Higgins; Harpsundsjul
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
TILLSIST
illGGINS:
Harpsundsjul
T
iii sist var det dags för regeringens
årliga julfest på Harpsund.
Förväntningarna var stora. Sedan snapsserveringen vid luncherna på
Rosenbad avslöjats i pressen och fått upphöra hade den kamratliga samvaron fått
sig en knäck. Men nu skulle det bli tillfälle
att spotta i glasen. Dessutom visste alla att
Ingvar Carlssons skämtlynne, som han av
Vår Herre utrustats med som kompensation för brister såsom statsman, vid ett så-
dant här tillfälle skulle nå oanade höjder.
Och förväntningarna kom inte på
skarn. Redan när statsråden tågade in i
stora salongen på Harpsund fick de sin
första överraskning: som julgran fungerade nämligen talman Thage G. Peterson i
egen hög person.
– Thage är ju så ceremoniell av sig, så
jag tyckte det skulle passa bra att ha honom stående här, fnittrade statsministern.
Dessutom får vi tillfälle att avtacka honom.
Thage G. Peterson var iklädd frack
med ordnar (tillverkade av kapsyler från
blåvita läskedrycker från Konsum) och på
huvudet hade han en julgransfot. I sina utsträckta armar höll han grankvistar.
Kvällens självklara huvudperson blev
den nye justitieministern, Laila Freivalds.
Hon var ju inte endast ny i statsrådskretsen utan också relativt okänd i partiets inre kretsar.
Hon ökade spänningen kring sin person genom att komma för sent. Någon hade stulit hennes bil, visade det sig. Men eftersom hon vunnit ryktbarhet genom sitt
uttalande från 1960-talet om att hon hade
förståelse för dem som s~äl bilar, emedan
de inga har, visste hon inte riktigt hur hon
skulle hantera situationen. Hon kunde ju
inte visa sig för upprörd, å andra sidan
kände hon sig tvingad att ge en förklaring
till sin sena ankomst.
Den föga lyckliga kompromissen blev
att hon kom, muttrade något ohörbart
och sedan satte sig. Eftersom hon inte ville besvara några ytterligare frågor under
kvällen, slog hon sig ned bredvid försvarsminister Roine Carlsson.
De två utgjorde sedan en tigande duo.
Det var först när julklapparna kom in,
och Laila Freivalds kände sig manad att
såsom f d generaldirektör för Konsumentverket gå fram och klämma på paketen för att se vad de innehöll och om de
var vederbörligen inslagna, som hon för
en kort stund tinade upp.
Hennes leende slocknade dock snabbt
när hon öppnat sitt eget paket. Det carlssonska skämtlynnet hade nämligen slagit
till. Med tanke på den utsatta post hon fått
i regeringen innehöll Laila Freivalds julklappspaket nämligen en oifylld avskedsansökan, en fallskärm, en repstege samt
en skiss över justitiedepartementets nödutgångar.
De grymma skrattsalvorna överträffades endast av dem som drabbade KjeiiOlofFeldt när han öppnade sitt paket och
fann att det innehöll ett par handska~ där
två fingrar var sydda i kors.
Den verkligt stora överraskningen var
dock tomtens demaskering. Bakom masken dolde sig nämligen Carl Lidbom –
och upp ur säcken hoppade både Hans
Holmer och Ebbe Carlsson! Den senare
dessutom med en avlyssningsutrustning i
present till statsministern, som dock rodnande avböjde.
När julklapparna delats ut, vidtog lekar
och underhållning.En höjdpunkt var utrikesminister Sten Anderssons traditionella framförande av ”Storfiskarvalsen”.
460
En nyhet för året var att de församlade
efter inspiration av 1V:s julprogram med
Kalle Anka och hans vänner skulle framföra Snövits dans med de sju dvärgarna.
Birgitta Dahl tog tacksamt emot erbjudandet att spela rollen av Snövit. Däremot
var det ett liv och ett kiv om några av
dvärgarnas roller.
Ingen tvekan rådde om att Lennart
Bodström skulle vara Butter. Däremot
diskuterades livligt huruvida Roine Carlsson eller Lena Hjelm-Wallen passade bäst
som Blyger. Det blev Lena Hjelm-Wallen,
och Roine Carlsson fick istället ikläda sig
rollen av Prosit – även han var ju nästan
stum.
Gertrud Sigurdsen påtvingades rollen
av Trötter, när nu Hans Gustafsson lämnat regeringen.
Kjell-Olof Feldt och Sten Andersson
trätte om vem som skulle vara Kloker.
Ingvar Carlsson avgjorde genom att utse
Kjell-Olof Feldt, men samtidigt påpeka
att han inte ville veta av något ”dvärgarnas
krig”.
statsministern hade räknat med att
eventuellt leda en koalitionsregering med
centerpartiet denna jul och rollen som
Glader var därför vikt för centerledaren
Olof Johansson. Nu fick Ingvar Carlsson
själv spela Glader. Han fick också vara
Toker, för den rollen var det ingen av
statsråden som ville ikläda sig.
Dansen och lekarna pågick sedan natten lång. Ett enda avbrott skedde, det var
när sång plötsligt hördes utanför fönstret.
Och där- i en snödriva ute i kylan- stod
två personer som inte längre fick vara
med i statsrådens ystra dans.
Tillsammans sjöng de f d statsråden
Anna-Greta Leijon och Bo Holmberg ett
antal vemodiga carols. Ingen bad dem stiga in. Men gröt och snaps sattes ut till dem
– ty det är sed inom Rörelsen att ta hand
om de sina.
illGGINS:
Harpsundsjul
T
iii sist var det dags för regeringens
årliga julfest på Harpsund.
Förväntningarna var stora. Sedan snapsserveringen vid luncherna på
Rosenbad avslöjats i pressen och fått upphöra hade den kamratliga samvaron fått
sig en knäck. Men nu skulle det bli tillfälle
att spotta i glasen. Dessutom visste alla att
Ingvar Carlssons skämtlynne, som han av
Vår Herre utrustats med som kompensation för brister såsom statsman, vid ett så-
dant här tillfälle skulle nå oanade höjder.
Och förväntningarna kom inte på
skarn. Redan när statsråden tågade in i
stora salongen på Harpsund fick de sin
första överraskning: som julgran fungerade nämligen talman Thage G. Peterson i
egen hög person.
– Thage är ju så ceremoniell av sig, så
jag tyckte det skulle passa bra att ha honom stående här, fnittrade statsministern.
Dessutom får vi tillfälle att avtacka honom.
Thage G. Peterson var iklädd frack
med ordnar (tillverkade av kapsyler från
blåvita läskedrycker från Konsum) och på
huvudet hade han en julgransfot. I sina utsträckta armar höll han grankvistar.
Kvällens självklara huvudperson blev
den nye justitieministern, Laila Freivalds.
Hon var ju inte endast ny i statsrådskretsen utan också relativt okänd i partiets inre kretsar.
Hon ökade spänningen kring sin person genom att komma för sent. Någon hade stulit hennes bil, visade det sig. Men eftersom hon vunnit ryktbarhet genom sitt
uttalande från 1960-talet om att hon hade
förståelse för dem som s~äl bilar, emedan
de inga har, visste hon inte riktigt hur hon
skulle hantera situationen. Hon kunde ju
inte visa sig för upprörd, å andra sidan
kände hon sig tvingad att ge en förklaring
till sin sena ankomst.
Den föga lyckliga kompromissen blev
att hon kom, muttrade något ohörbart
och sedan satte sig. Eftersom hon inte ville besvara några ytterligare frågor under
kvällen, slog hon sig ned bredvid försvarsminister Roine Carlsson.
De två utgjorde sedan en tigande duo.
Det var först när julklapparna kom in,
och Laila Freivalds kände sig manad att
såsom f d generaldirektör för Konsumentverket gå fram och klämma på paketen för att se vad de innehöll och om de
var vederbörligen inslagna, som hon för
en kort stund tinade upp.
Hennes leende slocknade dock snabbt
när hon öppnat sitt eget paket. Det carlssonska skämtlynnet hade nämligen slagit
till. Med tanke på den utsatta post hon fått
i regeringen innehöll Laila Freivalds julklappspaket nämligen en oifylld avskedsansökan, en fallskärm, en repstege samt
en skiss över justitiedepartementets nödutgångar.
De grymma skrattsalvorna överträffades endast av dem som drabbade KjeiiOlofFeldt när han öppnade sitt paket och
fann att det innehöll ett par handska~ där
två fingrar var sydda i kors.
Den verkligt stora överraskningen var
dock tomtens demaskering. Bakom masken dolde sig nämligen Carl Lidbom –
och upp ur säcken hoppade både Hans
Holmer och Ebbe Carlsson! Den senare
dessutom med en avlyssningsutrustning i
present till statsministern, som dock rodnande avböjde.
När julklapparna delats ut, vidtog lekar
och underhållning.En höjdpunkt var utrikesminister Sten Anderssons traditionella framförande av ”Storfiskarvalsen”.
460
En nyhet för året var att de församlade
efter inspiration av 1V:s julprogram med
Kalle Anka och hans vänner skulle framföra Snövits dans med de sju dvärgarna.
Birgitta Dahl tog tacksamt emot erbjudandet att spela rollen av Snövit. Däremot
var det ett liv och ett kiv om några av
dvärgarnas roller.
Ingen tvekan rådde om att Lennart
Bodström skulle vara Butter. Däremot
diskuterades livligt huruvida Roine Carlsson eller Lena Hjelm-Wallen passade bäst
som Blyger. Det blev Lena Hjelm-Wallen,
och Roine Carlsson fick istället ikläda sig
rollen av Prosit – även han var ju nästan
stum.
Gertrud Sigurdsen påtvingades rollen
av Trötter, när nu Hans Gustafsson lämnat regeringen.
Kjell-Olof Feldt och Sten Andersson
trätte om vem som skulle vara Kloker.
Ingvar Carlsson avgjorde genom att utse
Kjell-Olof Feldt, men samtidigt påpeka
att han inte ville veta av något ”dvärgarnas
krig”.
statsministern hade räknat med att
eventuellt leda en koalitionsregering med
centerpartiet denna jul och rollen som
Glader var därför vikt för centerledaren
Olof Johansson. Nu fick Ingvar Carlsson
själv spela Glader. Han fick också vara
Toker, för den rollen var det ingen av
statsråden som ville ikläda sig.
Dansen och lekarna pågick sedan natten lång. Ett enda avbrott skedde, det var
när sång plötsligt hördes utanför fönstret.
Och där- i en snödriva ute i kylan- stod
två personer som inte längre fick vara
med i statsrådens ystra dans.
Tillsammans sjöng de f d statsråden
Anna-Greta Leijon och Bo Holmberg ett
antal vemodiga carols. Ingen bad dem stiga in. Men gröt och snaps sattes ut till dem
– ty det är sed inom Rörelsen att ta hand
om de sina.