Per Anger; Raoul Wallenberg – människan
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
r UllERATUR
PER ANGER:
Raoul Wallenberg – människan
Kr
”nnedomen om Raoul Wallenbergs enastående räddningsakion för de ungerska judarna under kriget är numera allmänt spridd över
större delen av världen. Under årens lopp
har ett stort antal tidningsartiklar och
böcker skrivits om honom, framförallt i
länder som USA, Kanada, Israel, England och Australien , där många av Wallenbergs skyddslingar lever. En bidragande orsak till det ökade intresset för honom under senaste tid har varit de dokumentärfilmer som producerats i flera länder men framför allt den amerikanska
TV-serien som setts av miljoner människor världen över.
Älskade farfar. Brevväxlingen mellan
Gustaf och Raoul Wallenberg
1924-1936.Bonniers 1987.
Hur Wallenberg utförde och organiserade
sitt räddningsarbete finns ganska väl dokumenterat i litteraturen och filmerna,
grundat på berättelser av forna medarbetare och räddade judar. Men om människan Raoul Wallenberg har man trots allt
vetat ganska litet.
Vem är denne man som blivit en legend
och som enligt de underrättelser vi har
alltjämt befinner sig i sovjetisk fångenskap? Vilka egenskaper gjorde honom
speciellt skickad att rädda tiotusentals
människor från att likvideras av nazisterna? Vad motiverade honom att lämna en
trygg tillvaro i Sverige för att våga sitt liv i
krigets Ungern? Frågorna är många.
För de flesta av författarna och filmproducenterna har Raoul som människa
förblivit något av en gåta. Även hans närmaste judiska medarbetare förstod honom inte alltid. Vid en ceremoni 1946 i
Budapest till minne av Raoul Wallenbergs
gärning läste en av dessa en prolog som är
belysande för hur man såg sin räddare.
Följande citat är värt att återges iöversättning: ”Han hade en egenartad livsstil,
Raoul Wallenberg. Hans tyska språk lät
underligt, någon sorts affärsjargong från
andra sidan havet, men ett språk som ändå passade honom på ett underligt sätt,
precis som hans vindtygsjacka och hans
mjuka filthatt eller senare den gråa stålhjälmen och sovsäcken. Hans språk gav
en känsla av något övergående och provisoriskt som om det ville understryka att
allt detta egentligen bara var en episod, en
tiJJfäJJig anhalt, allt detta som för oss innebar den yttersta faran, den sista striden.
Han hade en spotsk glädje åt spelet och
äventyret, en stark känsla för god sport.
Man kunde i denna attityd spåra både
Amerika och Afrika utan att han själv nå-
gonsin talade om det. Ingen visste någonting bestämt om honom, man trodde en
del som kanske inte ens stämde.
Allt detta kände man instinktivt och
detta gjorde kanske att det var förgäves
som han sökte dölja sitt verkliga jag genom att uppträda som en amerikansk
sportsman, en mask som han använde för
att förringa sin egen personlighet. Hans
medarbetare kunde trots allt förnimma
hjälten bakom masken. Och senare när
utvecklingen själv ryckte av honom masken stod plötsligt hjälten Wallenberg där
och ingen var förvånad.”
Under mina föredragsresor både i Sverige och utomlands i samband med arbetet för Raouls frigivning tillfrågas jag ofta
hur det var möjligt att rädda ett så stort
antal människor – ca 100 000 – undan
de nazistiska bödlarna. Svaret är i första
hand, som jag såg det under samarbetet
med Raoul: han var rätt person i den då-
varande situationen. Han var en skicklig
förhandlare och organisatör, okonventionell, sällsynt uppslagsrik och orädd. Innerst inne var han en stor idealist och
varm människa.
Den bok som nu utkommit (Älskade
farfar) skiljer sig från allt som tidigare
skrivits om Wallenberg. Man får genom
den en djupare kunskap om människan
Raoul Wallenberg, hur hans karaktär danades och hur han tidigt utvecklades till
en man med alla de inneboende egenskaper som en dag skulle göra honom särskilt
skickad för en humanitär insats av gigantiska mått.
Boken består av en brevväxling mellan
farfadern Gustaf Wallenberg och sonsonen Raoul åren 1924-1936. Breven har
återfunnits och utgivits av Raouls kusiner
Gitte Wallenberg och Gustaf Söderlund.
De har också skrivit en utmärkt inledning
som ger en god bakgrund till brevsamlingen.
De är värda en eloge för detta storartade bidrag till kunskapen om den unge
Raoul. Som tidsskildring och kontrast till
dagens samhälle är breven också av stort
kulturhistoriskt intresse.
Eftersom Raouls far dog strax innan
sonen föddes kom farfadern att starkt
engagera sig för Raouls uppfostran och
utbildning. Man får följa Raoul från tonåren med studentexamen i Sverige till universitetsstudierna i USA, praktikarbeten
vid handelsföretag i Sydafrika och i bank i
Haifa i dåvarande Palestina.
Redan i de första breven står det ganska klart hur mycket den kraftfulle och
auktoritäre farfadern – i samråd med
Raouls mor – skulle komma att påverka
inriktningen av sonsonens utbildning och
555
val av yrke. Med en för den tiden stor
framsynthet ivrar han för att Raoul skulle
få möjlighet till studier i Amerika. Grundat på egen erfarenhet ansåg han att
Raoul borde erhålla sin ”inriktning för livet” i detta land. I ett brev 1929 till den då
16-årige Raoul tar farfadern upp denna
tanke: Raoul skall i Amerika bibringas
”inblicken i amerikansk mentalitet, den
uppfostran till att bli män som förtrösta
på sig själva”. GustafWallenberg pekar på
vikten av samvaron med amerikansk ungdom, på den utbildning som syftar ”till att
bli en välorganiserad kämpe som under
alla omständigheter är medveten om att
han skall slå sig fram”.
Raouls brev till farfadern under Amerikaåren visar bilden av en ung man som
nått en för sin ålder ovanlig mognad med
omfattande intressen. Med stor ambition
går han in för sin utbildning till arkitekt,
samtidigt som han vidgar sina kunskaper
på andra områden. Han förkovrar sig ytterligare i utländska språk och intresset
för konst och musik utvecklas. Nationalekonomiska frågor diskuteras sakkunnigt
med farfadern. Denne får del av Raouls
intervjuer med svenska affärsmän om
handeln mellan USA och Sverige.
För att lära känna landet och folket liftade han ofta, bl a till det västra Amerika,
stundom under ganska äventyrliga förhållanden. Vid ett tiJJfälle, när han blir rånad,
visar han stort mod och förslagenhet,
egenskaper som senare skuJJe komma väl
till pass vid dusterna med nazisterna.
Han greps av beundran för svenskamerikanernas insatser, särskilt på den
amerikanska västkusten, och tar del av
kritiken att de svenska företagen hemma
inte förstått den amerikanska marknaden.
Amerikansk inrikespolitik analyseras
l
556
med imponerande skarpsynthet, och
Raoul accepterar snabbt den amerikanska livsstilen:”… en amerikan ser som sin
framtid uppnåendet av ett visst resultat till
skillnad från svensken som ser sin som
uppnåendet av en viss ställning i samhället …” ”Det finaste med Amerika är att
folk inte äro avundsjuka och inte småaktiga” heter det bl a.
Raoul Wallenberg tog starkt intryck av
de amerikanska frihetsidealen, av amerikanernas respekt för demokratiska rättigheter och människovärde. När han 1936
med dessa intryck i bagaget kom till Haifa
och mötte de förstajudarna som flytt från
Nazityskland såddes inte redan då fröet
till det beslut han en gång senare kom att
fatta, att rädda ungerska judar från utrotning?
En av Raouls forna amerikanska studiekamrater vid universitetet iMichigan sade
mig en gång att den roll Raoul kom att
spela i Ungern inte blev en direkt överraskning för dem som lärt känna honom
under studieåren i USA. ”Raouls lätthet
att finna lösningar på problemen, hans
varma medmänsklighet, humanitet och
känsla för de svagare var en drivande faktor i allt hans handlande och låg helt i linje
med den enastående gärning han kom att
utföra i Ungern.”
Till Gunnar Heckschers minne
Med Gunnar Heckschers bortgång har svensk konservatism lidit en stor
förlust. Hedra hans minne genom att lämna ett bidrag till Svensk Tidskrifts Vänner. Svensk Tidskrift och dess verksamhet låg alltid Gunnar
Heckscher varmt om hjärtat.
ErikAnners
Birger Isacson
Verner Helte
Sven Johansson
Gunnar Hillerdal
Eric Krönmark
Per Petersson Ingrid Sundberg
Svensk Tidskrifts Vänner Postgiro 19 32 20-1 Bankgiro 698-8901
PER ANGER:
Raoul Wallenberg – människan
Kr
”nnedomen om Raoul Wallenbergs enastående räddningsakion för de ungerska judarna under kriget är numera allmänt spridd över
större delen av världen. Under årens lopp
har ett stort antal tidningsartiklar och
böcker skrivits om honom, framförallt i
länder som USA, Kanada, Israel, England och Australien , där många av Wallenbergs skyddslingar lever. En bidragande orsak till det ökade intresset för honom under senaste tid har varit de dokumentärfilmer som producerats i flera länder men framför allt den amerikanska
TV-serien som setts av miljoner människor världen över.
Älskade farfar. Brevväxlingen mellan
Gustaf och Raoul Wallenberg
1924-1936.Bonniers 1987.
Hur Wallenberg utförde och organiserade
sitt räddningsarbete finns ganska väl dokumenterat i litteraturen och filmerna,
grundat på berättelser av forna medarbetare och räddade judar. Men om människan Raoul Wallenberg har man trots allt
vetat ganska litet.
Vem är denne man som blivit en legend
och som enligt de underrättelser vi har
alltjämt befinner sig i sovjetisk fångenskap? Vilka egenskaper gjorde honom
speciellt skickad att rädda tiotusentals
människor från att likvideras av nazisterna? Vad motiverade honom att lämna en
trygg tillvaro i Sverige för att våga sitt liv i
krigets Ungern? Frågorna är många.
För de flesta av författarna och filmproducenterna har Raoul som människa
förblivit något av en gåta. Även hans närmaste judiska medarbetare förstod honom inte alltid. Vid en ceremoni 1946 i
Budapest till minne av Raoul Wallenbergs
gärning läste en av dessa en prolog som är
belysande för hur man såg sin räddare.
Följande citat är värt att återges iöversättning: ”Han hade en egenartad livsstil,
Raoul Wallenberg. Hans tyska språk lät
underligt, någon sorts affärsjargong från
andra sidan havet, men ett språk som ändå passade honom på ett underligt sätt,
precis som hans vindtygsjacka och hans
mjuka filthatt eller senare den gråa stålhjälmen och sovsäcken. Hans språk gav
en känsla av något övergående och provisoriskt som om det ville understryka att
allt detta egentligen bara var en episod, en
tiJJfäJJig anhalt, allt detta som för oss innebar den yttersta faran, den sista striden.
Han hade en spotsk glädje åt spelet och
äventyret, en stark känsla för god sport.
Man kunde i denna attityd spåra både
Amerika och Afrika utan att han själv nå-
gonsin talade om det. Ingen visste någonting bestämt om honom, man trodde en
del som kanske inte ens stämde.
Allt detta kände man instinktivt och
detta gjorde kanske att det var förgäves
som han sökte dölja sitt verkliga jag genom att uppträda som en amerikansk
sportsman, en mask som han använde för
att förringa sin egen personlighet. Hans
medarbetare kunde trots allt förnimma
hjälten bakom masken. Och senare när
utvecklingen själv ryckte av honom masken stod plötsligt hjälten Wallenberg där
och ingen var förvånad.”
Under mina föredragsresor både i Sverige och utomlands i samband med arbetet för Raouls frigivning tillfrågas jag ofta
hur det var möjligt att rädda ett så stort
antal människor – ca 100 000 – undan
de nazistiska bödlarna. Svaret är i första
hand, som jag såg det under samarbetet
med Raoul: han var rätt person i den då-
varande situationen. Han var en skicklig
förhandlare och organisatör, okonventionell, sällsynt uppslagsrik och orädd. Innerst inne var han en stor idealist och
varm människa.
Den bok som nu utkommit (Älskade
farfar) skiljer sig från allt som tidigare
skrivits om Wallenberg. Man får genom
den en djupare kunskap om människan
Raoul Wallenberg, hur hans karaktär danades och hur han tidigt utvecklades till
en man med alla de inneboende egenskaper som en dag skulle göra honom särskilt
skickad för en humanitär insats av gigantiska mått.
Boken består av en brevväxling mellan
farfadern Gustaf Wallenberg och sonsonen Raoul åren 1924-1936. Breven har
återfunnits och utgivits av Raouls kusiner
Gitte Wallenberg och Gustaf Söderlund.
De har också skrivit en utmärkt inledning
som ger en god bakgrund till brevsamlingen.
De är värda en eloge för detta storartade bidrag till kunskapen om den unge
Raoul. Som tidsskildring och kontrast till
dagens samhälle är breven också av stort
kulturhistoriskt intresse.
Eftersom Raouls far dog strax innan
sonen föddes kom farfadern att starkt
engagera sig för Raouls uppfostran och
utbildning. Man får följa Raoul från tonåren med studentexamen i Sverige till universitetsstudierna i USA, praktikarbeten
vid handelsföretag i Sydafrika och i bank i
Haifa i dåvarande Palestina.
Redan i de första breven står det ganska klart hur mycket den kraftfulle och
auktoritäre farfadern – i samråd med
Raouls mor – skulle komma att påverka
inriktningen av sonsonens utbildning och
555
val av yrke. Med en för den tiden stor
framsynthet ivrar han för att Raoul skulle
få möjlighet till studier i Amerika. Grundat på egen erfarenhet ansåg han att
Raoul borde erhålla sin ”inriktning för livet” i detta land. I ett brev 1929 till den då
16-årige Raoul tar farfadern upp denna
tanke: Raoul skall i Amerika bibringas
”inblicken i amerikansk mentalitet, den
uppfostran till att bli män som förtrösta
på sig själva”. GustafWallenberg pekar på
vikten av samvaron med amerikansk ungdom, på den utbildning som syftar ”till att
bli en välorganiserad kämpe som under
alla omständigheter är medveten om att
han skall slå sig fram”.
Raouls brev till farfadern under Amerikaåren visar bilden av en ung man som
nått en för sin ålder ovanlig mognad med
omfattande intressen. Med stor ambition
går han in för sin utbildning till arkitekt,
samtidigt som han vidgar sina kunskaper
på andra områden. Han förkovrar sig ytterligare i utländska språk och intresset
för konst och musik utvecklas. Nationalekonomiska frågor diskuteras sakkunnigt
med farfadern. Denne får del av Raouls
intervjuer med svenska affärsmän om
handeln mellan USA och Sverige.
För att lära känna landet och folket liftade han ofta, bl a till det västra Amerika,
stundom under ganska äventyrliga förhållanden. Vid ett tiJJfälle, när han blir rånad,
visar han stort mod och förslagenhet,
egenskaper som senare skuJJe komma väl
till pass vid dusterna med nazisterna.
Han greps av beundran för svenskamerikanernas insatser, särskilt på den
amerikanska västkusten, och tar del av
kritiken att de svenska företagen hemma
inte förstått den amerikanska marknaden.
Amerikansk inrikespolitik analyseras
l
556
med imponerande skarpsynthet, och
Raoul accepterar snabbt den amerikanska livsstilen:”… en amerikan ser som sin
framtid uppnåendet av ett visst resultat till
skillnad från svensken som ser sin som
uppnåendet av en viss ställning i samhället …” ”Det finaste med Amerika är att
folk inte äro avundsjuka och inte småaktiga” heter det bl a.
Raoul Wallenberg tog starkt intryck av
de amerikanska frihetsidealen, av amerikanernas respekt för demokratiska rättigheter och människovärde. När han 1936
med dessa intryck i bagaget kom till Haifa
och mötte de förstajudarna som flytt från
Nazityskland såddes inte redan då fröet
till det beslut han en gång senare kom att
fatta, att rädda ungerska judar från utrotning?
En av Raouls forna amerikanska studiekamrater vid universitetet iMichigan sade
mig en gång att den roll Raoul kom att
spela i Ungern inte blev en direkt överraskning för dem som lärt känna honom
under studieåren i USA. ”Raouls lätthet
att finna lösningar på problemen, hans
varma medmänsklighet, humanitet och
känsla för de svagare var en drivande faktor i allt hans handlande och låg helt i linje
med den enastående gärning han kom att
utföra i Ungern.”
Till Gunnar Heckschers minne
Med Gunnar Heckschers bortgång har svensk konservatism lidit en stor
förlust. Hedra hans minne genom att lämna ett bidrag till Svensk Tidskrifts Vänner. Svensk Tidskrift och dess verksamhet låg alltid Gunnar
Heckscher varmt om hjärtat.
ErikAnners
Birger Isacson
Verner Helte
Sven Johansson
Gunnar Hillerdal
Eric Krönmark
Per Petersson Ingrid Sundberg
Svensk Tidskrifts Vänner Postgiro 19 32 20-1 Bankgiro 698-8901