Ledare; Europa och reaganomics
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Europa och reaganarnies
D
et dröjde inte lång tid efter börskrisens utbrott i oktober innan
socialdemokratiska ekonomidebattörer förtjust sökte hävda att detta var
slutet för ”nyliberalismen”. Nu skulle vi
äntligen kunna få en ekonomisk debatt
med sans och förnuft, utan störande och
extrema krav på lägre skatt och privatiseringar, vilket är vad socialdemokrater kallar nyliberalism.
Det är något patetiskt över denna glädje. Efter att under lång tid varit tillbakapressade i den ideologiska debatten behövdes det ett börsras för att ge socialdemokratin ideologisk stimulans och tillförsikt. Eftersom börsraset utlöstes av obalanser i den amerikanska ekonomin gavs
en möjlighet att inom den ekonomiska
debatten vinna den socialistiska ideologins börskurs åter.
I ivern att hämta hem dessa ideologins
börsvinster glömde svenska socialdemokrater tre saker som har sin betydelse för
den politiska debatten oavsett hur man
förklarar orsaken till det stora börsraset
För det första är detta börsras relativt
80-talets börsuppgång mycket litet. Den
socialdemokrat som vill hävda en ideologisk vinst på grund av nedgången bör betänka att den ideologiska förlust som av
motsvarande skäl måste realiseras på
grund av den dessförinnan långvariga och
stabila börsuppgången är mångfaldigt
större.
Innan man jublar över den amerikanska ekonomins misslyckande bör man
dessutom betänka att den under 80-talet
slagit en hel del rekord. Det som därigenom uppnåtts kvarstår. Dessutom, vad sä-
ger man om USA genom dollarns fall får
ordning på sin handelsbalans och en ny
uppgång?
För det andra borde det för svenska socialdemokrater vara särskilt angeläget att
hålla i minnet att den tredje vägens ekonomiska politik i allt väsentligt burits upp
av den amerikanska tillväxten. Inte minst
är detta uppenbart när nu de ekonomiska
framtidsprognoserna skruvas ner på
grund av börskrisen och när åter igen vår
lönekostnadsutveckling ger en besvärande framtidsbild av vår bytesbalans. Det är
väl ändå inte Reagans och nyliberalismens fel att vi inte kunnat lösa de långsiktiga strukturproblemen i vår egen ekonomi? Snarare skall de skyllas för en tillväxt
som dolt de problem vår lönekostnadsutveckling och våra skattehöjningar gett.
För det tredje borde man innan man
sätter jublet i halsen komma ihåg att Sverige är ett av de länder som synes vara
minst rustade att klara de problem som
följer ispåren av en minskad tillväxt. I landet med den tredje vägens löntagarfonder
har börskursen rasat mer än i andra västeuropeiska länder. I landet med den tredje vägens skattepolitik har vi 6 % högre
skatter än vi hade när Reagan tillträdde
och började sänka skatterna i USA. Andra viktiga industriländer har också sänkt
skatten, bland annat för att de insett samma sak som Kjell-Olof Feldt insåg för
Sveriges del för några år sedan. Sverige
kan inte långsiktigt ha en skattepolitik
som radikalt skiljer sig från omvärlden.
Att skillnaden trots denna insikt nu är ännu större är inte ”nyliberalismens” fel
utan Feldts och den tredje vägens.
Viktigare för den politiska debatten än
dessa tre påpekanden är emellertid att de
obalanser som orsakade börsraset inte
beror på de skattesänkningar och privatiseringar som genomförts i USA, och som
svenska socialdemokrater nu försöker argumentera emot med hjälp av den amerikanska ekonomins problem. skattesänkningarna i USA har nämligen inte
gett lägre skatteintäkter utan högre. Det
må bero på konjunkturen, men konjunkturen påverkas i sin tur av skattepolitiken.
Oavsett om man accepterar detta samband eller ej; skatteintäkterna har inte
minskat. Det är dessutom inte så att det
amerikanska budgetunderskottet växer,
det minskar.
Budgetunderskottet beror inte på de
marknadsekonomiska reformerna utan
på den del i den amerikanska ekonomiska
politiken som kan sägas ha varit keynesiansk. Eller för att tala med storsvenska
ord, det är den delen av ekonomin som
påverkats mest av den svenska tredje vä-
gens filosofi. D~n amerikanska försvarssatsningen från början på 80-talet gav stora offentliga utgifter och ett betydande
budgetunderskott. Nu möter även de
västeuropeiska nationerna, liksom världsekonomin i stort, dessa problem i form av
minskad tillväxt och en mindre optimistisk bild av framtiden.
Orsaken till det amerikanska budgetunderskottet är av det slaget att det ger
3
västeuropeer av varje politisk riktning anledning till eftertanke. Det framstår som
en ödets ironi att börskrisen kom ungefär
samtidigt med det amerikansk-sovjetiska
avtalet om medeldistansrobotarna i Europa. Samtidigheten är en tillfällighet men
sambandet finns där.
En orsak till den amerikanska försvarssatsningen var den bristande viljan och
förmågan hos USAs allierade iEuropa att
självata på sig den ekonomiska bördan av
ett starkare försvar. När USA i stället tog
på sig denna börda möjliggjorde man genom sin försvarssatsning att västsidan
bland annat fick de medeldistansrobotar
som kunde motivera Sovjet att förhandla
bort sina SS-20 från Europa. Nu får Europa genom minskade börskurser och vikande ekonomisk tillväxt betala för den
trygghet man förhoppningsvis har vunnit.
Alternativet hade varit att själv betala
för ett försvar som motiverat Sovjetunionen till förhandlingar. Det ligger därför
en viss sensmoral i börskrisen, inte minst
för socialdemokratiska debattörer som
ser den så kallade nyliberalismens död i
dess spår. ”There is no such thing as a free
lunch”, som det sägs på nyliberalt håll.
Europa och reaganarnies
D
et dröjde inte lång tid efter börskrisens utbrott i oktober innan
socialdemokratiska ekonomidebattörer förtjust sökte hävda att detta var
slutet för ”nyliberalismen”. Nu skulle vi
äntligen kunna få en ekonomisk debatt
med sans och förnuft, utan störande och
extrema krav på lägre skatt och privatiseringar, vilket är vad socialdemokrater kallar nyliberalism.
Det är något patetiskt över denna glädje. Efter att under lång tid varit tillbakapressade i den ideologiska debatten behövdes det ett börsras för att ge socialdemokratin ideologisk stimulans och tillförsikt. Eftersom börsraset utlöstes av obalanser i den amerikanska ekonomin gavs
en möjlighet att inom den ekonomiska
debatten vinna den socialistiska ideologins börskurs åter.
I ivern att hämta hem dessa ideologins
börsvinster glömde svenska socialdemokrater tre saker som har sin betydelse för
den politiska debatten oavsett hur man
förklarar orsaken till det stora börsraset
För det första är detta börsras relativt
80-talets börsuppgång mycket litet. Den
socialdemokrat som vill hävda en ideologisk vinst på grund av nedgången bör betänka att den ideologiska förlust som av
motsvarande skäl måste realiseras på
grund av den dessförinnan långvariga och
stabila börsuppgången är mångfaldigt
större.
Innan man jublar över den amerikanska ekonomins misslyckande bör man
dessutom betänka att den under 80-talet
slagit en hel del rekord. Det som därigenom uppnåtts kvarstår. Dessutom, vad sä-
ger man om USA genom dollarns fall får
ordning på sin handelsbalans och en ny
uppgång?
För det andra borde det för svenska socialdemokrater vara särskilt angeläget att
hålla i minnet att den tredje vägens ekonomiska politik i allt väsentligt burits upp
av den amerikanska tillväxten. Inte minst
är detta uppenbart när nu de ekonomiska
framtidsprognoserna skruvas ner på
grund av börskrisen och när åter igen vår
lönekostnadsutveckling ger en besvärande framtidsbild av vår bytesbalans. Det är
väl ändå inte Reagans och nyliberalismens fel att vi inte kunnat lösa de långsiktiga strukturproblemen i vår egen ekonomi? Snarare skall de skyllas för en tillväxt
som dolt de problem vår lönekostnadsutveckling och våra skattehöjningar gett.
För det tredje borde man innan man
sätter jublet i halsen komma ihåg att Sverige är ett av de länder som synes vara
minst rustade att klara de problem som
följer ispåren av en minskad tillväxt. I landet med den tredje vägens löntagarfonder
har börskursen rasat mer än i andra västeuropeiska länder. I landet med den tredje vägens skattepolitik har vi 6 % högre
skatter än vi hade när Reagan tillträdde
och började sänka skatterna i USA. Andra viktiga industriländer har också sänkt
skatten, bland annat för att de insett samma sak som Kjell-Olof Feldt insåg för
Sveriges del för några år sedan. Sverige
kan inte långsiktigt ha en skattepolitik
som radikalt skiljer sig från omvärlden.
Att skillnaden trots denna insikt nu är ännu större är inte ”nyliberalismens” fel
utan Feldts och den tredje vägens.
Viktigare för den politiska debatten än
dessa tre påpekanden är emellertid att de
obalanser som orsakade börsraset inte
beror på de skattesänkningar och privatiseringar som genomförts i USA, och som
svenska socialdemokrater nu försöker argumentera emot med hjälp av den amerikanska ekonomins problem. skattesänkningarna i USA har nämligen inte
gett lägre skatteintäkter utan högre. Det
må bero på konjunkturen, men konjunkturen påverkas i sin tur av skattepolitiken.
Oavsett om man accepterar detta samband eller ej; skatteintäkterna har inte
minskat. Det är dessutom inte så att det
amerikanska budgetunderskottet växer,
det minskar.
Budgetunderskottet beror inte på de
marknadsekonomiska reformerna utan
på den del i den amerikanska ekonomiska
politiken som kan sägas ha varit keynesiansk. Eller för att tala med storsvenska
ord, det är den delen av ekonomin som
påverkats mest av den svenska tredje vä-
gens filosofi. D~n amerikanska försvarssatsningen från början på 80-talet gav stora offentliga utgifter och ett betydande
budgetunderskott. Nu möter även de
västeuropeiska nationerna, liksom världsekonomin i stort, dessa problem i form av
minskad tillväxt och en mindre optimistisk bild av framtiden.
Orsaken till det amerikanska budgetunderskottet är av det slaget att det ger
3
västeuropeer av varje politisk riktning anledning till eftertanke. Det framstår som
en ödets ironi att börskrisen kom ungefär
samtidigt med det amerikansk-sovjetiska
avtalet om medeldistansrobotarna i Europa. Samtidigheten är en tillfällighet men
sambandet finns där.
En orsak till den amerikanska försvarssatsningen var den bristande viljan och
förmågan hos USAs allierade iEuropa att
självata på sig den ekonomiska bördan av
ett starkare försvar. När USA i stället tog
på sig denna börda möjliggjorde man genom sin försvarssatsning att västsidan
bland annat fick de medeldistansrobotar
som kunde motivera Sovjet att förhandla
bort sina SS-20 från Europa. Nu får Europa genom minskade börskurser och vikande ekonomisk tillväxt betala för den
trygghet man förhoppningsvis har vunnit.
Alternativet hade varit att själv betala
för ett försvar som motiverat Sovjetunionen till förhandlingar. Det ligger därför
en viss sensmoral i börskrisen, inte minst
för socialdemokratiska debattörer som
ser den så kallade nyliberalismens död i
dess spår. ”There is no such thing as a free
lunch”, som det sägs på nyliberalt håll.