Ledare; Försvaret förlorade
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Försvaret förlorade
••
O
verenskommelsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet innebär, att Sverige relativt omvärlden kommer att få ett svagare försvar än
vad vi har i dag. I den bemärkelsen kommer vår förmåga att skydda friheten och
värnafreden att försvagas. Hade vi levt ien
del av världen som karaktäriserades av
trygghet och harmoni, utan oroande hot
mot vår säkerhet, hade det funnits argument för en sådan överenskommelse. Det
är för den skullinte säkert att överenskommelsen hade varit sakligt motiverad för det
-Sveriges nedrustning under 70-taletmotiverades med förväntningar på en avspänning som utvecklingen avslöjade som felaktiga- men det hade likväl funnits argument att motivera den relativa nedrustningen med
Nu lever viinte ien trygg och harmonisk
del av världen. Norra Europa har under de
senaste 20 åren fått en ökad strategisk betydelse för båda stormakterna. Från att ha
levat iett flankområde, har vi blivit ett land
som har att försvara sin frihet och fred i en
region, som i dag utgör centrum för stormaktemas strategiska intressen. Där ligger
Sverige, mitt emellan de militära allianserna i öst och väst. I denna förskjutning av
vår säkerhetspolitiska verklighet finns inga
argument för att tillåta att Sveriges försvar
försvagas jämfört med den militära kraft
som omger oss.
Hade vi trots vårstrategiskaoch geografiska situation likväl inte kunnat se några
motivför att någon skulle vilja angripa oss,
hade det funnits relevanta om än inte nödvändigtvis korrekta motiv för att tillåta en
relativ nedrustning gentemot omvärlden.
Nu är det emellertid inte så. Tvärtom
finns det en i stort samstämmig uppfattning om att risken för att Sverige dras in i
ett krig har ökat, oavsett hur stor man bedömer risken för det kriget varå. Vi vet
också, att andra länder intresserat följer
vårt lands militära styrka och att våra
grannländer under en lång tid känt en oro
för de långsiktiga konsekvenserna för
Nordens del av en fortsatt svensk nedrustning. Tillgången till Nordkalotten, möjligheten till framskjutna flygbaser och radarsystem samt kontrollen över Öresundsutloppen är motiv som vi i Sverige mycket
klart kan urskilja som tillräckligt starka för
ett angrepp mot vårt land. Överenskommelsen mellan s och fp kan inte försvaras
med att man inte kan se några motivför nå-
gon att angripa Sverige. De motiven finns.
Hoten är konkreta
Hade vi inte kunnat se dessa hot i konkret
form hade det kunnat ge förevändningar
att blunda för denna verklighet. Det hade
inte varit särskilt ansvarsfullt eller hedervärt men hade likväl gett en möjlighet att i
den politiska debatten försvara överenskommelsens brister.
Nu finns inte heller denna förevändning. De återkommande ubåtskränkningarna bär vittnesmål om att vårt lands territorium är så intressant för ett annat land,
att man ifredstid kränker våragränser,ide
syften som följer av ubåtsoperationernas
innehåll – en test på vår militära förmåga,
en politisk tillvänjning, underrättelseverksamhet och krigsförberedelse. Ett främmande lands militära förband opererar regelbundet på svenskt territorium. Den reella innebörden av detta kan ingen skjuta
ifrån sig.
Omfattande spionage, underrättelseverksamhet genomlastbilar, seglare, tavelförsäljare och uniformsstölder ger tillsammans med en ökad militär nävaro och ett
merframskjutet agerande en bild av ett hot
som ingen ansvarig politiker kan nonchalera. Hotet mot oss finns i konkret form.
Ett sista halmstrå för den som vill finna
argument för att inte förstärka vårt försvar
hade varit att även om hoten finns där, går
ingen stormakt så långt som till krig moten
fredlig nation. Afghanistan och regelbundet återkommande inmarscher i Östeuropas länder ger inte ens den mest naive denna option.
överenskommelsen
Likväl har socialdemokrater och folkparti
slutit denna överenskommelse. Den innebär ett trendbrott i en bemärkelse, nämligen att man tillför försvaret ökade ekonomiska anslag sett utifrån den så kallade
nollnivån. Denna nollnivå innebär dock i
realiteten en så låg nivå, att försvaret genom den inte förmådde förnya i den takt
som äldre system gick ur organisationen.
Trendbrottetinnebär därför ingetannat än
att man hejdat nerdragningen av vår försvarsstyrka. Sett mot den verklighet vi
lever i är detta knappast någon särskilt
kraftfull demonstration, såvida man inte
på allvar menar att det hade varit naturligt
av oss att fortsätta nedrusta samtidigt som
hoten växte.
Genom överenskommelsen försummades en möjlighet att tillföra ytterligare en
Viggen-division. Den hade tveklöst varit
en klar manifestaion av att vi tar hotet på
allvar. En Viggendivision tillför försvaret
styrkaialladelar av landet. Den kan därför
aldrig kalkyleras bort hos den som planerar för ett angrepp. Inför det växande
trycket mot oss, och inför den växande
svårigheten att definiera olika hotbilder i
en tid då rörlighet och snabbhet gett begreppet överraskande angrepp ett nytt in- 5
nehåll, hade vårt försvar kunnat tillföras
väsentlig styrka genom en ytterligare Viggendivision. Det ville inte socialdemokrater och folkparti.
Vi kommer heller inte att få möjlighet
att jaga ubåtar i trovärdig och meningsfull
skala mer än på ett ställe samtidigt. Därmed har de två partierna i praktiken sagt
nej till att Sverige skall ha förmågan att
stoppa de ubåtsoperationer som ofta bygger på att man driver gäck med oss genom
att operera på två ställen samtidigt.
Överenskommelsen är givetvis bättre
än om anslagen varit mindre och verkligheten hade nonchalerats helt. Men detta
innebär inte att den är bra. Kanske hade
den kunnat motiveras med att vi inte hade
möjlighet att ge försvaret mer pengar, trots
hotbilden, eftersom vår samhällsekonomi
inte tål att försvaret får en större andel av
den. Men läget är i stället att försvaret genom detta beslut får en gradvis mindre andel av vår samhällsekonomi.
Ett slags trolldom omsluter svensk försvarsdebatt. Det är som om vi inte riktigt
tror att vi kan bli angripna. Att det i själva
verket är en god fe som ytterst räddar vår
fred. 170 år av fred kan ge en sådan omedveten tro. Den intressanta frågan är då vad
som krävs för att vi skall vakna ur Tömrosa-sömnen. Eller om man skall uttrycka
det så här: vad måste hända, vilka handlingar skall vi drabbas av, för att vi skall få
en enighet om attförsvaret från nuvarande
låga nivå ändå skall få behålla sin andel av
samhällsekonomin? Vad krävs för att riksdagsmajoriteten rent av skall anse det befogat att försvarets andel av samhällsekonomin skall ökas ut, om det krävs för att
vår försvarsförmåga skall bibehållas? Om
vi inte själva funderar på det, kan vi vara
säkra på att andra gör det.
Försvaret förlorade
••
O
verenskommelsen mellan socialdemokraterna och folkpartiet innebär, att Sverige relativt omvärlden kommer att få ett svagare försvar än
vad vi har i dag. I den bemärkelsen kommer vår förmåga att skydda friheten och
värnafreden att försvagas. Hade vi levt ien
del av världen som karaktäriserades av
trygghet och harmoni, utan oroande hot
mot vår säkerhet, hade det funnits argument för en sådan överenskommelse. Det
är för den skullinte säkert att överenskommelsen hade varit sakligt motiverad för det
-Sveriges nedrustning under 70-taletmotiverades med förväntningar på en avspänning som utvecklingen avslöjade som felaktiga- men det hade likväl funnits argument att motivera den relativa nedrustningen med
Nu lever viinte ien trygg och harmonisk
del av världen. Norra Europa har under de
senaste 20 åren fått en ökad strategisk betydelse för båda stormakterna. Från att ha
levat iett flankområde, har vi blivit ett land
som har att försvara sin frihet och fred i en
region, som i dag utgör centrum för stormaktemas strategiska intressen. Där ligger
Sverige, mitt emellan de militära allianserna i öst och väst. I denna förskjutning av
vår säkerhetspolitiska verklighet finns inga
argument för att tillåta att Sveriges försvar
försvagas jämfört med den militära kraft
som omger oss.
Hade vi trots vårstrategiskaoch geografiska situation likväl inte kunnat se några
motivför att någon skulle vilja angripa oss,
hade det funnits relevanta om än inte nödvändigtvis korrekta motiv för att tillåta en
relativ nedrustning gentemot omvärlden.
Nu är det emellertid inte så. Tvärtom
finns det en i stort samstämmig uppfattning om att risken för att Sverige dras in i
ett krig har ökat, oavsett hur stor man bedömer risken för det kriget varå. Vi vet
också, att andra länder intresserat följer
vårt lands militära styrka och att våra
grannländer under en lång tid känt en oro
för de långsiktiga konsekvenserna för
Nordens del av en fortsatt svensk nedrustning. Tillgången till Nordkalotten, möjligheten till framskjutna flygbaser och radarsystem samt kontrollen över Öresundsutloppen är motiv som vi i Sverige mycket
klart kan urskilja som tillräckligt starka för
ett angrepp mot vårt land. Överenskommelsen mellan s och fp kan inte försvaras
med att man inte kan se några motivför nå-
gon att angripa Sverige. De motiven finns.
Hoten är konkreta
Hade vi inte kunnat se dessa hot i konkret
form hade det kunnat ge förevändningar
att blunda för denna verklighet. Det hade
inte varit särskilt ansvarsfullt eller hedervärt men hade likväl gett en möjlighet att i
den politiska debatten försvara överenskommelsens brister.
Nu finns inte heller denna förevändning. De återkommande ubåtskränkningarna bär vittnesmål om att vårt lands territorium är så intressant för ett annat land,
att man ifredstid kränker våragränser,ide
syften som följer av ubåtsoperationernas
innehåll – en test på vår militära förmåga,
en politisk tillvänjning, underrättelseverksamhet och krigsförberedelse. Ett främmande lands militära förband opererar regelbundet på svenskt territorium. Den reella innebörden av detta kan ingen skjuta
ifrån sig.
Omfattande spionage, underrättelseverksamhet genomlastbilar, seglare, tavelförsäljare och uniformsstölder ger tillsammans med en ökad militär nävaro och ett
merframskjutet agerande en bild av ett hot
som ingen ansvarig politiker kan nonchalera. Hotet mot oss finns i konkret form.
Ett sista halmstrå för den som vill finna
argument för att inte förstärka vårt försvar
hade varit att även om hoten finns där, går
ingen stormakt så långt som till krig moten
fredlig nation. Afghanistan och regelbundet återkommande inmarscher i Östeuropas länder ger inte ens den mest naive denna option.
överenskommelsen
Likväl har socialdemokrater och folkparti
slutit denna överenskommelse. Den innebär ett trendbrott i en bemärkelse, nämligen att man tillför försvaret ökade ekonomiska anslag sett utifrån den så kallade
nollnivån. Denna nollnivå innebär dock i
realiteten en så låg nivå, att försvaret genom den inte förmådde förnya i den takt
som äldre system gick ur organisationen.
Trendbrottetinnebär därför ingetannat än
att man hejdat nerdragningen av vår försvarsstyrka. Sett mot den verklighet vi
lever i är detta knappast någon särskilt
kraftfull demonstration, såvida man inte
på allvar menar att det hade varit naturligt
av oss att fortsätta nedrusta samtidigt som
hoten växte.
Genom överenskommelsen försummades en möjlighet att tillföra ytterligare en
Viggen-division. Den hade tveklöst varit
en klar manifestaion av att vi tar hotet på
allvar. En Viggendivision tillför försvaret
styrkaialladelar av landet. Den kan därför
aldrig kalkyleras bort hos den som planerar för ett angrepp. Inför det växande
trycket mot oss, och inför den växande
svårigheten att definiera olika hotbilder i
en tid då rörlighet och snabbhet gett begreppet överraskande angrepp ett nytt in- 5
nehåll, hade vårt försvar kunnat tillföras
väsentlig styrka genom en ytterligare Viggendivision. Det ville inte socialdemokrater och folkparti.
Vi kommer heller inte att få möjlighet
att jaga ubåtar i trovärdig och meningsfull
skala mer än på ett ställe samtidigt. Därmed har de två partierna i praktiken sagt
nej till att Sverige skall ha förmågan att
stoppa de ubåtsoperationer som ofta bygger på att man driver gäck med oss genom
att operera på två ställen samtidigt.
Överenskommelsen är givetvis bättre
än om anslagen varit mindre och verkligheten hade nonchalerats helt. Men detta
innebär inte att den är bra. Kanske hade
den kunnat motiveras med att vi inte hade
möjlighet att ge försvaret mer pengar, trots
hotbilden, eftersom vår samhällsekonomi
inte tål att försvaret får en större andel av
den. Men läget är i stället att försvaret genom detta beslut får en gradvis mindre andel av vår samhällsekonomi.
Ett slags trolldom omsluter svensk försvarsdebatt. Det är som om vi inte riktigt
tror att vi kan bli angripna. Att det i själva
verket är en god fe som ytterst räddar vår
fred. 170 år av fred kan ge en sådan omedveten tro. Den intressanta frågan är då vad
som krävs för att vi skall vakna ur Tömrosa-sömnen. Eller om man skall uttrycka
det så här: vad måste hända, vilka handlingar skall vi drabbas av, för att vi skall få
en enighet om attförsvaret från nuvarande
låga nivå ändå skall få behålla sin andel av
samhällsekonomin? Vad krävs för att riksdagsmajoriteten rent av skall anse det befogat att försvarets andel av samhällsekonomin skall ökas ut, om det krävs för att
vår försvarsförmåga skall bibehållas? Om
vi inte själva funderar på det, kan vi vara
säkra på att andra gör det.