Dagens frågor
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÄGOR
Aids, ansvar och förnuft
Aidsfrågan har ryckt framåt i
svensk diskussion på ett sätt som
tycktes omöjligt för bara ett par
veckor sedan då trögheten dominerade.
Det är roligt att kunna konstatera att det
är en politikers förtjänst. Genom sin artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet
återgav Carl Bildt aidsfrågan den brännande aktualitet och allvar den i själva
verket har för varje människa och hela
vårt samhälle.
Det är märkligt med vilken tvekan och
tröghet den socialdemokratiska regeringen gripit sig an aids. I denna ödesfråga
har det ”starka samhället” sannerligen
inte visat sig starkt. Gertrud Sigurdsen
har snarare fördröjt handling än främjat
den och aidsdelegationen har utvecklat
sig till en tandlös papperstiger.
Sigurdsens uttalande om att det inte är
motiverat med allmänna aids-test eftersom bara någon per tusen innevånare
skulle identifieras som smittbärare, förtjä-
nar Heimdals nattmössa som årets dummaste uttalande. Är det enligt
hälsovårdsministern bättre att vänta med
allmänna aids-test till lO eller kanske 100
per tusen innevånare identifieras som
smittbärare?
Aidsfrågan är en framtidsfråga och det
är kanske därför som socialdemokratin
har så svårt att gripa sig an den. Den krä-
ver såväl samhälleliga åtgärder som en ny
medvetenhet hos varje människa om vik- .ten av det personliga ansvarstagandet.
Aids kan aldrig hejdas genom kollektiva
åtgärder. De samhälleliga åtgärdernas
effektivitet kommer hela tiden att vara
beroende av det personliga ansvarstagandet. Aids lyfter i all sin ohygglighet fram
individens ansvar för sig själv och sin
nästa.
Samhället måste nu vara berett att ta
på sig de kostnader som krävs för att hejda aids. Kostnaderna blir i alla händelser
så oändligt mycket större om inte de riktiga åtgärderna vidtages nu; Ett första steg
bör vara att alla som besöker sjukvården
erbjuds aids-test. Erbjuds alla aids-test så
blir detta prov snabbt en naturlig del av
alla övriga test i hälsokontroller. Skärmbildsundersökningar ingick en gång som
en t o m obligatorisk del i svensk hälsovård, ingen fann detta då vara integritetskränkande
Undervisning och upplysning är en
annan viktig del av aidskampen. Här intar
skolan en central roll. Aids är framför allt
ett hot mot de unga generationerna. Aids
ger de som är verksamma i den svenska
skolan ytterligare en anledning att föra
budskapet om det personliga ansvarstagandet. Ansvar och förnuft är bokstavligen livsviktiga frågor för 80- och 90-talets unga. De får i sina personliga liv erfara att kollektivet aldrig kan ta över ansvaret från individen. Mot aids hjälper
inte socialbyrån. De måste sätta sin lit till
sitt eget och sina vänners ansvarstagande
och de kan hoppas på den mänskliga
uppfinningsrikedomen som så småningom finner motmedel mot aidsdöden.
Ordförande Wallanders
muntliga avtal
H
andelsbankens chef Tom Hedelius har i skrift uppgivit att det ”i
samband med” uppgörelsen om
Handelsbanksdirektörernas optionsköp
muntligen avtalades med löntagarfonden
att avtalen inte skulle offentliggöras.
Handelsbankens styrelseordförande
Jan Wallander, tillika ordförande i styrelsen för Dagen Nyheter/Expressen, har i
en artikel i Svenska Dagbladet med hänvisning till Tom Hedelius påstående skrivit att också han anser att ”avtal skall hållas”.
På Handelsbankens bolagsstämma den
25 mars försvarade sig bankledningen
mot kraven på ett offentliggörande av avtalet först med hänvisning till banksekretessen och sedan med att avtalet innefattade två parter och att man inte ensidigt
kunde offentliggöra innehållet.
Kammarrätten i Stockholm har fastslagit att det dels var fel av Östfonden att
vägra lämna ut en eventuellt förekommande sekretessbestämmelse, dels att nå-
gon sådan avtalsbestämmelse ej fanns i
avtalet.
Tom Hedelius har uppgivit att ”Överenskommelsen om sekretess bekräftades
till var och en av optionstecknama”. Men
det enda som finns hos Östfonden är ett
den 30 mars dagtecknat brev från Handelsbankens, av Jan Wallander instiftade,
personalstiftelse Oktogonen, vari sägs att
”I samband med avtalet träffades mellan
partema muntlig överenskommelse att
avtalets innehåll skulle vara sekretessbelagt med hänsyn till partemas affärsintressen, vilket vi för vår del härmed bekräftar”.
Den handlingen är daterad fem dagar
efter Handelsbankens bolagsstämma och
20 dagar efter det att ett överklagande av
Östfondens vägran att utlämna en sådan
eventuellt förekommande avtalsklausul
inlämnats till Kammarrätten.
151
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att hrr HedeHus och Wallander
försökt vilseleda såväl allmänheten som
de egna aktieägarna. Det är särskilt allvarligt i fallet Jan Wallander, eftersom
han Q,ckså är ordförande i styrelsen för
Dagens Nyheter/Expressen.
Detta i en tid då begrepp som heder,
sanning och rätt är en starkt efterfrågad
bristvara i det svenska samhället.
Resan till Washington
V
år statsminister har inbjudits att i
höst besöka president Reagan.
Besöket blir officiellt, med musikkår på Vita husets gräsmatta och TV på
plats. Med presidenten får han sedan
samtala åtminstone 20 minuter – Norges
statsminister fru Bruntland fick nyligen
en kvart, men det finns ju skillnader. För
statsminister Carlsson måste detta bli en
upplevelse. Han upptages bland denna
världens store. Då han av den socialdemokratiska partistyrelsen utsetts till Sveriges statsminister – han är ju inte folkvald till posten – reste han så snart han
rimligtvis kunde till Moskva, där han
mottogs välvilligt av herr Gorbachev och
andra. Likafullt måste han ha känt det:
han var inte någon Olof Palme.
I Washington blir det annorlunda. Olof
Palme blev aldrig mottagen i Vita huset.
De okvädingsord, som hans motståndare
i Sverige fick tåla, togs illa upp när de riktades mot USA:s president. Olof Palme
glömde snart vad han sagt och ansåg sig
bli illa behandlad. Vid general de Gaulles
jordfästning fanns både president Nixon
152
och statsminister Palme bland begravningsgästerna. Det berättades med visst
nöje av åskådarna, att Palme strök runt
Nixon för att bli uppmärksammad, men
utan att lyckas. Olof Palme reste senare
till ett amerikanskt universitet och höll
föredrag – alldeles gratis, som bekant –
men till presidenten i Washington blev
han aldrig bjuden.
Egentligen var detta beklagligt. Nixon
och Palme skulle ha kommit väl överens.
Båda var intelligenta, båda var hårdföra
politiker, båda var intresserade av
utrikespolitik med för Palme hans ställning i tredje världen och för Nixon de
återupptagna förbindelserna med Kina
på respektive pluskonto. Ingen av dem
utmärkte sig väl som sanningsägare men
båda kunde, i motsats mot vissa andra
politiker, svänga sig ganska elegant. I ett
avseende var de olika. Nixon, som kom
ur enklast möjliga samhällsförhållanden,
var innerst osäker och alltid rädd för att
andra såg ned på honom. Palme härstammade från baltisk överklass och uppfostrades i en dyrbar internatskola. Han såg
ned på de flesta, inte minst på president
Nixon, som inte kunde klara sig då det
gick snett för honom.
Men allt detta är nu glömt. Sverige
skickar en mindre färgstark statsminister
till USA, en man med trohjärtat utseende
och enkla seder och (får man hoppas)
utan storpolitiska ambitioner. Vad han
kommer att säga där är likgiltigt, men
med hänsyn till den syn på USA, som troget vårdas av vissa kretsar inom hans
parti och som framläses offentligt i motioner till hans partikongress i år, blir det
nyttigt för honom att se hur där egentligen ser ut. Lycklig resa!
Att sänka räntan
t sänka räntan är ett utmärkt sätt
att hejda inflationstakten. Den
nde som inte tycks ha upptäckt
det är riksbankschefen. Det sade Stig
Malm för en tid sedan. Både LOs avtalssekreterare Harry Fjällström och LOs
andre vice ordförande Rune Molin har
upprepat kraven om att räntan skall sänkas.
Men riksbankschefer, finansministrar
och ekonomer världen över, som inte
brukar vara ense om särskilt mycket,
lever alla i tron att en räntesänkning skulle öka inflationen, inte minska den.
Om det vore som Stig Malm har upptäckt, kanske först i världen, att man kan
sänka räntan för att få ner inflationen,
vore det en lika epokgörande som glädjande tilldragelse.
Stig Malm har, trots sitt knivskarpa
intellekt, inte upptäckt att räntan numera
inte bestäms på ett sammanträde, utan på
bildskärmar framför vilka det sitter unga
män med höga löner. Förut var det så att
räntan sattes vid ett sammanträde på riksbanken. Men nu har vi i likhet med andra
länder i västvärlden en marknadsränta.
Bengt Dennis måste, för att sänka räntan, köpa obligationer, statsskuldväxlar
m m på marknaden, i sådana mängder att
priset på dem stiger. Då blir de som har
många sådana obligationer, t ex bankerna, rikare och gladare. Därav denna förkärlek bland bankekonomer för sjunkande räntor.
Då får den som säljer obligationerna i
stället pengar som han kan låna ut till nå-
gon som vill köpa en videobandspelare
importerad från Japan, och när räntan
sjunker är det många som passar på att
höja sitt bottenlån på villan, medan tid är,
för att köpa en ny bil, även den ofta
importerad från Japan.
Det har Bengt Dennis säkert förstått.
Lord Rotschild
D
en 14 mars 1987 hade såväl
Svenska Dagbladet som Dagens
Nyheter tre- respektive fyraspaltiga nyhetsartiklar om att en domstol i
Australien hade avslagit en framställning
från den engelska regeringen om att stoppa utgivningen av en bok om den engelska underrättelsetjänsten MI5, i vilken
bokens författare, Peter Wright, har varit
verksam i 20 år.
Den engelska regeringen kommer att
överklaga domen, med hänvisning till att
tidigare anställda i MI5 har tystnadsplikt.
Redan i december förra året kunde
man i engelsk press läsa om att Mrs Thatcher, på begäran av Lord Rotschild, ”a
former MI5 officer”, motvilligt och mot
sina princper om kommentarer till sådana
uppgifter, hade sänt ut en kommunike
från Downing Street med innehåll att den
engelska regeringen inte hade några bevis
för att Lord Rotschild hade varit rysk
agent.
Däremot hade han, uppenbarligen, varit engelsk agent.
Man kan tycka att Svenska Dagbladets
London-korrespondent, tidningens tidigare chefredaktör Ola Gummesson, eller
Dagens Nyheters London-korrespondent, Hans-Ingvar Johnsson, skulle ha
ansett det av intresse för de svenska läsarna att kunna ta del av skriverierna om
Lord Rotschild. Men Lord Rotschiids
153
namn återfanns inte i någon av deras artiklar.
Varför?
P.S. Den som vill veta mer kan läsa en
bok av Nigel West: Mole Hunt – The
Full Story of the Soviet Spy in MI 5, Weidenfeld & Nicolson, London 1987.
Emma Rotschild
E
nligt de uppgifter vi har kunnat inhämta är Emma Rotschild dotter
till ovannämnde Lord Rotschild.
Hon är också sekreterare i den s k Palmekommissionen, där Olof Palme arbetade
tillsammans med bl a den ryske desinformatören och centralkommitteledamoten
Georgi Arbatov. Ny svensk ledamot är
den svenska FN-ambassadören Anders
Ferm, en onekligen Swedish Connection.
Emma Rotschild är av den svenska regeringen utsedd till ledamot av styrelsen
för det svenska fredsforskningsinstitutet
SIPRI. Detta är väl känt på flertalet nyhetsredaktioner i Sverige. Men ingen, utom kanske Jan Guillou, har skrivit en rad
om detta eller sagt något om det i radio
eller TV.
Man kan ju föreställa sig vad som hade
hänt om t ex en av Carl Bildts närmaste
medarbetare, inom det som etermedia
och vänsterpressen brukar kalla Den
Svarta Internationalen, hade varit son
eller dotter till en hög chef i en västlig underrättelseorganisation på tre bokstäver.
Dagens Eko, Rapport, Magasinet, Expressen, Aftonbladet och LO-tidningen
m fl hade ställt till ett herrans liv.
Så har inte skett i fallet Emma
Rotschild.
Varför?
Aids, ansvar och förnuft
Aidsfrågan har ryckt framåt i
svensk diskussion på ett sätt som
tycktes omöjligt för bara ett par
veckor sedan då trögheten dominerade.
Det är roligt att kunna konstatera att det
är en politikers förtjänst. Genom sin artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet
återgav Carl Bildt aidsfrågan den brännande aktualitet och allvar den i själva
verket har för varje människa och hela
vårt samhälle.
Det är märkligt med vilken tvekan och
tröghet den socialdemokratiska regeringen gripit sig an aids. I denna ödesfråga
har det ”starka samhället” sannerligen
inte visat sig starkt. Gertrud Sigurdsen
har snarare fördröjt handling än främjat
den och aidsdelegationen har utvecklat
sig till en tandlös papperstiger.
Sigurdsens uttalande om att det inte är
motiverat med allmänna aids-test eftersom bara någon per tusen innevånare
skulle identifieras som smittbärare, förtjä-
nar Heimdals nattmössa som årets dummaste uttalande. Är det enligt
hälsovårdsministern bättre att vänta med
allmänna aids-test till lO eller kanske 100
per tusen innevånare identifieras som
smittbärare?
Aidsfrågan är en framtidsfråga och det
är kanske därför som socialdemokratin
har så svårt att gripa sig an den. Den krä-
ver såväl samhälleliga åtgärder som en ny
medvetenhet hos varje människa om vik- .ten av det personliga ansvarstagandet.
Aids kan aldrig hejdas genom kollektiva
åtgärder. De samhälleliga åtgärdernas
effektivitet kommer hela tiden att vara
beroende av det personliga ansvarstagandet. Aids lyfter i all sin ohygglighet fram
individens ansvar för sig själv och sin
nästa.
Samhället måste nu vara berett att ta
på sig de kostnader som krävs för att hejda aids. Kostnaderna blir i alla händelser
så oändligt mycket större om inte de riktiga åtgärderna vidtages nu; Ett första steg
bör vara att alla som besöker sjukvården
erbjuds aids-test. Erbjuds alla aids-test så
blir detta prov snabbt en naturlig del av
alla övriga test i hälsokontroller. Skärmbildsundersökningar ingick en gång som
en t o m obligatorisk del i svensk hälsovård, ingen fann detta då vara integritetskränkande
Undervisning och upplysning är en
annan viktig del av aidskampen. Här intar
skolan en central roll. Aids är framför allt
ett hot mot de unga generationerna. Aids
ger de som är verksamma i den svenska
skolan ytterligare en anledning att föra
budskapet om det personliga ansvarstagandet. Ansvar och förnuft är bokstavligen livsviktiga frågor för 80- och 90-talets unga. De får i sina personliga liv erfara att kollektivet aldrig kan ta över ansvaret från individen. Mot aids hjälper
inte socialbyrån. De måste sätta sin lit till
sitt eget och sina vänners ansvarstagande
och de kan hoppas på den mänskliga
uppfinningsrikedomen som så småningom finner motmedel mot aidsdöden.
Ordförande Wallanders
muntliga avtal
H
andelsbankens chef Tom Hedelius har i skrift uppgivit att det ”i
samband med” uppgörelsen om
Handelsbanksdirektörernas optionsköp
muntligen avtalades med löntagarfonden
att avtalen inte skulle offentliggöras.
Handelsbankens styrelseordförande
Jan Wallander, tillika ordförande i styrelsen för Dagen Nyheter/Expressen, har i
en artikel i Svenska Dagbladet med hänvisning till Tom Hedelius påstående skrivit att också han anser att ”avtal skall hållas”.
På Handelsbankens bolagsstämma den
25 mars försvarade sig bankledningen
mot kraven på ett offentliggörande av avtalet först med hänvisning till banksekretessen och sedan med att avtalet innefattade två parter och att man inte ensidigt
kunde offentliggöra innehållet.
Kammarrätten i Stockholm har fastslagit att det dels var fel av Östfonden att
vägra lämna ut en eventuellt förekommande sekretessbestämmelse, dels att nå-
gon sådan avtalsbestämmelse ej fanns i
avtalet.
Tom Hedelius har uppgivit att ”Överenskommelsen om sekretess bekräftades
till var och en av optionstecknama”. Men
det enda som finns hos Östfonden är ett
den 30 mars dagtecknat brev från Handelsbankens, av Jan Wallander instiftade,
personalstiftelse Oktogonen, vari sägs att
”I samband med avtalet träffades mellan
partema muntlig överenskommelse att
avtalets innehåll skulle vara sekretessbelagt med hänsyn till partemas affärsintressen, vilket vi för vår del härmed bekräftar”.
Den handlingen är daterad fem dagar
efter Handelsbankens bolagsstämma och
20 dagar efter det att ett överklagande av
Östfondens vägran att utlämna en sådan
eventuellt förekommande avtalsklausul
inlämnats till Kammarrätten.
151
Det är svårt att dra någon annan slutsats än att hrr HedeHus och Wallander
försökt vilseleda såväl allmänheten som
de egna aktieägarna. Det är särskilt allvarligt i fallet Jan Wallander, eftersom
han Q,ckså är ordförande i styrelsen för
Dagens Nyheter/Expressen.
Detta i en tid då begrepp som heder,
sanning och rätt är en starkt efterfrågad
bristvara i det svenska samhället.
Resan till Washington
V
år statsminister har inbjudits att i
höst besöka president Reagan.
Besöket blir officiellt, med musikkår på Vita husets gräsmatta och TV på
plats. Med presidenten får han sedan
samtala åtminstone 20 minuter – Norges
statsminister fru Bruntland fick nyligen
en kvart, men det finns ju skillnader. För
statsminister Carlsson måste detta bli en
upplevelse. Han upptages bland denna
världens store. Då han av den socialdemokratiska partistyrelsen utsetts till Sveriges statsminister – han är ju inte folkvald till posten – reste han så snart han
rimligtvis kunde till Moskva, där han
mottogs välvilligt av herr Gorbachev och
andra. Likafullt måste han ha känt det:
han var inte någon Olof Palme.
I Washington blir det annorlunda. Olof
Palme blev aldrig mottagen i Vita huset.
De okvädingsord, som hans motståndare
i Sverige fick tåla, togs illa upp när de riktades mot USA:s president. Olof Palme
glömde snart vad han sagt och ansåg sig
bli illa behandlad. Vid general de Gaulles
jordfästning fanns både president Nixon
152
och statsminister Palme bland begravningsgästerna. Det berättades med visst
nöje av åskådarna, att Palme strök runt
Nixon för att bli uppmärksammad, men
utan att lyckas. Olof Palme reste senare
till ett amerikanskt universitet och höll
föredrag – alldeles gratis, som bekant –
men till presidenten i Washington blev
han aldrig bjuden.
Egentligen var detta beklagligt. Nixon
och Palme skulle ha kommit väl överens.
Båda var intelligenta, båda var hårdföra
politiker, båda var intresserade av
utrikespolitik med för Palme hans ställning i tredje världen och för Nixon de
återupptagna förbindelserna med Kina
på respektive pluskonto. Ingen av dem
utmärkte sig väl som sanningsägare men
båda kunde, i motsats mot vissa andra
politiker, svänga sig ganska elegant. I ett
avseende var de olika. Nixon, som kom
ur enklast möjliga samhällsförhållanden,
var innerst osäker och alltid rädd för att
andra såg ned på honom. Palme härstammade från baltisk överklass och uppfostrades i en dyrbar internatskola. Han såg
ned på de flesta, inte minst på president
Nixon, som inte kunde klara sig då det
gick snett för honom.
Men allt detta är nu glömt. Sverige
skickar en mindre färgstark statsminister
till USA, en man med trohjärtat utseende
och enkla seder och (får man hoppas)
utan storpolitiska ambitioner. Vad han
kommer att säga där är likgiltigt, men
med hänsyn till den syn på USA, som troget vårdas av vissa kretsar inom hans
parti och som framläses offentligt i motioner till hans partikongress i år, blir det
nyttigt för honom att se hur där egentligen ser ut. Lycklig resa!
Att sänka räntan
t sänka räntan är ett utmärkt sätt
att hejda inflationstakten. Den
nde som inte tycks ha upptäckt
det är riksbankschefen. Det sade Stig
Malm för en tid sedan. Både LOs avtalssekreterare Harry Fjällström och LOs
andre vice ordförande Rune Molin har
upprepat kraven om att räntan skall sänkas.
Men riksbankschefer, finansministrar
och ekonomer världen över, som inte
brukar vara ense om särskilt mycket,
lever alla i tron att en räntesänkning skulle öka inflationen, inte minska den.
Om det vore som Stig Malm har upptäckt, kanske först i världen, att man kan
sänka räntan för att få ner inflationen,
vore det en lika epokgörande som glädjande tilldragelse.
Stig Malm har, trots sitt knivskarpa
intellekt, inte upptäckt att räntan numera
inte bestäms på ett sammanträde, utan på
bildskärmar framför vilka det sitter unga
män med höga löner. Förut var det så att
räntan sattes vid ett sammanträde på riksbanken. Men nu har vi i likhet med andra
länder i västvärlden en marknadsränta.
Bengt Dennis måste, för att sänka räntan, köpa obligationer, statsskuldväxlar
m m på marknaden, i sådana mängder att
priset på dem stiger. Då blir de som har
många sådana obligationer, t ex bankerna, rikare och gladare. Därav denna förkärlek bland bankekonomer för sjunkande räntor.
Då får den som säljer obligationerna i
stället pengar som han kan låna ut till nå-
gon som vill köpa en videobandspelare
importerad från Japan, och när räntan
sjunker är det många som passar på att
höja sitt bottenlån på villan, medan tid är,
för att köpa en ny bil, även den ofta
importerad från Japan.
Det har Bengt Dennis säkert förstått.
Lord Rotschild
D
en 14 mars 1987 hade såväl
Svenska Dagbladet som Dagens
Nyheter tre- respektive fyraspaltiga nyhetsartiklar om att en domstol i
Australien hade avslagit en framställning
från den engelska regeringen om att stoppa utgivningen av en bok om den engelska underrättelsetjänsten MI5, i vilken
bokens författare, Peter Wright, har varit
verksam i 20 år.
Den engelska regeringen kommer att
överklaga domen, med hänvisning till att
tidigare anställda i MI5 har tystnadsplikt.
Redan i december förra året kunde
man i engelsk press läsa om att Mrs Thatcher, på begäran av Lord Rotschild, ”a
former MI5 officer”, motvilligt och mot
sina princper om kommentarer till sådana
uppgifter, hade sänt ut en kommunike
från Downing Street med innehåll att den
engelska regeringen inte hade några bevis
för att Lord Rotschild hade varit rysk
agent.
Däremot hade han, uppenbarligen, varit engelsk agent.
Man kan tycka att Svenska Dagbladets
London-korrespondent, tidningens tidigare chefredaktör Ola Gummesson, eller
Dagens Nyheters London-korrespondent, Hans-Ingvar Johnsson, skulle ha
ansett det av intresse för de svenska läsarna att kunna ta del av skriverierna om
Lord Rotschild. Men Lord Rotschiids
153
namn återfanns inte i någon av deras artiklar.
Varför?
P.S. Den som vill veta mer kan läsa en
bok av Nigel West: Mole Hunt – The
Full Story of the Soviet Spy in MI 5, Weidenfeld & Nicolson, London 1987.
Emma Rotschild
E
nligt de uppgifter vi har kunnat inhämta är Emma Rotschild dotter
till ovannämnde Lord Rotschild.
Hon är också sekreterare i den s k Palmekommissionen, där Olof Palme arbetade
tillsammans med bl a den ryske desinformatören och centralkommitteledamoten
Georgi Arbatov. Ny svensk ledamot är
den svenska FN-ambassadören Anders
Ferm, en onekligen Swedish Connection.
Emma Rotschild är av den svenska regeringen utsedd till ledamot av styrelsen
för det svenska fredsforskningsinstitutet
SIPRI. Detta är väl känt på flertalet nyhetsredaktioner i Sverige. Men ingen, utom kanske Jan Guillou, har skrivit en rad
om detta eller sagt något om det i radio
eller TV.
Man kan ju föreställa sig vad som hade
hänt om t ex en av Carl Bildts närmaste
medarbetare, inom det som etermedia
och vänsterpressen brukar kalla Den
Svarta Internationalen, hade varit son
eller dotter till en hög chef i en västlig underrättelseorganisation på tre bokstäver.
Dagens Eko, Rapport, Magasinet, Expressen, Aftonbladet och LO-tidningen
m fl hade ställt till ett herrans liv.
Så har inte skett i fallet Emma
Rotschild.
Varför?