Dagens frågor
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRlGOR
Dimbildning pågår
F
ör närvarande sker något slags
desinformation från regeringshåll i
försvarsfrågan. Envist upprepas
påståendet att underlaget varit bristfälligt
och att man inte haft en aaaning om hur
illa det var ställt. Försvarets myndigheter
kan inte räkna eller också försöker de lura
politikerna.
Att ekonomiska kalkyler alltid är osä-
kra borde inte komma som någon överraskning. I själva verket planerade försvarsmakten på 70-talet in reserv för fördyringar. När regeringen upptäckte det
kammade man hem reservpotten och förbjöd reservplanering. Detta ledde till att
planerna i stället packades fulla på det sätt
som nu fördöms som orealistiskt.
Den kritik som kan riktas mot ÖB:s
planering genom åren är att han alltför
beskedligt anpassat sig till de politiska signalerna. Den konsekvensbeskrivning han
gjorde 1970 fullföljdes inte trots att alla
kommande försvarsbeslut innebar reellt
sänkt försvarskraft. Den totala urholkningen kan i 1987 års försvarsbeslut uppskattas till 10 miljarder per år eller c:a 80
miljarder sedan 1972.
Detta faktum kunde försvarskommitten lätt inhämta i den utredning den
själv beställde om försvarspolitiken under
efterkrigstiden.
Och sunt ekonomiskt förnuft kan säga
en politiker att ett företag som inte ökat
sin omsättning ett öre på 15 år måste ha
förlorat marknadsandelar och vara konkursmässigt.
Inget politiskt parti kan svära sig fritt
från en politik som inneburit en halvering
av försvaret samtidigt som vi konstaterat
att vår strategiska betydelse ökat och att
vårt område utsätts för närgånget intresse.
Men låt gå för dimbildning om den avser att maskera en rejäl reträtt. Det är viktigare att få mera pengar till försvaret än
att värna om prestigen hos ÖB:s planerare.
Värre är det om o- och halvsanningar
avses som ursäkter för fortsatt nedrustning. Även om nu till äventyrs försvarsstaben vore inkompetent och/ eller ohederlig
skall väl regeringen inte straffa nationen
genom minskad säkerhet.
Sverker Aströms förhoppningar
D
et är lättförklarligt, att utvecklingen i Sovjetunionen har väckt
förhoppningar i länder som Estland och Lettland, stater som för inte så
länge sedan var fria tills de med våld inkorporerades med Sovjetunionen. Ökad
frihet måste ju innebära ökad frihet också
i Estland, och kanske fullständig frihet.
Ökat inflytande inom styrelsen i Sovjetunionen kan kanske innebära fullständig
självstyrelse i Lettland. Hoppas kan man
ju alltid, men hur är det med verkligheten?
”Estland vill ha besök” hette det i en
tidningsrapport i början av november,
och besökaren skulle vara Sveriges utrikesminister Sten Andersson. Från UD
sändes omedelbart ut ett beriktigande.
Vår utrikesminister är inbjuden att komma till Moskva någon gång nästa år. Det
innebär inte att han skall göra ett officiellt
besök i de baltiska staterna. Själv meddelade han snart därefter att han ville resa
dit, privat kan man förmoda.
Men diplomatiens vägar är många. I
SvD uppträdde några veckor senare förre
ambassadören Sverker Åström med en
stor artikel. Han är pensionerad och uttalar sig alltså inte officiellt, men hans erkänt framstående yrkesskicklighet förenad med hans nära förbindelse med regeringspartiet gör att man måste försöka ta
honom på allvar hur svårt det än kan vara.
Nu har visserligen myndigheterna i Moskva dels strukit under, att Sovjetunionen
är ett land och att det inte tänker lösa upp
sig isina beståndsdelar. Dels har man låtit
förstå, att diplomatin sköts från Moskva
och inte från några andra regeringar än
från den som finns där. Åström har inte
låtit sig förskräcka. Han är optimist och
han är troende. I Balticum vill man på
längre sikt enligt honom bygga en marknadssocialism, som lånar drag av Lenins
NEP-politik ”och den svenska modellen”.
Vi bör ställa upp, skriver Åström. Tanken
att Sverige skulle skicka ut en handfull eller flera socialdemokratiska ekonomer
för att förändra och förbättra Sovjetunionens ekonomiska system, är betagande
men kanske dock något overklig.
På det rent diplomatiska området finner Åström något alldeles nytt. Någon
form av officiell representation i Balticum
bör inrättas, även om uppgiften är svår.
Kanske bör man använda konsulat. Frå-
gan om upprättande av baltiska konsulat i
Sverige bör då också övervägas.
Åström vet ju, att varje konsulat lyder
under sin egen ambassad i det land, där
det fått tillstånd att etableras. De baltiska
konsulaten kommer alltså med de förutsättningar som råder och som understrukits ovan att lyda under Sovjetunionens
399
ambassadör i Stockholm. ”Det krävs
realism och fantasi hos våra politiker”,
skriver Åström, om hans förhoppningar
skall kunna realiseras. Därtill krävs ett
obetingat hävdande av en självständig
svensk utrikespolitik i neutralitetens tecken, tillägger han. Med andra ord. Vi skall
avstå från att engagera oss i EG och då
kan vi hoppas att få flera sovjetiska konsulat, utklädda som baltiska, i full
tjänstgöring i Sverige.
De svenska kontakterna med de baltiska republikerna måste buggas ut. Men
det måste ske på rätt sätt.
Folkdemokrati?
I
LO-Tidningen, nr 43/ 1988, den 28
oktober, skrev signaturen Turpo tvetydigt om socialismen. A ena sidan
”borde vi utan större vånda kunna skiljas
från begreppet socialism” eftersom ”dessvärre alltjämt hela folk är slavar i regimer
som kallar sig socialistiska”. Han (eller
hon) skriver också med en formulering
som Churchill nog inte skulle ha skämts
för att ”i Sovjet, Öststaterna, Kina och
andra länder har under årens lopp miljoner människor i arbetsläger, fängelser
eller framför arkebuseringsplutonerna
dött med en förbannelse över socialismen
på sina läppar.”
A andra sidan ”innebär ju socialismen
för oss socialdemokrater en högre form
av demokrati”.
En högre form av demokrati? Man
borde kanske kalla det folkdemokrati?
400
Europas nutida Stalin
M
edan diktaturerna faller i tredje
världen och perestrojkan skakar Sovjetunionen hotar en
kulturförödelse av sedan andra världskriget icke skådat slag mitt i hjärtat av Europa.
Det är diktaturfamiljen Ceaucescu som
vill förvandla rumänerna till enhetliga
kommunistiska medborgare. Avvikelser
och kulturella särarter skall inte tilllåtas.
Den familj- och kulturgemenskap som
kunnat övervintra i Rumäniens gamla
bondegemenskap skall utplånas. Innevånarna i 8 000 bondbyar skall ”systematiseras” i 6DO s k agroindustriella centra.
Den rumänska befolkningen har det
redan i dag eländigt. Det råder brist på
nästan allting. Maten är ransonerad. Värme och vatten tillhandahålles bara vissa
tider – främst på natten. De små privata
odlingslotterna bidrar till att folket inte lider direkt nöd. Men nu skall även detta
slås sönder. Traktorer skall jämna marken
där byarna stått och med tvångsarbete
skall nya bostäder skapas.
Detta sker i den vetenskapliga marxismens namn. Det är fråga om ”systematisering”. När byar utplånas, en kultur förstörs och människor tvingas in i hyreskaserner är det fråga om en vetenskaplig
systematisering. Det som sker iRumänien
är ett ohyggligt exempel på hur dogmer
kan användas av härskare till att föra en
omänsklig politik.
De etniska minoriteterna i Rumänien
drabbas hårdast. Deras kulturella särart
lär knappast överleva systematiseringsprogrammet.
Det som nu sker och hotar att ske i Rumänien strider mot alla demokratiska och
humanitära värderingar. Det strider mot
internationella konventioner som Rumä-
nien anslutit sig till. Det europeiska och
internationella samfundet måste reagera
och därmed söka förmå Rumänien att
ändra sin politik.
Övergreppen i Rumänien har diskuterats i Europarådet och i Europaparlamentet av parlamentariker. Nu måste frå-
gan upp i FN.
Det faktum att det kan vara svårt att få
FN-maskineriet i rörelse är inte skäl nog
att avstå från att försöka. Sverige tar från
årsskiftet plats i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna. Det bör stå på
Sveriges dagordning för detta arbete att
verka för att en särskild rapportör tillsätts
för att undersöka situationen för de
mänskliga rättigheterna i Rumänien.
Dimbildning pågår
F
ör närvarande sker något slags
desinformation från regeringshåll i
försvarsfrågan. Envist upprepas
påståendet att underlaget varit bristfälligt
och att man inte haft en aaaning om hur
illa det var ställt. Försvarets myndigheter
kan inte räkna eller också försöker de lura
politikerna.
Att ekonomiska kalkyler alltid är osä-
kra borde inte komma som någon överraskning. I själva verket planerade försvarsmakten på 70-talet in reserv för fördyringar. När regeringen upptäckte det
kammade man hem reservpotten och förbjöd reservplanering. Detta ledde till att
planerna i stället packades fulla på det sätt
som nu fördöms som orealistiskt.
Den kritik som kan riktas mot ÖB:s
planering genom åren är att han alltför
beskedligt anpassat sig till de politiska signalerna. Den konsekvensbeskrivning han
gjorde 1970 fullföljdes inte trots att alla
kommande försvarsbeslut innebar reellt
sänkt försvarskraft. Den totala urholkningen kan i 1987 års försvarsbeslut uppskattas till 10 miljarder per år eller c:a 80
miljarder sedan 1972.
Detta faktum kunde försvarskommitten lätt inhämta i den utredning den
själv beställde om försvarspolitiken under
efterkrigstiden.
Och sunt ekonomiskt förnuft kan säga
en politiker att ett företag som inte ökat
sin omsättning ett öre på 15 år måste ha
förlorat marknadsandelar och vara konkursmässigt.
Inget politiskt parti kan svära sig fritt
från en politik som inneburit en halvering
av försvaret samtidigt som vi konstaterat
att vår strategiska betydelse ökat och att
vårt område utsätts för närgånget intresse.
Men låt gå för dimbildning om den avser att maskera en rejäl reträtt. Det är viktigare att få mera pengar till försvaret än
att värna om prestigen hos ÖB:s planerare.
Värre är det om o- och halvsanningar
avses som ursäkter för fortsatt nedrustning. Även om nu till äventyrs försvarsstaben vore inkompetent och/ eller ohederlig
skall väl regeringen inte straffa nationen
genom minskad säkerhet.
Sverker Aströms förhoppningar
D
et är lättförklarligt, att utvecklingen i Sovjetunionen har väckt
förhoppningar i länder som Estland och Lettland, stater som för inte så
länge sedan var fria tills de med våld inkorporerades med Sovjetunionen. Ökad
frihet måste ju innebära ökad frihet också
i Estland, och kanske fullständig frihet.
Ökat inflytande inom styrelsen i Sovjetunionen kan kanske innebära fullständig
självstyrelse i Lettland. Hoppas kan man
ju alltid, men hur är det med verkligheten?
”Estland vill ha besök” hette det i en
tidningsrapport i början av november,
och besökaren skulle vara Sveriges utrikesminister Sten Andersson. Från UD
sändes omedelbart ut ett beriktigande.
Vår utrikesminister är inbjuden att komma till Moskva någon gång nästa år. Det
innebär inte att han skall göra ett officiellt
besök i de baltiska staterna. Själv meddelade han snart därefter att han ville resa
dit, privat kan man förmoda.
Men diplomatiens vägar är många. I
SvD uppträdde några veckor senare förre
ambassadören Sverker Åström med en
stor artikel. Han är pensionerad och uttalar sig alltså inte officiellt, men hans erkänt framstående yrkesskicklighet förenad med hans nära förbindelse med regeringspartiet gör att man måste försöka ta
honom på allvar hur svårt det än kan vara.
Nu har visserligen myndigheterna i Moskva dels strukit under, att Sovjetunionen
är ett land och att det inte tänker lösa upp
sig isina beståndsdelar. Dels har man låtit
förstå, att diplomatin sköts från Moskva
och inte från några andra regeringar än
från den som finns där. Åström har inte
låtit sig förskräcka. Han är optimist och
han är troende. I Balticum vill man på
längre sikt enligt honom bygga en marknadssocialism, som lånar drag av Lenins
NEP-politik ”och den svenska modellen”.
Vi bör ställa upp, skriver Åström. Tanken
att Sverige skulle skicka ut en handfull eller flera socialdemokratiska ekonomer
för att förändra och förbättra Sovjetunionens ekonomiska system, är betagande
men kanske dock något overklig.
På det rent diplomatiska området finner Åström något alldeles nytt. Någon
form av officiell representation i Balticum
bör inrättas, även om uppgiften är svår.
Kanske bör man använda konsulat. Frå-
gan om upprättande av baltiska konsulat i
Sverige bör då också övervägas.
Åström vet ju, att varje konsulat lyder
under sin egen ambassad i det land, där
det fått tillstånd att etableras. De baltiska
konsulaten kommer alltså med de förutsättningar som råder och som understrukits ovan att lyda under Sovjetunionens
399
ambassadör i Stockholm. ”Det krävs
realism och fantasi hos våra politiker”,
skriver Åström, om hans förhoppningar
skall kunna realiseras. Därtill krävs ett
obetingat hävdande av en självständig
svensk utrikespolitik i neutralitetens tecken, tillägger han. Med andra ord. Vi skall
avstå från att engagera oss i EG och då
kan vi hoppas att få flera sovjetiska konsulat, utklädda som baltiska, i full
tjänstgöring i Sverige.
De svenska kontakterna med de baltiska republikerna måste buggas ut. Men
det måste ske på rätt sätt.
Folkdemokrati?
I
LO-Tidningen, nr 43/ 1988, den 28
oktober, skrev signaturen Turpo tvetydigt om socialismen. A ena sidan
”borde vi utan större vånda kunna skiljas
från begreppet socialism” eftersom ”dessvärre alltjämt hela folk är slavar i regimer
som kallar sig socialistiska”. Han (eller
hon) skriver också med en formulering
som Churchill nog inte skulle ha skämts
för att ”i Sovjet, Öststaterna, Kina och
andra länder har under årens lopp miljoner människor i arbetsläger, fängelser
eller framför arkebuseringsplutonerna
dött med en förbannelse över socialismen
på sina läppar.”
A andra sidan ”innebär ju socialismen
för oss socialdemokrater en högre form
av demokrati”.
En högre form av demokrati? Man
borde kanske kalla det folkdemokrati?
400
Europas nutida Stalin
M
edan diktaturerna faller i tredje
världen och perestrojkan skakar Sovjetunionen hotar en
kulturförödelse av sedan andra världskriget icke skådat slag mitt i hjärtat av Europa.
Det är diktaturfamiljen Ceaucescu som
vill förvandla rumänerna till enhetliga
kommunistiska medborgare. Avvikelser
och kulturella särarter skall inte tilllåtas.
Den familj- och kulturgemenskap som
kunnat övervintra i Rumäniens gamla
bondegemenskap skall utplånas. Innevånarna i 8 000 bondbyar skall ”systematiseras” i 6DO s k agroindustriella centra.
Den rumänska befolkningen har det
redan i dag eländigt. Det råder brist på
nästan allting. Maten är ransonerad. Värme och vatten tillhandahålles bara vissa
tider – främst på natten. De små privata
odlingslotterna bidrar till att folket inte lider direkt nöd. Men nu skall även detta
slås sönder. Traktorer skall jämna marken
där byarna stått och med tvångsarbete
skall nya bostäder skapas.
Detta sker i den vetenskapliga marxismens namn. Det är fråga om ”systematisering”. När byar utplånas, en kultur förstörs och människor tvingas in i hyreskaserner är det fråga om en vetenskaplig
systematisering. Det som sker iRumänien
är ett ohyggligt exempel på hur dogmer
kan användas av härskare till att föra en
omänsklig politik.
De etniska minoriteterna i Rumänien
drabbas hårdast. Deras kulturella särart
lär knappast överleva systematiseringsprogrammet.
Det som nu sker och hotar att ske i Rumänien strider mot alla demokratiska och
humanitära värderingar. Det strider mot
internationella konventioner som Rumä-
nien anslutit sig till. Det europeiska och
internationella samfundet måste reagera
och därmed söka förmå Rumänien att
ändra sin politik.
Övergreppen i Rumänien har diskuterats i Europarådet och i Europaparlamentet av parlamentariker. Nu måste frå-
gan upp i FN.
Det faktum att det kan vara svårt att få
FN-maskineriet i rörelse är inte skäl nog
att avstå från att försöka. Sverige tar från
årsskiftet plats i FN:s kommission för de
mänskliga rättigheterna. Det bör stå på
Sveriges dagordning för detta arbete att
verka för att en särskild rapportör tillsätts
för att undersöka situationen för de
mänskliga rättigheterna i Rumänien.