoriserade datorer fortfarande finns kvar i
en större omfattning.
satsningen på datorer i grundutbildning sägs ha kommit av sig. Datorn Agat,
Sovjetunionen harbortemot 75professionella underrättelseofficerare
stationerade i Sverige.
som är en kopia av den amerikanska
Apple II, skulle enligt planerna finnas ute
i 90 000 exemplar år 1990. Enligt rapporter ska 50 procent av redan levererade Agat-datorer ha varit trasiga redan innan de bö~at användas.
Ett hot mot Sverige
Den sovjetiska underrättelseverksamheten i Sverige riktad mot vetenskap och
teknik bedrivs av KGB och den militära
underrättelsetjänsten GRU. KGBs residentur i Sverige är uppdelad i flera avdelningar – s k linjer – och industrispionaget sköts av Linje X. GRO-organisationen iSverige har en särskild avdelning för
vetenskap och teknik.
Chefen för Linje X var t o m 1986 teknikattachen Evgenij Beljajev. Han är född
1932 och har tidigare arbetat på den statliga kommitten för vetenskap och teknik
– GKNT. Under sig har han haft ett 15-
tal KGB-officerare, med täckbefattningar
främst på ambassaden, Sovjets handels- 35
delegation på Lidingö och på Matreco
Handels AB i SödertäJje.
GRU har c:a ett halvdussin officerare
specialiserade på teknikspionage. Täckbefattningarna återfinns oftast på ambassaden och den 45 man starka handelsdelegationen. Bland dessa finns t ex 2:e ambassadsekreteraren Gennadij Bachtin,
som tidigare haft en täckbefattning på den
sovjetiska handelsavdelningen i Danmark.
Av vad man nu kan döma försöker de
sovjetiska underrättelse~änsterna lägga
ut allt mer av sitt industrispionage på sina
kollegor i några av de östeuropeiska systertjänsterna. Främst gäller det DDR och
Tjeckoslovakien, men även Polen och
Ungern. Att Tjeckoslovakiens bägge underrättelsetjänster agerat som sovjetiska
ombud omvittnar bl a senare års spionavslöjanden.
Anledningen till de sovjetiska försöken
att spionera via ombud är bl a massmedias och allmänhetens vidgade intresse för
Sovjets underrättelseverksamhet. De senaste årens uppmärksamhet i tidningar,
radio och TV har i mycket hög grad minskat den ryska spionverksamheten. Också
företagens vaksamhet har kraftigt bidragit
därtill.
Hur trenden är när det gäller teknologiöverföringsoperationer som berör Sverige, är det svårare att sia om. Även här
har naturligtvis den ökade uppmärksamheten försvårat smugglarnas arbete, men
fortfarande finns ett tiotal svenska företag
involverade i den ständiga trafiken av embargobelagd högteknologi. Tullens ökade
resurser kan dock förväntas begränsajust
dessa företags fortsatta verksamhet.
Det svenska samhället är under ständig
attack från öststaternas underrättelseor- 36
gan. Spionaget riktar sig mot politik och
massmedia, ekonomi och teknik, mot det
svenska försvaret och mot olika flyktinggrupper etc. Sovjetunionen har bortemot
75 professionella underrättelseofficerare
permanent stationerade i Sverige, övriga
östeuropeiska länder nästan lika många.
Till detta ska läggas underrättelsefolk i
gästande delegationer, bland stipendiater, gästforskare och tekniska kontrollanter, insmugna i båt- och flygplansbesättningar eller körandes TIR-lastbilar.
Låt folket veta!
När man låter kända underrättelseofficerare mer eller mindre fritt verka i Sverige
utsätter man många som bor i landet för
onödiga risker. Bland de hundratals nya
kontakter ryssarna tar varje år, kan Sovjetorganen säkert räkna in en och annan
lyckad värvning, människor som inte
skyddats av det svenska samhället.
Länder som Norge och Storbritannien
har tagit konsekvenserna av de tidigare
onödigt stora Sovjet-representationerna.
De bägge länderna har satt ett tak för hur
stor den sovjetiska diplomatiska representationen får vara och sänker taket för
varje utvisad spion.
Sovjetunionen har idag cirka 145 diplomater och tjänstemän på ambassad,
konsulat och handelsdelegation i Sverige.
Vi har knappt 20 man posterade i Sovjet.
Av de cirka 145 ryssarna i Sverige är 45
diplomater. I Storbritannien finns det
idag bara 31 diplomater!
I den allmänna debatten har det ibland
hävdats att man inte öppet redovisar utvisningar orsakade av spionage. Sådana
uppgifter har dykt upp flera gånger de senaste åren, senast i samband med utvisningen av fem tjecker förra året. Det har
också hävdats att sovjetiska KGB- och
GRU-män erhållit en inofficiell varning
mot fortsatt olovlig verksamhet.
Här måste man kräva att de utvisningar
som sker p g av spionage redovisas öppet
för såväl oppositionspolitikerna som för
den svenska allmänheten. Tröskeln för
vad Sverige kan tillåta av brott mot diplomatreglerna måste vara mycket låg, särskilt som spionageverksamheten är av så
stor omfattning och bedrivs organiserat
av den sändande staten.
Det svenska samhället – i detta fall
främst representerat av Rikspolisstyrelsen och Försvarsstaben – borde erhålla
bättre resurser i syfte att förhindra den
främmande underrättelseverksamheten.
Dessa resurser kan och bör bl a inriktas
på operationell verksamhet och på analysverksamhet men framför allt måste
större resurser kanaliseras till informationsverksamhet riktad till såväl allmänheten som till det svenska näringslivet.
En svensk tiger inte alltid
Sovjet skaffar sig information
om ny teknik genom klassiskt
spionage med värvande av
agenter och genom olagliga inköp av högteknologi med exportförbud. Hur underrättelseverksamheten går till avslöjas i
denna artikel. Databanker får
besök av ovälkomna. Internationella vetenskapliga institut utnytljas som inkörsport, elektronisk avlyssning tillämpas och
mycket annat.
Artikeln visar också KGBs
och GRUs underrättelseoperationer i Sverige.
Joakim von Braun har gjort researche-arbetet för Charlie
Nordbloms böcker Industrispionage (1984) och Krig i fredstid
(1988).
E
tt av de viktigaste svenska dokument som skrivits om sovjetiskt industrispionage och olovliga teknologiöverföringsoperationer är Charlie
Nordbloms bok ”Industrispionage”
(1984). Den visade med all tydlighet att
även Sverige är måltavla för KGBs och
GRUs underrättelseoperationer – operationer som involverar svensk teknik
och know-how, men även utländsk teknik
som.finns i landet eller passerar genom
det. Tre år senare visar utvecklingen att
trafiken fortsätter ungefär som tidigare.
men klimatet har blivit besvärligare.
Sovjetunionen har de senaste åren haft
fortsatta problem med landets ekonomi.
1986 förde dock med sig en särskilt besvärlig situation – priset på råolja sjönk
dramatiskt på den internationella marknaden.
Över 75 procent av Sovjets exportinkomster på sammanlagt motsvarande 22
miljarder dollar kommer från olja och gas
som säljs till OECD-länderna. Samtidigt
håller landet på att få ett allt större problem med produktionen av framförallt olja. Oljan tryter i de centrala delarna av
landet, och prospekteringen och produktionen i Sibirien och off-shore tycks inte
helt kunna trygga det framtida behovet.
Den totala produktionen uppvisade en
rejäl svacka i mitten av 80-talet, men har
nu åter ökat. Samtidigt har Sovjets oljeimport ökat sedan 1980.
Med tanke på Sovjets stora behov av
import av livsmedel och högteknologiska
produkter är bristen på västlig hårdvaluta
synnerligen besvärlig att brottas med. Ofta är en stor mängd av den teknologi som
behövs för oljeproduktionen och för distributionen av olja och gas införskaffad
från västvärlden.
30
I takt med att man i väst i allt högre
grad lyckas täppa till en del av de tillflö-
deskanaler av högteknologi som finns,
kommer de sovjetiska kostnaderna för
dessa transaktioner att stiga i en allt snabbare takt.
Agenter och affärer
Det sovjetiska teknikinhämtaodet har
länge följt två huvudlinjer: dels klassiskt
spionage med värvande av agenter, dels
olagliga inköp av högteknologi som är belagd med exportförbud.
Huvuduppgiften för en KGB-officer
har alltid varit att värva nya agenter till
underrättelsenätet Framgångarna har ofta byggt på att KGB har många officerare
aktiva i landet och att man kan ta många
nya kontakter. En värvad agent kan naturligtvis betyda mycket för underrättelsetjänsten, men risken för misslyckanden
är också mycket stora.
När det gäller teknikSmugglingen verkar tendensen vara att kryphålen blir färre och smalare. Dessutom har all publicitet under 80-talet försvårat allt tagande av
nya kontakter. En del av dessa svårigheter kan dock balanseras genom att utnyttja andra vägar för att skaffa sig den begärliga informationen.
Under 80-talet har västerländska underrättelsetjänster kunnat konstatera ett
ökat utnyttjande av mer sofistikerade och
tekniska metoder. Ett stort antal av Europas och USAs databanker har haft ovälkomna besökare. Via ett nät av sovjetägda banker världen över, med främsta bas i
Europa, har ekonomiska upplysningar
samlats in. Elektronisk avlyssning är en
annan metod som i högre grad än tidigare
kommit till användning.
OS gav öppningar
Det sovjetiska telenätet är behäftat med
stora brister. Det gäller inte bara bristen
på antal ledningar utan också avbrott i
samtalen och ofta mycket dålig kvalitet på
överföringen. Svenska specialister hävdar
att telenätet är så dåligt att det bara mäktar med att överföra datakommunikation
över ett par kilometer. Det kan alltså vara
behäftat med stora svårigheter att via telenätet kommunicera från en dator iena ändan av Moskva till den andra.
I samband med olympiaden i Moskva
1980 förbättrades telenätet såväl inom
den sovjetiska huvudstaden som dess anEtt stort antal av Europas och
USAs databanker harfått avätkomna besökare.
knytningar till utlandet. Särskilt viktiga
var de utländska TV-bolagens krav på en
kvalitativt högstående överföringskapacitet av ord och bild via telenätet. Bl a som
ett resultat av dessa krav byggde Sovjet ett
kabelsystem till Wien. I den sovjetiska organisationskomrnitten för Moskva-Os
fanns flera högt uppsatta KGB-officerare
vars främsta uppgift var att planera hur
Sovjetunionen bäst kunde utnyttja olika
arrangemang kring spelen för underrättelsesyften.
I Laxenberg alldeles utanför Wien ligger The International Institute for
Applied Systems Analyses (IIASA).
Ordförande är sedan 1972 Djermen
Gvisjiani, ordinarie ledamot i den
sovjetiska vetenskapsakademin, chef för
det sovjetiska institutet för systemforskning (VNIISI) och vice ordförande i planeringsorganet Gosplan. Han var tidigare
vice ordförande i den statliga kommitten
för vetenskap och teknik (GKNT). Gvisjiani är också bekant för en svensk publik genom sitt ledamotskap i Ingenjörsvetenskapsakademin.
Genom att utnyttja IIASA har Sovjet
kunnat ta sig in i olika västerländska vetenskapliga databaser och datanätverk,
bl aEuronet, Tymnet, Telenet och Europeiska Rymdflygstyrelsen och ur dessa
kopiera värdefullt material. Via andra vä-
gar har ryssarna fått tillgång till det amerikanska flygbolaget Locl<heeds ”Dialog”
och innehållet i en Cray-1-dator vid Reading-universitet i Storbritannien.
Genom att utnyttja IIASA har Sovjet kunnat ta sig in i olika västerländska vetenskapliga databaser
och datanätVerk.
Sovjet har också utnyttjat National
Technical Information Service i USA
som bl a innehåller tekniska data från det
amerikanska försvarsdepartementet och
dess leverantörer. Via utrikeshandelsbolaget Elorgs kontor i Holland tog sovjetiska underrättelseofficerare sig in i såväl
polisiära som militära register och stal
stora mängder data.
Västerländska experter hävdar dock
att överföringskapaciteten via t ex Wien
fortfarande är för dålig för att on-line genomföra mera komplicerade operationer
istordatorer eller att via telenätet kopiera
hela databaser.
Ett lyssnande öra
KGBs uppfinnare i Moskva sägs ha varit
flitiga de senaste åren med att ta fram ny
31
teknisk utrustning för bl a elektronisk avlyssning. Det finns dock inte anledning att
för närvarande misstänka att svenska fö-
retags lokaler blivit avlyssnade i någon
större utsträckning från KGBs sida. Däremot används allt mer sofistikerad utrustning för att ta vara på alla de signaler vi
sprider ut i etern via telefoner, mobiltelefoner, kommunikationsradio, datorer etc.
I USA skickar de stora telefonbolagen
mellan 60 och 75 procent av all telekommuriikation via satellit och mikrovågslänkar. Enligt källor inom den amerikanska
signalspaningen har KGB via en avlyssningsanläggning på Kuba stor kapacitet
att banda denna eterburna kommunikation. Kapaciteten ligger nära 100 procent.
Som ett resultat av detta finns nu planer i
USA på att installera 500 000 avlyssningsäkra telefoner hos amerikanska
myndigheter och företag som handhar
hemlig information.
För några år sedan avslöjades i Sverige
att de trådlösa mikrofoner som använts i
undervisningen vid F 20 i Uppsala hade
en räckvidd som sträckte sig långt utanför
den militära anläggningens områden. En
bil parkerad ute på E4:an kunde lätt fånga
upp konversationen via radio. Instruktionen för mikrofonernas handhavande ändrades efter en alarmerande rapport från
SÄPO.
Det faktum att KGB sällan tycks använda s k buggar betyder inte att man aldrig gör det. Oftast inskränker sig användandet till operationer i Östeuropa. Bl a
har flera svenska ambassader funnit avlyssningsanordningar innanför sina väggar.
Våren 1985 fann amerikanska säkerhetsexperter att USAs ambassad i Moskva blivit buggad. På tolv IDM-skrivmaski- 32
ner hade specialkonstruerade sensorer
placerats. Sensorerna var sedan sammankopplade med antenner dolda i ambassadens ytterväggar, som sedan sände signalerna vidare. Avlyssningen kunde pågå
ostört i mer än två års tid.
”Gäst” – hos KGB
I KGBs Andra Huvuddirektarat som
opererar inom Sovjetunionens gränser,
finns specialiserade enheter vars enda
uppgift är att ta sig an gästande utlänningar. KGB håller sig med välutbildade agenter bland hotell- och restaurangpersonaL
Intourists guider och prostituerade.
Bland svartväxlare, svartabörshajar och
taxichaufförer finns också KGBs agenter.
De hotell som är avsedda att ta emot
västerlänningar har särskilda specialkontrollerade våningar. Dessa har avlyssningsanordningar i samtliga rum, rummen genomsöks dagligen och personal
knuten till dessa våningar har genomgått
särskild utbildning.
Det främsta syftet är att noggrant studera de västerlänningar som kommer på
besök till Sovjet. t ex svenska affärsmän
eller försvarspersonaL KGB inriktar sig
speciellt på sådana som bär på information om teknik, militära förhållanden eller
politik, eller på ungdomar som bedöms
att inom en framtid kunna vara i besittning av sådan information.
Personernas karaktärer och svagheter
noteras och analyseras, och eventuella
komprometterande fakta dokumenteras.
Detta kan vara svartväxling, vänsterprassel, hög grad av berusning m m. Finner
man något särskilt som omedelbart kan
utnyttjas kan KGB komma att göra ett
rekryteringsförsök redan under sovjetvistelsen, i annat fall sparas informationen
till framtida kontakter.
”Farewell” avslöjade
I april1983 drabbades den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB av en allvarlig
chock. Den franska regeringen utvisade
47 spioner som verkat under olika täckmantlar i landet. I samband med utvisningen fick Sovjets charge d’affaires, som
kallats till det franska utrikesministeriet,
se kopior på ryska originaldokument som
behandlade sovjetiskt industrispionage.
Dokumenten härrörde från källan ”Farewell” som under åren 1981-82 försåg
den franska underrättelsetjänsten med
högvis med material direkt från KGBs
direktarat T, dvs från organisationens
högsta ledning för teknikspionage. Förutom flera totalutvärderingar av det samlade sovjetiska teknikspionaget för flera år,
kunde ”Farewell” överlämna material
som delvis ledde till att sammanlagt 135
KGB- och GRU-officerare utvisades
världen över under 1983. Också flera
medlemmar av sovjetiska agentnät har
kunnat gripas.
För åren 1978-1980 ger ”Farewells”
material en heltäckande bild av KGB-Ts
resultat. Sammanlagt har organisationen
under dessa tre år kommit över mer än
110 000 dokument och 15 000 ”varuprover”, dvs enstaka exemplar av datorer,
datachips, vapen etc.
Den stora mängden material har gett
Sovjetunionen betydande vinster. Kostnader har hållits nere och forskningsprojekt tagit kortare tid. Tack vare ”Farewells” material kan man utläsa vinsten av
Sovjets omfattande teknikspionage. Enligt dessa papper ska över 300 nya rnilitära forskningsprojekt ha kunnat påbörjas iSovjet under åren 1979-80 och över
2700 projekt ha förkortats och effektiviserats. I pengar mätt uppskattar Sovjets
Militärindustriella kommission (VPK)
vinsten till motsvarande c:a 7 miljarder kr
för de bägge åren.
Svensk skärpning
På Utrikespolitiska Institutet avhölls i oktober 1985 ett seminarium kring Mikael
Holmströms och Tom von Sivers bok
”Tekniken som vapen”. Vid seminariet
framträdde bl a statssekreterare Carl-Johan Åberg och hävdade att den svenska
staten inte behövde ingripa med någon
form av kontroll av handeln med högtekSovjet har sparat 100 000 manår
inom flyg-, vapen- och optronikindustrin tack vare teknikspionage.
nologi; det skulle vara upp till företagen
själva att kontrollera vart högteknologiska komponenter och färdiga produkter
tar vägen.
Åberg sa bl a att ”som neutral stat kan
vi inte deltaga i de andra västländernas
samarbete för att kontrollera teknikexporten”. I en intervju med ambassadör
Ulf Dinkelspiel samma månad säger denne att ”jag hoppas att Sverige klarar sig
utan en lagstiftning. Hittills har det fungerat bra.” Mindre än ett halvår senare,
den 27 februari 1986, tog den svenska regeringen beslut om en förordning i syfte
att just kontrollera reexport av utländsk
high-tech!
USA har både i officiella och inofficiella kommentarer uttryckt sitt gillande över
33
Sveriges försök att förbättra landets exportkontroll avseende utländsk högteknologi. Hur resultatet blir vet självklart
varken vi i Sverige eller de styrande i
USA, men man har här först och främst
tagit fasta på den svenska viljan att inte lå-
ta sig utnyttjas. Det enda smolket i bägaren ur amerikansk synvinkel är att Sverige
inte har en motsvarande kontroll gällande
svensk teknologi.
S<;>m ett resultat av detta har Sverige
strukits från Pentagans lista över riskländer. Svenska företag kan räkna med att få
tillgång till mer avancerad teknologi samtidigt som behandlingen av ärenden i
USA kommer att ske snabbare. Enligt talesmän för Pentagan kommer Sverige
även att få det lättare att köpa rent militär
teknik.
Sovjetisk klagan
Sovjetunionen har länge beklagat sig över
Sveriges bristande neutralitet i allmänhet,
och en alltför proamerikansk hållning i
frågor gällande teknologiöverföring från
väst till öst. Redan innan den nya svenska
förordningen togs gick t ex Sverige-kännaren Jurij Kuznetsov ut i Pravda och
hävdade att ”en ytterligare skärpning av
handelshindren kan leda till att grundprincipen bakom den svenska utrikespolitikens alliansfria kurs undergrävs”.
Under sommaren 1986 fick tidskriften
Ny teknik en detaljrik intervju med Jurij
Piskulov som på det sovjetiska utrikeshandelsministeriet är vice chef för avdelningen för västhandeL Piskulov har tidigare varit stationerad i Finland på 50- och
60-talen. Han är specialiserad på Skandinavien och har ofta deltagit i finsk-sovje- 34
tiska och svensk-sovjetiska handelsöverläggningar.
Piskulov går till mycket hårt angrepp
mot den svenska regeringen och den
svenska exportkontrollen. Han hävdar att
den nya förordningen strider mot svensk
alliansfrihet och Sveriges ”alliansfrihets
tänkande”. Denna kritik är godkänd på
hög politisk nivå och markerar kanske en
allmänt hårdnande attityd gentemot Sveriges handelspolitik. Piskulov erkänner
att den förda amerikanska politiken medför problem för Sovjet, bl a förseningar
och att man på olika områden måste söka
sig till nya samarbetspartners.
Det mest anmärkningsvärda är dock
att Jurij Piskulov erkänner att Sovjetunionen ägnar sig åt smuggling av högteknologi och att landet handlar upp high-tech
på hemliga vägar via ”neutrala länder” i
väst.
I vissa avseenden har Sovjet lyckats hä-
va eller kringgå västsidans allt mer effektiva kontrollapparat. I och med att Österrike, Schweiz och Sverige stramar upp sin
exportkontroll kommer Sovjet att i högre
grad försöka utnyttja andra länder för simi smuggeloperationer.
Enligt Institute for European Defence
and Strategic Studies i Storbritannien har
dessa tre länder tidigare, tillsammans
med Finland, svarat för cirka 20 procent
av Sovjetunionens teknologiimport De
länder som nu nämnts i Europa är bl a
Finland, Jugoslavien och Cypern. Även
Österrike nämns, trots en ny exportkontrollag. I Asien har t ex Indien utpekats.
För svensk del kan det vara särskilt intressant att uppmärksamma Finland som
ligger nära och som vi har många och täta
handelsförbindelser med, samtidigt som
Finland också har en omfattande handel
med Sovjetunionen. Enligt tidskriften Ny
Teknik särbehandlas Finland i förhållande till de övriga nordiska länderna.
CIA varnar
Den amerikanska underrättelseorganisationen CIA har i en rapport hävdat att
Sovjet genom att tillägna sig dokumentation på flygplanet F-18 på vissa områden
sparat fem års forskning. Den amerikanske f d försvarsministern Caspar Weinberger hävdar att Sovjetunionen sparat
100 000 manår inom flyg-, vapen- och
optronikindustrin tack vare teknikspionage.
Den sovjetiska underrättelsetjänsten lägger ut allt meravsitt industrispionage på sina östeuropeiska kolleger.
Bilden av hur Sovjet i allmänhet lyckas
hävda sig gentemot västsidan är splittrad.
En del amerikanska forskare har hävdat
att Sovjetunionen skulle vara på väg att
närma sig västs nivå, medan de flesta nog
är överens om att Sovjet bara har sådan
kapacitet på vissa enskilda områden, särskilt försvarsrelaterade sådana. Den amerikanske f d försvarsministern har hävdat
att ”Sovjetunionens program har minskat
västmakternas teknologiska försprång
inom stort sett alla nyckelområden, och
är till stor del orsaken till att västmakternas teknologiska försprång minskat från
l 0-12 år under mitten av 70-talet, till
4-6 år nu”.
En blick på datorproduktionen och
datoranvändningen i Sovjet ger inte en
särskilt positiv bild. Medan Sovjet låg
4-5 år efter USA vid introduktionen av
den första och andra generationens datorer, låg Sovjet 7 år efter vid tredje generationen och nu 8 år efter vid introduktionen av den fjärde generationen som i Sovjet kom i bruk först 1983. De sista rörstyrda datorerna ska ha tagits ur bruk
forst i bö~an på 80-talet, medan transistoriserade datorer fortfarande finns kvar i
en större omfattning.
satsningen på datorer i grundutbildning sägs ha kommit av sig. Datorn Agat,
Sovjetunionen harbortemot 75professionella underrättelseofficerare
stationerade i Sverige.
som är en kopia av den amerikanska
Apple II, skulle enligt planerna finnas ute
i 90 000 exemplar år 1990. Enligt rapporter ska 50 procent av redan levererade Agat-datorer ha varit trasiga redan innan de bö~at användas.
Ett hot mot Sverige
Den sovjetiska underrättelseverksamheten i Sverige riktad mot vetenskap och
teknik bedrivs av KGB och den militära
underrättelsetjänsten GRU. KGBs residentur i Sverige är uppdelad i flera avdelningar – s k linjer – och industrispionaget sköts av Linje X. GRO-organisationen iSverige har en särskild avdelning för
vetenskap och teknik.
Chefen för Linje X var t o m 1986 teknikattachen Evgenij Beljajev. Han är född
1932 och har tidigare arbetat på den statliga kommitten för vetenskap och teknik
– GKNT. Under sig har han haft ett 15-
tal KGB-officerare, med täckbefattningar
främst på ambassaden, Sovjets handels- 35
delegation på Lidingö och på Matreco
Handels AB i SödertäJje.
GRU har c:a ett halvdussin officerare
specialiserade på teknikspionage. Täckbefattningarna återfinns oftast på ambassaden och den 45 man starka handelsdelegationen. Bland dessa finns t ex 2:e ambassadsekreteraren Gennadij Bachtin,
som tidigare haft en täckbefattning på den
sovjetiska handelsavdelningen i Danmark.
Av vad man nu kan döma försöker de
sovjetiska underrättelse~änsterna lägga
ut allt mer av sitt industrispionage på sina
kollegor i några av de östeuropeiska systertjänsterna. Främst gäller det DDR och
Tjeckoslovakien, men även Polen och
Ungern. Att Tjeckoslovakiens bägge underrättelsetjänster agerat som sovjetiska
ombud omvittnar bl a senare års spionavslöjanden.
Anledningen till de sovjetiska försöken
att spionera via ombud är bl a massmedias och allmänhetens vidgade intresse för
Sovjets underrättelseverksamhet. De senaste årens uppmärksamhet i tidningar,
radio och TV har i mycket hög grad minskat den ryska spionverksamheten. Också
företagens vaksamhet har kraftigt bidragit
därtill.
Hur trenden är när det gäller teknologiöverföringsoperationer som berör Sverige, är det svårare att sia om. Även här
har naturligtvis den ökade uppmärksamheten försvårat smugglarnas arbete, men
fortfarande finns ett tiotal svenska företag
involverade i den ständiga trafiken av embargobelagd högteknologi. Tullens ökade
resurser kan dock förväntas begränsajust
dessa företags fortsatta verksamhet.
Det svenska samhället är under ständig
attack från öststaternas underrättelseor- 36
gan. Spionaget riktar sig mot politik och
massmedia, ekonomi och teknik, mot det
svenska försvaret och mot olika flyktinggrupper etc. Sovjetunionen har bortemot
75 professionella underrättelseofficerare
permanent stationerade i Sverige, övriga
östeuropeiska länder nästan lika många.
Till detta ska läggas underrättelsefolk i
gästande delegationer, bland stipendiater, gästforskare och tekniska kontrollanter, insmugna i båt- och flygplansbesättningar eller körandes TIR-lastbilar.
Låt folket veta!
När man låter kända underrättelseofficerare mer eller mindre fritt verka i Sverige
utsätter man många som bor i landet för
onödiga risker. Bland de hundratals nya
kontakter ryssarna tar varje år, kan Sovjetorganen säkert räkna in en och annan
lyckad värvning, människor som inte
skyddats av det svenska samhället.
Länder som Norge och Storbritannien
har tagit konsekvenserna av de tidigare
onödigt stora Sovjet-representationerna.
De bägge länderna har satt ett tak för hur
stor den sovjetiska diplomatiska representationen får vara och sänker taket för
varje utvisad spion.
Sovjetunionen har idag cirka 145 diplomater och tjänstemän på ambassad,
konsulat och handelsdelegation i Sverige.
Vi har knappt 20 man posterade i Sovjet.
Av de cirka 145 ryssarna i Sverige är 45
diplomater. I Storbritannien finns det
idag bara 31 diplomater!
I den allmänna debatten har det ibland
hävdats att man inte öppet redovisar utvisningar orsakade av spionage. Sådana
uppgifter har dykt upp flera gånger de senaste åren, senast i samband med utvisningen av fem tjecker förra året. Det har
också hävdats att sovjetiska KGB- och
GRU-män erhållit en inofficiell varning
mot fortsatt olovlig verksamhet.
Här måste man kräva att de utvisningar
som sker p g av spionage redovisas öppet
för såväl oppositionspolitikerna som för
den svenska allmänheten. Tröskeln för
vad Sverige kan tillåta av brott mot diplomatreglerna måste vara mycket låg, särskilt som spionageverksamheten är av så
stor omfattning och bedrivs organiserat
av den sändande staten.
Det svenska samhället – i detta fall
främst representerat av Rikspolisstyrelsen och Försvarsstaben – borde erhålla
bättre resurser i syfte att förhindra den
främmande underrättelseverksamheten.
Dessa resurser kan och bör bl a inriktas
på operationell verksamhet och på analysverksamhet men framför allt måste
större resurser kanaliseras till informationsverksamhet riktad till såväl allmänheten som till det svenska näringslivet.