Dagens frågor

DAGENS FRÄGOR
Debatt på fel spår
l
en famös artikel i Svenska Dagbladet
skrev Jan Wallander att ”de äldre av
oss kan få obehagliga associationer till
vad som hände i Amerika under McCarthyperioden och ännu längre tillbaka i
tiden i Tyskland och i Italien. Jag är förvånad över att vissa kretsar inom näringslivet förefaller att solidarisera sig med så-
dana tendenser. Detta är allvarligt”.
I Handelsbankens styrelse ingår löntagarfondernas konstruktör och ledande
ideolog Per-Olof Edin, en av Stig Malms
närmaste rådgivare. Det är mot den bakgrunden inte förvånande att Stig Malm,
LO-Tidningen, Aftonbladet och en lång
rad s-tidningar tog Jan Wallanders artikel
till utgångspunkt för angrepp mot fondmotståndarna som i vulgaritet, ont uppsåt
och exempellösa överdrifter torde sakna
sitt motstycke i Sverige under efterkrigstiden.
Som exempel skall här bara tas ett utdrag ur en ledare i Aftonbladet: ”De fanatiska löntagarmotståndarna har nu avslöjat sitt rätta ansikte. Det är ett skrämmande ansikte, som har vissa drag gemensamt med 20-, 30- och det tidiga 40-
talets nazister och fascister . . . Och det är
antidemokratiskt eftersom fondmotståndarna själva använder odemokratiska
och olagliga metoder när de försöker på-
verka andra, nu senast till och med hot
om våld. Efter vad som nu hänt måste
personer som gjort sig till språkrör för
antifondkampanjerna ta avstånd från
fondmotståndets nya odemokratiska uttryck om de vill behålla sin egen demokratiska heder. Det gäller personer som
Olof Ljunggren, Curt Nicolin, Gunnar
Randholm och Antania Johnson”.
I en ny artikel i Svenska Dagbladet förklarade Wallander att det är absurt att
föreställa sig att han skulle ha menat att
dessa personer, ”eller andra fondmotståndare”, skulle vara nazister. Men han
tog inte tillbaka sin uppfattning att det ur
demokratisk synpunkt skulle vara förkastligt att uppmana andra att byta bank
om man inte uppskattar Handelsbanksdirektörernas privata affärer med löntagarfonderna. Man bör observera att Jan
Wallander, även om han inte upprepade
det, anser att det också skulle vara så förkastligt att det för tankarna till fascism
och nazism. Detta är en kärnfråga. Är friheten i Sverige så stor, och bör den vara
så stor, att man själv har rätt att byta
bank, av de skäl man själv anser vara berättigade, och att man har rätt att uppmana andra att göra detsamma? Svaret
på den frågan är ja. Den rätten har man
och den rätten bör man ha. Precis som
man har rätt att handla på Konsum och
inte ICA om man så önskar.
Med sina skriverier har Jan Wallander
för en tid lyckats vända debatten, från att
gälla Handelsbankens samarbete med
löntagarfonderna, till frågan huruvida
fondmotståndarna är nazister eller inte,
ett sidospår som Jan Wallander och fondanhängarna försökte göra till debattens
huvudspår.
Sanning och konsekvens
J
an Wallander är också styrelseordförande i Dagens Nyheter/Expressen. Dessa tidningar har lyckats att på
ledarplats behandla frågan om Handelsbanken och etiken utan att nämna orden
Jan Wallander eller orden nazism eller
fascism.
Ledarskribenten gick inte så långt att
de uttalade sitt stöd för Jan Wallanders
absurda liknelser mellan fondmotståndarnas och nazisternas arbetsmetoder, i
så fall hade deras följsamhet till sin styrelseordförande varit alltför uppenbar. Enligt vad vi kunnat finna är det emellertid
bara Dagens Nyheter och Expressen, av
alla de tidningar i Sverige som kommenterat saken, som har lyckats undvika att
ta upp hr Wallanders oläm:pliga, men inte
säkert vårdslösa, formuleringar.
Det är aldrig roligt att kritisera sin styrelseordförande. Men ibland måste man
ha den styrkan; i all synnerhet om man är
chefredaktör på en tidning av en storlek
och betydelse som Dagens Nyheter eller
Expressen. Då kan man inte bara tiga.
Fred i Moskva
P
ingstpastor Bo Hörnberg var ”enda
kristna svensk” som deltog i den s k
fredskonferensen i Moskva. Så
skrev i alla fall pingströrelsens tidning
Dagen, men hur tidningen kunnat fastställa att övriga svenska deltagare var
okristna talade den inte om. Kraven på
kristlighet är nog höga. Bo Hörnberg själv
kritiserade svenska massmedier, som i referat från konferensen meddelade att deltagarna åt ”rysk rom”. Det är väl kaviar
som avses och att äta kaviar – numera
utan vodka – är tydligen förkastligt.
87
Denne deltagare menade vidare, att
”Gorbatjovs nya linje måste tas på allvar.” Däri har han säkerligen rätt. Alla
officiella uttalanden av höga sovjetiska
dignitärer måste tas på allvar, vilket vill
säga att man måste försöka förstå vad de
menar. Mot bakgrunden av andra världskriget och de oerhörda ryska förlustema
skall man bedöma Gorbatjovs fredsvilja,
sade Hörnberg också. Riktigare är att
mot bakgrunden av Sovjetunionens anfallskrig mot Afghanistan, ett krig som nu
gått in på sitt åttonde år, bör man bedöma vad Gorbatjov säger. Visst vill han
ha fred också där. Men hur många kan
vara nog förblindade för att våga predika
att han vill ha någon annan fred än en
fullkomlig underkastelse under Sovjetunionen och dess kommunistiska
marionettregering i Kabul.
Som pingstpastor bör Bo Hörnberg
vara väl underrättad om förföljelserna av
baptister och pingstvänner i Baltikum. En
viss lättnad för en tid kan de kristna där
väl hoppas på och en och annan kommer
måhända levande tillbaka från fångenskap och tvångsarbetsläger. Hörnberg har
förmodligen nu utnyttjat möjligheten att
få vackra löften. Sin tro på att sådana
skall infrias stöder han bland annat på
Gorbatjovs ”nya religiösa öppenhet” –
enligt tidningen f’~gen har han uttryckt
sig så. Att övers: a detta uttalande till
ryska lär väl bere den ryska ambassaden i Stockholm :ssa svårigheter. Om
detta lyckas och om bedömningen läggs
fram i Moskva, får partisekreteraren och
förvaltaren av arvet från Lenin och Stalin
en glad stund. Åtminstone på en front har
fredskonferensen motsvarat sina syften.
88
Ramspedagogik
E
n hårt styrd socialdemokratisk
kommun i Östergötland delar ut
en s k ramsbok till alla sexåringar.
För den som inte vet vad en ramsbok är
kan meddelas, att boken innehåller till
synes meningslösa ramsor, som barn skall
lära sig utantill, detta för att öka sin kunskap om ord och för att kunna uttrycka
sig bättre. En del föräldrar har emellertid
reagerat. De ogillar kanske inte ramspedagogiken, men ramsorna har ju också ett
innehåll. Ett exempel: ”Ranke Ben satt
på en gren/pissade fotogen/sket så det
ven/så kom en ren/jaga bort’en i sken/
till Frälsningsarmen/där han blev kapten.”
En kretsföreståndare – om i partiet
eller kommunen, vilket kanske är samma
sak, men i varje fall en högt uppsatt dam
– förstår inte kritiken. Det är kanske
främst sådana som har en annan livsåskådning som blir berörda, säger hon i
en tidningsintervju. Själv har hon läst
ramsorna för barn, som varit mycket positiva, tillägger hon.
Dålig smak förenad med dåligt omdöme kan naturligtvis försvara allting.
Men inget försvar borde behövas! Föräldrar skall inte sätta sig upp mot en
kretsföreståndare, som givetvis vet bättre.
Partiets ideologiska ledning, som i ungdomsåren studerade Maos Lilla Röda och
kanske inte läst så mycket sedan dess, har
dessutom en ännu inte helt uppfylld önskan: barn bör egentligen redan före skolåldem skiljas från oförståndiga föräldrar
och uppfostras, eller indoktrineras, i en
rätt lära. Därför bör de i tid börja rabbla
ramsor med tillfredsställande tendens.
Som i ett annat exempel: ”Du skall få
min gamla kortlek när jag dör/För däruppe hos Gud Fader/får man inte dra en
spader/du skall få min gamla kortlek då
jag dör. – Du skall få min gamla potta då
jag dör/För där uppe hos Maria/får man
pissa i det fria/du skall få min gamla
potta då jag dör.”