Eskil Block; Idé och praxis

ESKIL BLOCK:
Ide och praxis
Lär av det tidiga 1800-talet med
dess fria debatt, samhällskritik
och upplysta medelklass, uppmanar Eskil Block de liberala
partierna.
slutsatsen blir då att den
mest konstruktiva kritiken knappast kommer från toppen av de
etablerade organisationerna,
utan snarare från välutbildade
mellanskikt, inklusive småföretagare, lägre ljänstemän, forskare, journalister och litteratörer.
Tekn lic Eskil Block är avdelningsdirektör vid FOA.
E
tt inslag i årets valkampanj som
kanske inte nog analyserats är att
den mer än om resurser handlade
om värderingar (inte bara på miljöns område); det kan förklara åtminstone en del
av tillbakagången för partier som av hävd
sysslar med resurser. I mer filosofisk mening är det rimligt att syssla med fördelning av och tillväxt hos resurserna så
länge samhällets inriktning tyckes självklar; man ändrar inte på vinnande lag. På
Tingstens tid, då tillväxten ansågs självklar, hette det att ideologierna var döda,
och så länge våra stormaktskrig gick bra
tåltes inga frikyrkor.
Värderingarnas betydelse
Men när trycket från omvärlden visar att
den förda politiken inte längre håller måste värderingar diskuteras. Så skedde efter
Karl XII:s och Gustafill:s död, så sker när
det står klart i vilken grad miljö och sysselsättning i Sverige beror av grannländer
och stormakter ute i världen, global maktbalans och teknikutveckling. När börsen
föll, kunde storklipparnas metoder kritiseras, när en gång Palme förlorat ett val
hans nonchalanta utnämningspolitik, när
nya media framväxer åsiktsförmynderiet i
1V-korridorerna. I Per Gahrton borde
man erkänna en person som tidigt insett
detta, istället för att på förhand anta att
han skapar politiskt kaos.
Det betyder dock ej att Gahrtons värderingar skulle vara de enda giltiga, bara
att hans sätt att ifrågasätta rådande värderingar och maktstrukturer snarare än balansräkningar och budgetfrågor är värt att
studera. På högerkanten har ju ansedda
akademiker som Erik Anners och Stig
Strömholm länge argumenterat på detta
402
sätt, liksom för övrigt kristna debattörer
av olika kulör. På senare tid har de dock
marginaliserats även i moderata samlingspartiets ram. I samband med ett seminarium som ungmoderaterna höll i Örebro
för några månader sedan ställde jag en serie frågor till åhörarna som visade att de
flesta var liberaler, inte konservativa. Men
också om moderater och folkpartister på
sikt kunde slås samman till ett enda liberalt parti måste även ett sådant syssla med
värderingar.
Förutom miljön och hållningen till
starkt avvikande åsikter – som t ex de
främlingsfientliga eller kvinnoföraktande
– kan nämnas om Sverige alls bör fortleva som nation eller uppgå i den europeiska gemenskapen, med vilken grad av frihet föräldrar får välja skola åt sina barn,
hur lagarnas efterlevnad bör kontrolleras,
hur vårt samhälle bör förhålla sig till avvikande beteende av olika slag, hur man
bör beivra myndighetsmissbruk, gallra ut
onödiga lagar o s v. Av ännu större vikt är
kanske demokratins överlevnad, hur en
enskild medborgare skall kunna göra sin
röst hörd när så mycken makt samlats i
små partitoppar och få opinionsbildarredaktioner.
En historisk parallell
För att kunna diskutera sådant har det sitt
värde att veta hur demokratins institutioner först uppstod. Tyvärr är de kunskaper
skolan ger i vårt lands historia sen sent
60-tal klenare än förr. 1V som rekryterade personal samma år vet ju allt om lantarbetare och brädgårdsstrejk på sent
1800-tal och kåserar med dallrande indignation om fotografier av fattigfolk från
vårt eget sekel. Stormakts- och Vasatid
försjunker däremot i dunkel, likaså det
1700-tal 60-talsliberalerna älskade så
högt. Åren efter Finlands förlust då ett
nytt Sverige tog form möts enbart av gäspningar.
Från den tiden har vi rikt material –
Heckschers ekonomiska historia, Jerker
Rosens och Sten Carlssons verk borde
staten utge lika billigt som arbetarromaner. Emil Liedgrens volym om Svenska
Kyrkans historia är avslöjande. Sven G
Svenssons bok om Gunnar Wennerberg
finns i pocket; gluntsångarn och politikern var ju god vän med Sundsvallsstrejkens Curry Treffenberg. I Alf Henrikssons Svenska Historia finns fler guldkorn;
Matti Klinge i Helsingfors har lärt oss hur
hans Finland upplevde skilsmässan med
Sverige. Tegners brev erbjuder elva volymer öppenhjärtiga bekännelser av en biskop, och om Almqvist lär oss forskarna
mer för vart år. I skrifter av den i vårt land
som barnförfattare ansedde Zacharias
Topelius, i Aftonbladets och Östgötaearrespondentens gamla lägg gisslas korruption och landsförräderi på för dagen otroliga vis.
Bakgrunden till att just det tidiga 1800-
talet, före demokratins och rösträttsreformernas, järnvägarnas och Amerikaemigrationens lovprisade storhetstider från
1860-talets mitt och framåt, höll domedag med ett tidigare samhällssystem är väl
värd att begrunda.
För Sveriges del mognade den insikten
fram att militära ”projekt” som på 15- och
1600-talen hade varit både så nödvändiga
för vår nationella och andliga frihet och så
lönande för enskilda och för statskassan,
ej längre gagnade landet sedan nya stormakter vuxit fram i vårt närområde, med
större befolkningar och mer förödande
taktik, medan handel och industri tedde
sig desto mer lovande. I spetsen för denna
generalrevision med adelsvälde, korruption och övertro på den egna krigsmakten
gick borgarklassen – varmed inte menades några storkapitalister utan snarare
mängder av skickliga hantverkare och på-
passliga köpmän även i våra minsta stä-
der, med en underbetald, politiskt underprivilegierad intelligentsia som stödtrupper, nya tidningar och moderniserad utbildning som grovt artilleri, med icke obetydliga inslag av lågadel och invandrare!.
Men de drog inte störst fördel av riksdagsreformen utan bönderna.
Tyvärr är de kunskaper skolan ger i
vårt lands historia sen sent 60-tal
klenare än förr.
Den internationella bakgrunden
För att begripa hur en hel nation – mer
eller mindre medvetet – utser åt sig ett
nytt ”projekt” i denna storleksordning
(termen är förvaltningskonsulten Patrik
Engellaus) räcker det dock inte att ge akt
på eventuellt missnöjda grupper och vilka
ambitioner de kan ha, vilken taktik de kan
begagna sig av. Lika viktigt är att se vilka
”opportunities”, exploaterbara möjligheter, omvärlden kan erbjuda vid den tidpunkt frigörelse sker för en given grupp.
När vikingarna från tidigt 800-tal lägger
en stor del av Europas kuster och vattenvägar under sig har i flera hundra år germanska stammar landvägen krossat romarnas städer och befästa härläger – efter
att själva i deras tjänst, lärt sig militär organisation. Dessa germanska stammar
403
har däremot inte varit sjöburna, och de
folk som föregick dem – basker, kelter
o s v- är redan krossade. Nordborna har
tidens effektivaste skepp, navigerar djärvare än några andra (undantagandes polynesierna) och en rask folkökning som
delvis beror på en stadig klimatförbättring efter järnåldern. Möjligt är – men
därom vet vi föga- att de dessutom ideologiskt uppnådde religiös och litterär gemenskap, ny folklig identitet.
Vi vet betydligt mer om hur Sverige efter vikingatidens slut absorberade medeltidens kristna riddar- och klosterkultur, i
en tid då de gamla vikingavägarna stängts,
delvis av stater som de själva grundat.
Följden blev inre uppbyggnad och en territoriell expansion som för svensk del begränsades till Finland. När vårt land genom digerdöden kom att förenas med
Danmark fortsatte likväl denna expansion; likaledes bröts aldrig de nationella
och sociala strävanden som syftade till att
frigöra oss från danska och tyska fogdar.
Denna frigörelse bars upp av vissa adelssläkter, bönder och bergsmän framförallt
i bestämda provinser med frihetslidelse.
Ändå lyckades företaget först när dessa
grupper fann allierade utanför våra gränser – de tyska handelsstäderna, reformatorerna. Inte underligt, då, att Svergie ingrep när dessa hotades av de krafter vi
fruktade mest – påven och kejsaren på
kontinenten! Det duger inte att förklara
stormaktstiden enbart med rövarlust och
spannmålspriser, som en viss generation
Lundahistoriker försökt. Men en framgångsrik ideologisk expansion kräver rätt
tillfälle för att lyckas; i detta fall korruption och inre upplösning både hos påven i
Rom och hos det spansk-österrikiska
världsimperiet
404
När vi når fram till tidigt 1800-tal var
optionerna för vår del, och många andra
europeiska länders, inte längre enbart militära. 1700-talet innebar betydande klimatförbättringar, legosoldater var inte
längre lika lätta att värva, vetenskapen
gick framåt. Efter Napoleonkrigen, liksom efter Hitler, längtade Europa efter
fred. Fred fick vi fast ofta på små folks bekostnad och Heliga Alliansen bekämpade
1700-talets förnuftsdyrkan. Men ekonomin stod inte still och friheten vaknade
1830 och 1848; annars rådde djup fred
tills Bismarck rumsterade om på 1860-
talet. Också i Sverige drog det årtiondet
en klar skiljelinje: nykterhet och frikyrkor
bröt definitivt igenom. Den press som sen
1830 lett opinionen och i 1840-41 års
riksdag lyckades genomdriva allmän folkundervisning uppnådde på 1860-talet en
åtrådd representationsreform. Nu krönte
järnvägarna det teknikgenombrott som
kanaler, sågverk och förnyad järnhantering förebådat; vid våra tekniska högskolor var redan elektricitet och kemi på
god väg. Hädanefter kunde hungersnöder
avhjälpas, emigrationen ta fart, industrialiseringen inledas!
Borgerskapet tar ledningen
kulturellt
Ännu på Gustaf ill:s tid var det självklart
att adeln var det ledande ståndet; till och
med den store Linne vägrade sin dotter åt
en ännu icke adlad (men begåvad och jordenruntberest!) elev. Det tidiga 1800-talet, innan egentlig demokratisering satt in,
utgör en brytningstid då ideer som på
1700-talet cirkulerat vid hoven och i
trånga adelskretsar, via tryckpressar och
universitet sprids till bredare borgerskap i
städerna, smärre herrgårdar på landet.
Hur den idespridningen gick till bör särskilt intressera miljövännerna hos oss och
de mer välutbildade i dagens u-länder.
Bland ämnen som ivrigt diskuterades
märks små länders kulturella och ekonomiska självständighet mot de större, möjligheterna för dugligt folk att få rättelse
när de förbigås i befordringsärenden av
människor med ”rätt” åsikter, släkt- och
vänskapsförbindelser eller fräcka och rika nog att muta sig fram vid hovet eller i
verken, som man då gjorde. Ifråga om teknik kan vi med miljö- och kvinnorörelserna fråga om här begicks avgörande misstag eller om tvärtom ideologisk grund lades för moderna samhällens viktigaste
landvinningar. Preussens fixering vid nationell ära, efter alla förödmjukelser under Napoleon, och västeuropeernas högräntabla kolonialföretag kan ha lett till
viss överbetoning av teknikens krigiska
tillämpning. För de nya staterna Tyskland
och Italien blev det ödesdigert. Sverige
däremot avstod 1856, 1863 och 1864
från att kläda blodig skjorta för finnars,
polackers och danskars frihet. Istället utvecklade vi fredlig industri, ett liberalare
om ock inåtvänt och för sin omvärld tämligen oansvarigt samhälle; från 1860-talets mitt är vår gamla stormaktsdröm ett
minne blott.
Nu formas det moderna Sverige som vi
känner från arbetardiktarna och Strindberg; här tar Anders Fogelströms klassiska romaner vid. Det tidiga 1800-talet
känner vi sämre; ändå påminner det om
vår egen tid. Efter franska revolutionen
och Napoleon, liksom senare iHitlers och
Stalins spår, törstade folken efter fred.
Följden blev i båda fallen stormaktsdominans. Liksom USA och Sovjet nu söker
frysa alla konflikter och bibehålla sitt eget
övervälde på jorden, dominerade tsaren
och konservativa politiker i England,
Österrike, Frankrike, Preussen och Turkiet den tidens Europa.I och med Byrons
engagemang för Grekland och Bismareks
rundpallar bland de krönta huvudena på
1860-talet bryts den dominansen.
Sverige och Finland går
skilda vägar
I det fältet intog våra länder olika lägen.
Finland (särskilt då Karelen, som 1743
erövrats av Ryssland) åtnjöt klart favoriserad ställning i ett efterblivet men handlingskraftigt världsvälde. För en finsk
En framgångsrik ideologisk expansion kräver rätt tillfälleför attlyckas.
adelspojke stod många karriärer öppna,
en väldig marknad för finska hantverkare
och Karelens bönder levde gott på sommargäster från Sankt Petersburg. Bägge
länderna rymde enorma glesbygder där
nybyggarna ännu lämnades ut åt missväxt,
svält och farsot- tills järnvägar och kanaler grenat ut sig över länderna. I Sverige
ersatte språkets rykt 1700-talets naturvetenskaper vid universitet och akademier.
Tsaren skänkte Helsingfors Universitet fina hus ren på 1820-talet, men Lund och
Uppsala fick vänta till seklets slut. I gengäld kartlade Finlands praktiskt inriktade
språkmän, geologer och botaniker Sibirien för tsarernas räkning. Det betydde
bl a att naturvetarna höll fältet i Helsingfors men också att finska litteratörer öppet kunde kritisera korruption och landsförräderi, som chefredaktören Zacharias
405
Topelius gjorde i sina följetonger Konungens Handske och Pastorsvalet i Aulango.
I Sverige, har man intrycket, kom så-
dant huvudsakligen fram i privat korrespondens, eller hos särskilt modiga publicister som Hierta och Palmaer medan
tryckfriheten i Finland och andra delar av
det gamla tsarväldet var större än man
vanligen föreställer sig. Den tidens Sverige var dock långtifrån höjt över all kritik.
Albert Engströms ord om sitt försupna
folk genljuder i örat hos den som läser
Tegnt~rs brev om en period där det flydda
seklets toleranta lättsinne levde kvar och
biskopar inte skämdes för sina utomäktenskapliga förbindelser eller någon
bägare där så krävdes. Ännu i Wennerbergs studentkretsar misskötte mången
ekonomin och exploaterade cyniskt kvinnor ur ”lägre” klass. Men bägge kämpade
lika medvetet som den radikala pressen
mot den öppna korruption som tvang en
ämbetsman, officer eller präst att betala
åtskilliga månadslöner ”högre upp” för
sin utnämning, eller att smickra dem det
vederborde å äckligaste sätt, utnyttja
släktband etc. Som ung var Wennerberg
Karl XV:s gunstling. Men på sin ålders
höst satte han punkt för Oscar II:s personliga inblandning genom att inlämna sin
avskedsansökan som ecklesiastikminister
när hans vägran att utnämna den grevlige,
nyskilde och ruinerade poeten Snoilsky
till överbibliotekarie lämnats utan avseende. Som tack står den gamle gluntsångaren staty på riksdagshusets fasad
med liberale S A Hedin: när Wennerberg
vägrade kontrasignera, segrade parlamentarismen.
Liksom Tegner tvekade han inte att
bryta en gammal vänskap eller äventyra
406
sin karriär för att få den mest kompetente
utnämnd, så grovt språk som de om sina
överordnade törs inte vi bruka idag! Varken Tegner, Wennerberg eller hans vän
Curry Treffenberg (som slog ner strejken i
Sundsvall) stred särskilt entusiastiskt för
tidens mest betydande reformer – den
obligatoriska folkskolan av 1842 eller representationsreformen 1866. Viktigare
var i deras ögon att höja läroverkens kunskapsnivå. Men lika litet som sina kolleger i andra länder stod de beredda att ge
upp de klassiska språken, och varken den
arrogante Tegner eller den konciliante
Wennerberg ville se vältalarna i adel- och
prästeständen träda tillbaka för första
kammarens lantpatroner och grosshandlare.
För att känna med dessa begåvade men
konservativa biskopar och landshövdingar bör man följa deras dagliga bekymmer. Tegners lön utgick i spannmål,
som han själv sålde efter starkt fluktuerande priser; han drev också lantbruk
eller gav order till hustru och arrendator
från riksdagen i Stockholm. Två gånger
brann Växjö till grunden, i hans stift rasade svält, kolera och dryckenskap. skuldsatt sen studieåren, skyldig att underhålla
boställen och lantbruk med egna medel,
höll han näsan över vattnet genom att ge
ut sina dikter i ständigt nya upplagor. Resa fick han bara till Skåne och Stockholm;
frun blev kvar i Växjö. När hans själsliga
jämvikt brast var hans ”sjuka fantasier”
föga sexuella. Könet talade han fritt om
redan som frisk, men hans bildningsresa
ut i världen blev aldrig mer än en dröm
och en sinnessjukhusvistelse!
I Topelii berättelse om Konungens
Handske möter vi ryssvänliga och landsförrädiska stämplingar under Gustaf ill:s
tid som når ända upp till hans egen bror; i
Pastorsvalet i Aulango svår korruption i
den finska kyrkan vid en något senare tidpunkt. Liksom föraktet för etablerade
värden fått narkotika och brott att breda
ut sig i vår tid, lyckades 1700-talets rationalister supa bort sitt vett och undergräva
de naturligaste lojaliteter. (Dessa båda
långnoveller publicerades först i Helsingfors Dagblad där Topelius var chefredaktör och långt efteråt i samlingsvolymen
”Vinterqvällar” sedan han blivit professor
– Alb Bonnier 1882).
1800-talets Sverige var ”ett befäst fattighus”; Tegner som höll en son på officersmäss och en annan vid akademin, bå-
da till dryg kostnad, tvekade ej om vad
som var värt pengarna. En lärd lyfte lägre
lön än präst eller knekt, de vittra fick feta
pastorat som de misskötte. Biologen Sven
Nilsson gav ut recept på hur fåglar bör tilllagas och blev på den meriten kyrkoherde, ekonomen Agardh som grundat Skånska hypotekskassan blev biskop i Karlstad. Tegner skötte Växjö stift mindre
som troende kristen än som plikttrogen
entusiast för lärd skola och ivrig folkbildare. Varför utnyttjar nu inte TV hans
brev och när hade Sverige en ärligare reporter?
Slutsatser för dagens Sverige
På ett kanhända rapsodiskt vis har jag här
antytt hur utbredd samhällskritiken kunde vara, hur personliga angreppen, vid en
tidpunkt som i vårt nuvarande snäva tidsperspektiv framstår som föråldrad, provinsiell, nästan reaktionär. I verkligheten
kunde knappast det senare 1800-talets
och det tidiga 1900-talets stora ekonomiska och politiska landvinningar ha bärgats
utan tidigare årtiondens tillnyktring efter
de nationella katastrofer som brännvinsmissbruket, korruptionen och landsförrä-
derierna idet senare 1700-talet utvecklats
till, mordet på GustafIII och Finlands förlust ej att förglömma. I vår nuvarande mytologi var upprensningsarbetet ett verk av
frikyrka och arbetarrörelse, på det sena
1800-talet, när demokratiseringen och
bondeståndets seger kombinerades med
industrialisering och agitatorer. Men i
verkligheten hade ett betydande arbete
redan gjorts av borgare och litteratörer
under detta föraktade tidiga 1800-tal som
i jämförelse med dagens u-länder framstår som förebildligt med sin fria debatt
och upplysta medelklass. Svårare är att
sätta ett finger på vad vi själva har att lära
av denna period. Men jag tror att framförallt de liberala partierna- gärna inklusive
407
kds – friare kunde kritisera dagens maktmissbruk och slutna eliter om de drog vissa lärdomar av det tidiga 1800-talet. En
sådan är att den mest konstruktiva kritiken knappast kommer från toppen av de
etablerade organisationerna, utan snarare
från välutbildade mellanskikt, inklusive
småföretagare, lägre tjänstemän, forskare,
journalister och litteratörer. En annan är
att det inte duger att väja för den ”personliga integritet” som ofta bJjvit skalkeskjul.
En tredje kan vara att partistöd och TV
till trots inte samla all makt i partitoppen
utan ta större hänsyn tilllokala opinioner
och sådana riksdagsmän som har god förankring i bestämda yrken, regioner och
åsiktsgrupper. Varför inte tänka i termer
av ett större liberalt parti där ett flertal organiserade fraktioner öppet framträder?
Då har vi lärt något väsentligt av Gahrton.
Ge Svensk Tidskrift som julklapp!
Presentkort rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 195:-, insättes på
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44-6
Ange på girokupongen namn och adress både på er själv
och mottagaren