Ledare; Att möta Öst i Väst
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
••
Att möta Ost i Väst
U
tvecklingen i Öst går med svindlande fart. Sådant som för ett
par år sedan tillhörde romanernas värld händer nu dagligen. Det som
igår var kontrarevolutionära ideer är idag
accepterad politik.
Västvärlden står i många avseenden
villrådig. Ett exempel är hur man skall
ställa sig till alla inviter om kulturella,
ekonomiska och politiska kontakter. En
del manar till försiktighet. Kanske är
Glasnost endast ett taktikspel för att få
krediter och teknologi från Väst och därefter ta upp kampen igen med förnyade
krafter? (Några ser till och med Glasnost
som en jättelik maskirovka, krigslist) i
skydd av vilken Sovjetimperiet förbereder ett militärt överfall på det godtrogna
Västerlandet. I det följande bortser vi
från denna extrema ståndpunkt; en maskirovka av denna dignitet syns vara en
väl riskabel metod.)
Andra hävdar att det nu gäller att på
alla sätt understödja de goda krafter som
vill omskapa Sovjetunionen till ett öppnare och därmed mindre farligt samhälle.
Glasnost måste därför mötas med öppenhet från Väst. Till vilket de mer misstänksamma invänder att ett öppnare och
ekonomiskt starkare Sovjet inte nödvändigtvis behöver vara mindre farligt och
att avspänning regelmässigt leder till att
Väst sänker garden först.
Denna tvehågsenhet är inte ny. Nixon
och Kissinger ville genom ekonomiska
förbindelser knyta ett skyddsnät runt
Sovjetunionen som skulle stärka freden i
avvaktan på Sovjetsystemets förändring.
Reaktionen mot denna politik kom när
USA tyckte sig finna att det i stället var
Väst som blev beroende av Öst (gasledningsprojektet) och att Europa var berett
till appeasemant för att bevara avspänningen. Detente blev så ett fult ord i USA.
1978 hävdade ”Economist”, som alltid
i balanserad ton, att Väst måste fortsätta
att hålla en militär gard för att avskräcka
de dåvarande sovjetiska ledarna från
äventyrligheter, men att göra detta på ett
sådant sätt att man inte trängde in de
framtida ledarna i samma hörn som de
gamla. Och, omvänt, att sträcka fram
handen till samarbete med det nya ledarskiktet utan att släppa garden mot det
gamla.
Nu är tydligen de nya männen i ledningen. Men de är omgivna av det gamla
gardet, agerar i det gamla systemet, och
man har alla skäl att misstänka att de
fortfarande är kommunister.
Det andra problemet gäller resultatet
av de ökade kontakterna i Sovjetimperiet
De kan leda till ett accelererande sönderfall, kaos, till internationell kris och kanske ökade krigsrisker. Måste vi då inte
prioritera realpolitik och stabilitet före
ideologi och frihet. Gärna mänskliga rättigheter i Öst men inte till priset av minskad trygghet för oss.
Uppenbarligen finns det två goda realpolitiska skäl för att vara återhållsam i
kontaktema österut: vi får inte bli lurade
och vi får inte lura folken i Öst till oöverlagda handlingar.
Frågan är dock om inte realpolitiken
redan tappat kontakten med verkligheten.
För att börja med det första argumentet:
Om ryssarna helst vill ha ekonomiska
framsteg utan att förändra systemets
grundvalar (vilket är troligt) och om detta
är teoretiskt möjligt (vilket det kanske är i
begränsad utsträckning och på kort sikt),
då har de redan tillgång till det som behövs. Inga banker har nekat dem krediter,
teknologi tillhandahålls av industrispioner eller skrupelfria firmor i Väst. Inga giriga kapitalister säger nej till bolsjeviker
om de får en chans att komma in på den
väldiga sovjetmarknaden.
Det finns ingen anledning att Väst genom kulturell och politisk prydhet ger
Sovjetunionens puritaner chansen att kö-
pa bara det rep de skall hänga kapitalismen i, utan att öppna marknaden för all
den politiska pornografi som hotar systemet.
Men för att inte farhågorna om en
sänkt gard skall besannas, måste Västerlandets representanter uppträda med en
självsäkerhet och klart deklarerad tro på
den egna ideologin. Detta är viktigt, icke
minst för att hindra regimerna iÖst att använda kontakterna för att legitimera sitt
eget system. Vi får inte skämmas för och
skrämmas från att hävda demokratiska
ideer. Det vill säga en hållning som är
tvärt emot den som den svenska socialdemokratin intog för bara några år sedan,
när borgerliga politiker och debattörer
anklagades för korstågsanda.
Länderna utanför Sovjetimperiet måste också även framgent inse att den egna
395
militära styrkan inte inte står i motsats till
avspänningen. Det vill säga en hållning
som är tvärt emot den som Sverige företrädde i INF-frågan, där den svenska linjen om den fått genomslag skulle ha lett
till att vi idag haft 1000 sovjetiska INF
mot Västs noll.
Men en ideologisk offensiv från Väst
kan naturligtvis påskynda sönderfallet i
Öst. Därmed är vi inne på det andra problemet, som emellertid redan torde vara
av akademisk karaktär. Sovjetsystemet är
i dagens värld så fyllt av självmotsägelser
att det kommer att falla förr eller senare.
Västvärldens blotta existens är en orsak
till sönderfallet (men det finns förvisso
fler sprängkrafter än åsynen av marknadsekonomiska framsteg i omvärlden
och av demokratiska friheter). Självklart
finns det risker för freden i en sådan process. Men kanske är riskerna störst om
krafterna däms upp nu och dammbrottet
blir desto våldsammare sedan. Kanske
också mesta möjliga öppenhet från Väst
som svar på Glasnost kan minska möjligheten att i den ofrånkomliga krisen för
sovjetsystemet utmåla Väst som en ondskefull fiende.
••
Att möta Ost i Väst
U
tvecklingen i Öst går med svindlande fart. Sådant som för ett
par år sedan tillhörde romanernas värld händer nu dagligen. Det som
igår var kontrarevolutionära ideer är idag
accepterad politik.
Västvärlden står i många avseenden
villrådig. Ett exempel är hur man skall
ställa sig till alla inviter om kulturella,
ekonomiska och politiska kontakter. En
del manar till försiktighet. Kanske är
Glasnost endast ett taktikspel för att få
krediter och teknologi från Väst och därefter ta upp kampen igen med förnyade
krafter? (Några ser till och med Glasnost
som en jättelik maskirovka, krigslist) i
skydd av vilken Sovjetimperiet förbereder ett militärt överfall på det godtrogna
Västerlandet. I det följande bortser vi
från denna extrema ståndpunkt; en maskirovka av denna dignitet syns vara en
väl riskabel metod.)
Andra hävdar att det nu gäller att på
alla sätt understödja de goda krafter som
vill omskapa Sovjetunionen till ett öppnare och därmed mindre farligt samhälle.
Glasnost måste därför mötas med öppenhet från Väst. Till vilket de mer misstänksamma invänder att ett öppnare och
ekonomiskt starkare Sovjet inte nödvändigtvis behöver vara mindre farligt och
att avspänning regelmässigt leder till att
Väst sänker garden först.
Denna tvehågsenhet är inte ny. Nixon
och Kissinger ville genom ekonomiska
förbindelser knyta ett skyddsnät runt
Sovjetunionen som skulle stärka freden i
avvaktan på Sovjetsystemets förändring.
Reaktionen mot denna politik kom när
USA tyckte sig finna att det i stället var
Väst som blev beroende av Öst (gasledningsprojektet) och att Europa var berett
till appeasemant för att bevara avspänningen. Detente blev så ett fult ord i USA.
1978 hävdade ”Economist”, som alltid
i balanserad ton, att Väst måste fortsätta
att hålla en militär gard för att avskräcka
de dåvarande sovjetiska ledarna från
äventyrligheter, men att göra detta på ett
sådant sätt att man inte trängde in de
framtida ledarna i samma hörn som de
gamla. Och, omvänt, att sträcka fram
handen till samarbete med det nya ledarskiktet utan att släppa garden mot det
gamla.
Nu är tydligen de nya männen i ledningen. Men de är omgivna av det gamla
gardet, agerar i det gamla systemet, och
man har alla skäl att misstänka att de
fortfarande är kommunister.
Det andra problemet gäller resultatet
av de ökade kontakterna i Sovjetimperiet
De kan leda till ett accelererande sönderfall, kaos, till internationell kris och kanske ökade krigsrisker. Måste vi då inte
prioritera realpolitik och stabilitet före
ideologi och frihet. Gärna mänskliga rättigheter i Öst men inte till priset av minskad trygghet för oss.
Uppenbarligen finns det två goda realpolitiska skäl för att vara återhållsam i
kontaktema österut: vi får inte bli lurade
och vi får inte lura folken i Öst till oöverlagda handlingar.
Frågan är dock om inte realpolitiken
redan tappat kontakten med verkligheten.
För att börja med det första argumentet:
Om ryssarna helst vill ha ekonomiska
framsteg utan att förändra systemets
grundvalar (vilket är troligt) och om detta
är teoretiskt möjligt (vilket det kanske är i
begränsad utsträckning och på kort sikt),
då har de redan tillgång till det som behövs. Inga banker har nekat dem krediter,
teknologi tillhandahålls av industrispioner eller skrupelfria firmor i Väst. Inga giriga kapitalister säger nej till bolsjeviker
om de får en chans att komma in på den
väldiga sovjetmarknaden.
Det finns ingen anledning att Väst genom kulturell och politisk prydhet ger
Sovjetunionens puritaner chansen att kö-
pa bara det rep de skall hänga kapitalismen i, utan att öppna marknaden för all
den politiska pornografi som hotar systemet.
Men för att inte farhågorna om en
sänkt gard skall besannas, måste Västerlandets representanter uppträda med en
självsäkerhet och klart deklarerad tro på
den egna ideologin. Detta är viktigt, icke
minst för att hindra regimerna iÖst att använda kontakterna för att legitimera sitt
eget system. Vi får inte skämmas för och
skrämmas från att hävda demokratiska
ideer. Det vill säga en hållning som är
tvärt emot den som den svenska socialdemokratin intog för bara några år sedan,
när borgerliga politiker och debattörer
anklagades för korstågsanda.
Länderna utanför Sovjetimperiet måste också även framgent inse att den egna
395
militära styrkan inte inte står i motsats till
avspänningen. Det vill säga en hållning
som är tvärt emot den som Sverige företrädde i INF-frågan, där den svenska linjen om den fått genomslag skulle ha lett
till att vi idag haft 1000 sovjetiska INF
mot Västs noll.
Men en ideologisk offensiv från Väst
kan naturligtvis påskynda sönderfallet i
Öst. Därmed är vi inne på det andra problemet, som emellertid redan torde vara
av akademisk karaktär. Sovjetsystemet är
i dagens värld så fyllt av självmotsägelser
att det kommer att falla förr eller senare.
Västvärldens blotta existens är en orsak
till sönderfallet (men det finns förvisso
fler sprängkrafter än åsynen av marknadsekonomiska framsteg i omvärlden
och av demokratiska friheter). Självklart
finns det risker för freden i en sådan process. Men kanske är riskerna störst om
krafterna däms upp nu och dammbrottet
blir desto våldsammare sedan. Kanske
också mesta möjliga öppenhet från Väst
som svar på Glasnost kan minska möjligheten att i den ofrånkomliga krisen för
sovjetsystemet utmåla Väst som en ondskefull fiende.