Erik Braunerhielm; EG-en utmaning för Sverige

ERIK BRAUNERHIELM:
EG – en utmaning för
Sverige
Den gemensamma EG-marknaden kännetecknas av en
mängd hinder. En enhetlig europeisk hemmamarknad är
dock förutsättningen för att
EGs industrier skall kunna konkurrera med Japan och USA.
För ett och ett halvt år sedan
framlades därför en plan för
hur bildandet av den Gemensamma Marknaden skall kunna
fullföljas fram till 1992. Samma
hinder som EG nu avskaffar
finns också mellan EFTA-länderna och EG. strävan är att
EFTA-länderna successivt
skall ansluta sig till de åtgärder
EG-Iänderna genomför.
Sveriges samarbete med
EG har tagit en ny vändning i
och med försöket att skapa en
enhetlig västeuropeisk marknad omfattande både EG- och
EFTA-länderna.
Erik Braunerhielm är expert på
EG-frågor och direktör i Industriförbundet.
U
tan att det väckt större uppmärksamhet har Sveriges samarbete
med den Europeiska Gemenskapen (EG) tagit en ny vändning som kan bli
avgörande för vårt lands framtida välstånd.
Det frihandelsavtal, som Sverige slöt
med EG 1972, blevmera begränsat än den
svenska regeringen egentligen önskade.
Trots detta anses avtalet ha fungerat väl
hittills. Anledningen är främst att utvecklingen inom EG blev mindre dynamisk än
väntat.
Meningen med Romfördraget var ju att
skapa en gemensam marknad med fri rörlighet mellan medlemsländerna för varor,
kapital och människor. Det skulle bli som i
Amerikas Förenade Stater, där handeln
med varor och tjänster mellan delstatema
är heltfri, där ingahinderfinns motattflytta kapital och investera var som helst och
där också människorna kan röra sig fritt
och arbeta var de vill.
Fragmenterad EG-marknad
Nu, nära 30 år efter det att Romfördraget
undertecknades, kan vi konstatera att så
har det inte blivit. Trots att tullarna försvunnit är gränskontrollen lika stark som
förut mellan EG’s medlemsstater. Momsen är nämligen olika i olika länder och tas
ut vid gränsen. Enbartgränsformaliteterna
med därav föranledda dröjsmål anses
skapa merkostnader om 5-7 procent av
den fraktade varans värde.
Härtill kommerde s ktekniska handelshinder, som uppstår på grund av att de
krav på en produkts kvalitet och utformning, som fastställs i statliga säkerhetsföreskrifter o dyl, är olika i olika länder. Antalet sådana handelshinder har växt nästan
lavinartat på senare år.
Det finns också en mängd andra hinder
kvar mot samarbetet över gränserna inom
EG:s valutarestriktioner, nationella regleringar av transporterna, nationell diskriminering i den offentliga upphandlingen,
skillnader i bolagslagstiftningen etc.
Allt detta innebär, att någon gemensam
marknad knappast existerar ännu. Den
Nuskall viförhandla om den enaåtgärden efterden andra, av vilkaflera
innebär ganska ingripandeförändringar av våra nationella regleringar.
inre marknaden är fortfarande – för att
låna ett av EG’s älsklingsuttryck – ”fragmenterad” genom nationella regleringar
och hinder.
Detta betraktar Gemenskapen som
något mycket allvarligt. Ty om EG’s industrier – och särskilt de teknikinriktade
företagen- inte kan stödjasig påenenhetlig, europeiskhemmamarknad kommer de
att förbli underlägsna i konkurrensen med
USA och Japan.
En västeuropeisk stormarknad
Det är mot den bakgrunden som EG nu
beslutat att på allvar ta itu med den inre
marknaden. Sommaren 1985 lade Kommissionen fram en vitbok med en plan för
hurbildandetav den GemensammaMarknaden skulle fullföljas under tiden fram till
1992. Listan på nödvändiga åtgärder är
mycket lång och man får säkert räkna med
förseningar i genomförandet. Den politiska viljan att fullborda verket föreligger
57
dock av allt att döma.
Då uppkom frågan vad som skulle ske
med EFTA-länderna. Samma hinder och
restriktioner som EG nu avskaffar finns ju
också mellan EFTA-länderna. Är det inte
skäl till att avveckla dessa hinder också
mellan EFTA-länderna inbördes och mellan EFTA och EG?
Svaret kom i deklarationen från det
ministermöte mellan EFTA- och EG-länderna, som ägde um i Luxemburg den 9
april 1984. Den återspeglar en storartad
vision – ett beslut att försöka skapa en enhetlig västeuropeisk stormarknad, eller,
med deklarationens språk, ”a dynamic
European Economic Space” som omfattar
både EG- och EFTA-länderna. Om den
visionen kan förverkligas, skulle det innebära att risken för att de små EFTA-länderna ställde utanför EG’s stora marknad
och diskriminerades, i stort sett försvann. I
praktiken innebärförslaget att EFTA-länderna successivt och så långt som möjligt
skall ansluta sig till de liberaliserings- och
harmoniseringsåtgärder, som EG-länderna vidtar i enlighet med vitboken.
Arbetet kom ganska snabbt i gång. Det
föreligger redan en informell överenskommelse om samarbete i fråga om standardisering via de europeiska standardiseringsorganen CEN och CENELEC
samt CEPT. Detta kan bl a bli av betydelse
för utformning av standarder och systemval för nya teknologier, bl a inom
informationsteknologin.
Man har också förhandlat om en förenkling av gränsformaliteterna. I december parafferades en konvention mellan
EG och EFTA om införandet av ett enhetligt tulldokument, som skall ersätta alla de
olika dokument, som nu måste åtfölja en
fraktsändning.
58
Dessutom diskuteras möjligheterna för
EFfA-länderna att ansluta sig till EG’s
system för att införa gemensamma säkerhetsföreskrifter för olika produkter. Detta
system förutsätter bl a att myndigheters
detaljerade föreskrifter skall kunna ersättas med hänvisning till standard. Ett testfall föreligger redan i form av EG’s nya
säkerhetsbestämmelser för elektrisk materiel.
EG’s råd gav i september en antydan
omvilka spörsmål, som man härnäst skulle
vilja ta upp till förhandling med EFfA: en
liberalisering av transportsektorn, en förenkling av ursprungsreglerna, ömsesidigt
godkännande av standarder, typgodkännande och provningsresultat, offentlig
upphandling, liberalisering av kapitalrörelserna och en begränsning av statliga
stödåtgärder, som snedvrider konkurrensen.
l En svår uppgift
~ Steg för steg skall vi således rensa ut alla
företeelser som i dag fragmenterar den
europeiska marknaden. Det kan tyckas
vara en lätt uppgift, men det är det inte.
När EFfA-länderna på sin tid förhandlade om frihandelsavtalen med EG, accepterade de utan större svårigheter ursprungsregler, som var krångligare och
mindre generösa, än de regler som dittills
gällt inom EFfA. Frihandelsavtalen var
nämligen paketlösningar och det var lätt
att se att nackdelarna vägdes upp av fördelarna, dvs bortfallet av tullar.
Nu skall vi däremot under en följd av år
förhandla om den ena åtgärden efter den
andra, av vilka flera innebär ganska ingripande förändringar av våra nationella regleringar. Då är det lätt att förlora ur sikte
det slutmål som hägrar någon gång under
1990-talet- den enhetligavästeuropeiska
hemmamarknaden.
Myndigheter och ämbetsverk i alla
europeiska länder, däribland Sverige, är i
regel övertygade om att de tekniska lösningar de konstruerat på olika samhällsproblem är de bästa ivärlden. De är därför
oftaovilligaattaccepteraändringar tillförmån för en europeisk harmonisering. Hur
Vad sker med de innovationsrika
mindre industriföretagen och de nya
serviceföretagen?
stark politikernas vilja än är, kan byråkratin sätta käppar i hjulen. Försök i den riktningen har redan gjorts. Ändå måstesägas,
att svenska myndigheter nog är mera beredda att acceptera en internationalisering
än byråkraterna i många andra länder,
både i och utanför EG.
Vidare är det inte säkert att alla delar av
näringslivet alltid är så förtjusta i en europeisk harmonisering. Det kan ibland vara
skönt att gömma sig bakom nationella regleringar, som svenska företag för länge
sedan anpassat sig till, men som ärsvåra att
uppfylla för konkurrentema i utlandet.
Det svåraste problemet gäller dock
undanröjandet av sådana olikheter inationella bestämmelser till skydd för människors liv och hälsa (arbetarskydd, miljö-
skydd, trafiksäkerhet etc), som kan skapa
handelshinder. Oroliga människor i vårt
land har redan rest frågan, om Sverige, för
att anpassa sig till en europeisk samordning, måste sänka sin redan höga standard.
Det var den frågan som också oroade
danskarna och som ledde till folkomröstningen i början på året. Ett förslag till ändringar av Romfördraget (den s k enhetsakten) förelåg nämligen, ivilket stadgades att
harmoniseringen av lagar och förordningarskullekunna beslutas genom majoritetsomröstning i stället för med enhällighet.
Samtidigt hade man emellertid uttalat att
en harmonisering av bestämmelser om liv
och hälsa skall ske uppåt och att ett land
har rätt att hålla en högre standard under
förutsättning att bestämmelserna inte i
onödan utformas så, att de försvårar handeln. Dettalugnadedanskarna, som svarade ja i folkomröstningen.
Den frågan kommer vi emellertid inte
förbi bara med käcka uttalanden om nödvändigheten av en europeisk hemmamarknad. Den måste diskuteras ingående
och med deltagande av alla intressenter i
Det vore groteskt, om drömmen om
den västeuropeiska stormarknaden
skullestupapåattnågraämbetsverk
och företag inte vill ändra sina rutiner.
samhället. Och det vore bäst om den debatten startade redan nu.
Men då måste vi samtidigt erkänna, att
just de tekniska lösningar, som vi i Sverige
fastnat för, inte nödvändigtvis är de allena
saliggörande. Ar det verkligen sannolikt
att de norska, danska eller västtyska myndigheterna skulle vara mindre måna om
sina medlemmars liv och hälsa än vi?
Ett annat problem är att EFfA-länderna inte kan delta i EG-staternas beslutsprocess. Samarbetet måste i regel gå så till
att de tolv EG-medlemmama först enas
om en lösning – därefter tillfrågas EFfAländerna om de kan ansluta sig. På det stadiet är förhandlingsutrymmet naturligtvis
59
minimalt. Delvis, men inte helt, kan detta
uppvägas om EFfA-länderna får en möjlighet att i ett tidigt skede i EG’s interna
överläggningar åtminstone framlägga sina
synpunkter och önskemål.
För att vara alldeles säker på att EG’s
cirklar inte skall kunna rubbas förutsätter
Gemenskapen att harmoniseringen i stor
utsträckning genomföres genom parallella
och autonoma åtgärder från EFfA-ländernas sida. Vi deltar inte i EG’s samarbete utan gör, för oss själva, likadant som
de.
I många stycken påminner detta om den
samarbetsform, som en gång kallades
association och som EG-kommissionen i
början av 1970-talet förklarade vara ovärdig en avancerad industrination.
Naturligtvis behöver EFfA-länderna
inte iallt kopiera EG’s åtgärder. Men avvikelserna får inte bli för många och för
stora, ty då uppnås inteslutmålet- den enhetliga västeuropeiska stormarknaden.
Annu är mycket oklart i fråga om den
europeiska integrationsutvecklingen. EGländernaförefaller emellertid fast beslutna
att fullborda den Gemensamma Marknaden. Den anses utgöra en förutsättning för
ökad tillväxt och sysselsättning. Med den
som bas skall näringslivet utvecklas till
ökad internationell konkurrenskraft.
FoU-samarbetet
De ”strategiska” forskningsprogram som
EG igångsatt- ESPRIT, RACE, BRITE
och allt vad de heter- syftar inte enbarttill
att ta fram nästa generation teknologi.
Målsättningen är framför allt att främja ett
företagssamarbete inom forskning och utveckling, som kan föra till en internationellt konkurrenskraftig struktur särskilt på
60
den teknikinriktade industrin. En struktur
baserad på en europeisk hemmamarknad,
som i storlek, köpkraft och dynamik kan
mäta sig med de amerikanska och japanska marknaderna. För närvarande diskuterar Sverige med EG påvilka villkor svensk
industri kan delta i detta FoU-samarbete,
på basis av det ramavtal om forskningssamarbete, som undertecknades i början
av 1986.
Vad innebär en avskärmning?
Med fullbordandet av den Gemensamma
Marknaden blir EG ett kommersiellt och
näringspolitiskt enhetligt område utan intema gränser. Ett sådant område blir med
nödvändighet avgränsat och avskärmat
från utomstående länder, på samma sätt
som de amerikanska och japanska marknaderna äravskärmade mot Sverige. Detta
är en effekt, som EG inte önskar, vad
EFTA-länderna beträffar. Därför erbjudandet till EFTA att anpassa sig till utvecklingen av den Gemensamma Marknaden.
Det franska viseringstvånget kan ses
som en förvarning om vad som kan hända
på ett icke kommersiellt område. Om all
gränskontroll inom EG upphävs måste
man skärpa kontrollen av smuggling,
knarklangning och terrorister vid yttergränserna. Enda möjligheten för Sverige
att undvika detta ärattden svenska polisen
och tullverket accepterar ett långtgående
samarbete med EG’s myndigheter, som
kan ersätta den fysiska gränskontrollen.
Avskärmningen drabbar naturligtvis
främst näringslivet. Icke såmycket destora
företagen- de är i allmänhet redan etablerade i EG och kan utvidga sin verksamhet
där. Men vad sker med de innovationsrika
mindre industriföretagen och de nya serviceföretagen? Det är ju därifrån fönyelsen
av det svenska näringslivet skall komma.
Skall deras utveckling bli dimensionerad
med enbart Sverige som hemmamarknad?
Svensk omprövning?
Misslyckas målsättningen att skapa en
västeuropeisk stormarknad måste Sverige
ompröva formerna för samarbetet med
EG. Många anser, att Norge kommer att
vara moget att söka medlemskap om cirka
fem år. Då kommer Sverige att bli tvunget
att ta ställning – i ena eller andra riktningen.
Den svenska regeringen har helhjärtat
och initiativrikt gått in för det utökade
samarbetet med EG, som nu diskuteras.
Det hade kanske varit önskvärt att regeringen givit mera handgripliga bevis på politiskvilja, men det kommer måhända. Det
finns i varje fall anledning att stödja regeringen i dess nuvarande strävanden.
Inför deförhandlingar, som så småningom leddefram till1972årsfrihandelsavtal,
deklarerade regeringen att det endast var
neutralitetspolitiska skäl, som hindrade
Sverige att bli medlem i EG. Däremot
hade vi inga avgörande svårigheter att
acceptera alla delar av det ekonomiska
samarbete, som Romfördraget föreskrev.
Den inställningen måste ju stå sig än i dag
och framför allt inför det jämförelsevis begränsade samarbete, som vi nu ger oss in
på.
Detvoregroteskt, omdrömmenomden
västeuropeiska stormarknaden skulle
stupa på att några ämbetsverk och företag
inte vill ändra sina rutiner.