Martin Kriele; Samtal med Lino Hernández Trigueros
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MARTIN KRIELE:
Samtal med Lino
Hernåndez Trigueros
Om förekomsten av tortyr i dagens Nicaragua berättar Uno
Hernandez Trigueros i en intervju gjord av den västtyske rättsvetaren och nicaraguakännaren
professor Martin Kriele. Intervjun
har varit införd i de västtyska
kyrkornas tidning, Rheinischer
MerkurIChrist und Welt, december 1987.
Uno Hernandez Trigueros är
samordnare i den ständiga rättighetskommissionen i Nicaragua.
Rheinischer Merkur: Ariasplanen förutsätter amnesti för de politiska fångarna
Nicaraguas regering har förklarat, att 981
fångar skulle ha frigivits. Är denna punkt
därmed uppfylld?
Lino Herntindez Trigueros: Regeringen
har hittills totalt försatt 985 fångar på fri
fot, men inte givit dem amnesti. Det är frå-
ga om villkorlig frigivning. I fängelse befinner sig ytterligare 6300 politiska fångar och därtill 2200 f d yrkessoldater ur
nationalgardet Bland de frigivna befinner
sig 200 f d gardister, vilka i de mer humana ”offentliga anstalterna” suttit av mer än
3/ 4 av sin strafftid och som accepterat
politisk ”omskolning”, vidare 50 sandinistsoldater ur militärfängelser. De övriga
735 är äkta politiska fångar. En del av
dem hade dömts till relativt korta straff
och skulle inom kort ha frigivits. Så fattades det t ex en medlem av det oberoende
liberala partiet, vilken dömts till sex må-
nader, ytterligare 15 dagar. Flertalet av
dem som försatts på fri fot har ännu inte
kallats till rättegång.
RM: Har de 6300 fångarna dömts på
vanligt sätt (”reguljärt”)?
LHT: Vi räknar till de politiska fångama
givetvis ingen, som p g av vanlig kriminalitet dömts enligt vanligt rättegångsförfarande. En del av de politiska fångarna befinner sig utan varje rättslig procedur i
fängelse, andra blev genom en s k ”tribunal popular antisomozista” (en folkdomstol), utan regelrätt rättegång, dömda till
långvariga straff. Flertalet är småbönder
och lantarbetare som motsatt sig tvångskollektiviseringen, eller som misstänks
för att ha samarbetat med Contras. Men
också medlemmar av facket och av oppositionspartierna (kristdemokrater, socialdemokrater, liberala), som försökt hålla
iånd mot den sandinistiska partiorganisationens tryck, eller som vägrat tjänstgö-
ra isandinistarmen, förekommer här.
RM: Är antalet politiska fångar, 6300,
säkrat?
UIT: Det är en försiktig beräkning. Det
handlar om personer som är bekanta för
oss till namnet. Det kan därutöver finnas
talrika fall, varvid de anhöriga av rädsla
Det handlar inte om spontana förlöpningarav upprörda säkerhetsanställda, utan om vetenskapligt full- /ändade tortyrmetoder.
för repressalier inte vågat vända sig till
oss. Medlemmar av ”America’s Watch”,
som misstrott oss, har senare gjort efterforskningar om en rad av oss registrerade
fall, och tvingats bekräfta dessa.
RM: Förekommer det alltjämt tortyr?
UIT: Under förhörsfasen i säkerhetspolisens specialfängelser, något som oftast
varar i flera månader, förekommer det så
gott som alltid tortyr. Det handlar inte om
spontana förlöpningar av upprörda sä-
kerhetsanställda,.utan om vetenskapligt
fulländade tortyrmetoder. Detta drabbar
särskilt lantbefolkningen – campesinos,
indianer. I fråga om ledande medlemmar
av de olika oppositionspartierna och
fackföreningarna, som har goda kontakter, också utlandskontakter, nöjer man sig
75
mestadels med s k spårlös tortyr, medan
vanliga människor utsätts för hela skalan.
RM: Kan ni skildra tortyrmetoderna?
UIR: Mycket ofta hängs de fångna upp i
händerna med ansiktet mot väggen, och
tillbringar sålunda två till tre dagar och
nätter i sträck, utan mat eller dryck eller
tillfålle till toalettbesök Detta sker främst
ifängelserna Esteli, Matagalpa och Chontales. I andra fängelser måste fångarna stå
upprätt med en snara om halsen i en hel
dag och en hel natt i givaktställning. Ofta
håller man under förhören också en kniv
framför strupen eller en pistol intill tinningen.
Elektrisk tortyr tillgår i regel så, att en
elektrod införs i analöppningen, den andra i tummen eller i någon annan kroppsdel, inte sällan också via en strömförande
hjälm. Alternativt tvingas de fångna tillbringa två dagar i tunnor med kallt vatten,
något som leder till olika besvär liksom
till varaktiga hälsomen. Eller så tvingas de
stå med bara fötter på isblock. Nästan genomgående blir de i bundet tillstånd slagna och trampade på.
RM: Hur binder man dem?
LHT: Genom att den ena armen dras
över axeln över på ryggsidan, medan den
andra armen böjs upp underifrån, varpå
bägge förbinds med handbojor. Denna
ställning är utomordentligt smärtsam och
bibehålls ofta oavbrutet i flera dagar och
nätter.
RM: Är avsikten därmed att tvinga fångarna till medgivanden?
76
UIT: Huvudsyftet är, att de skall skriva
under fabricerade bekännelser. Dessa tjä-
nar sedan som underlag när domstolen
utdömer straffet: ofta på upp till 30 år.
RM: Vad menar ni med ”spårlösa” tortyrmetoder?
LHT: Till exempel slag med våta handdukar. En återkommande metod är att berö-
va den fångne mat. Han får först veta, att
han först måste förtjäna sin föda. Därpå
utsätts en måltid till ett visst klockslag,
varefter den uthungrade fången får veta,
att måltiden uteblir. En annan metod är
att omväxlande beröva fången mat under
tre dagar, resp. dryck under tre dagar.
Mycket omtyckt är också följande metod:
Man spärrar in flera nära anhöriga i en
cell, låter dem törsta i tre dagar, räcker
dem därpå ett halvt glas vatten, så att de
skall börja slåss om det. Därigenom skall
deras sammanhållning upplösas, så att de
börjar göra uttalanden mot varandra.
RM: Hur är förhållandena i fängelsena?
LHT: Fängelsecelierna är delvis helt
mörka och så små, att man bara kan stå
upprätt i dem, inte sitta eller ligga ned. I
dessa celler måste fångarna stå tills de är
fullständigt utmattade, ofta en vecka i
sträck. I andra celler har man satt upp en
belysning över internens huvud, så att han
mister känslan för dygnets växlingar. Till
denna effekt bidrar även den fullständiga
oregelbundenheten i förhören och måltiderna. Ofta drivs anhöriga, som står den
fångne mycket nära, genom olika metoder dithän, att de skriker, gråter, stönar
och ber om nåd. Detta tas upp på band
och spelas sedan upp för fången utan avbrott från granncellen.
RM: Vad kan ni då göra, för att hjälpa
människorna?
LHT: Vad regeringen fruktar mest är när
sådana här händelser kommer till allmänhetens kännedom. Vi utger månadsvis
rapporter, som också finns tillgängliga på
tyska (bl a från Nicaragua-Gesellschaft,
Brentanostrasse 20, D-5300 BONN 1).
Det vore viktigt att dessa kom pressen
och etermedierna tillhanda. Många utlandskorrespondenter hämtar istället sin
information från regeringens propagandakontor och visar inget intresse för
mänskliga rättighetsfrågor.
Huvudsyftet är, att de skall skriva
underfabricerade bekännelser.
RM: Anser ni det vara till hjälp eller skada när Bonn återupptar sin utvecklingshjälp till Nicaragua?
UIT: Under förutsättning att denna hjälp
kopplas till villkoret av Arias-planens
uppfyllande, och framför allt till kravet att
de villkorliga fångslandena och tortyren
slutgiltigt inställes, kan sådan hjälp vä-
sentligt bidra till en bättring.
RM: Hur skulle enligt Er åsikt resultatet
av fria, demokratiska val bli?
UIT: Revolutionen 1979 har vi alla stött,
men i hopp om genuint folkstyre. Ida
skulle sandinistpartiet kanske alltjämt f
15 procent av rösterna, dvs från dem so
deltar i maktsystemet och som har förde
av det, eller som fruktar att annars få sva
för sin förbrytelse. Det kommer dock
te att förekornrna verkligt fria val.
: Vad händer, om Förenta Staterna
tälJer sin hjälp till rebellrörelsen?
änge/secellerna är delvis helt möroch så små, att man bara kan stå
pprätt i dem.
T: Regeringen mister därmed arguentet, att USA är skuld till landets ekoomiska och politiska ruin. Pauperise- . gen kommer att fortsätta, liksom föreket – ty denna förutan kan sandiniserna inte hålla sig kvar vid makten. Illuionerna och lockelsen hos ”den niearaanska modellen” kommer långsamt att
örsvinna, också i utlandet. Inbördeskri- 77
get kommer att fortsätta. De nicaraguanska bönderna kommer i värsta fall att slåss
med knivar och machetes, ty deras stolthet och frihetskärlek är större än deras
rädsla.
RM: Kan jag offentliggöra denna intervju
utan att Ni utsätts för risker?
LHT: Ni får gärna publicera den utan så-
dana betänkligheter. Tidigare blev vi visserligen trakasserade: turbas ödelade vårt
kontor, olika medarbetare häktades under kortare tid, liksom jag själv. Men regeringen har hittills inte vågat gå längre.
Vårt internationella rykte – vi inledde
faktiskt vårt arbete för mänskliga rättigheter redan under Somoza-diktaturen –
erbjuder ett visst skydd. Riskerna är jag
beredd att ta.
Samtal med Lino
Hernåndez Trigueros
Om förekomsten av tortyr i dagens Nicaragua berättar Uno
Hernandez Trigueros i en intervju gjord av den västtyske rättsvetaren och nicaraguakännaren
professor Martin Kriele. Intervjun
har varit införd i de västtyska
kyrkornas tidning, Rheinischer
MerkurIChrist und Welt, december 1987.
Uno Hernandez Trigueros är
samordnare i den ständiga rättighetskommissionen i Nicaragua.
Rheinischer Merkur: Ariasplanen förutsätter amnesti för de politiska fångarna
Nicaraguas regering har förklarat, att 981
fångar skulle ha frigivits. Är denna punkt
därmed uppfylld?
Lino Herntindez Trigueros: Regeringen
har hittills totalt försatt 985 fångar på fri
fot, men inte givit dem amnesti. Det är frå-
ga om villkorlig frigivning. I fängelse befinner sig ytterligare 6300 politiska fångar och därtill 2200 f d yrkessoldater ur
nationalgardet Bland de frigivna befinner
sig 200 f d gardister, vilka i de mer humana ”offentliga anstalterna” suttit av mer än
3/ 4 av sin strafftid och som accepterat
politisk ”omskolning”, vidare 50 sandinistsoldater ur militärfängelser. De övriga
735 är äkta politiska fångar. En del av
dem hade dömts till relativt korta straff
och skulle inom kort ha frigivits. Så fattades det t ex en medlem av det oberoende
liberala partiet, vilken dömts till sex må-
nader, ytterligare 15 dagar. Flertalet av
dem som försatts på fri fot har ännu inte
kallats till rättegång.
RM: Har de 6300 fångarna dömts på
vanligt sätt (”reguljärt”)?
LHT: Vi räknar till de politiska fångama
givetvis ingen, som p g av vanlig kriminalitet dömts enligt vanligt rättegångsförfarande. En del av de politiska fångarna befinner sig utan varje rättslig procedur i
fängelse, andra blev genom en s k ”tribunal popular antisomozista” (en folkdomstol), utan regelrätt rättegång, dömda till
långvariga straff. Flertalet är småbönder
och lantarbetare som motsatt sig tvångskollektiviseringen, eller som misstänks
för att ha samarbetat med Contras. Men
också medlemmar av facket och av oppositionspartierna (kristdemokrater, socialdemokrater, liberala), som försökt hålla
iånd mot den sandinistiska partiorganisationens tryck, eller som vägrat tjänstgö-
ra isandinistarmen, förekommer här.
RM: Är antalet politiska fångar, 6300,
säkrat?
UIT: Det är en försiktig beräkning. Det
handlar om personer som är bekanta för
oss till namnet. Det kan därutöver finnas
talrika fall, varvid de anhöriga av rädsla
Det handlar inte om spontana förlöpningarav upprörda säkerhetsanställda, utan om vetenskapligt full- /ändade tortyrmetoder.
för repressalier inte vågat vända sig till
oss. Medlemmar av ”America’s Watch”,
som misstrott oss, har senare gjort efterforskningar om en rad av oss registrerade
fall, och tvingats bekräfta dessa.
RM: Förekommer det alltjämt tortyr?
UIT: Under förhörsfasen i säkerhetspolisens specialfängelser, något som oftast
varar i flera månader, förekommer det så
gott som alltid tortyr. Det handlar inte om
spontana förlöpningar av upprörda sä-
kerhetsanställda,.utan om vetenskapligt
fulländade tortyrmetoder. Detta drabbar
särskilt lantbefolkningen – campesinos,
indianer. I fråga om ledande medlemmar
av de olika oppositionspartierna och
fackföreningarna, som har goda kontakter, också utlandskontakter, nöjer man sig
75
mestadels med s k spårlös tortyr, medan
vanliga människor utsätts för hela skalan.
RM: Kan ni skildra tortyrmetoderna?
UIR: Mycket ofta hängs de fångna upp i
händerna med ansiktet mot väggen, och
tillbringar sålunda två till tre dagar och
nätter i sträck, utan mat eller dryck eller
tillfålle till toalettbesök Detta sker främst
ifängelserna Esteli, Matagalpa och Chontales. I andra fängelser måste fångarna stå
upprätt med en snara om halsen i en hel
dag och en hel natt i givaktställning. Ofta
håller man under förhören också en kniv
framför strupen eller en pistol intill tinningen.
Elektrisk tortyr tillgår i regel så, att en
elektrod införs i analöppningen, den andra i tummen eller i någon annan kroppsdel, inte sällan också via en strömförande
hjälm. Alternativt tvingas de fångna tillbringa två dagar i tunnor med kallt vatten,
något som leder till olika besvär liksom
till varaktiga hälsomen. Eller så tvingas de
stå med bara fötter på isblock. Nästan genomgående blir de i bundet tillstånd slagna och trampade på.
RM: Hur binder man dem?
LHT: Genom att den ena armen dras
över axeln över på ryggsidan, medan den
andra armen böjs upp underifrån, varpå
bägge förbinds med handbojor. Denna
ställning är utomordentligt smärtsam och
bibehålls ofta oavbrutet i flera dagar och
nätter.
RM: Är avsikten därmed att tvinga fångarna till medgivanden?
76
UIT: Huvudsyftet är, att de skall skriva
under fabricerade bekännelser. Dessa tjä-
nar sedan som underlag när domstolen
utdömer straffet: ofta på upp till 30 år.
RM: Vad menar ni med ”spårlösa” tortyrmetoder?
LHT: Till exempel slag med våta handdukar. En återkommande metod är att berö-
va den fångne mat. Han får först veta, att
han först måste förtjäna sin föda. Därpå
utsätts en måltid till ett visst klockslag,
varefter den uthungrade fången får veta,
att måltiden uteblir. En annan metod är
att omväxlande beröva fången mat under
tre dagar, resp. dryck under tre dagar.
Mycket omtyckt är också följande metod:
Man spärrar in flera nära anhöriga i en
cell, låter dem törsta i tre dagar, räcker
dem därpå ett halvt glas vatten, så att de
skall börja slåss om det. Därigenom skall
deras sammanhållning upplösas, så att de
börjar göra uttalanden mot varandra.
RM: Hur är förhållandena i fängelsena?
LHT: Fängelsecelierna är delvis helt
mörka och så små, att man bara kan stå
upprätt i dem, inte sitta eller ligga ned. I
dessa celler måste fångarna stå tills de är
fullständigt utmattade, ofta en vecka i
sträck. I andra celler har man satt upp en
belysning över internens huvud, så att han
mister känslan för dygnets växlingar. Till
denna effekt bidrar även den fullständiga
oregelbundenheten i förhören och måltiderna. Ofta drivs anhöriga, som står den
fångne mycket nära, genom olika metoder dithän, att de skriker, gråter, stönar
och ber om nåd. Detta tas upp på band
och spelas sedan upp för fången utan avbrott från granncellen.
RM: Vad kan ni då göra, för att hjälpa
människorna?
LHT: Vad regeringen fruktar mest är när
sådana här händelser kommer till allmänhetens kännedom. Vi utger månadsvis
rapporter, som också finns tillgängliga på
tyska (bl a från Nicaragua-Gesellschaft,
Brentanostrasse 20, D-5300 BONN 1).
Det vore viktigt att dessa kom pressen
och etermedierna tillhanda. Många utlandskorrespondenter hämtar istället sin
information från regeringens propagandakontor och visar inget intresse för
mänskliga rättighetsfrågor.
Huvudsyftet är, att de skall skriva
underfabricerade bekännelser.
RM: Anser ni det vara till hjälp eller skada när Bonn återupptar sin utvecklingshjälp till Nicaragua?
UIT: Under förutsättning att denna hjälp
kopplas till villkoret av Arias-planens
uppfyllande, och framför allt till kravet att
de villkorliga fångslandena och tortyren
slutgiltigt inställes, kan sådan hjälp vä-
sentligt bidra till en bättring.
RM: Hur skulle enligt Er åsikt resultatet
av fria, demokratiska val bli?
UIT: Revolutionen 1979 har vi alla stött,
men i hopp om genuint folkstyre. Ida
skulle sandinistpartiet kanske alltjämt f
15 procent av rösterna, dvs från dem so
deltar i maktsystemet och som har förde
av det, eller som fruktar att annars få sva
för sin förbrytelse. Det kommer dock
te att förekornrna verkligt fria val.
: Vad händer, om Förenta Staterna
tälJer sin hjälp till rebellrörelsen?
änge/secellerna är delvis helt möroch så små, att man bara kan stå
pprätt i dem.
T: Regeringen mister därmed arguentet, att USA är skuld till landets ekoomiska och politiska ruin. Pauperise- . gen kommer att fortsätta, liksom föreket – ty denna förutan kan sandiniserna inte hålla sig kvar vid makten. Illuionerna och lockelsen hos ”den niearaanska modellen” kommer långsamt att
örsvinna, också i utlandet. Inbördeskri- 77
get kommer att fortsätta. De nicaraguanska bönderna kommer i värsta fall att slåss
med knivar och machetes, ty deras stolthet och frihetskärlek är större än deras
rädsla.
RM: Kan jag offentliggöra denna intervju
utan att Ni utsätts för risker?
LHT: Ni får gärna publicera den utan så-
dana betänkligheter. Tidigare blev vi visserligen trakasserade: turbas ödelade vårt
kontor, olika medarbetare häktades under kortare tid, liksom jag själv. Men regeringen har hittills inte vågat gå längre.
Vårt internationella rykte – vi inledde
faktiskt vårt arbete för mänskliga rättigheter redan under Somoza-diktaturen –
erbjuder ett visst skydd. Riskerna är jag
beredd att ta.