Bo Hugemark, Lennart Uller; Kan Europa försvaras utan kärnvapen

BO HUGEMARK och LENNART ULLER:
Kan Europa försvaras
utan kärnvapen?
Titeln på det ämne som Svensk
Tidskrift bett oss tänka högt om
andas en viss skepsis mot senare tids antikärnvapenrörelser
och zonutspel. En anhängare av
kärnvapennedrustning skulle
kanske ställa frågan ”Kan Europa försvaras med kärnvapen?”
Vårt inte särskilt spektakulära
svar på båda frågorna blir: ”Det
beror på. ”Men kanske är detta
ett mer precist svar än tvärsäkra
ja eller nej. Vi skall emellertid
också försöka diskutera vad det
beror på.
Vi har tolkat frågan så, att det
i första hand gäller möjligheten
att försvara Västeuropa mot en
sovjetisk aggression. Även en
uttalad neutralist bör kunna acceptera den utgångspunkten,
eftersom det är kring Västs strategi hela den aktuella debatten
kretsar. Ingen politisk värdering i
detta alltså, även om vi inte vill
sticka under stol med att vi tror
att ett västligt militärt angrepp
mot Sovjet är ännu mer osannolikt än dess motsats.
Emellertid skall man inte
glömma att det under loppet av
ett krig mycket väl kan inträffa
situationer då Sovjetunionen
kan känna sig frestad eller tvingad att ta till kärnvapen först,
oavsett vad man säger i fred.
Efter ett par försök avstod vi
från tanken på att försöka skriva
två artiklar som perfekt kompletterade varandra och gav en vältäckande belysning av problemet. Troligen lämnar vi läsaren
med fler frågetecken än när han
började. Därmed gör vi honom
en ljänst. Detta är ett område
där ingen kan veta sanningen i
förväg. Och där vi förhoppningsvis slipper skåda den.
Överste Bo Hugemark är chef
för den militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan.
Överstelöjtnant Lennart U/ler är
strategilärare på armelinjen vid
Militärhögskolan och tillhör Generalstabskåren.
BO HUGEMARK:
Försvar eller avskräckning
I
de flesta strategiska resonemang undviker man som katten den heta gröten,
frågan om varför kriget bryter ut, vilka politiska mål som skulle motivera ett
så drastiskt steg som ett militärt angrepp.
Ibland smiter man bakom diffusa spridningsteorier: kriget uppstår i någon obskyr del av världen, supermaktema dras
in och tappar kontrollen. Ofta nöjer man
sig med att resonera i enbart militära termer: Sovjetunionen laddar upp i smyg
och överfaller ett oförberett NATO.
Det är alltid svårt, för att inte säga
omöjligt att skapa trovärdiga scenarier för
krigsutbrott. (Historien är härvidlag att
klandra för de mest irrationella och bisarra förebilder.) Man måste emellertid ändå
försöka att i en analys ta med motiven för
angrepp. Eljest är det meningslöst att diskutera hur kärnvapnen kan påverka agerandet.
Om man försöker teckna ett krigsutbrott som åtminstone teoretiskt är något
mindre osannolikt än ett renodlat strategiskt överfall eller ett totalt olycksfall i
arbetet, bör man beskriva ett läge där
Sovjetunionen ser hela sitt system hotat
och upplever att hotet – som i grunden
härrör från systemets inneboende svagheter – inspireras och underblåses av
krafter i Väst. En accelererad och okontrollerbar frigörelseprocess bland satellitstatema skulle kanske skapa motiv för
angrepp i syfte att undanröja hot om västlig intervention, krossa de krafter som ligger bakom Sovjets problem, dra upp det
onda med roten.
Det skulle föra för långt att här försöka
analysera vilka krigsmål och strategiska
handlingsmöjligheter som kan härledas ur
denna krigsorsak Alternativen är oändligt många. Man kan tänka sig allt från
begränsade aktioner i samband med nå-
gon gränsincident till en desperat satsning
för att en gång för alla lösa Sovjets europeiska problem. En gemensam nämnare i
samtliga fall är emellertid att WP-styrkorna kommer att gå till offensiv, när kriget
bedöms oundvikligt. Troligen vill Sovjetunionen försöka undvika kämvapeneskalation.
Osäker utgång
Om vi nu förutsätter att avskräckningen
misslyckas och att kriget bryter ut, vad
händer sedan? En vanlig och i Väst omhuldad föreställning är att de röda massarmeemas offensiv snart ställer NATO
inför risken av ett sammanbrott. Senast i
det läget sätter Väst in kärnvapen för att
stoppa offensiven och om möjligt få slut
på kriget, eller ”återställa avskräckningen” som man ofta uttrycker det.
Kärnvapnen kan liknas vid stridsvagnen som återinförde rörelsen på
slagfältet.
Det hela är givetvis mer komplicerat
än så. Till att börja med är inte NATO så
svagt att det under alla omständigheter
riskerar att lida nederlag. Snabba WPframgångar torde bl a vara beroende av
– att man genom inledande massiva flyganfall mot NATO:s flygbaser m m kan
skapa luftöverlägsenhet åtminstone
under de första krigsdygnen.
– att WP har ett rejält försteg i styrketillväxt. Helst bör NATO inte ha fått fram
alla sina styrkor i det gränsnära avvärjningsområdet, ”Forward Defence”
(holländare och belgare är troligen senare på plats än övriga). Likaså är det
gynnsamt om USA:s lufttransporterade divisioner inte anlänt.
Genom att variera förutsättningarna bl a i
vad avser beredskap och förberedelser på
ömse sidor kan man teckna ett oändligt
antal operativa förlopp, från att den sovjetiska offensiven kommer av sig i starten
till att NATO slås i spillror omedelbart.
Antalet osäkra faktorer är mycket stort.
Vilka är styrkornas kvalitet i förhållande
till varandra, hur blir utfallet av första
dygnets flygkrig, hur fungerar den sovjeVästeuropeiska stater har inte lust
att ta på sig stora ekonomiska uppoffringar för att slippa åka snålskjuts på USA.
tiska mobiliseringen, hur stora sovjetiska
styrkor binds i Östeuropa, hur pålitliga är
satellitarmeerna, hurdan är de båda
sidornas förmåga att improvisera operativt i oväntade situationer etc etc?
Kärnvapeninsats
Låt oss nu lägga in kärnvapeninsatser i
denna komplicerade bild. Vi antar till en
början att NATO i enlighet med sin doktrin överväger ”first-use”. Om detta skulle ske och det stannade därvid, d v s Sovjet svarar inte med samma mynt, är det
givet att NATO väsentligt skulle ha förbättrat situationen, och helt eller delvis
uljämnat sitt underläge.
Om däremot Sovjet svarade med egna
slagfältskärnvapen, är det tvivelaktigt om
97
NATO har vunnit något rent militärt.
Tvärtom torde det på västsidan finnas så
känsliga militära mål att man i stället förlorar på affären. Antag att NATO inledde med ett dussintal kärnladdningar och
därigenom hejdade och delvis förintade
en sovjetisk pansardivision i täten. Det
skulle då ändå finnas ett tiotal tätdivisioner kvar. Och ett sovjetiskt svar i samma skala mot exempelvis NATO:s flygbaser skulle vara rent katastrofalt i ett
läge då luftoperationerna är det som avgör kriget. Även NATO:s reserver som
bara är tredjedelen så många som WP:s
är givetvis ett utsatt mål.
Det kanske rentav är så att kärnvapeninsats principiellt gynnar offensiven mer
än defensiven. Ofta betraktas kärnvapen
på samma sätt som man – efteråt – såg
på kulsprutan i första världskriget, ett
vapen som kraftigt ökade den försvarandes eldkraft och gav honom chans att stå
emot stormanloppet. Kanske en riktigare
bild är att likna kärnvapen vid stridsvagnen som återinförde rörelsen på slagfältet. De sovjetiska operativa principerna, hänsynslösa spjutspetsar in på djupet,
sedan man slagit bräscher i fronten skulle
kanske gynnas om man kunde understödja dem med kärnvapen och inte var beroende av ett osäkert konventionellt flygunderstöd. Osäkert, ty ju längre offensiven drivs in på djupet, desto mer närmar man sig NATO: flygbaser i Storbritannien, Frankrike och Spanien.
”Hopkoppling”
Troligen vill Sovjet ändå föra kriget konventionellt för att undvika förstörelse av
det egna hemlandet. En logisk följd av
detta kan vara att, om kärnvapentröskeln
98
ändå överskrids av NATO, Sovjet åtminstone svarar med samma mynt. Eller kanske beslutar att ta steget fullt ut och med
en massiv taktisk kärnvapeninsats säkrar
en snabb seger i Europa. Många bedömare har hävdat att det hittills inte har funnits någon motsvarighet i Östs doktrin till
Västs olika steg i eskalationstrappan, små
och stora ”insatspaket” avsedda att förmedla militära och politiska ”signaler”.
Ryssarna skulle hålla sig med ett fåtal
trösklar, fred-krig, icke kärnvapen-taktiska kärnvapen, taktiska kärnvapen-strategiska kärnvapen. Konsekvensen härav
för NATO är den som också är officiell
syn; kärnvapen är inte vapen för krigföring och försvar utan för avskräckning.
Om avskräckningen misslyckas skall
NATO genom ”first-use” visa angriparen
att han misstagit sig om han trott att det
skulle gå att föra operationerna konventionellt. Men en förutsättning för att detta
i sin tur leder till att kriget upphör är då
att Sovjet kan avskräckas från fortsatta
och ökade taktiska kärnvapeninsatser.
Här spelar uppenbarligen medeldistanskärnvapnen av typ Persbing II och
kryssningsmissiler (framför allt de förstnämnda) en avgörande roll. De ”kopplar
ihop” slagfältet Europa med den strategiska kärnvapenbalansen. Sovjetiska
talesmän har öppet deklarerat sin oro
över vad som skulle hända vid en insats
av Persbing II. Dessa skulle träffa delar av
de sovjetiska interkontinentala missilerna
och ledningssystemet. Och detta med endast fem minuters förvarning. ”Och vad
hinner man göra på fem minuter?” frågade den ryske generalen retoriskt på presskonferensen i Moskva.
Med andra ord: Om Sovjet startar en
offensiv i Centraleuropa och kärnvapen
tillgrips, först av NATO och därefter av
WP, hamnar Sovjet snabbt i ett läge där
det fått en del av sin strategiska slagstyrka
amputerad utan att USA avlossat en enda
av sina strategiska missiler. Ett mardrömsscenario för Sovjet och ett bra argument för NATO:s medeldistansmissiler.
”No-first-use”
Ett arrangemang som på något sätt avlägsnade slagfältskärnvapnen från krigföringen i Centraleuropa skulle således
inte vara någon direkt nackdel för
NATO:s förmåga till försvarsoperationer. Argumentet mot en ”no-first-use”-
Ett exempel på västlig självstympning är att den sovjetiska dominansen över Osteuropa inte får ifrågasättas.
doktrin för NATO är i stället att den
skulle minska avskräckningen. Ä ven om
trovärdigheten av NATO:s kärnvapendoktrin minskat, även om NATO skulle
ha liten militär nytta av att verkligen sätta
in kärnvapen, kan Sovjet aldrig bortse
från risken att en sådan insats sker. Vad
som sedan händer är omöjligt att förutse,
men konsekvenserna kan bli katastrofala
och på intet sätt stå i proportion till det
politiska syftet med aggressionen. Konsekvenserna av ett konventionellt krig har
historiskt sett också varit svåra att beräkna i förväg. Men den som startat krigshandlingarna har inbillat sig att han kunnat förutse utgången, nå en snabb seger. I
regel har han underskattat den slutliga
förödelsen. Med kärnvapen i bilden
minskar frestelsen för rationella kalkyler
och för optimistiska förutsägelser, anser
de som argumenterar för nuvarande
”first-use”-doktrin. ”No First Use” skulle
däremot i någon situation kunna fresta
Sovjet till att använda sin konventionella
överlägsenhet och ställa NATO inför ett
fullbordat faktum.
Konventionell avskräckning?
Diskussionen om alternativa försvarsdoktriner inom NATO vilken kopplats till
kärnvapendebatten handlar således om i
vilken mån man kan åstadkomma en
konventionell avskräckning i stället för
den nukleära. Detta kräver minst att man
Det är inte troligt att kärnvapen-avskräckning kan ersättas med avskräckning med konventionella
vapen.
väsentligt ökar risken för att ett sovjetiskt
konventionellt anfall misslyckas. Det är
givet att Västeuropa vars bruttonationalprodukt är lika stor som WP:s skulle ha
fysisk möjlighet att ställa upp en lika stor
numerär som WP, även utan amerikanska förstärkningar. Lika säkert är att
ett sådant försvar är en ren utopi. Västeuropeiska stater har inte den minsta lust
att ta på sig stora ekonomiska uppoffringar för att slippa åka snålskjuts på den
amerikanska supermaktskapaciteten. I
synnerhet inte som det dessutom troligen
skulle utlösa en forcerad upprustning i
Sovjet.
Mindre verklighetsfrämmande är en
ändrad försvarsstruktur. En ide som
framförts är s k godartat försvar, en mer
99
defensiv gruppering, närmast motsvarande det ”sega gubben”-försvar som varit
på tapeten i svensk debatt. Det har vunnit
anklang i kretsar som också är emot kärnvapen. Aven ett sådant försvar har politiska komplikationer. Det skulle innebära
att NATO fick vara berett att ge upp
stora delar av sitt territorium innan angriparens offensiv körde fast. Vad händer då
om Sovjet anfaller med begränsat mål?
Och nöjer sig med att ta så långt man
orkar? Då finns i dessa lösningar inga
medel att gå till motoffensiv.
Av hänsyn till alliansens starkaste europeiska medlem, Västtyskland, är det
omöjligt för NATO att överge ”Forward
Defence”. Det är emellertid svårt att öka
dess motståndskraft. Ett sätt vore att satsa på befästningar och mineringar. Aven
här finns ett politiskt hinder: Man vill inte
i fredstid ”bygga fast” Tysklands delning.
Ett annat sätt är att satsa mer på motanfall och motoffensiver. En sådan utveckling är delvis igång. NATO:s
”FOFA-koncept” (Follow-on Forces
Attack) innebär att man med flyg, missiler och artilleri skall fördröja och decimera WP:s reserver. Likaså försöker
USA förbättra sin förmåga till markoffensiver och utveckla en operativ doktrin som närmast liknar den tyska. I en
uppmärksammad debattartikel har den
amerikanske professom Samuel Huutington förordat en avskräckning genom hot
om ”konventionell vedergällning” (i form
av offensiver in i satellitstaterna, vilket
skulle drabba SovjetuniDonen på dess
svagaste punkt och kanske leda till att
dess positioner helt raserades.
Det borde vara helt orimligt att Väst i
händelse av ett sovjetiskt angrepp a priori
skulle fortsätta att respektera Järnridån
100
och känna sig förhindrat att föra markoperationer i ”Sovjets intressesfär”. Icke
desto mindre har Huntingtons tankar utlöst skräckslagna kommentarer om
aggressiva doktriner ägnade att provocera ett sovjetiskt presumtivt angrepp. Ett
utomordentligt exempel på västlig politisk och strategisk självstympning: Den
sovjetiska dominansen över Östeuropa är
något som inte får ifrågasättas, Sovjets
offensiva doktrin är helt i sin ordning.
Blotta tanken på att Väst skulle kunna
föra ett försvarskrig på samma sätt och
rentav hota Sovjets ”legitima säkerhetsintressen” ens i självförsvar är däremot
hökmentalitet. Denna förmåga i Väst att
använda dubbla kriterier till egen nackdel
innebär att någon officiell motoffensivsdoktrin troligen inte kommer att ställas
upp, även om den offensiva förmågan
förbättras.
Det syns således inte troligt att kärnvapen-avskräckning kan ersättas med en
doktrin om avskräckning genom konventionellt försvar. Hur man skall ställa sig
till olika förslag om kärnvapenfrihet är
därmed en fråga hur man värderar eventuellt minskad avskräckning mot eventuellt minskad risk för att kärnvapen används om avskräckningen misslyckas och
mot de fortsatta konsekvenserna av sådan
kärnvapeninsats. Detta är, som förhoppningsvis framgått ovan, komplicerade
problem och som sagt ytterst en fråga om
värderingar.
När man gör denna bedömning kan
det vara på sin plats att notera, att inget
förslag om regionala kärnvapenbegränsningar hindrar att slagfältskärnvapen till
syvende og sidst ändå sätts in, i desperation eller som ren hämnd. Även om det är
motbjudande att behöva lita till skjutvapen för att förhindra inbrott, är det
kanske bättre att hota öppet med dem i
fönstret än att ligga i bakhåll i källaren.