Mats Gellerfelt; Författarna, friheten och marknaden
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MATS GELLERFELT:
Författarna, friheten och
marknaden
Författaren har kommit i ett beroendeförhållande till staten och
dess kulturstödjande institutioner som blivit allt starkare. Litteraruren har blivit en del av vä/-
färdsapparaten, blivit något som
får understöd för att överleva.
staten garanterar en viss
trygghet mot att du avstår från
din frihet. Då blir litteraturen inte
särskilt systemkritisk. Författarna delar i det stora hela socialstatens värderingar.
l SvTs serie om litteraturen
och friheten har tidigare deltagit
Göran Hägg, Leif Carlsson och
Per Dahl.
Mats Gellerfe/t är författare och
litteraturkritiker.
V
arför debatterar inte svenska författare friheten – eller snarare
kanske inskränkningar av den,
hot mot den – frågade Gösta Bohman i
Månadsjournalen. Jag tror inte att han
fått något svar. Om nu inte Göran Häggs
uppsats ”Individ och gemenskap i svensk
litteratur” skall räknas som ett sådant.
Det är förvisso en elegant och uppslagsrik essä. Hägg har förmodligen rätt i sin
huvudtes: att ”det är få saker som det talats så mycket om i svensk litteratur”.
Ändå finns det en vaghet i hans resonemang, en sorts undanglidande manöver
som förtjänar att kommenteras och diskuteras.
Göran Hägg beskriver det gamla
svenska bondesamhället som en auktoritär kontrollstat, med prästerskapet som
ett slags lutheranskt SÄPO i spetsen för
spionerandet på medborgarna. Detta är
källarvåningen i den effektiva ämbetsmannabyråkrati och -stat som Axel
Oxenstierna grundar. Desto märkligare
då, som Hägg konstaterar, att den svenska litteraturen sjunger högt och skönt om
friheten – att själva frihetsbesjungandet
faktiskt varit en huvudlinje i vår litteratur. Det ligger en paradox begraven här.
Svenskarna och deras författare gisslar i
århundrade efter århundrade den förbannade överheten – samtidigt som det
svenska samhället, trots krig, industrialisering, demokratiskt genombrott och fyrtio års socialdemokratiskt styre, förblir
förbluffande stabilt och homogent. Man
muttrar och knyter näven i byxfickan,
mycket mer än så blir det inte. De upplopp, revolter och arbetskonflikter som
förekommit i vårt land efter Dackefejden
är i internationell jämförelse tämligen
idylliska. Och ändå, således: friheten hyl- 550
las om och om igen. Men, som Hägg på-
pekar, det rör sig oftast om en individualistisk, rent av anarkistisk frihet, en
abstrakt frihet, om ett slags frihetens gudinna på sin sockel [i vars namn, som madame Roland utropade på schavotten,
man begår så gruvliga brott]. Den litterärt
behandlade friheten blomstrar som mest
i tider av – för att använda ett modeord
”systemskiften”, epokförändringar.
Det är helt naturligt – man måste förlora
någonting för att kunna sörja det. Knappt
hade de första fabriksskorstenarna börjat
släppa ut sin kolrök förrän de romantiska
skalderna besjöng ”Good Old England”.
I denna frihetsidealism och ”lagiskhets”-metafysik finns ett drag av det som
Marcuse kallade repressiv tolerans: författarna får hållas med sin frihetsidealism, den är ändå fullständigt ofarlig. Inte
ens Strindberg lyckades med sina
anarkistiska sprängattentat mot överheten. Ty inte heller hans kritik var i grunden en systernkritik, utan snarare den
utanförstående litteratörens eviga dröm
om den totala friheten från all auktoritet.
överhets- och ämbetsmnnastaten
Kärnpunkten är nog effektiviteten i det
svenska samhällets organisering – det
strävsamma paret stat och kyrka, den
förra med stark centralisering och kontrollmakt, den senare ett lysande propagandainstrument och en alert folkuppfostrare. Svensken får redan från barnsben lära sig att frukta överheten; denna
fruktan blir en del av en nationell psykologi. När den Svenska Akademien grundas blir den en ny, litterär överhet att
frukta, märkligt nog särskilt manifesterat
under dess förfallsperiod, då mediokra
diktare placerat sig i stolarna under den
fabulöse Carl David af Wirsens ledning.
Boströms statslära står som ett monument över periodens förhärskande samhällsideologi: ”Gud och överheten uppenbarar sig i den svenska överhets- och
ämbetsmannastaten”, skriver Hägg träffande.
Boström var naturligtvis starkt konservativ. Men skiljer sig hans syn på staten på några avgörande punkter från den
moderna socialdemokratins? Är det inte
snarare så, att socialdemokratins ”starka
Staten och dess kulturstödjande institutioner har blivit allt starkare.
samhälle” [läs: stat] innebär en fortsättning på de boströmska ideerna? Och det
är nu det börjar brännas för litteraturen
– det är i vår tid som den förlorar sin frihet, bortsett från att den inte utövar systemkritik i frihetsfrågor.
l symbios med marknaden
Industrialismens skapande av en ny medelklass, framväxten av tidningar, tidskrifter och oberoende bokförlag är en
grundförutsättning för den moderna litteraturen. Diktare som Balzac och Dickens slog sig bokstavligen fram på en fri
marknad där de kunde bjuda ut sina produkter, dvs det de skrev. Nu kan man
självfallet invända, att friheten alltid är
relativ, att det som var den framgångsrikes frihet var den misslyckades ofrihet.
Likafullt fanns det en fri marknad som
styrde konstens, konstnärernas och publikens villkor på olika sätt [jag menar nu
konst i vidaste mening]. Produktivkraf- –
temas utveckling och förändring påverkar också konsten, även om de mera
skönandliga ibland oss helst förnekar
det. De fabrikstillverkade färgernas uppfinnande i slutet av l 700-talet hade en
avgörande betydelse för målarkonsten,
liksom nya tryckpressar och distributionsformer för litteraturen [att novellen
alltid haft en så framträdande ställning i
USA beror på den enorma framväxten
av olika magasin under 1830- och 40-talen, vilket gjorde novellskrivande lönsamt för författarna]. Den moderna kulturen lever således i symbios med marknaden.
Kritik av det förgångna
Och i dag? Det är helt riktigt som Hägg
understryker, att författarna fortfarande
tycker illa om överheten, också om våra
dagars terapeutiskt skolade välfärdsdito.
Men lägg märke till, att den mest drabbande kritiken oftast handlar om ofriheten i Sverige för hundra år sedan! Sven
Delblanc, som ju litterärt behandlat denna, har gjort självkritik och menar att forna tiders elände tjänar som en sorts legitimering av samtidens elände: så illa har vi
det inte i alla fall . .. Antydningar till kritik av det system med dess mjukare ofrihet, finns här och var; hos Göran Hägg
[mot byråkratins ansvällning t ex] hos
Sven Delblanc [i framtidsscenariot ”Moria land”] och hos Sven Fagerberg [där
dock själva infallsvinkeln är av det individualanarkistiska slaget]. Ej heller bör man
glömma bort Jan Myrdals ”Myglaren”,
som i gestaltad form bl a skildrar socialdemokratins sammanväxande med statsapparaten. Men i stort sett är det samma
gamla abstrakta frihet som besjunges.
Varför?
551
statens makt över litteraturen
Svaret på denna fråga är nog, att marknaden för litteratur [bortsett från bestsellers
o dyl] har blivit svagare medan staten och
dess kulturstödjande institutioner blivit
allt starkare. Den ”smala” litteraturen har
alltså nästan ingen marknad alls, och lever
därför i mycket hög grad på statsunderstöd, litteraturstöd”. Författarnas slipendiesystem är väl utbyggt; man blir inte rik,
men det går att hanka sig fram. Detta
medför också att den sociala strukturen
inom författarkåren förändrats, något
som borde vara värt en särskild studie:
bortsett från proletärdiktarna, som socialt sett beskrivit en rörelse uppåt, har författarkåren socialt deklasserats, inte
minst ekonomiskt. Författaren har alltså
kommit i ett beroendeförhållande till staten. Jag lanserar inte alls någon konspirationsteori – men det faktum att författare
i dag- och speciellt de yngre -inte längre anser sig som fria litteratörer som säljer ,
sin vara på en marknad, påverkar också
litteraturen. Litteraturen har blivit en del
av välfärdsapparaten, blivit något som får
understöd för att överleva. Balzac levde
mitt i sin tids dynamik och konflikter;
våra moderna författare tenderar att isoleras i mer eller mindre akademiska moduler. Som styrelseledamot i Sveriges författarfond har jag haft möjlighet att studera yngre författares inställning till sin
verksamhet och till hur den skall finansieras: man ser slipendiesystemet som en
reglerad befordringsgång; ”brödskriveri”
skall till varje pris undvikas, ty sådant
sysslar inte ”fina” författare med.
Vad dessa författare tagit till sig är ju i
grund och botten den socialdemokratiska
synen på samhället och staten! Litteraturen är en angelägenhet för sociala mynj
l
552
digheter i något maskerad form; staten
garanterar en viss trygghet mot att du avstår från din frihet. Man fnyser på socialdemokratiskt sätt åt ”kommersialismen”,
d v s den marknad som vi alla till sist ändå
försörjer oss på.
Litteraturen och marknaden
Men på marknaden, och i det fria litteratörskapet, finns en dynamik. Man kan vara socialist och önska sig planhushållning;
man kan vara liberal och önska sig en friare marknad. Dock går det inte att tänka
bort marknaden. I dag har förlagen två
sorts litteratur: den som skall marknadsföras och säljas, och den som snart skall
makuleras i tysthet. Det säger sig självt att
vi då får en litteratur som inte är särskilt
systemkritisk Författama delar i det stora hela socialstatens värderingar. Nu som
förr kan man i tysthet fila på sina verser;
ingen läser dem, ingen bryr sig om dem.
För Balzac eller Dickens fanns ingen
motsatsställning mellan att vara en seriös
författare och att agera på en marknad.
De moderna författarna är så inlindade i
sociai-Sveriges bomull att de inte inser att
de blir lurade. Deras ord gör ingen verkan. Själva blir författarna statsanställa
”kulturarbetare” som kan visas upp när
staten skall demonstrera sitt brinnande
intresse för litteratur. Vi får en isolerad
parnass av unga ”signaturpoeter” som
skriver för varandra. De lär inte engageras i frihetsdebatter – eftersom debatten
om friheten från statligt förmynderi inte
angår dem. De är ju statens nådehjon!
Fanns inte staten skulle inte deras böcker
komma ut. Författaren kan i ett framtida
samhället på så sätt hamna i symbios med
staten, både ekonomiskt och ideologiskt.
Vår litteratur blir då en mer skönandlig
variant av den sovjetiska: godkänd och
hallstämplad, fullständigt ointressant.
Nu menar jag inte att alla författare
skall kasta sig över skrivmaskinen och
författa en debattroman om frihetens
problem i Sverige. Ändå är det oroväckande symptomatiskt att den syMan ser slipendiesystemet som en
reglerad befordringsgång.
stemkritiska romanen nästan helt saknas i
Sverige. Märkligt är att borgerligheten inte lyckas föda fram en effektiv gisslare
och genomskådare av den stat som förkväver oss alla. Jag har efterlyst det förr,
och kan göra det igen: vi behöver en romankonst som tar det stora greppet på
samhället i dess helhet, som försöker genomskåda samtidens dunkla strukturer.
Det är förvisso en svår uppgift, inget är i
dag så enkelt som på Strindbergs tid.
Dock torde det inte vara en omöjlig uppgift. Den kräver arbete och dess gestaltning kan vara nog så komplicerad. Men
den behövs. Kanske är det dags att åter,
med Georg Brandes, uppmana författarna att ”ställa problem under debatt” .
Författarna, friheten och
marknaden
Författaren har kommit i ett beroendeförhållande till staten och
dess kulturstödjande institutioner som blivit allt starkare. Litteraruren har blivit en del av vä/-
färdsapparaten, blivit något som
får understöd för att överleva.
staten garanterar en viss
trygghet mot att du avstår från
din frihet. Då blir litteraturen inte
särskilt systemkritisk. Författarna delar i det stora hela socialstatens värderingar.
l SvTs serie om litteraturen
och friheten har tidigare deltagit
Göran Hägg, Leif Carlsson och
Per Dahl.
Mats Gellerfe/t är författare och
litteraturkritiker.
V
arför debatterar inte svenska författare friheten – eller snarare
kanske inskränkningar av den,
hot mot den – frågade Gösta Bohman i
Månadsjournalen. Jag tror inte att han
fått något svar. Om nu inte Göran Häggs
uppsats ”Individ och gemenskap i svensk
litteratur” skall räknas som ett sådant.
Det är förvisso en elegant och uppslagsrik essä. Hägg har förmodligen rätt i sin
huvudtes: att ”det är få saker som det talats så mycket om i svensk litteratur”.
Ändå finns det en vaghet i hans resonemang, en sorts undanglidande manöver
som förtjänar att kommenteras och diskuteras.
Göran Hägg beskriver det gamla
svenska bondesamhället som en auktoritär kontrollstat, med prästerskapet som
ett slags lutheranskt SÄPO i spetsen för
spionerandet på medborgarna. Detta är
källarvåningen i den effektiva ämbetsmannabyråkrati och -stat som Axel
Oxenstierna grundar. Desto märkligare
då, som Hägg konstaterar, att den svenska litteraturen sjunger högt och skönt om
friheten – att själva frihetsbesjungandet
faktiskt varit en huvudlinje i vår litteratur. Det ligger en paradox begraven här.
Svenskarna och deras författare gisslar i
århundrade efter århundrade den förbannade överheten – samtidigt som det
svenska samhället, trots krig, industrialisering, demokratiskt genombrott och fyrtio års socialdemokratiskt styre, förblir
förbluffande stabilt och homogent. Man
muttrar och knyter näven i byxfickan,
mycket mer än så blir det inte. De upplopp, revolter och arbetskonflikter som
förekommit i vårt land efter Dackefejden
är i internationell jämförelse tämligen
idylliska. Och ändå, således: friheten hyl- 550
las om och om igen. Men, som Hägg på-
pekar, det rör sig oftast om en individualistisk, rent av anarkistisk frihet, en
abstrakt frihet, om ett slags frihetens gudinna på sin sockel [i vars namn, som madame Roland utropade på schavotten,
man begår så gruvliga brott]. Den litterärt
behandlade friheten blomstrar som mest
i tider av – för att använda ett modeord
”systemskiften”, epokförändringar.
Det är helt naturligt – man måste förlora
någonting för att kunna sörja det. Knappt
hade de första fabriksskorstenarna börjat
släppa ut sin kolrök förrän de romantiska
skalderna besjöng ”Good Old England”.
I denna frihetsidealism och ”lagiskhets”-metafysik finns ett drag av det som
Marcuse kallade repressiv tolerans: författarna får hållas med sin frihetsidealism, den är ändå fullständigt ofarlig. Inte
ens Strindberg lyckades med sina
anarkistiska sprängattentat mot överheten. Ty inte heller hans kritik var i grunden en systernkritik, utan snarare den
utanförstående litteratörens eviga dröm
om den totala friheten från all auktoritet.
överhets- och ämbetsmnnastaten
Kärnpunkten är nog effektiviteten i det
svenska samhällets organisering – det
strävsamma paret stat och kyrka, den
förra med stark centralisering och kontrollmakt, den senare ett lysande propagandainstrument och en alert folkuppfostrare. Svensken får redan från barnsben lära sig att frukta överheten; denna
fruktan blir en del av en nationell psykologi. När den Svenska Akademien grundas blir den en ny, litterär överhet att
frukta, märkligt nog särskilt manifesterat
under dess förfallsperiod, då mediokra
diktare placerat sig i stolarna under den
fabulöse Carl David af Wirsens ledning.
Boströms statslära står som ett monument över periodens förhärskande samhällsideologi: ”Gud och överheten uppenbarar sig i den svenska överhets- och
ämbetsmannastaten”, skriver Hägg träffande.
Boström var naturligtvis starkt konservativ. Men skiljer sig hans syn på staten på några avgörande punkter från den
moderna socialdemokratins? Är det inte
snarare så, att socialdemokratins ”starka
Staten och dess kulturstödjande institutioner har blivit allt starkare.
samhälle” [läs: stat] innebär en fortsättning på de boströmska ideerna? Och det
är nu det börjar brännas för litteraturen
– det är i vår tid som den förlorar sin frihet, bortsett från att den inte utövar systemkritik i frihetsfrågor.
l symbios med marknaden
Industrialismens skapande av en ny medelklass, framväxten av tidningar, tidskrifter och oberoende bokförlag är en
grundförutsättning för den moderna litteraturen. Diktare som Balzac och Dickens slog sig bokstavligen fram på en fri
marknad där de kunde bjuda ut sina produkter, dvs det de skrev. Nu kan man
självfallet invända, att friheten alltid är
relativ, att det som var den framgångsrikes frihet var den misslyckades ofrihet.
Likafullt fanns det en fri marknad som
styrde konstens, konstnärernas och publikens villkor på olika sätt [jag menar nu
konst i vidaste mening]. Produktivkraf- –
temas utveckling och förändring påverkar också konsten, även om de mera
skönandliga ibland oss helst förnekar
det. De fabrikstillverkade färgernas uppfinnande i slutet av l 700-talet hade en
avgörande betydelse för målarkonsten,
liksom nya tryckpressar och distributionsformer för litteraturen [att novellen
alltid haft en så framträdande ställning i
USA beror på den enorma framväxten
av olika magasin under 1830- och 40-talen, vilket gjorde novellskrivande lönsamt för författarna]. Den moderna kulturen lever således i symbios med marknaden.
Kritik av det förgångna
Och i dag? Det är helt riktigt som Hägg
understryker, att författarna fortfarande
tycker illa om överheten, också om våra
dagars terapeutiskt skolade välfärdsdito.
Men lägg märke till, att den mest drabbande kritiken oftast handlar om ofriheten i Sverige för hundra år sedan! Sven
Delblanc, som ju litterärt behandlat denna, har gjort självkritik och menar att forna tiders elände tjänar som en sorts legitimering av samtidens elände: så illa har vi
det inte i alla fall . .. Antydningar till kritik av det system med dess mjukare ofrihet, finns här och var; hos Göran Hägg
[mot byråkratins ansvällning t ex] hos
Sven Delblanc [i framtidsscenariot ”Moria land”] och hos Sven Fagerberg [där
dock själva infallsvinkeln är av det individualanarkistiska slaget]. Ej heller bör man
glömma bort Jan Myrdals ”Myglaren”,
som i gestaltad form bl a skildrar socialdemokratins sammanväxande med statsapparaten. Men i stort sett är det samma
gamla abstrakta frihet som besjunges.
Varför?
551
statens makt över litteraturen
Svaret på denna fråga är nog, att marknaden för litteratur [bortsett från bestsellers
o dyl] har blivit svagare medan staten och
dess kulturstödjande institutioner blivit
allt starkare. Den ”smala” litteraturen har
alltså nästan ingen marknad alls, och lever
därför i mycket hög grad på statsunderstöd, litteraturstöd”. Författarnas slipendiesystem är väl utbyggt; man blir inte rik,
men det går att hanka sig fram. Detta
medför också att den sociala strukturen
inom författarkåren förändrats, något
som borde vara värt en särskild studie:
bortsett från proletärdiktarna, som socialt sett beskrivit en rörelse uppåt, har författarkåren socialt deklasserats, inte
minst ekonomiskt. Författaren har alltså
kommit i ett beroendeförhållande till staten. Jag lanserar inte alls någon konspirationsteori – men det faktum att författare
i dag- och speciellt de yngre -inte längre anser sig som fria litteratörer som säljer ,
sin vara på en marknad, påverkar också
litteraturen. Litteraturen har blivit en del
av välfärdsapparaten, blivit något som får
understöd för att överleva. Balzac levde
mitt i sin tids dynamik och konflikter;
våra moderna författare tenderar att isoleras i mer eller mindre akademiska moduler. Som styrelseledamot i Sveriges författarfond har jag haft möjlighet att studera yngre författares inställning till sin
verksamhet och till hur den skall finansieras: man ser slipendiesystemet som en
reglerad befordringsgång; ”brödskriveri”
skall till varje pris undvikas, ty sådant
sysslar inte ”fina” författare med.
Vad dessa författare tagit till sig är ju i
grund och botten den socialdemokratiska
synen på samhället och staten! Litteraturen är en angelägenhet för sociala mynj
l
552
digheter i något maskerad form; staten
garanterar en viss trygghet mot att du avstår från din frihet. Man fnyser på socialdemokratiskt sätt åt ”kommersialismen”,
d v s den marknad som vi alla till sist ändå
försörjer oss på.
Litteraturen och marknaden
Men på marknaden, och i det fria litteratörskapet, finns en dynamik. Man kan vara socialist och önska sig planhushållning;
man kan vara liberal och önska sig en friare marknad. Dock går det inte att tänka
bort marknaden. I dag har förlagen två
sorts litteratur: den som skall marknadsföras och säljas, och den som snart skall
makuleras i tysthet. Det säger sig självt att
vi då får en litteratur som inte är särskilt
systemkritisk Författama delar i det stora hela socialstatens värderingar. Nu som
förr kan man i tysthet fila på sina verser;
ingen läser dem, ingen bryr sig om dem.
För Balzac eller Dickens fanns ingen
motsatsställning mellan att vara en seriös
författare och att agera på en marknad.
De moderna författarna är så inlindade i
sociai-Sveriges bomull att de inte inser att
de blir lurade. Deras ord gör ingen verkan. Själva blir författarna statsanställa
”kulturarbetare” som kan visas upp när
staten skall demonstrera sitt brinnande
intresse för litteratur. Vi får en isolerad
parnass av unga ”signaturpoeter” som
skriver för varandra. De lär inte engageras i frihetsdebatter – eftersom debatten
om friheten från statligt förmynderi inte
angår dem. De är ju statens nådehjon!
Fanns inte staten skulle inte deras böcker
komma ut. Författaren kan i ett framtida
samhället på så sätt hamna i symbios med
staten, både ekonomiskt och ideologiskt.
Vår litteratur blir då en mer skönandlig
variant av den sovjetiska: godkänd och
hallstämplad, fullständigt ointressant.
Nu menar jag inte att alla författare
skall kasta sig över skrivmaskinen och
författa en debattroman om frihetens
problem i Sverige. Ändå är det oroväckande symptomatiskt att den syMan ser slipendiesystemet som en
reglerad befordringsgång.
stemkritiska romanen nästan helt saknas i
Sverige. Märkligt är att borgerligheten inte lyckas föda fram en effektiv gisslare
och genomskådare av den stat som förkväver oss alla. Jag har efterlyst det förr,
och kan göra det igen: vi behöver en romankonst som tar det stora greppet på
samhället i dess helhet, som försöker genomskåda samtidens dunkla strukturer.
Det är förvisso en svår uppgift, inget är i
dag så enkelt som på Strindbergs tid.
Dock torde det inte vara en omöjlig uppgift. Den kräver arbete och dess gestaltning kan vara nog så komplicerad. Men
den behövs. Kanske är det dags att åter,
med Georg Brandes, uppmana författarna att ”ställa problem under debatt” .