Ledare; Första maj
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Första maj
F
örsta maj är runt om i världen socialistiska partiers stora högtidsdag. Det är den historiska traditionen av kamp som man under fanor och
spel marscherar för. Första maj är en
manifestation av massornas styrka,
aggressivitet och kompromisslöshet. Därav slagorden, enhetligheten och fanorna.
Första majfirandet är ingen högtidsdag
för fredsrörelse och fredsfostran.
Första maj bar för både socialdemokrater och kommunister sina rötter i ett
militaristiskt politiskt klimat, där konfrontation mot staten och samhället i övrigt var det dominerande budskapet. Utpekandet av en fiende var en viktig del i
detta budskap, inte bara för att elda de
egna utan också för att ge dem en politisk
signal.
I kommunistiska länder handlar första
maj inte om konfrontation mot staten
eller samhället i övrigt. Där firas dagen
som en seger över den fiende man en
gång krossade, som en manifestation av
styrka gentemot inhemska och utländska
påstådda fiender och som en hyllning till
staten och det kommunistiska partiet.
Första maj är likväl i dessa länder en konfrontation mot fienden, det må vara
imperialismen, kapitalismen eller USA.
Kommunistiska regimer, som misslyckats
med verkligheten, välfärden och friheten
behöver sina fiender, mer än någonsin,
för att motivera massorna. På det viset
blir varje misslyckande till en framgång
för fienden – vilket sporrar till ytterligare
kamp – i stället för ett misslyckande för
den kommunistiska iden.
För vänsterpartiet kommunisterna har
däremot inget förändrats. Det är i konfrontation mot stat och samhälle vpk demonstrerar, vem fienden är råder ingen
tvekan om. Det är det kapitalistiska samhällssystemet, som staten skyddar, som
skall krossas för att lämna plats för något
nytt. Aggressiviteten märks inte bara i
slagorden utan också i formen. Hade
skolöverstyrelsen haft några specialutbildade fredsfostrare hade dessa fått ett
styvt jobb i vpk’s led.
Men hur är det för socialdemokratin?
Vem är det man demonstrerar mot?
Det är vare sig stat eller samhälle man
befinner sig i konfrontation mot. Staten
är man själv i den bemärkelsen att man
har regeringsmakten. Det svenska samhället bär så tydliga spår av den
socialdemokratiska samhällsmodellens filosofi att man knappast kan bekriga det
samhälle som innehåller RESO, Domus,
Fonus, ABF, BPA, Procordia, löntagarfonder och en omfattande offentlig sektor
som rymmer sjukvård, skola, barnomsorg, bostadsbyggande och transfereringar så som socialdemokratin har velat ha
det.
Bristema i detta samhälle är det socialdemokratiska samhällets brister. Vem
skall man då ta strid emot?
Frågan är besvärlig för socialdemokratin, och den kommer att bli än besvärligare. Det svenska samhället fungerar nämligen dåligt inom områden som medborgama dagligen möter. Det finns ingen
fiende att skylla detta på. Man kan visserligen hetsa lite mot företagsledare och
finansmän som gjort vinster de senaste
åren – och det gjordes under första maj
– men man kan inte hävda att det är deras fel att svenska elever får slitna skolböcker och undervisas av för få lärare i risiga skollokaler.
Just denna fråga – om skolböckerna
och skollokaleroa-tog LO-ordföranden
Stig Malm upp i sitt första majtaL Ingvar
Carlsson attackerade de giriga, som gjort
finansiella klipp (han menade då inte de
löntagarfonder som gjort pengar på Permenta). Sten Andersson tyckte att
Boforsledningen och inte regeringen
skulle få löpa gatlopp för vapensmugglingen.
Socialdemokratins problem är emellertid att man inom så många samhällsområ-
den låtit staten gå in och ta över ansvaret
att det i den politiska debatten inte finns
någon annan än staten att ställa till ansvar. Samtidigt är socialdemokraterna inte beredda att ta detta ansvar eftersom
det skulle tvinga fram ett erkännande att
de socialistiska ideerna inte fungerar.
Det är nämligen inte bara inom skolans
område som den socialdemokratiska
samhällsmodellen fungerar dåligt. sjukvården har långa köer, trots storre resurser än någonsin. Uppklarningsprocenten
för inbrott är så låg att ingen längre litar
till det skydd som staten rimligen borde
ge. Barnomsorgen är den dyrast tänkbara
– den kommunala barnomsorgen i Sverige är dubbelt så dyr som sina motsvarigheter i de nordiska länderna. Föräldrarna
vill dessutom ha en annan barnomsorg än
den socialdemokraterna är beredda att ge
dem. statskontorets rapport om den negativa produktivitetsutvecklingen inom
den offentliga sektorn ger ytterligare en
bild av ineffektiviteten när det gäller att
leva upp till egna löften och medborgarnas krav.
Den offentliga sektorns misslyckanden
gör socialdemokratins förhållande till staten svårt och komplicerat. I den socialistiska visionen finns tanken på ett sam- 149
hälle utan stat. Dagens välfärdssverige är
emellertid en välfärdsstat under socialdemokratisk arkitektur. De brister som vi
i dag ser, och alltmer kommer att få uppleva, är resultatet av att staten tagit
kontrollen över välfärden och genom en
slags stordrift söker ge oss en likformig
välfärd. stordriften och likformigheten
har slagit sönder en lång rad andra källor
för mänsklig välfärd och gjort människor
extremt beroende av staten, samtidigt
som iden om stordrift och likformighet
motverkat effektivitet och nytänkande.
Under 70- och 80-talen har den offentliga sektorn tagit i anspråk mer än
vad den ekonomiska tillväxten gett. Det
är den offentliga sektorn och ingen annan
som gett industriarbetaren en negativ
reallön under denna tid. Det är den
offentliga sektorn som misslyckas med att
– eller inte vill – ge industriarbetaren
den välfärd han önskar och som man i
tidigare första majtåg lovat honom.
Svensk socialdemokrati kan inte som
de kommunistiska partierna i Östeuropa
skylla misslyckandena på fienden, även
om hetsen mot fienden dominerat budskapet de senaste åren. I ett öppet samhälle som det svenska alltjämt är fungerar
det inte att skylla på giriga kapitalister
eller ”extrema utländska läror” när det är
den egna staten som brister. Om man inte
vill göra upp med sitt eget ideologiska arv
återstår inte mycket annat än att fira
första maj som en manifestation av lydnad och underkastelse till staten, i strid
med dem som kritiserar den för dess brister och som vill begränsa den för att göra
den starkare och människorna friare.
Första maj
F
örsta maj är runt om i världen socialistiska partiers stora högtidsdag. Det är den historiska traditionen av kamp som man under fanor och
spel marscherar för. Första maj är en
manifestation av massornas styrka,
aggressivitet och kompromisslöshet. Därav slagorden, enhetligheten och fanorna.
Första majfirandet är ingen högtidsdag
för fredsrörelse och fredsfostran.
Första maj bar för både socialdemokrater och kommunister sina rötter i ett
militaristiskt politiskt klimat, där konfrontation mot staten och samhället i övrigt var det dominerande budskapet. Utpekandet av en fiende var en viktig del i
detta budskap, inte bara för att elda de
egna utan också för att ge dem en politisk
signal.
I kommunistiska länder handlar första
maj inte om konfrontation mot staten
eller samhället i övrigt. Där firas dagen
som en seger över den fiende man en
gång krossade, som en manifestation av
styrka gentemot inhemska och utländska
påstådda fiender och som en hyllning till
staten och det kommunistiska partiet.
Första maj är likväl i dessa länder en konfrontation mot fienden, det må vara
imperialismen, kapitalismen eller USA.
Kommunistiska regimer, som misslyckats
med verkligheten, välfärden och friheten
behöver sina fiender, mer än någonsin,
för att motivera massorna. På det viset
blir varje misslyckande till en framgång
för fienden – vilket sporrar till ytterligare
kamp – i stället för ett misslyckande för
den kommunistiska iden.
För vänsterpartiet kommunisterna har
däremot inget förändrats. Det är i konfrontation mot stat och samhälle vpk demonstrerar, vem fienden är råder ingen
tvekan om. Det är det kapitalistiska samhällssystemet, som staten skyddar, som
skall krossas för att lämna plats för något
nytt. Aggressiviteten märks inte bara i
slagorden utan också i formen. Hade
skolöverstyrelsen haft några specialutbildade fredsfostrare hade dessa fått ett
styvt jobb i vpk’s led.
Men hur är det för socialdemokratin?
Vem är det man demonstrerar mot?
Det är vare sig stat eller samhälle man
befinner sig i konfrontation mot. Staten
är man själv i den bemärkelsen att man
har regeringsmakten. Det svenska samhället bär så tydliga spår av den
socialdemokratiska samhällsmodellens filosofi att man knappast kan bekriga det
samhälle som innehåller RESO, Domus,
Fonus, ABF, BPA, Procordia, löntagarfonder och en omfattande offentlig sektor
som rymmer sjukvård, skola, barnomsorg, bostadsbyggande och transfereringar så som socialdemokratin har velat ha
det.
Bristema i detta samhälle är det socialdemokratiska samhällets brister. Vem
skall man då ta strid emot?
Frågan är besvärlig för socialdemokratin, och den kommer att bli än besvärligare. Det svenska samhället fungerar nämligen dåligt inom områden som medborgama dagligen möter. Det finns ingen
fiende att skylla detta på. Man kan visserligen hetsa lite mot företagsledare och
finansmän som gjort vinster de senaste
åren – och det gjordes under första maj
– men man kan inte hävda att det är deras fel att svenska elever får slitna skolböcker och undervisas av för få lärare i risiga skollokaler.
Just denna fråga – om skolböckerna
och skollokaleroa-tog LO-ordföranden
Stig Malm upp i sitt första majtaL Ingvar
Carlsson attackerade de giriga, som gjort
finansiella klipp (han menade då inte de
löntagarfonder som gjort pengar på Permenta). Sten Andersson tyckte att
Boforsledningen och inte regeringen
skulle få löpa gatlopp för vapensmugglingen.
Socialdemokratins problem är emellertid att man inom så många samhällsområ-
den låtit staten gå in och ta över ansvaret
att det i den politiska debatten inte finns
någon annan än staten att ställa till ansvar. Samtidigt är socialdemokraterna inte beredda att ta detta ansvar eftersom
det skulle tvinga fram ett erkännande att
de socialistiska ideerna inte fungerar.
Det är nämligen inte bara inom skolans
område som den socialdemokratiska
samhällsmodellen fungerar dåligt. sjukvården har långa köer, trots storre resurser än någonsin. Uppklarningsprocenten
för inbrott är så låg att ingen längre litar
till det skydd som staten rimligen borde
ge. Barnomsorgen är den dyrast tänkbara
– den kommunala barnomsorgen i Sverige är dubbelt så dyr som sina motsvarigheter i de nordiska länderna. Föräldrarna
vill dessutom ha en annan barnomsorg än
den socialdemokraterna är beredda att ge
dem. statskontorets rapport om den negativa produktivitetsutvecklingen inom
den offentliga sektorn ger ytterligare en
bild av ineffektiviteten när det gäller att
leva upp till egna löften och medborgarnas krav.
Den offentliga sektorns misslyckanden
gör socialdemokratins förhållande till staten svårt och komplicerat. I den socialistiska visionen finns tanken på ett sam- 149
hälle utan stat. Dagens välfärdssverige är
emellertid en välfärdsstat under socialdemokratisk arkitektur. De brister som vi
i dag ser, och alltmer kommer att få uppleva, är resultatet av att staten tagit
kontrollen över välfärden och genom en
slags stordrift söker ge oss en likformig
välfärd. stordriften och likformigheten
har slagit sönder en lång rad andra källor
för mänsklig välfärd och gjort människor
extremt beroende av staten, samtidigt
som iden om stordrift och likformighet
motverkat effektivitet och nytänkande.
Under 70- och 80-talen har den offentliga sektorn tagit i anspråk mer än
vad den ekonomiska tillväxten gett. Det
är den offentliga sektorn och ingen annan
som gett industriarbetaren en negativ
reallön under denna tid. Det är den
offentliga sektorn som misslyckas med att
– eller inte vill – ge industriarbetaren
den välfärd han önskar och som man i
tidigare första majtåg lovat honom.
Svensk socialdemokrati kan inte som
de kommunistiska partierna i Östeuropa
skylla misslyckandena på fienden, även
om hetsen mot fienden dominerat budskapet de senaste åren. I ett öppet samhälle som det svenska alltjämt är fungerar
det inte att skylla på giriga kapitalister
eller ”extrema utländska läror” när det är
den egna staten som brister. Om man inte
vill göra upp med sitt eget ideologiska arv
återstår inte mycket annat än att fira
första maj som en manifestation av lydnad och underkastelse till staten, i strid
med dem som kritiserar den för dess brister och som vill begränsa den för att göra
den starkare och människorna friare.