Michael Bejke; Maj eller Östen – motstånd eller anpassning
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
\
DEBATT
MICHAEL BEJKE:
Maj eller Östen- motstånd elleranpassning?
D
en 24/111986 sändeTV2 ett program av Maj Wechselman, betitlat
”Den danska motståndsrörelsen”.
Det var inte oväntat svårt vinklat från
vänster – huvudtemat tycktes vara att alla
motståndsmän var kommunister och alla
icke-motståndsmän var medlöpare, profitörer eller rena nazister. Inte med ett ord
nämndes så betydelsefulla ting som kungens roll i det passiva motståndet, Christmas Möller och Danish Council i London,
politikernas i allmänhet ärliga tro på fördelama för Danmark att utnyttja sin inte
ärofulla men trygga specialsituation, folketingsvalet 1943 som gav massivt stöd åt
regeringspartierna – eller framför allt: orsaken till den nyssnämnda specialsituationen, nämligen att den socialistisk-radikala
regeringen före kriget så försummat landets försvar att inte ens ett kortvarigt krig
ansågs möjligt, vilket banade väg för anpassningslinjen!
Man kan ju tycka att Maj Wechselman
inte är den rätta personen att predika motstånd till varje pris och förkasta den minsta
ansats till anpassning- hon somfrämst ägnar sig åt att frita Sovjetunionen från
ubåtsansvar och driva med den svenska
försvarsmakten. Det är förvisso sant, men
den närmast tragikomiska poängen är en
annan.
Samma kväll, 24/11, hade författaren
haftnöjet att lyssna på ettföredrag avf ambassadören Yngve Möller som berättade
om Östen Unden med utgångspunkt från
sin nyutkomna bok (se SvT 7-8/86).
Kontrasten mellan detta föredrag och
Wechselmans film kunde knappast ha
varit större. På den naturliga frågan om
Östen Undens mångomtalade klockarkärlek till Sovjetryssland fick vi svaret att han,
Unden, aldrig svek den svenska neutraliteten eller bortsåg från Sveriges bästa, men
att ettgottförhållande måste råda med den
närbelägna, stora grannen som var och är
vårt främsta säkerhetspolitiska problem.
Bättre kunde det inte ha formulerats av
den danska regeringen före och i början av
ockupationen – här kommer vi alltså till
kärnfrågan; är en dylik hållning förnuftig
eller landsförrädisk? Eller skall det helt
enkelt bero på vilken den närbelägna,
stora grannen är?
Vidare i föredraget citerades Undens
svar efter kriget på västmaktemas lockrop
om svenskt medlemskap i Atlantpakten.
Han menade den gången att det var lättför
stormakter som USA ochEnglandatt högtidligt försäkra att de aldrig skulle stå utanför en kraftmätning i världen, till försvar
för demokratierna. För ett litet land som
Sverige var det däremot bara förmätet att
tilltro sig någon betydelse i en sådan kamp
– här var det viktiga att kanske, möjligen,
hålla landet utanför kriget och befolkningen skadeslös.
Det är vackra ord, om också inte särskilt
heroiska. Likheterna med Danmark under
krigsåren sticker åter i ögonen. I film citerades den danske läkaren och motståndskämpen Mogens Fogs berömda uttalanden med bl a innebörden att ”havet består
ju bara av droppar” – detta som polemik
mot dem som menade att en aktiv krigsinsats från ett land av Danmarks storlek endast vore en droppe i havet!
Det är inte författarens önskan att dra
paralleller in absurdum; det finns naturligtvis mängder av invändningar att
göra, främst den att Danmark ju ändå var
ockuperat av främmande makt medan
Undens anpassningspolitik fördes utifrån
delvis andra premisser. Men med alla begränsningar borde jämförelsen vara värd
att ta påallvar. Motståndeller anpassning?
Problemet är inte tids- eller rumsbundet
Efter en seger för den ”goda” sidan framstår självfallet motståndet, ju hårdare
desto bättre, som det ärorika medan ”anpassningen” skall bestraffas på olika sätt. I
Wechselmans film klagades det bittert
över att rättsuppgörelsen efter 1945
endast drabbat småförrädarna medan politiker, näringsidkare och liknande gått
fria. (Detliggernäratill handsatt tro, attde
önskat sig en rättsuppgörelse som i Norge
där alla straffades, med hjälp av retroaktiva lagar och ad hoc-förordningar, eller
fick sina tillgångar beslagtagna – enligt
den danske journalisten Thorkild Hansen
var detta, som han skriver i sin bok om
Hamsun, den verkligt fascistiska perioden
i Norge!). .
Det hela rör sig ju faktiskt om ett moraliskt problem av första ordningen. Är det
värt att offra resurser i människor och
annat för att upprätthålla den nationella
äran? När kriget, invasionen, är akut är
svaret självfalletja-mensedan, närockupationen är ett faktum? Det är väl inte en
gång för alla givet att den tidiga mjuka
danska linjen var så totalt underlägsen
exempelvis den norska att den ger sentida
agitatorer rätt att kräva den lagliga regeringens huvuden på fat i efterhand? De
som tar allför stora ord i sin mun bör nog
betänka att blotta närvaron av en civil,
legal, ”byråkratisk” administration dock
är ett värn i sig mot totalt kaos, godtycke
och terror. Förklaringen till den rabiata
hållningen i Wechselmans film ligger
73
naturligtvis i hennes och de medverkandes
kommunism. För de danska kommunistema var det ovan skisserade problemet
naturligtvis enklare – de undertrycktes
som grupp redan under samarbetstiden
(dvs först från juni 1941) och hade därför
inget att förlora men allt att vinna på att
skapa motstånd i stället för samarbete. Att
andra grupper i samhället – utan att för
den skullvaranågranazisterellerlandsförrädare-längeföredrogandra vägar, tycktes dessa kommunister inte kunna förstå.
Problemet kan egentligen ältas hur
länge som helst, med eller utan hänvisningar till Maj Wechselman och Östen
Unden! Det har ju också vardagspolitiska,
inrikespolitiska aspekter – t ex om och i så
fall hur mycket ett parti bör kunna kompromissa för att nå hållfasta resultat oavsett
ideologisk renhet. Det finns anledning att
återkomma till de spörsmålen i annat sammanhang. Låt oss nu istället återknyta till
de säkerhetspolitiska problemen med följande öppna fråga till våra motståndare av
olika intensiv röd kulör: Varfinns logiken
i, att väpnat motstånd var högsta moral –
och smidighet eller anpassning landsförräderi – gentemot Tyskland under andra
världskriget, samtidigt som misstro och
kampvilja mot Sovjetstaten i dag är USAinspireradgreuelpropaganda, medan goda
relationerösterutärförnuftig och realistisk
politik?
Motstånd eller anpassning, välj självamen vi efterlyser konsekvensen i handlandet!
DEBATT
MICHAEL BEJKE:
Maj eller Östen- motstånd elleranpassning?
D
en 24/111986 sändeTV2 ett program av Maj Wechselman, betitlat
”Den danska motståndsrörelsen”.
Det var inte oväntat svårt vinklat från
vänster – huvudtemat tycktes vara att alla
motståndsmän var kommunister och alla
icke-motståndsmän var medlöpare, profitörer eller rena nazister. Inte med ett ord
nämndes så betydelsefulla ting som kungens roll i det passiva motståndet, Christmas Möller och Danish Council i London,
politikernas i allmänhet ärliga tro på fördelama för Danmark att utnyttja sin inte
ärofulla men trygga specialsituation, folketingsvalet 1943 som gav massivt stöd åt
regeringspartierna – eller framför allt: orsaken till den nyssnämnda specialsituationen, nämligen att den socialistisk-radikala
regeringen före kriget så försummat landets försvar att inte ens ett kortvarigt krig
ansågs möjligt, vilket banade väg för anpassningslinjen!
Man kan ju tycka att Maj Wechselman
inte är den rätta personen att predika motstånd till varje pris och förkasta den minsta
ansats till anpassning- hon somfrämst ägnar sig åt att frita Sovjetunionen från
ubåtsansvar och driva med den svenska
försvarsmakten. Det är förvisso sant, men
den närmast tragikomiska poängen är en
annan.
Samma kväll, 24/11, hade författaren
haftnöjet att lyssna på ettföredrag avf ambassadören Yngve Möller som berättade
om Östen Unden med utgångspunkt från
sin nyutkomna bok (se SvT 7-8/86).
Kontrasten mellan detta föredrag och
Wechselmans film kunde knappast ha
varit större. På den naturliga frågan om
Östen Undens mångomtalade klockarkärlek till Sovjetryssland fick vi svaret att han,
Unden, aldrig svek den svenska neutraliteten eller bortsåg från Sveriges bästa, men
att ettgottförhållande måste råda med den
närbelägna, stora grannen som var och är
vårt främsta säkerhetspolitiska problem.
Bättre kunde det inte ha formulerats av
den danska regeringen före och i början av
ockupationen – här kommer vi alltså till
kärnfrågan; är en dylik hållning förnuftig
eller landsförrädisk? Eller skall det helt
enkelt bero på vilken den närbelägna,
stora grannen är?
Vidare i föredraget citerades Undens
svar efter kriget på västmaktemas lockrop
om svenskt medlemskap i Atlantpakten.
Han menade den gången att det var lättför
stormakter som USA ochEnglandatt högtidligt försäkra att de aldrig skulle stå utanför en kraftmätning i världen, till försvar
för demokratierna. För ett litet land som
Sverige var det däremot bara förmätet att
tilltro sig någon betydelse i en sådan kamp
– här var det viktiga att kanske, möjligen,
hålla landet utanför kriget och befolkningen skadeslös.
Det är vackra ord, om också inte särskilt
heroiska. Likheterna med Danmark under
krigsåren sticker åter i ögonen. I film citerades den danske läkaren och motståndskämpen Mogens Fogs berömda uttalanden med bl a innebörden att ”havet består
ju bara av droppar” – detta som polemik
mot dem som menade att en aktiv krigsinsats från ett land av Danmarks storlek endast vore en droppe i havet!
Det är inte författarens önskan att dra
paralleller in absurdum; det finns naturligtvis mängder av invändningar att
göra, främst den att Danmark ju ändå var
ockuperat av främmande makt medan
Undens anpassningspolitik fördes utifrån
delvis andra premisser. Men med alla begränsningar borde jämförelsen vara värd
att ta påallvar. Motståndeller anpassning?
Problemet är inte tids- eller rumsbundet
Efter en seger för den ”goda” sidan framstår självfallet motståndet, ju hårdare
desto bättre, som det ärorika medan ”anpassningen” skall bestraffas på olika sätt. I
Wechselmans film klagades det bittert
över att rättsuppgörelsen efter 1945
endast drabbat småförrädarna medan politiker, näringsidkare och liknande gått
fria. (Detliggernäratill handsatt tro, attde
önskat sig en rättsuppgörelse som i Norge
där alla straffades, med hjälp av retroaktiva lagar och ad hoc-förordningar, eller
fick sina tillgångar beslagtagna – enligt
den danske journalisten Thorkild Hansen
var detta, som han skriver i sin bok om
Hamsun, den verkligt fascistiska perioden
i Norge!). .
Det hela rör sig ju faktiskt om ett moraliskt problem av första ordningen. Är det
värt att offra resurser i människor och
annat för att upprätthålla den nationella
äran? När kriget, invasionen, är akut är
svaret självfalletja-mensedan, närockupationen är ett faktum? Det är väl inte en
gång för alla givet att den tidiga mjuka
danska linjen var så totalt underlägsen
exempelvis den norska att den ger sentida
agitatorer rätt att kräva den lagliga regeringens huvuden på fat i efterhand? De
som tar allför stora ord i sin mun bör nog
betänka att blotta närvaron av en civil,
legal, ”byråkratisk” administration dock
är ett värn i sig mot totalt kaos, godtycke
och terror. Förklaringen till den rabiata
hållningen i Wechselmans film ligger
73
naturligtvis i hennes och de medverkandes
kommunism. För de danska kommunistema var det ovan skisserade problemet
naturligtvis enklare – de undertrycktes
som grupp redan under samarbetstiden
(dvs först från juni 1941) och hade därför
inget att förlora men allt att vinna på att
skapa motstånd i stället för samarbete. Att
andra grupper i samhället – utan att för
den skullvaranågranazisterellerlandsförrädare-längeföredrogandra vägar, tycktes dessa kommunister inte kunna förstå.
Problemet kan egentligen ältas hur
länge som helst, med eller utan hänvisningar till Maj Wechselman och Östen
Unden! Det har ju också vardagspolitiska,
inrikespolitiska aspekter – t ex om och i så
fall hur mycket ett parti bör kunna kompromissa för att nå hållfasta resultat oavsett
ideologisk renhet. Det finns anledning att
återkomma till de spörsmålen i annat sammanhang. Låt oss nu istället återknyta till
de säkerhetspolitiska problemen med följande öppna fråga till våra motståndare av
olika intensiv röd kulör: Varfinns logiken
i, att väpnat motstånd var högsta moral –
och smidighet eller anpassning landsförräderi – gentemot Tyskland under andra
världskriget, samtidigt som misstro och
kampvilja mot Sovjetstaten i dag är USAinspireradgreuelpropaganda, medan goda
relationerösterutärförnuftig och realistisk
politik?
Motstånd eller anpassning, välj självamen vi efterlyser konsekvensen i handlandet!