Inge Vikbladh; Privatisering i Frankrike

INGE VIKBLADH:
Privatisering •
Frankrikel
Den privatisering av industrigrupDen privatisering av indusri- per, banker och försäkringsbolag
grupper, banker och försäk- som den nya franska regeringen
ringsbolag som regeringen Chi- under Chirac nyligen fått nationalförsamrac håller på att genomföra i tingens stöd för att genomföra möts i vårt
Frankrike, utgör – liksom presi- land med samma förströdda intresse som
ldent Mitterands tidigare törstat/i- den för fyra år sedan företagna nationaligande – en samhällsekonomisk seringen. Ändå rör det sig i båda fallen om
omvälvning utan motstycke i
en samhällsekonomisk omvälvning utan
motstycke i någon västerländsk demokrati
någon västerländsk demokrati. under efterkrigstiden. Å ven om privatiseDe tre största bankerna och ringsprocessen ännu endast påbörjats –
Renault förstatligades redan un- och kan väntas ta fem år i anspråk – kan
der de Gaulle strax efter andra det ändå vara motiverat att söka summera
världskriget. Nu skall 65 statliga de erfarenheter som vunnits av denna soföretag ink/ dessa storbanker cialisering i jätteformat liksom att skissera
privatiseras. Kvar i statlig ägo ett scenario för privatiseringen som ingablir endast Renault och två stål- lunda är utan sina problem och svårigbolag. Ca 200 miljarder francs heter. Tonvikten i framställningen ligger
kommer att tas i anspråk för på bankerna men i allt väsentligt torde de
denationaliseringen fram till framförda synpunktema ha relevans även
1990. för de båda övriga grupperna.
Trots fransmännens ofta påtalade individualism tycks det ända sedan Colberts ldagar ha gått bra att förena denna med ett
betydande mått av statlig dirigism och
interventionism. Betecknande är att den
förra nationaliseringen skedde efter andra
världskriget och tillkom under de Gaulle.
Det var då Frankrike förstatligade bl a
Renault och vad som i dag är de tre största
bankerna – Banque Nationale de Paris,
Credit Lyonnais och Societe Generale.
. Orsaken var den gången ambitioner att
söka styra samhällsutvecklingen genom
s k indikativa planer upprättade på 4-5
lInge Vikbladh är verksam inom års sikt och uppfattningen att detta förutUnion de Banques aParis som satte ett avgörande statligt inflytande på
bankens representant i Skandi- nyckelområden av samhällsekonomin.
navien och ”directur aux re/ations etrangeres”.
130
Mitterands nationaliseringar
Mitterands program vid presidentvalet
1981 med vittgående nationalisering som
en av huvudpunktema möttes också av
mindre motstånd än vad ett sådant förslag
med största sannolikhet skulle ha gjort i
t ex vårt land trots att socialismen här till
skillnad mot i Frankrike suttit i högsätet
nästan oavbrutet sedan 30-talets början.
Mitterands motiv var att staten behövde
ytterligare instrument för att kunna genomdriva sina socialistiska planer och
ideer. Efterhand fick många dock
intrycket, att nationaliseringen upptagits i
valprogrammet snarareför att tillfredsställa den mera radikala delen av partiet och
kommunisterna (med vilka senare man
hade en valkartell) än av övertygelse om
dess nödvändighet. Kanske trodde några
rent av att det skulle stannavid en del mera
symboliska förstatliganden.
Men då bedrog man sig. Tvärtom gick
Mitterands socialiseringsprogram utöver
vad många av de närmaste anhängarna
förordade. När det gällde bankerna satt<!s
gränsen för förstatligande så lågt som vid
en inlåning på l miljard FF. Det var som
om staten i Sverige skulle ha tagit över alla
banker utom Jämtlands Folkbank och Bohusbanken. Utanför lämnades vidare de
utländska bankerna (över 50 % av kapitalet i utländsk ägo), de kooperativa bankerna och sparbankerna (vilka liksom hos oss
redan är ett slags halvofficiella institutioner). Av den totala bankmarknaden kom
över 90 % att direkt ägas och kontrolleras
av staten. Lagen om nationaliseringen gick
inte igenom utan viss vånda – både Conseil d’Etat (nämast vårt lagråd) och Conseil Constitutionel (ett organ med uppgift
att granska lagars överensstämmelse med
författningen) hade synpunkter, men i
början av 1982 blev det klart, att staten
skulle ha rätt att tilllOO% lösa ut tidigare
aktieägare i ett 40-tal banker och ett lO-tal
industriföretag. Ersättning utgick iform av
15-åriga statsobligationer och den totala
kostnaden inkl framtida räntebetalningar
beräknades till 35 miljarder FF.
Den första uppgiften blev att utse nya
chefer och styrelser i de företag som övertagits. Le President-Directeur-Generalsom titeln är på ”the chief executive” i ett
franskt bolag – har en mycket stark ställning. Han förenar i sig en svensk styrelseordförandes och VD:s funktioner. Att
Över 90 % av bankmarknaden ägs
och kontrolleras av staten.
under sådana förhållanden bibehålla de
dåvarande befattningshavarna ansågs inte
möjligt och de byttes också ut så när som
på två industrichefer. På det hela taget rekryterades posterna med kompetent folk
och den politiska bakgrunden verkar inte
ha spelat en avgörande roll. Men det får väl
förutsättas att vederbörande hade en allmänt positiv inställning till socialism och
statlig dirigism. När det gäller rekryteringen till styrelserna var den största nyheten
att de anställda skulle besätta en tredjedel
av platserna.
Hur gick det sedan? Det beror i hög
grad på vem man frågar. Kanske kan man
bäst svara: verkningarna blev inte så
olycksdigra som motståndarna till nationaliseringen skisserat och heller inte så
genomgripande som tillskyndarna hade
hoppats och önskat. ”Experimentet” blev
ju mycket kortvarigt och det var därför
knappast att vänta att effekterna åt något
håll skulle hinna bli särskilt stora. Hur det
skulle ha varit efter 10 eller 20 år är en annan fråga.
Det visade sig rätt snart att de nya cheferna inte var speciellt tilltalade av att ta
order från finans- eller industridepartementet utan sökte hävda sin självständighet. Detta ledde till en del kontroverser
med påföljd att några byttes ut; flertalet
satt dock kvar under de fyra åren. Ett indirekt tecken på att den nya borgerliga regeringen erkänt de statliga företagsledamas
kompetens är att många av dem fick sina
mandat förlängda i samband med den utvärdering och nominering som skedde i
höstas. Till en del finns kanske också politiska motiv bakom en sådan mera återhållsam handlingslinje: ”samboendet” mellan
en socialistisk president och en borgerlig
regering inbjuder till viss försiktighet och
vidare ville regeringen kanske visa att den
inte önskar införa det amerikanska
”spoils-systemet” i Frankrike.
Konsekvenserförbankerna
När det gäller bankernavardet framför allt
i tre avseenden som deras nationalisering
kunde befaras få konsekvenser nämligen
genom dirigering av krediterna till ”sjuka”
företag, och därmed försämrad lönsamhet
som följd av bonifierade räntor och ökade
kreditförluster samt genom försvagad
konkurrens.
Som skäl till nationaliseringen av bankerna hade ofta anförts behovet av att ha
en bättre kontroll av kreditströmmarna
och styra dem till projekt som i ett ”större
samhällsekonomiskt perspektiv” syntes
önskvärda. För Mitterand och hans regering var en allt annat överordnad målsättning att öka sysselsättningen. I oppositionsställning hade vänsterpartierna hårt
131
kritiserat den dåvarande regeringen för
den arbetslöshet som uppstod i de många
strukturella nedläggningarnas spår. Det
låg alltså nära till hands att vänta sig att
bankerna skulle mer eller mindre åläggas
att agera räddningskår åt företag som inte
bedömdes i vanlig mening kreditvärdiga
men som regeringen av sysselsättningsoch regionalpolitiska skäl ville hålla under
armarna.
Särskilt under det första året efternationaliseringen förekom det förvisso ett på-
tvingat deltagande i främst finansieringen
av de samtidigt förstatligade industriföretagen. Av en del uttalanden att döma
menar de berörda bankcheferna att – förstatligade .eller privata – skulle bankerna
under alla förhållanden ha tvingats medverka i den saneringsprocess som skedde.
Efterhand tog staten via budgeten hand
om finansieringen av de verkliga problemföretagen inom den statliga sektorn. skillnaden verkar alltså inte ha varit så stor
gentemot tidigare erfarenheter- om detta
främst berodde på bankernas motstånd
eller myndighetemas successiva omprövning får lämnas därhän.
Vid nationaliseringen 1982 hade konkurrensen på utlåningssidan i franska banker nästan upphört. Ett mångårigt tillämpande av ”kredittak” för varje bank hade
medfört att kundemas valfrihet då det
gällde krediter i FF var starkt beskuren.
Läget kunde ju inte rimligen förväntas bli
bättre när landets 40 största affärsbanker
hade fått en och samma ägare. Under intryck av minskad kreditefterfrågan blev
det emellertid möjligt att 1983 starta en
successiv avreglering av kreditmarknaden
– något i stil med vad som på senare år
skett här i Sverige – och därmed blev det
åter mera konkurrens mellan bankerna.
132
Det är ingen överdrift att säga att de franska bankerna idag ilångt högre grad än vid
tidpunkten för nationaliseringen känner
av inbördes konkurrens vilket bl a kommit
till uttryck i en påtaglig nedgång av räntemarginalema.
En aspekt på nationaliseringens konsekvens som i förväg inte tycks ha ägnats
större uppmärksamhet var vad som skulle
hända om ett företag eller en bank blev i
behov av kapitaltillskott. Med staten som
enda ägare måste ju medlen för en höjning
av aktiekapitalet eller täckande av inträffade kapitalförluster i princip komma från
staten. När det gäller bankertia lät staten
snart förstå att från dess sida var ingen
hjälp att vänta. Några pengarfanns inteför
detta ändamål. Det ledde till att nya finansieringsinstrument tillskapades avsedda
att tillföra kapital som var likvärdigt med
aktiekapital men utan rösträtt. Hertalet
banker har under åren emitterat s k ”titres
participatifs”, som närmast kan beskrivas
som ett mellanting mellan aktier och obligationer och/eller ”certificats d’investissements” som är att likna vid preferensaktier.
Men i båda fallen var givetvis förutsättningen för emissionen att dessa papper
kunde placeras på marknaden, d v s att
banken gick så bra och hade en sådan ställning att det fanns köpare. Några av de nationaliserade bankerna visade sig rätt snart
ha mycket omfattande kreditförluster
(som dock inte allmänt sett hade med nationaliseringen att göra) och befinna sig en
situation som krävde nytt kapital. I dessa
fall blev slutet på visan att andra banker
eller försäkringsbolag – givetvis statliga –
”ombads” ta över de nödlidande och göra
de erforderliga kapitaltillskotten. Av naturliga skäl ville varje bank söka undvika
att komma i den situationen att den måste
uppge en del av sin autonomi och detta har
säkert ihög grad bidragit till att varje bankchef varit mån om att söka hålla lönsamheten uppe.
65 företag privatiseras
Med den borgerliga valsegem i mars 1986
inleddes den långa processen att privatisera de statliga företagen- inalles 65. Antalet har höjts genom att regeringen har för
avsikt att gå än längre åt andra hållet än
Mitterand gjorde och göra praktiskt taget
rent bord med statligt ägande.
Privatisering är ingen enkel och
snabbt genomförd åtgärd.
Sålunda föreslås nu även de ovannämnda tre storbankerna – alla tre bland världens 10-15 största – bli privatiserade.
Kvar i statlig ägo skulle bli Renault och de
båda stålbolagen Sacilor och Usinor –
främst av det skälet att deras lönsamhet är
så dålig att inget av dem verkar kunna
locka investerare. Ett tecken på att Mitterand insett att det kanske inte var så välbetänkt att nationalisera är att han sagt sig
kunna gå med på att de av honom förstatligade företagen – men däremot inte de av
de Gaulle beslutade – privatiseras.
stora påfrestningar på
kapitalmarknaden
Säkert till mångas förvåning visar sig en
privatisering ingalunda vara någon enkelt
och snabbt genomförd åtgärd. Den främsta orsaken härtill är de kapitalresurser som
denationaliseringen kommer att ta i anspråk- 200 miljarder FF är den siffra som
brukar nämnas. De pengama riskerar att
reducera flödet till den övriga kapitalmarknaden och det har därför sagts att privatiseringen behöver fem år på sig för att
genomföras. Men även 40 miljarder per år
är mycket och den tidigare så uppåtriktade
franska börsen fick ”skrämselhicka” med
kursfall som följd när det stod klart att en
privatisering var förestående, något som
den dock nu verkar ha återhämtat sig från.
Den mitterandska nationaliseringen var förhastad och för långtgående.
Men allt talar för att det kommer att behövas ytterligare kapitaltillförsel beroende
på attfranska företag och banker är underkapitaliserade. Utan staten bakom ryggen
vill det nog till att bankerna höjer sitt s k
capita! ratio, d v s andelen synligt eget kapital i förhållande till skulderna, betydligt
om de skall accepteras på den internationella kapitalmarknaden.
Det har ibland brukat invändas att de
franska bankerna håller betydande belopp
i form av avsättningar på del crederekonton och att om dessa beaktas skulle
skillnaden i capita! ratio inte vara så stor
jämfört med banker i andra länder. Något
kan det ligga i detta. Under de senaste tre
åren har franska banker gjort avsättningar
med omkring 75 miljarder FF- att jämföra med en nettovinst på 17 miljarder –
och det torde klart överskrida de realiserade förlusterna.
Ett problem vid utförsäljningen av
aktierna är att lönsamheten hos det stora
flertalet banker är låg. Banque de France
har beräknat att bankerna till följd av sina
133
stora kostnader behöver ta ut en real ränta om 6 % för att ”gå runt”. En bättre
räntabilitet torde framför allt förusätta
personalminskningar och i en del fall
nedläggning av avdelningskontor.
Genomförandet
Vem kommer att köpa de statliga företagen och till vilket pris? I en del fall kan
man på goda grunder utgå ifrån att de tidigare ägarna är intresserade för ett återinträde. De anställda kommer också att erbjudas möjlighet att bli aktieägare i sina
företag. Inom parentes kan tilläggas att
därmed fullföljs en av de Gaulle inledd,
men tillfälligt avbruten utveckling, som
syftar till att göra de anställda intresserade
för och delaktiga av sittföretags utveckling
genom möjlighet att på skattemässigt gynsamma villkor förvärva aktier i företaget.
På sina håll har farhågor yppats för att
en del av de utbjudna företagen skulle
komma att förvärvas av utländska intressenter. Regeringen har därför satt en gräns
vid 20 % för den utländska participationen. Hur det går ihop med EG:s bestämmelser är en öppen fråga.
Hur stort intresset från de franska kapitalplaceramas sida blir för köp av aktier i
de denationaliserade företagen kommer
givetvis i hög grad att sammanhänga med
utförsäljningspriset. Avsikten är att en särskild kommitteskall ägna sig åt att fastställa detta, varvid någorlunda samma principer för värderingen skall ligga till grund
som vid nationaliseringen. Någon realisation blir det förvisso inte fråga om.
Det var givetvis med stort intresse man
emotsågvilka av de 65 som skulle ståförst i
tur att denationaliseras. I mitten av september meddelades att det i första omL
134
gången skulle bli en bank – Paribas, en
industrigrupp – Saint Gobain – och ett
försäkringsbolag – Assurances Generales
de France. Det ligger i sakens natur att regeringen valde företag som kan förväntas
vara ”lättsålda”. Det kapitaliserade värdet
av de tre företagen är 55 miljarder FF –
vilket dock inte nödvändigtvis behöver bli
utförsäljningspriset – och utplaceringen
skall ske mellan november 1986 och mars
1987.
Skall de första erfarenheterna av privatiseringsprocessen tjäna som indikator
verkar svårigheterna ha överdrivits och
placeringsintresset underskattats. Paribas’
aktier övertecknades inte mindre än 40
gånger och kursen steg snabbt 10-15% i
förhållande till emissionspriset. Men vi
har ju ännu endast sett början och ett
mera definitivt omdöme bör lämpligen
anstå.
Ar 1990, i tid före nästa ordinarie franska parlamentsval, skall avvecklingen vara
klar, om inget oförutsett inträffar. Någon
verkligt ”het potatis” förefaller privatiseringen dock inte vara. De flesta delar nog
uppfattningen att den mitterandska nationaliseringen var förhastad och framför allt
för långtgående. Därför vågar man nog
anta att den inledda privatiseringsprocessen blirsvåratt hejda. Inte heller verkardet
särskilt troligt att den reverseras och att det
blir en ny våg av förstatligande vid ett
eventuellt regeringsskifte. Erfarenheten
torde ha visat hur litet själva detstatliga ägandet isig betyder för styrning av konjunktur- och strukturprocesserna i en på det
hela taget öppen samhällsekonomi.