Thede Palm; Dröm och verklighet
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
THEDEPALM:
Dröm och verklighet
V
år utrikesminister har nyligen förklarat att Sverige inte kan gå med i
den Europeiska gemenskapen,
EG. Ett sådant steg skulle negativt påverka vår suveränitet. Påståendet lär inte bli
oemotsagt. Danmark är med i EG, men
har Danmark därmed förlorat sin självständighet? Säg till en engelsman eller till
en fransman, att deras resp hemländer inte längre är suveräna stater, och deras
åsikter om svensk omdömesförmåga
sjunker ännu en bit. I många stycken anpassar vi oss redan nu till EG och regeringen böjer sig, fastän knotande, för
Europadomstolens domslut. Vi begär att
få behålla en speciell ställning till EG, nå-
got som i längden inte kommer att bli alldeles självklart. Samtidigt håller vi oss undan från EG:s beslutsfattare, som.vi inte
kan påverka. ’Att kalla detta att slå vakt
om vår suveränitet är något som måste stå
för regeringens sätt att bruka orden.
Ingemar Hägglöf: Drömmen om Europa.
Norstedts 1987
Hur det gick till då vi hamnade i denna situation har Ingemar Hägglöt berättat i sin
bok ”Drömmen om Europa”. Den är till
en mindre del en memoarbok från hans
tid som svensk representant i OEEC, Organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbetet, och i Europarådet och slutligen som ambassadör i Paris. Men det
mesta handlar om alla försök, varav
många misslyckade, att efter andra
världskriget samla Europa i politiska eller
ekonomiska samarbetsorgan. Det är en
mycket skickligt gjord presentation av ett
besvärligt material. Boken borde utnyttjas
som lärobok för statsvetare och histori- 63
ker. Att den är lätt att läsa bör inte utgöra
något hinder!
När Dag Hammarskjöld lämnade Sverige för FN 1953 tog Gunnar Lange så
småningom över Europafrågorna inom
regeringen. Utrikesminister Unden var
inte intresserad. Lange var ny i sammanhanget och hade ju inte alls den auktoritet
som gjort Hammarskjöld så säker. Hägglöt berättar hur olika organ och institutioner; särskilt Riksbanken, satte sig emot
europeiskt samarbete i frågor, där de själva ville bestämma, och hur deras inte alltid så väl underbyggda åsikter skickades
ut som direktiv till svenska representanter
i nybildade europeiska organ. Givetvis
var det inte Sverige som kunde hävda sig.
Tvärtom, Sverige blev känt som det land
som satte sig på tvären. Det dröjde år innan regeringen i Stockholm förstod hur
den försvagade Sveriges ställning. Unden
själv måste i ett sammanhang bestämma
att Sverige inte fick stå för några reservationer. Då hade det gått långt. Men enligt
Hägglöt kom omvändelsen för sent. I
Västeuropa hade man blivit övertygad om
att Sverige inte hade intresse för europeiskt samarbete.
En mycket intressant iakttagelse av
Hägglöt i detta sammanhang är den, att
det på 1950-talet ”var på modet att avsky
Tyskland”. Per Edvin Sköld hade som finansminister vid en lunch för danska och
norska statsråd talat om Västtyskland
som ”vår gemensamma fiende”. Båda
länderna hade som bekant i motsats mot
Sverige haft Hitlers Tyskland som fiende,
vilket man i det nya Europa sökte komma över. I socialdemokratiska kretsar i
Sverige skulle man inte glömma någonting. Tidskriften Tiden publicerade rent
av kritik mot att Tyskland under konservativ ledning började resa sig igen. ”Det
tyska undret” betydde att västtyskarna
arbetade sig tillbaka till en viss självständighet och till ekonomisk betydelse. Det
var alltså inte så förvånande, att Per Jacobsson, då i Internationella regleringsbanken i Basel och senare chef för Internationella valutafonden i Washington
kunde berätta, att hans stora misslyckande var att han aldrig lyckats få någon förståelse hos den svenska finansministern
för den ekonomiska utvecklingen i Europa.
Hägglöf berättar också om det märkliga initiativ som Tage Erlander tog 1962,
då han utan att meddela utrikesminister
Unden – som säkerligen hade stoppat
försöket – lyckades ordna en direktkontakt med general de Gaulle. Han ville förklara att Sveriges ”oeuropeiska” och till
synes ”ofranska” utrikespolitik berodde
på särskilda hänsyn till Finland. Erlanders medhjälpare blev Alvar Lindencrona, som i sin tur tog hjälp av Arvid Fredborg och andra. Den skrivelse, som man
fick fram till generalen, besvarades inte,
som det sagts i en recension av Hägglöfs
bok, med en ”utskällning”, allraminst av
kontaktmännen. Men generalen kritiserade inte utan skäl den svenska taktiken i
Europasammanhang och tillrådde ett
närmande till franska synpunkter, vilket
just då också innebar ett fjärmande från
brittiska.
Det såg också ut att kunna bli så. 1971
trodde väl de flesta att Sverige skulle sö-
ka medlemskap i EG, dock liksom just
Frankrike utan varje överstatligt mål.
Detta var Olof PaJmes linje. Men regeringen körde över honom och med nöd
och näppe lyckades Sverige få ett frihandelsavtal. Med denna dramatiska och för
oss föga lyckade utgång slutar Hägglöt
sin bok. Men ända in på de sista sidorna
tar han vara på alla poänger: ännu gäller
den gamla ordningen att det är med föga
visdom som ett land styres.
Dröm och verklighet
V
år utrikesminister har nyligen förklarat att Sverige inte kan gå med i
den Europeiska gemenskapen,
EG. Ett sådant steg skulle negativt påverka vår suveränitet. Påståendet lär inte bli
oemotsagt. Danmark är med i EG, men
har Danmark därmed förlorat sin självständighet? Säg till en engelsman eller till
en fransman, att deras resp hemländer inte längre är suveräna stater, och deras
åsikter om svensk omdömesförmåga
sjunker ännu en bit. I många stycken anpassar vi oss redan nu till EG och regeringen böjer sig, fastän knotande, för
Europadomstolens domslut. Vi begär att
få behålla en speciell ställning till EG, nå-
got som i längden inte kommer att bli alldeles självklart. Samtidigt håller vi oss undan från EG:s beslutsfattare, som.vi inte
kan påverka. ’Att kalla detta att slå vakt
om vår suveränitet är något som måste stå
för regeringens sätt att bruka orden.
Ingemar Hägglöf: Drömmen om Europa.
Norstedts 1987
Hur det gick till då vi hamnade i denna situation har Ingemar Hägglöt berättat i sin
bok ”Drömmen om Europa”. Den är till
en mindre del en memoarbok från hans
tid som svensk representant i OEEC, Organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbetet, och i Europarådet och slutligen som ambassadör i Paris. Men det
mesta handlar om alla försök, varav
många misslyckade, att efter andra
världskriget samla Europa i politiska eller
ekonomiska samarbetsorgan. Det är en
mycket skickligt gjord presentation av ett
besvärligt material. Boken borde utnyttjas
som lärobok för statsvetare och histori- 63
ker. Att den är lätt att läsa bör inte utgöra
något hinder!
När Dag Hammarskjöld lämnade Sverige för FN 1953 tog Gunnar Lange så
småningom över Europafrågorna inom
regeringen. Utrikesminister Unden var
inte intresserad. Lange var ny i sammanhanget och hade ju inte alls den auktoritet
som gjort Hammarskjöld så säker. Hägglöt berättar hur olika organ och institutioner; särskilt Riksbanken, satte sig emot
europeiskt samarbete i frågor, där de själva ville bestämma, och hur deras inte alltid så väl underbyggda åsikter skickades
ut som direktiv till svenska representanter
i nybildade europeiska organ. Givetvis
var det inte Sverige som kunde hävda sig.
Tvärtom, Sverige blev känt som det land
som satte sig på tvären. Det dröjde år innan regeringen i Stockholm förstod hur
den försvagade Sveriges ställning. Unden
själv måste i ett sammanhang bestämma
att Sverige inte fick stå för några reservationer. Då hade det gått långt. Men enligt
Hägglöt kom omvändelsen för sent. I
Västeuropa hade man blivit övertygad om
att Sverige inte hade intresse för europeiskt samarbete.
En mycket intressant iakttagelse av
Hägglöt i detta sammanhang är den, att
det på 1950-talet ”var på modet att avsky
Tyskland”. Per Edvin Sköld hade som finansminister vid en lunch för danska och
norska statsråd talat om Västtyskland
som ”vår gemensamma fiende”. Båda
länderna hade som bekant i motsats mot
Sverige haft Hitlers Tyskland som fiende,
vilket man i det nya Europa sökte komma över. I socialdemokratiska kretsar i
Sverige skulle man inte glömma någonting. Tidskriften Tiden publicerade rent
av kritik mot att Tyskland under konservativ ledning började resa sig igen. ”Det
tyska undret” betydde att västtyskarna
arbetade sig tillbaka till en viss självständighet och till ekonomisk betydelse. Det
var alltså inte så förvånande, att Per Jacobsson, då i Internationella regleringsbanken i Basel och senare chef för Internationella valutafonden i Washington
kunde berätta, att hans stora misslyckande var att han aldrig lyckats få någon förståelse hos den svenska finansministern
för den ekonomiska utvecklingen i Europa.
Hägglöf berättar också om det märkliga initiativ som Tage Erlander tog 1962,
då han utan att meddela utrikesminister
Unden – som säkerligen hade stoppat
försöket – lyckades ordna en direktkontakt med general de Gaulle. Han ville förklara att Sveriges ”oeuropeiska” och till
synes ”ofranska” utrikespolitik berodde
på särskilda hänsyn till Finland. Erlanders medhjälpare blev Alvar Lindencrona, som i sin tur tog hjälp av Arvid Fredborg och andra. Den skrivelse, som man
fick fram till generalen, besvarades inte,
som det sagts i en recension av Hägglöfs
bok, med en ”utskällning”, allraminst av
kontaktmännen. Men generalen kritiserade inte utan skäl den svenska taktiken i
Europasammanhang och tillrådde ett
närmande till franska synpunkter, vilket
just då också innebar ett fjärmande från
brittiska.
Det såg också ut att kunna bli så. 1971
trodde väl de flesta att Sverige skulle sö-
ka medlemskap i EG, dock liksom just
Frankrike utan varje överstatligt mål.
Detta var Olof PaJmes linje. Men regeringen körde över honom och med nöd
och näppe lyckades Sverige få ett frihandelsavtal. Med denna dramatiska och för
oss föga lyckade utgång slutar Hägglöt
sin bok. Men ända in på de sista sidorna
tar han vara på alla poänger: ännu gäller
den gamla ordningen att det är med föga
visdom som ett land styres.