Dagens frågor
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÄGOR
Mycket marginellt!
D
et ser nu ut att finnas en politisk
majoritet inte baraför att avveckla den svenska kärnkraften utan
också för att tidigarelägga avvecklingen
av delar av den. Därför bör det ligga i allas
vårt intresse att lite fundera på hur framtiden kan tänkas komma att se ut.
Den tanken har också varit föremål för
det statliga energiverkets intresse och i
den sa kallade tvåreaktorsutredningen fö-
religger nu en framtidsvy där landet
mycket väl står ut med att två reaktorer
tas ur produktion redan 1997. För att vi
skall klara bortfallet av åtta terawattimmar föreslås i nu nämnd ordning sparande och gasturbiner. Stämmer ändå inte
teorierna med verkligheten blir det till att
bygga nya basproduktionsanläggningar i
form av kondens- och värmekraftverk.
Men framför allt gäller det att öka den
befintliga produktionskapaciteten. Det
kan ske genom att man effektiviserar nuvarande verk, slutar exportera kärnkraftel till Danmark och i stället importerar
kolbaserad el därifrån. Det går, sägs det,
om danskarna eldar på för fullt dygnet
runt, i stället för att som nu ta det lugnt på
natten.
Det är medaljens framsida. Baksidan,
som också finns, men som det inte talas lika mycket om i energiverkets rapport, heter luftföroreningar och försämrad miljö.
Att avveckla två reaktorer innebär, säger
STEV, att ytterligare två-tre tusen ton
svavel varje år sprids över landet, lika
mycket kväveoxider samt en icke närmare angiven mängd tungmetaller.
Tre tusen ton! Varför hörs inga protestvrål från miljövännerna??
En enkel gissning är att miljövännerna/
kärnkraftmotståndarna anser varje risk –
av vilket slag och av vilken storleksordning som helst – mindre än den risk det
innebär att fortsätta producera svensk
kärnkraft-el.
Marginella merutsläpp, har det sagts.
Det är sannerligen till att hålla sig med
breda marginaler!
Det blåser på höjderna
K
änner ni Sverker Gustavsson?
Det bör ni göra. Han är en av de
Stora här i landet, en av dem som
styr oss. Han är statssekreterare i Utbildningsdepartementet. När han en gång
lämnar detta, kan han välja mellan att bli
generaldirektör och landshövding och, givetvis, ambassadör.
Hur högt han redan kommitframgår av
en polemik han fört mot Lunds universitets rektor, professor Håkan Westling.
Han har gjort ett välskrivet och, det bör
erkännas, nästan vänligt erkännande inlägg. Westling hade påpekat, att av de
pengar, som anslogs genom den välreklamerade forskningspropositionen förra
året, stora belopp gått till administration
och annat och inte till forskning. Just så
var regeringens avsikt, meddelar Gustavsson. Och han fortsätter”… det finns
förvisso bra skäl för att vi också i fortsättningen skall satsa relativt mycket på högre utbildning och forskning. Vårt samhälle behöver omfattande och kvalificerade
insatser inom dessa områden. Framför
allt gäller detta med tanke på Sveriges hö-
ga ambitioner i fråga om att samtidigt
hävda principerna om full sysselsättning
och solidarisk lönepolitik utan att öka
skattetrycket.”
Professor Westling reagerade naturligtvis då han av Gustavsson fick bekräftat, om än i inlindade termer, att regeringen ordnat så att ”den av riksdagen beslutade satsningen på forskning inte bara
naggas i kanten utan sannolikt helt elimineras”. Men detta bör erkännas rent ut,
~annars hamnar vi i ett slags orwellskt nyspråk där satsning betyder frånvaro av
nedskärningar”.
Det bör också förlåtas honom om han
inte riktigt förstått att cancerforskning
och aidsforskning – för att bara nämna
två områden inom hans egen fakultet –
bör utnyttjas för att hävda principerna om
full sysselsättning och solidarisk lönepolitik. För vanliga läsare förefaller Gustavssons fraser vara hämtade ur någon LObroschyr och förmodligen inför valrörelsen anbefallda till flitig användning.
Kopplingen mellan detta flöde av renlärig
partipolitik och vetenskaplig kritisk
forskning på hög nivå gör ju också ett intryck av utomordentlig enfald.
Men måhända är detta att göra Sverker
Gustavsson orätt. Han måste vara klokare än så. Vad som till synes är rena enfalden kan vara en väl genomtänkt trosbekännelse. Kanske har han haft behov av
en sådan inom Partiet och då har han gripit ett som man kan tycka ogripbart tillfälle för att visa partiets hegemoni – för att
använda det nya begreppet – också inom
aidsforskningen. Samtidigt skall han själv
framstå som den som aldrig gjort anspråk
på att vara självtänkare eller- än värresom kommit med kritik.
En gång kommer kanske forskare att
sysselsätta sig också med Sverker Gustavsson och den inflytelserika krets han
71
tillhör. Låt dem då gå tillbaka till det gulnande tidningspappersbladet i Svenska
Dagbladet den 13 februari 1988. Mycket
blir då begripligt.
Fred på entreprenad
I
mitten på februari samlades över 500
delegater från 360 organisationer till
Svensk Folkriksdag för Nedrustning.
Syftet med denna Folkriksdag var att sö-
ka påverka förhandlingarna vid FNs generalförsamlings tredje extra möte om
nedrustning- SSD ID- i New York i
sommar.
Delegaterna diskuterade säkerhetspolitik, kärnvapenhot, lagstiftning om vapenfri tjänst, vapenindustri, vapenhandel,
opinionsbildning, fredsundervisning och
mycket annat som ryms inom Folkriksdagens överläggningsämne – internationell
nedrustning.
Kärnan i Folkriksdagen utgörs av
Svenska FN-förbundet med distrikts- och
lokalföreningar och olika fredsorganisationer som Svenska Freds- & skiljedomsföreningen, Svenska Fredskommitten
och Internationella Kvinnoförbundet för
Fred och Frihet. Ett stort antal fackförbund återfinns i deltagarlistan liksom
representanter för ABF-föreningar, Broderskapsrörelsen, Unga Örnar, Vapenvägrarförbundet och andra folkrörelser.
Partierna får inte skicka delegater men
deras kvinno- och ungdomsförbund får
delta såväl centralt som lokalt.
Årets Folkriksdag karakteriserades av
samma konsekventa politisering som de
föregående.Detta åstadkommes på i första hand två vägar. Dels bevakar de poli- 72
tiska kvinno- och ungdomsorganisationerna på vänsterkanten detta engagemang noga och ser till att de genom rader
av regionala och lokala ombud har en betryggande majoritet. Dels har många av
de andra föreningarna försetts med ombud som till helt övervägande del också
representerar det radikala elementet i
fredsrörelsen. För att inga ”olyckor” skall
ske vid de talrika voteringarna under det
beslutande plenarsammanträdet ser man
dessutom till att deltagarna får ordentliga
anvisningar inför varje votering om hur
röstningen skall ske.
Ett stort antal motioner behandlades.
Kvalileten varierade från genomarbetade
organisationsmotioner med internationell anknytning till högst personliga yttringar av mera udda kvalitet.
Det finns skäl för försvarsvänliga debattörer att bemöta den argumentation
som kommer till uttryck vid arrangemang
sådana som Folkriksdagen för Nedrustning. I vissa fall bör det göras på plats. Allra viktigast är emellertid att det görs i den
allmänna debatten.
Svensk gränsbevakning
tingen var det i Storlien, där
Folk och Försvar hållit sin årliga
ch värdefulla träff mellan försvarsledning och politiker, eller var det i
en artikel i SvD, som en överste och regementschef tog upp en fråga som ingen vill
svara på. Om den sovjetiska eller snarare
hela Warszawapakten skulle gå från
krigsförberedelser – och sådana pågår ju
genom ubåtarna och på andra sätt – till
ett angrepp, när och hur får vår försvarsledning och vår regering reda på vad som
händer? Kommer det att ges någon förvarning?
Man bör komma ihåg, att det måste till
överväldigande säkra tecken på ett förestående anfall för att vår regering skulle
reagera. Förmodligen skulle statsminister
Carlsson hålla ett välformulerat tal utan
innehåll och försvarsminister, ja, vad heter han?, skulle inte göra någonting. I dagarna närmast före den 9 april 1940 då
sådana överväldigande säkra varningar
fanns, hette statsministern Per Albin
Hansson och försvarsministern Per Edvin Sköld och ändå avslogs dåvarande
ÖB:s begäran om en partiell mobilisering.
På vilka sätt skulle varningar i dag kunna nå Sverige? Det första sättet vore meddelanden från iakttagare inom de anfallande länderna, men den metoden kan
man bortse ifrån. Det andra, långt bättre,
vore genom flygfotografering. Men från
svensk sida förekommer ingen sådan över
främmande land. Natoeller enbart amerikanerna fotograferar nog från höga höjder då så är möjligt men troligen är det inte självklart ”att de meddelar den svenska
regeringen vad de sett. Truppkoncentrationer på andra sidan Östersjön kan ju
också innebära en övning och inte mer.
Men faran kan finnas där. Tala om detta
för högsta ledningen i vårt UD,och Pierre
Schori, förlåt, Sten Andersson, kommer
att vifta bort all misstro mot vännerna i
öster.
Ett tredje och hittills bedömt som det
säkraste sättet är att lita till radiospaningen. Så var det efter kriget. Skickliga specialister läste chiffrerade telegram eller
observerade radiotystnad.Nu är det förra
svårare eller omöjligt och radiotystnad
kommer inte att praktiseras av en anfallande. Tvärtom blir det angeläget för honom att hålla lufttrafik som vanligt.
Vad finns att göra? Det någorlunda
säkra är att följa vad som sker i Östersjön.
Detta kan ske genom flyget så långt österut som det sovjetiska flyget tillåter. Det
kan och måste ske också från bevakningsfartyg, numera mer nödvändiga än förr,
sedan avtalet om den tidigare vita zonen
blivit klart. ”Civila” sovjetiska fiskefartyg
är redan nu utrustade för spaning och en
onormalt ökad fiskeflotta vore ett indici- 73
um på ökad fara framför allt för Gotland.
Sverige behöver en välorganiserad organisation av smärre, snabba kontrollfartyg
till skydd för vårt fiske, för våra vatten, för
Gotland.
Den svenska kustbevakningen, som nu
omorganiseras, behöver förstärkas. Den
skall bl a samarbeta med tullen och den
skall kontrollera att fiskegränserna respekteras. Självklart är, att den också skall
nära samarbeta med försvaret.
Mycket marginellt!
D
et ser nu ut att finnas en politisk
majoritet inte baraför att avveckla den svenska kärnkraften utan
också för att tidigarelägga avvecklingen
av delar av den. Därför bör det ligga i allas
vårt intresse att lite fundera på hur framtiden kan tänkas komma att se ut.
Den tanken har också varit föremål för
det statliga energiverkets intresse och i
den sa kallade tvåreaktorsutredningen fö-
religger nu en framtidsvy där landet
mycket väl står ut med att två reaktorer
tas ur produktion redan 1997. För att vi
skall klara bortfallet av åtta terawattimmar föreslås i nu nämnd ordning sparande och gasturbiner. Stämmer ändå inte
teorierna med verkligheten blir det till att
bygga nya basproduktionsanläggningar i
form av kondens- och värmekraftverk.
Men framför allt gäller det att öka den
befintliga produktionskapaciteten. Det
kan ske genom att man effektiviserar nuvarande verk, slutar exportera kärnkraftel till Danmark och i stället importerar
kolbaserad el därifrån. Det går, sägs det,
om danskarna eldar på för fullt dygnet
runt, i stället för att som nu ta det lugnt på
natten.
Det är medaljens framsida. Baksidan,
som också finns, men som det inte talas lika mycket om i energiverkets rapport, heter luftföroreningar och försämrad miljö.
Att avveckla två reaktorer innebär, säger
STEV, att ytterligare två-tre tusen ton
svavel varje år sprids över landet, lika
mycket kväveoxider samt en icke närmare angiven mängd tungmetaller.
Tre tusen ton! Varför hörs inga protestvrål från miljövännerna??
En enkel gissning är att miljövännerna/
kärnkraftmotståndarna anser varje risk –
av vilket slag och av vilken storleksordning som helst – mindre än den risk det
innebär att fortsätta producera svensk
kärnkraft-el.
Marginella merutsläpp, har det sagts.
Det är sannerligen till att hålla sig med
breda marginaler!
Det blåser på höjderna
K
änner ni Sverker Gustavsson?
Det bör ni göra. Han är en av de
Stora här i landet, en av dem som
styr oss. Han är statssekreterare i Utbildningsdepartementet. När han en gång
lämnar detta, kan han välja mellan att bli
generaldirektör och landshövding och, givetvis, ambassadör.
Hur högt han redan kommitframgår av
en polemik han fört mot Lunds universitets rektor, professor Håkan Westling.
Han har gjort ett välskrivet och, det bör
erkännas, nästan vänligt erkännande inlägg. Westling hade påpekat, att av de
pengar, som anslogs genom den välreklamerade forskningspropositionen förra
året, stora belopp gått till administration
och annat och inte till forskning. Just så
var regeringens avsikt, meddelar Gustavsson. Och han fortsätter”… det finns
förvisso bra skäl för att vi också i fortsättningen skall satsa relativt mycket på högre utbildning och forskning. Vårt samhälle behöver omfattande och kvalificerade
insatser inom dessa områden. Framför
allt gäller detta med tanke på Sveriges hö-
ga ambitioner i fråga om att samtidigt
hävda principerna om full sysselsättning
och solidarisk lönepolitik utan att öka
skattetrycket.”
Professor Westling reagerade naturligtvis då han av Gustavsson fick bekräftat, om än i inlindade termer, att regeringen ordnat så att ”den av riksdagen beslutade satsningen på forskning inte bara
naggas i kanten utan sannolikt helt elimineras”. Men detta bör erkännas rent ut,
~annars hamnar vi i ett slags orwellskt nyspråk där satsning betyder frånvaro av
nedskärningar”.
Det bör också förlåtas honom om han
inte riktigt förstått att cancerforskning
och aidsforskning – för att bara nämna
två områden inom hans egen fakultet –
bör utnyttjas för att hävda principerna om
full sysselsättning och solidarisk lönepolitik. För vanliga läsare förefaller Gustavssons fraser vara hämtade ur någon LObroschyr och förmodligen inför valrörelsen anbefallda till flitig användning.
Kopplingen mellan detta flöde av renlärig
partipolitik och vetenskaplig kritisk
forskning på hög nivå gör ju också ett intryck av utomordentlig enfald.
Men måhända är detta att göra Sverker
Gustavsson orätt. Han måste vara klokare än så. Vad som till synes är rena enfalden kan vara en väl genomtänkt trosbekännelse. Kanske har han haft behov av
en sådan inom Partiet och då har han gripit ett som man kan tycka ogripbart tillfälle för att visa partiets hegemoni – för att
använda det nya begreppet – också inom
aidsforskningen. Samtidigt skall han själv
framstå som den som aldrig gjort anspråk
på att vara självtänkare eller- än värresom kommit med kritik.
En gång kommer kanske forskare att
sysselsätta sig också med Sverker Gustavsson och den inflytelserika krets han
71
tillhör. Låt dem då gå tillbaka till det gulnande tidningspappersbladet i Svenska
Dagbladet den 13 februari 1988. Mycket
blir då begripligt.
Fred på entreprenad
I
mitten på februari samlades över 500
delegater från 360 organisationer till
Svensk Folkriksdag för Nedrustning.
Syftet med denna Folkriksdag var att sö-
ka påverka förhandlingarna vid FNs generalförsamlings tredje extra möte om
nedrustning- SSD ID- i New York i
sommar.
Delegaterna diskuterade säkerhetspolitik, kärnvapenhot, lagstiftning om vapenfri tjänst, vapenindustri, vapenhandel,
opinionsbildning, fredsundervisning och
mycket annat som ryms inom Folkriksdagens överläggningsämne – internationell
nedrustning.
Kärnan i Folkriksdagen utgörs av
Svenska FN-förbundet med distrikts- och
lokalföreningar och olika fredsorganisationer som Svenska Freds- & skiljedomsföreningen, Svenska Fredskommitten
och Internationella Kvinnoförbundet för
Fred och Frihet. Ett stort antal fackförbund återfinns i deltagarlistan liksom
representanter för ABF-föreningar, Broderskapsrörelsen, Unga Örnar, Vapenvägrarförbundet och andra folkrörelser.
Partierna får inte skicka delegater men
deras kvinno- och ungdomsförbund får
delta såväl centralt som lokalt.
Årets Folkriksdag karakteriserades av
samma konsekventa politisering som de
föregående.Detta åstadkommes på i första hand två vägar. Dels bevakar de poli- 72
tiska kvinno- och ungdomsorganisationerna på vänsterkanten detta engagemang noga och ser till att de genom rader
av regionala och lokala ombud har en betryggande majoritet. Dels har många av
de andra föreningarna försetts med ombud som till helt övervägande del också
representerar det radikala elementet i
fredsrörelsen. För att inga ”olyckor” skall
ske vid de talrika voteringarna under det
beslutande plenarsammanträdet ser man
dessutom till att deltagarna får ordentliga
anvisningar inför varje votering om hur
röstningen skall ske.
Ett stort antal motioner behandlades.
Kvalileten varierade från genomarbetade
organisationsmotioner med internationell anknytning till högst personliga yttringar av mera udda kvalitet.
Det finns skäl för försvarsvänliga debattörer att bemöta den argumentation
som kommer till uttryck vid arrangemang
sådana som Folkriksdagen för Nedrustning. I vissa fall bör det göras på plats. Allra viktigast är emellertid att det görs i den
allmänna debatten.
Svensk gränsbevakning
tingen var det i Storlien, där
Folk och Försvar hållit sin årliga
ch värdefulla träff mellan försvarsledning och politiker, eller var det i
en artikel i SvD, som en överste och regementschef tog upp en fråga som ingen vill
svara på. Om den sovjetiska eller snarare
hela Warszawapakten skulle gå från
krigsförberedelser – och sådana pågår ju
genom ubåtarna och på andra sätt – till
ett angrepp, när och hur får vår försvarsledning och vår regering reda på vad som
händer? Kommer det att ges någon förvarning?
Man bör komma ihåg, att det måste till
överväldigande säkra tecken på ett förestående anfall för att vår regering skulle
reagera. Förmodligen skulle statsminister
Carlsson hålla ett välformulerat tal utan
innehåll och försvarsminister, ja, vad heter han?, skulle inte göra någonting. I dagarna närmast före den 9 april 1940 då
sådana överväldigande säkra varningar
fanns, hette statsministern Per Albin
Hansson och försvarsministern Per Edvin Sköld och ändå avslogs dåvarande
ÖB:s begäran om en partiell mobilisering.
På vilka sätt skulle varningar i dag kunna nå Sverige? Det första sättet vore meddelanden från iakttagare inom de anfallande länderna, men den metoden kan
man bortse ifrån. Det andra, långt bättre,
vore genom flygfotografering. Men från
svensk sida förekommer ingen sådan över
främmande land. Natoeller enbart amerikanerna fotograferar nog från höga höjder då så är möjligt men troligen är det inte självklart ”att de meddelar den svenska
regeringen vad de sett. Truppkoncentrationer på andra sidan Östersjön kan ju
också innebära en övning och inte mer.
Men faran kan finnas där. Tala om detta
för högsta ledningen i vårt UD,och Pierre
Schori, förlåt, Sten Andersson, kommer
att vifta bort all misstro mot vännerna i
öster.
Ett tredje och hittills bedömt som det
säkraste sättet är att lita till radiospaningen. Så var det efter kriget. Skickliga specialister läste chiffrerade telegram eller
observerade radiotystnad.Nu är det förra
svårare eller omöjligt och radiotystnad
kommer inte att praktiseras av en anfallande. Tvärtom blir det angeläget för honom att hålla lufttrafik som vanligt.
Vad finns att göra? Det någorlunda
säkra är att följa vad som sker i Östersjön.
Detta kan ske genom flyget så långt österut som det sovjetiska flyget tillåter. Det
kan och måste ske också från bevakningsfartyg, numera mer nödvändiga än förr,
sedan avtalet om den tidigare vita zonen
blivit klart. ”Civila” sovjetiska fiskefartyg
är redan nu utrustade för spaning och en
onormalt ökad fiskeflotta vore ett indici- 73
um på ökad fara framför allt för Gotland.
Sverige behöver en välorganiserad organisation av smärre, snabba kontrollfartyg
till skydd för vårt fiske, för våra vatten, för
Gotland.
Den svenska kustbevakningen, som nu
omorganiseras, behöver förstärkas. Den
skall bl a samarbeta med tullen och den
skall kontrollera att fiskegränserna respekteras. Självklart är, att den också skall
nära samarbeta med försvaret.