Lars Gustafsson; Anteckningar om politik och litteratur
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LARS GUSTAFSSON:
Anteckningar om politik
och litteratur
Vad 70- och BO-talens kritik
väntade sig av en ”politisk” roman var inte behandling av politiska ämnen utan snarast ett
speciellt emotionellt klimat förbundet med sentimentala sympatier för socialismen.
Påfallande är att de bästa
samhällskritiska romanerna i
min generation skrivits av ”opolitiska” författare som Sven Delblanc, Kerstin Ekman och Lars
Andersson. De ”politiskt” orienterade författarna vältrar sig i
stället med rousseansk tårmildhet i sina norrländska hembyars
misär och stockholmska proletärmiljöer vid 1800-talets mitt.
Lars Gustafsson är författare
och professor.
l
J
ag vet inte vilken gång i ordningen det
är som en tidskrift ber om min syn på
politik och litteratur, och heller inte
vilken gång i ordningen det är som jag
känner den egendomliga hjälplöshet som
alltid drabbar mig när ämnet kommer på
tal. Jag tycker ju att det alltid är roligt att
diskutera litteratur, och inte heller står jag
främmande inför politiska diskussioner.
Vad jag tydligen saknar medel att intellektuellt hantera är denna kopula ”och”,
med vilken de båda sfärerna så behändigt
låter sig sammanföras till en enda.
Med risk att provocera Svensk Tidskrifts läsekrets är jag böjd att säga att en
styrka hos marxismen ligger i dess sätt att
hänföra både politik och litteratur till
överbyggnaden. Båda verksamheterna
blir då med andra ord sekundära system,
avspeglingar av mera primära sociala och
ekonomiska samhällsprocesser. sekundär behöver då inte betyda ”oviktig” eller
”illusorisk” – bara att ingendera systemet
rymmer i sig självt tillräckligt med information för att bli sin egen förklaring.Politik är ett sätt att tala om (och till) samhället, och litteratur är ett annat. Ingendera
systemet, det följer av det sekundära, är
starkt nog att som det heter,- förändrasamhället men båda spelar en roll i de
samhälleliga processerna.
Det politiska språket och det litterära
språket har vissa likheter och några stora
olikheter. Till likheterna hör att båda lever och dör i gränslandet mellan beskrivande och normativa förhållningssätt.Bå-
da rymmer verklighetstolkning o<;h båda
kulminerar ofta i dolda eller öppna viljeyttringar. Det politiska språket är torftigare än de litterära språken och dess bild av
mottagaren är mera principfast och alltså
mera låst.
Medan mottagaren av det poetiska
språket, sådan han oftast framträder i
poesin, är av ett slags oändligt utbytbart
Du som får ha eller sakna vilka moraliska
egenskaper han vill, så länge han behåller
den väsentliga, att lyssna, förutsätts alltid
mottagaren av det politiska budskapet ha
något slags dygd eller åtminstone egenskap som budskapet förväntas aktivera
hos honom. Denna egenskap kan i de primitivastefallen vara detta att representera,
Politik som ämne för litteratur är
uppenbart en fullständigt oproblematisk historia.
att vara typisk för en större grupp människor än sig själv. Är han ingenting intressantare kan han åtminstone vara representant för barnfamiljerna och ha en större än normal mjölkkonsumtion.
Det politiska språket förefaller bundet
vid föreställningen att mottagaren har en
egenskap och att han i denna egenskap
måste inse det sanna och riktiga i det som
utsägs. Man kunde säga att det politiska
språket laborerar med en mottagaride
som är (minst) ett steg abstraktare än det
litterära språkets.
Ingenting av detta skulle bereda oss nå-
got problem om det inte fanns en förskräcklig massa människor som i ett säreget moraliserande tonfall uppmanar oss
att skapa en blandform mellan dessa båda
språk, eller som hävdar, med samma moraliserande tonfall, att den litteratur vi
skriver på något sätt är ofullständig eller
förkastlig om den inte ingår något slags
53
äktenskap med den politiska diskursformen. Fördelen med den antydda marxistiska modellen förefaller mig vara att den
så tydligt visar det ytliga och efemära i
detta betraktelsesätt.
Om bakteriella infektioner, låt oss säga
i tummen, vållar rodnad och svullnad,
som ingendera är förklarliga utan den
bakomliggande ·bakteriella faktorn, varför då högljutt yrka på att rodnad på nå-
got sätt måste bli till svullnad? Om de djupa samhällsförloppen varken är politiska
eller litterära, vad har vi då för glädje av
att yrka på att litteraturen skall bli politisk? Varför inte med samma rätt yrka på
att politiken skall bli mera litterär? (Med
argumentet att den på så sätt skulle bli
mera ”mänsklig”, ”mindre opersonlig”,
etc.)
2
Det finns en mening i vilken det inte alls
är nonsens att be om mera politisk litteratur, och i vilken jag själv gärna skulle skriva mera politisk litteratur om jag hade
kunskaperna. Och det är politikerromanen, den sorts roman som väljer politik
och politiker till sitt ämne, ungefär som
andra romaner väljer brott och brottslingar till sitt. Ett bra exempel är naturligtvis
C P Snows stora romansvit ”Strangers &
Brothers” där det politiska spelet i det
brittiska parlamentet och i dess departement blir föremål för en detaljrik och
spännande skildring. Den svenska prosan
har ingen riktig motsvatighet varken i detta århundrade eller i det förra. Stendhals
”Le Rouge et le Noir” uppfyller på sitt sätt
kravet på en roman om politik, liksom
några av Balzacs romaner; de som handlar om karriärer, gör det. Earl Warrens
l
54
”All the Kings Men”, baserad på Louisianas diktatorsliknande guvernör Huey
Long, är ett annat bra exempel. Politik
som ämne för litteratur är uppenbart en
fullständigt oproblematisk historia. Litteraturen intar metanivån och politiken objektsnivån och svårigheten ligger bara i att
veta vad man talar om. Något som kan
förvärvas genom livserfarenhet eller i
biblioteken.
Jag tror, för att ta ett exempel, att Sveriges förre statsminister hade kunnat bli ett
utmärkt ämne för en intelligent politisk
roman.
3
Men det är inte denna specialitet som
man vill se när man i moraliserande anda
ber om en mer ”politisk” eller, hos Georg
Luka~s, ”realistisk”, eller i Sverige på sextio- och sjuttiotalen, ”politiskt medveten”
litteratur. Man vill inte se fler böcker om
politik, utan fler böcker där det politiska
och litterära språket penetrerar varandra
och frambringar något slags speciellt högvärdigt amalgam.
I pinsamt enkla fall förefaller kravet på
en politiskt medveten litteratur bara innebära kravet på något slags bekännelsetrohet Ett bra exempel på en politiskt medveten poet är Verner von Heidenstam
som med sin dikt djupt införlivade flera
av sin tids stora politiska frågor, framförallt rösträtts- och försvarsfrågan, men
som naturligtvis ändå aldrig hade kunnat
bli accepterad av de sextio- och
sjuttiotalskritiker som yrkade på ”politisk
medvetenhet” i litteraturen.
Jag fruktar att en hel dellitteraturpropaganda i Sverige på sextiotalet knappast
nådde längre än till denna ortodoxins nivå, och vi kan fortfarande se även betydande diktare med i grunden helt opolitisk läggning (t ex Göran Sonnevi) som
inte anser sig i stånd att publicera en bok
ens på åttiotalet utan att någonstans i den
”bekänna” sig till något slags (bortom den
historiska horisonten skymtande) socialism eller kommunism av en alltmer uttunnad och metafysiskt undanglidande
karaktär.
Men det vore naturligtvis att göra kravet på en ”politiskt medveten” litteratur,
nästan alltid rest från vänster och nästan
aldrig från liberalt eller konservativt håll,
en orätt att helt och hållet avfärda det som
ett krav på ortodoxi.
Det sjuttio- och även åttiotalens kritik väntade sig av en ”politisk” roman var ett speciellt emotionellt klimat förbundet med sympatier för
”socialismen”.
I mina egna sjuttiotalsromaner komjag
att beröra några klart opolitiska temata,
eftersom de väsentligen handlade om en
svensk generationsupplevelse, nämligen
min egen. Ett sådant tema var skolsystemets uppenbara brister, (”Yllet”), ett annat var sjukvårdssystemet som var i stånd
att avhålla även dödshotade patienter
från att söka läkare, därför att köerna och
den byråkratiska apparaten tedde sig mera hotfulla än en ensam död (”En biodlares död”), ett tredje sådant ämne var den
allt tydligare offentliga korruptionen, ”affärerna” i ett samhälle utan tillfredsställande konstitutionella kontrollsystem
(’Familjefesten”). Det föll ingen svensk
kritiker in, och ingen utländsk heller, att
för den sakens skull kalla mina romaner
”politiskt medvetna”. Några tyska och
amerikanska kritiker fann sig föranlåtna
att litet grann diskutera dessa samhällsproblem och deras eventuella betydelse; i
Sverige var det knappast någon som ansåg den sidan av romanerna ens värd att
beröras. Jag kände heller ingen större besvikelse över denna brist på politisk reaktion på ”Sprickorna i muren”..
I likhet med andra samtida hade jag vid
det laget lärt mig att vad sjuttio- och även
åttiotalens kritik väntade sig av en ”politisk” roman inte var behandling av politiska ämnen, heller inte en förbindelse till
De bästa samhällskritiska romanerna i Sverige i min generation
kommer från ”opolitiska” föifattare.
samhällsfrågor, utan snarast ett speciellt
emotionellt klimat, lättigenkännligt och
svårt att definiera i klara termer. Detta
emotionella klimat måste på något sätt
vara förbundet med sentimentala sympatierför ”socialismen”, det måste ha en viss
klagande men ändå inte oförsonlig biton.
Vad det hela litet erinrar om är det slags
emotionalitet som Rousseau införde i
världslitteraturen med ”La Nouvelle
Helo”ise”. Den som har orkat igenom nå-
gon av P O Enquists romaner har nog en
igenkännande upplevelse av vad jag talar
om: ett slags gråtmildhet på allas vägnar
över att ”samhället” inte blev vad ”vi”
drömde om, och en tapper beslutsamhet
att hålla fast i alla fall vid något slags under horisonten ännu väntande socialis- 55
tiskt ideal. En terapeutisk, snarare än politisk, litteratur.
Den som har läst Wolf Lepenies utomordentliga studie från början av sjuttiotalet, ”Melancholie und Gesellschaft”, ler
möjligen ett igenkännande leende. En av
Lepenies teser är att salongen, i ordets
gråtmilda mening, föddes i Frankrike ur
Frondens nederlag. När de intellektuella
ett ögonblick kommer mycket nära makten, men inte riktigt orkar fram till den,
sätter de sig gärna att gråta.
Detta att ett krav på politisk närvaro
hos litteraturen leder fram till ett krav på
en romantiskt sätt sentimentaliserad litteratur kan te sig paradoxalt, men är det inte, om man håller i minnet att litteraturens
män gärna drömmer om makten.
4
Påfallande är att de bästa samhällskritiska
romanerna i Sverige i min generation
kommer från författare som intagit en traditionellt ”opolitisk” hållning. Jag tänker
på sådana böcker som Sven Delblancs,
inte minst de litet mer uppsluppna fantastiska romaner med vilka han brukar interfoliera sina mer trögt framflytande sviter,
jag tänker på Kerstin Ekmans faktiskt alldeles utmärkta skildring av en svensk
småstads utveckling mot opersonlighet
och värdeförlust i ”Stad av ljus”, och jag
tänker på Lars Anderssons romaner. Genom att inte vara insatt i ett politiskt program har deras samhällskritik, förefaller
det mig, blivit drabbande.
Är en roman ”politisk” om den är samhällskritisk? Det förefaller mig vara en
alldeles för bred definition av ”politisk”.
Det är kanske rimligt att säga att en roman blir politisk, om den inte bara ser
56
problem utan också anser sig- i varje fall
i svepande och generella drag, sitta inne
med lösningarna. Det gör inte dessa romaner. Och jag förmodar att det är vad
som räddar dem.
Kravet på ”politiskt medvetande” förefaller mig inte bara ha varit skadligt för
svensk litteratur på det sättet att det i
ganska stora delar har lett till en pretentiös och onödig sentimentalisering av det
litterära arbetet. Det har också lett till ett
slags egendomlig skleros som framförallt
yttrar sig i ämnesvalen. Förstadsslummar,
utlänningsghetton, börsspekulanternas
sällsamma värld, vårdsamhället med alla
dess helveteskretsar, den lantliga bilverkstaden i kamp med skattefogdar och fackföreningsfogdar, alla dessa svenska miljöer väntar tålmodigt på sina skildrare
sedan ett par decennier, medan de ”politiskt” orienterade svenska författarna
med rousseansk tårmildhet vältrar sig isina norrländska hembyars misär och
stockholmska proletärmiljöer vid 1800-
talets mitt.
Det skulle inte förvåna mig om framtida litteraturhistoriker i detta kom att se
något av en paradox.
Anteckningar om politik
och litteratur
Vad 70- och BO-talens kritik
väntade sig av en ”politisk” roman var inte behandling av politiska ämnen utan snarast ett
speciellt emotionellt klimat förbundet med sentimentala sympatier för socialismen.
Påfallande är att de bästa
samhällskritiska romanerna i
min generation skrivits av ”opolitiska” författare som Sven Delblanc, Kerstin Ekman och Lars
Andersson. De ”politiskt” orienterade författarna vältrar sig i
stället med rousseansk tårmildhet i sina norrländska hembyars
misär och stockholmska proletärmiljöer vid 1800-talets mitt.
Lars Gustafsson är författare
och professor.
l
J
ag vet inte vilken gång i ordningen det
är som en tidskrift ber om min syn på
politik och litteratur, och heller inte
vilken gång i ordningen det är som jag
känner den egendomliga hjälplöshet som
alltid drabbar mig när ämnet kommer på
tal. Jag tycker ju att det alltid är roligt att
diskutera litteratur, och inte heller står jag
främmande inför politiska diskussioner.
Vad jag tydligen saknar medel att intellektuellt hantera är denna kopula ”och”,
med vilken de båda sfärerna så behändigt
låter sig sammanföras till en enda.
Med risk att provocera Svensk Tidskrifts läsekrets är jag böjd att säga att en
styrka hos marxismen ligger i dess sätt att
hänföra både politik och litteratur till
överbyggnaden. Båda verksamheterna
blir då med andra ord sekundära system,
avspeglingar av mera primära sociala och
ekonomiska samhällsprocesser. sekundär behöver då inte betyda ”oviktig” eller
”illusorisk” – bara att ingendera systemet
rymmer i sig självt tillräckligt med information för att bli sin egen förklaring.Politik är ett sätt att tala om (och till) samhället, och litteratur är ett annat. Ingendera
systemet, det följer av det sekundära, är
starkt nog att som det heter,- förändrasamhället men båda spelar en roll i de
samhälleliga processerna.
Det politiska språket och det litterära
språket har vissa likheter och några stora
olikheter. Till likheterna hör att båda lever och dör i gränslandet mellan beskrivande och normativa förhållningssätt.Bå-
da rymmer verklighetstolkning o<;h båda
kulminerar ofta i dolda eller öppna viljeyttringar. Det politiska språket är torftigare än de litterära språken och dess bild av
mottagaren är mera principfast och alltså
mera låst.
Medan mottagaren av det poetiska
språket, sådan han oftast framträder i
poesin, är av ett slags oändligt utbytbart
Du som får ha eller sakna vilka moraliska
egenskaper han vill, så länge han behåller
den väsentliga, att lyssna, förutsätts alltid
mottagaren av det politiska budskapet ha
något slags dygd eller åtminstone egenskap som budskapet förväntas aktivera
hos honom. Denna egenskap kan i de primitivastefallen vara detta att representera,
Politik som ämne för litteratur är
uppenbart en fullständigt oproblematisk historia.
att vara typisk för en större grupp människor än sig själv. Är han ingenting intressantare kan han åtminstone vara representant för barnfamiljerna och ha en större än normal mjölkkonsumtion.
Det politiska språket förefaller bundet
vid föreställningen att mottagaren har en
egenskap och att han i denna egenskap
måste inse det sanna och riktiga i det som
utsägs. Man kunde säga att det politiska
språket laborerar med en mottagaride
som är (minst) ett steg abstraktare än det
litterära språkets.
Ingenting av detta skulle bereda oss nå-
got problem om det inte fanns en förskräcklig massa människor som i ett säreget moraliserande tonfall uppmanar oss
att skapa en blandform mellan dessa båda
språk, eller som hävdar, med samma moraliserande tonfall, att den litteratur vi
skriver på något sätt är ofullständig eller
förkastlig om den inte ingår något slags
53
äktenskap med den politiska diskursformen. Fördelen med den antydda marxistiska modellen förefaller mig vara att den
så tydligt visar det ytliga och efemära i
detta betraktelsesätt.
Om bakteriella infektioner, låt oss säga
i tummen, vållar rodnad och svullnad,
som ingendera är förklarliga utan den
bakomliggande ·bakteriella faktorn, varför då högljutt yrka på att rodnad på nå-
got sätt måste bli till svullnad? Om de djupa samhällsförloppen varken är politiska
eller litterära, vad har vi då för glädje av
att yrka på att litteraturen skall bli politisk? Varför inte med samma rätt yrka på
att politiken skall bli mera litterär? (Med
argumentet att den på så sätt skulle bli
mera ”mänsklig”, ”mindre opersonlig”,
etc.)
2
Det finns en mening i vilken det inte alls
är nonsens att be om mera politisk litteratur, och i vilken jag själv gärna skulle skriva mera politisk litteratur om jag hade
kunskaperna. Och det är politikerromanen, den sorts roman som väljer politik
och politiker till sitt ämne, ungefär som
andra romaner väljer brott och brottslingar till sitt. Ett bra exempel är naturligtvis
C P Snows stora romansvit ”Strangers &
Brothers” där det politiska spelet i det
brittiska parlamentet och i dess departement blir föremål för en detaljrik och
spännande skildring. Den svenska prosan
har ingen riktig motsvatighet varken i detta århundrade eller i det förra. Stendhals
”Le Rouge et le Noir” uppfyller på sitt sätt
kravet på en roman om politik, liksom
några av Balzacs romaner; de som handlar om karriärer, gör det. Earl Warrens
l
54
”All the Kings Men”, baserad på Louisianas diktatorsliknande guvernör Huey
Long, är ett annat bra exempel. Politik
som ämne för litteratur är uppenbart en
fullständigt oproblematisk historia. Litteraturen intar metanivån och politiken objektsnivån och svårigheten ligger bara i att
veta vad man talar om. Något som kan
förvärvas genom livserfarenhet eller i
biblioteken.
Jag tror, för att ta ett exempel, att Sveriges förre statsminister hade kunnat bli ett
utmärkt ämne för en intelligent politisk
roman.
3
Men det är inte denna specialitet som
man vill se när man i moraliserande anda
ber om en mer ”politisk” eller, hos Georg
Luka~s, ”realistisk”, eller i Sverige på sextio- och sjuttiotalen, ”politiskt medveten”
litteratur. Man vill inte se fler böcker om
politik, utan fler böcker där det politiska
och litterära språket penetrerar varandra
och frambringar något slags speciellt högvärdigt amalgam.
I pinsamt enkla fall förefaller kravet på
en politiskt medveten litteratur bara innebära kravet på något slags bekännelsetrohet Ett bra exempel på en politiskt medveten poet är Verner von Heidenstam
som med sin dikt djupt införlivade flera
av sin tids stora politiska frågor, framförallt rösträtts- och försvarsfrågan, men
som naturligtvis ändå aldrig hade kunnat
bli accepterad av de sextio- och
sjuttiotalskritiker som yrkade på ”politisk
medvetenhet” i litteraturen.
Jag fruktar att en hel dellitteraturpropaganda i Sverige på sextiotalet knappast
nådde längre än till denna ortodoxins nivå, och vi kan fortfarande se även betydande diktare med i grunden helt opolitisk läggning (t ex Göran Sonnevi) som
inte anser sig i stånd att publicera en bok
ens på åttiotalet utan att någonstans i den
”bekänna” sig till något slags (bortom den
historiska horisonten skymtande) socialism eller kommunism av en alltmer uttunnad och metafysiskt undanglidande
karaktär.
Men det vore naturligtvis att göra kravet på en ”politiskt medveten” litteratur,
nästan alltid rest från vänster och nästan
aldrig från liberalt eller konservativt håll,
en orätt att helt och hållet avfärda det som
ett krav på ortodoxi.
Det sjuttio- och även åttiotalens kritik väntade sig av en ”politisk” roman var ett speciellt emotionellt klimat förbundet med sympatier för
”socialismen”.
I mina egna sjuttiotalsromaner komjag
att beröra några klart opolitiska temata,
eftersom de väsentligen handlade om en
svensk generationsupplevelse, nämligen
min egen. Ett sådant tema var skolsystemets uppenbara brister, (”Yllet”), ett annat var sjukvårdssystemet som var i stånd
att avhålla även dödshotade patienter
från att söka läkare, därför att köerna och
den byråkratiska apparaten tedde sig mera hotfulla än en ensam död (”En biodlares död”), ett tredje sådant ämne var den
allt tydligare offentliga korruptionen, ”affärerna” i ett samhälle utan tillfredsställande konstitutionella kontrollsystem
(’Familjefesten”). Det föll ingen svensk
kritiker in, och ingen utländsk heller, att
för den sakens skull kalla mina romaner
”politiskt medvetna”. Några tyska och
amerikanska kritiker fann sig föranlåtna
att litet grann diskutera dessa samhällsproblem och deras eventuella betydelse; i
Sverige var det knappast någon som ansåg den sidan av romanerna ens värd att
beröras. Jag kände heller ingen större besvikelse över denna brist på politisk reaktion på ”Sprickorna i muren”..
I likhet med andra samtida hade jag vid
det laget lärt mig att vad sjuttio- och även
åttiotalens kritik väntade sig av en ”politisk” roman inte var behandling av politiska ämnen, heller inte en förbindelse till
De bästa samhällskritiska romanerna i Sverige i min generation
kommer från ”opolitiska” föifattare.
samhällsfrågor, utan snarast ett speciellt
emotionellt klimat, lättigenkännligt och
svårt att definiera i klara termer. Detta
emotionella klimat måste på något sätt
vara förbundet med sentimentala sympatierför ”socialismen”, det måste ha en viss
klagande men ändå inte oförsonlig biton.
Vad det hela litet erinrar om är det slags
emotionalitet som Rousseau införde i
världslitteraturen med ”La Nouvelle
Helo”ise”. Den som har orkat igenom nå-
gon av P O Enquists romaner har nog en
igenkännande upplevelse av vad jag talar
om: ett slags gråtmildhet på allas vägnar
över att ”samhället” inte blev vad ”vi”
drömde om, och en tapper beslutsamhet
att hålla fast i alla fall vid något slags under horisonten ännu väntande socialis- 55
tiskt ideal. En terapeutisk, snarare än politisk, litteratur.
Den som har läst Wolf Lepenies utomordentliga studie från början av sjuttiotalet, ”Melancholie und Gesellschaft”, ler
möjligen ett igenkännande leende. En av
Lepenies teser är att salongen, i ordets
gråtmilda mening, föddes i Frankrike ur
Frondens nederlag. När de intellektuella
ett ögonblick kommer mycket nära makten, men inte riktigt orkar fram till den,
sätter de sig gärna att gråta.
Detta att ett krav på politisk närvaro
hos litteraturen leder fram till ett krav på
en romantiskt sätt sentimentaliserad litteratur kan te sig paradoxalt, men är det inte, om man håller i minnet att litteraturens
män gärna drömmer om makten.
4
Påfallande är att de bästa samhällskritiska
romanerna i Sverige i min generation
kommer från författare som intagit en traditionellt ”opolitisk” hållning. Jag tänker
på sådana böcker som Sven Delblancs,
inte minst de litet mer uppsluppna fantastiska romaner med vilka han brukar interfoliera sina mer trögt framflytande sviter,
jag tänker på Kerstin Ekmans faktiskt alldeles utmärkta skildring av en svensk
småstads utveckling mot opersonlighet
och värdeförlust i ”Stad av ljus”, och jag
tänker på Lars Anderssons romaner. Genom att inte vara insatt i ett politiskt program har deras samhällskritik, förefaller
det mig, blivit drabbande.
Är en roman ”politisk” om den är samhällskritisk? Det förefaller mig vara en
alldeles för bred definition av ”politisk”.
Det är kanske rimligt att säga att en roman blir politisk, om den inte bara ser
56
problem utan också anser sig- i varje fall
i svepande och generella drag, sitta inne
med lösningarna. Det gör inte dessa romaner. Och jag förmodar att det är vad
som räddar dem.
Kravet på ”politiskt medvetande” förefaller mig inte bara ha varit skadligt för
svensk litteratur på det sättet att det i
ganska stora delar har lett till en pretentiös och onödig sentimentalisering av det
litterära arbetet. Det har också lett till ett
slags egendomlig skleros som framförallt
yttrar sig i ämnesvalen. Förstadsslummar,
utlänningsghetton, börsspekulanternas
sällsamma värld, vårdsamhället med alla
dess helveteskretsar, den lantliga bilverkstaden i kamp med skattefogdar och fackföreningsfogdar, alla dessa svenska miljöer väntar tålmodigt på sina skildrare
sedan ett par decennier, medan de ”politiskt” orienterade svenska författarna
med rousseansk tårmildhet vältrar sig isina norrländska hembyars misär och
stockholmska proletärmiljöer vid 1800-
talets mitt.
Det skulle inte förvåna mig om framtida litteraturhistoriker i detta kom att se
något av en paradox.