Aleksander Peczeniks; Rättsstaten och etiken
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
l
ALEKSANDER PECZENIKS:
Rättsstaten och etiken
Rättsliga beslut skall vara ”rättssäkra” dvs samtidigt i hög grad
förutsebara och i hög grad godtagbara ur etisk synvinkel.
Rättssäkerhet innebär en förnuftig avvägning av två konkurrerande hänsyn, till förutsebarhet
och till etisk godtagbarhet.
Rättsstaten är en rättssäkerhetsstat Rättssäkerhetsstaten
är en etisk stat. Det går att uttala
detta samband, skriver författaren. Om man ignorerar det, missar man poängen med begreppet ”rättsstat”.
Aleksander Peczenik är professor i allmän rättslära vid Lunds
Universitet.
B
egreppet ”rättsstat” har en etablerad plats i den politiska debatten.
Man brukar säga att myndigheterna i en rättsstat är bundna av rättsnormer.
Det har emellertid invänts mot denna definition att den omfattar alla tänkbara stater. Man kan inte föreställa sig någon stat
utan rättsnormer. Staten finns till tack
vare att rättsnormerna ger vissa personer
en viss rättslig ställning som ämbetsmän,
domare o s v. Om alla rättsnormer försvann, skulle dessa personer förlora sin
myndighetsställning. Följaktligen skulle
staten upplösas. För att kunna användas i
en politisk debatt måste följaktligen begreppet ”rättsstat” få ett rikare innehåll.
Enligt min mening uppfattas begreppets
politiska poäng bäst då man likställer en
rättsstat med en stat i vilken rättssäkerhet
råder.
Rättssäkerheten
Folk i allmänhet väntar sig att rättsliga
beslut skall vara ”rättssäkra”, d v s samtidigt i hög grad förutsebara och i hög
grad godtagbara ur etisk synvinkel. Rättssäkerhet innebär en förnuftig avvägning
av två konkurrerande hänsyn, till förutsebarhet och till etisk godtagbarhet. Förutsebarbeten uppnås genom de rättsliga beslutens förankring i rättsnormerna, vilka i
vårt land oftast uppstår genom lagstiftning.
I kap l § 3 st regeringsformen bestämmes sålunda att den offentliga makten
utövas under lagarna. Att rättssäkerhet
även omfattar de rättsliga beslutens etiska
godtagbarhet inser man omedelbart då
man tänker på följande exempel. Tyska
judar under Hitlers välde kunde lätt förutse att de skulle komma att förföljas,
men det vore absurt att kalla en sådan
förutsebarhet för rättssäkerhet.
Rättssäkerheten och den juridiska
argumentationen
Irutinfall främjas rättssäkerheten bäst genom att en klar rättsregel problemfritt
tillämpas på klara fakta. I svåra rättsfall
strider däremot lagen mot lagtolkarens
etiska omdöme. Ett avgörande av ett
svårt rättsfall följer inte logiskt av en premissmängd som blott består av lagen och
fakta i målet. Beslutsfattaren måste även
beakta olika etiska principer och andra
slags godtagbara tilläggspremisser. Några
av dessa är uppenbara och förankrade i
det sunda förnuftet, andra tas för givna av
yrkesjurister.
En ledare kan hoppas på att förvandla Sovjetunionen till en rättsstatmen knappast tillen demokrati.
Närmare bestämt förutsätter den juridiska kunskapen en grundläggande uppfattning om s k rättskällor, vilka antingen
är bindande (som lagen) eller åtminstone
äger stor auktoritet (som t ex prejudikat
och lagens publicerade motiv, förarbeten). Dessutom förutsätter juristerna vissa
argumentationsnormer. Följande exempel på sådana kan ges. Vid lagtolkning
bör man ta hänsyn till lagens ändamål.
Bestämmelser vilka ålägger en person
straff, skatt eller andra bördor bör inte
tolkningsvis utsträckas till tveksamma
fall. Om en tidigare lag är oförenlig med
en senare, skall man tillämpa den senare
o s v. Varje sådan argumentationsnorm
155
kan ifrågasättass, men det går inte att på
en och samma gång förkasta alla eller
nästan alla av dem och ändå utföra en
juridisk argumentation. Rättssäkerheten
främjas bäst genom att beslutsfattaren beaktar både etiken och den juridiska argumentationsmetoden och således tolkningsvis korrigerar en rättsregels ordalydelse.
Men varför anpassas lagen till etikens
krav genom tolkning i rättspraxis, inte enbart genom kontinuerliga lagändringar?
Svaret på denna fråga måste bl a beakta
att rättvisebedömningar är lättast att göra
i konkreta fall, inte in abstracto. Dessutom är domaren bäst utbildad i att med
hjälp av den juridiska argumentationsmetoden förnuftigt väga samman lagens
bokstav och etikens krav.
Rättsstaten och demokratin
Måste en rättsstat vara demokratisk? För
att besvara denna fråga måste man analysera begreppet ”demokrati”. Begreppet
är beroende av etiska värderingar. Genom att kalla ett samhällsskick eller ett
statsskick för ”demokratiskt” uttryck”r
man ett visst gillande av det. En ”värderingsfri” definition, som likställer ett demokratiskt stats- eller samhällsskick med
t ex majoritetsstyret, stämmer inte överens vare sig med vardagligt språkbruk
eller den politiska debattens poäng. Demokratifrågan debatteras i regel för att
fastslå huruvida det ifrågavarande samhällsskicket är acceptabelt. A andra sidan
kan man genom undersökning av det politiska språket (”värderingsfritt”) bevisa,
att vissa fakta, såsom fria val och tryckfrihet, meningsfullt kan åberopas för att bestämma om ett statsskick är demokra- 156
tiskt. Det finns m a o vissa demokratikriterier. Men vilka är dessa?
Det politiska språket ändrar sig emellertid fortlöpande. Principen ”en man en
röst” uppfattas t ex numera som demokratins nödvändiga villkor. Men för några
generationer sedan saknade t ex kvinnorna och mindre bemedlade medborgare
rösträtt i stater vilka allmänt ansågs vara
demokratiska. Inte heller är något enskilt
kriterium tillräckligt för demokrati. Man
kan ge skäl, både för och mot en viss avvägning mellan olika demokratikriterier.
Med dessa förbehåll i minnet kan man
emellertid fastställa följande lista på demokratikriterier: I en demokratisk stat
representerar makthavarna folkets intressen och tar hänsyn till folkviljan. De har
förankring i fria val, varvid medborgama
bar allmän och lika rösträtt. Medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter
respekteras. Rättssäkerhet råder. Oberoende domstolar, självständiga statliga
verk, kommunalt självstyre, en stark ställning för politiska partier, föreningar, fö-
retag o s v vittnar om en viss maktfördelning. Maktutövningen sker under ansvar.
Medborgama har tillgång till upplysningar om hur makten utövas. De kan på olika sätt deltaga i politiken och offentligt
kritisera makthavarna o s v.
Eftersom rättssäkerheten utgör ett kriterium för både demokrati och rättsstat
föreligger det ett släktskapsförhållande
mellan dessa begrepp. Men demokratibegreppet är innehållsrikare. I en viss mening omfattar rättsstatsbegreppet t ex ett
rättssäkert men odemokratiskt statsskick.
En upplyst ledare kan t ex boppas på att
förvandla Sovjetunionen till en rättsstat
men knappast till en demokrati. A andra
sidan är det inte lätt att föreställa sig ett
demokratiskt samhälle som inte uppfyller
ens minimala krav på rättssäkerbet och
således inte är någon rättsstat. Det hjälper
inte att samhället i viss mån uppfyller de
andra demokratikriteriema. Om medborgama ständigt utsätts för makthavarnas oberäkneliga och etiskt förkastliga
beslut, förvandlas majoritetsstyret, valen,
maktdelningen, makthavamas ansvar,
medborgardeltagandet i politiken o s v
till potemkinkulisser, utan själ och utan
mening.
Etiken
Jag har hävdat att innehållet i sådana begrepp som ”rättsstat”, ”rättssäkerhet”
och ”demokrati” bestämmes av etiska
värderingar. Men är inte etiken en alltför
osäker grund? I vårt av de s k värdenihilisterna påverkade samhälle likställes ofta
en etisk uppfattning med den enskildes
känslomässiga och okontrollerbara tyckande. En sådan teori är emellertid oriktig. Etiska utsagor har s a s två aspekter,
den känslomässiga och den rationella. A
ena sidan uttrycker de vissa känslor eller
ger vid handen att vissa känslor är berättigade. A andra sidan hänger de samman
med vissa ”teoretiska” påståenden om
fakta.
Filosoferna bar utvecklat en mängd av
övergripande etiska läror. Det etiskt goda
sägs ha något att göra med främjandet av
många människors lycka, förverkligandet
av deras talanger och uppfyllelsen av deras preferenser. Vidare anses det hänga
samman med samhällsnyttan, rättvisan,
det samhälleliga framåtskridandet och
uppfyllelsen av de mål som karakteriserar
familjelivet, näringslivet, politiken och
andra samhälleliga verksambeter o s v.
Fastän även dessa läror är både vaga
och omstridda kan man t ex uttala följande sammanvägningsteori: Om en handling påtagligt ökar summan av människornas lycka och stämmer överens med
en ”kalkyl” av deras preferenser, så är det
en moraliskt god handling, med mindre
att den på ett väsentligt sätt strider mot
någon annan övergripande etisk lära.
Handlingen är således inte god om den
påtagligt minskar förverkligande av människors talanger, strider mot de förträfflighetsmått som karakteriserar olika samhälleliga verksamheter, minskar samhällsnyttan, bromsar det samhälleliga framåtskridandet, eller minskar rättvisan.
Asidosättandet av vissa rättigheter
för den enskilde kan aldrig rättfärdigas med kollektiva nyttigheter.
En sådan sammanvägningsteori ger en
viss insikt i begreppet ”det etiskt goda”.
Dessutom bestämmer den i viss mån den
etiska argumentationens inriktning. A
andra sidan är den för vag för att ge konkret besked om vilka handlingar som är
etiskt goda. Därför måste de inblandade
etiska lärorna preciseras.
Låt mig t ex rikta uppmärksamheten
på en berömd utilitaristisk morallära av
oxfordprofessorn R M Hare. Hare har på
ett exakt och innehållsrikt sätt utvecklat
en etisk lära som jämställer det moraliskt
goda med uppfyllelsen av människornas
preferenser. Han anser att moraliska värdesatser l) är överordnade andra slags
värdesatser, 2) uttrycker människors preferenser och 3) utgår från att lika skall behandlas lika.
157
Varje moralsats följer av en universell
princip, vilken avser alla personer, föremål, handlingar o s v av ett visst slag. Om
man t ex anser att Kalle skall ha högre lön
än Pelle, måste man motivera den olika
behandlingen med en universell princip,
t ex ”alla skall ha lön som svarar mot
arbetsprestation”. Motiveringen är meningslös om den endast knyts till individuella namn, t ex ”Kalle skall tjäna mer
därför att han är Kalle”. I den mån skillnaden mellan en själv och andra inte är
universaliserbar, saknar den följaktligen
moralisk relevans. Ur moralisk synvinkel
bör man behandla andra på samma sätt
som sig själv.
En konsekvens av denna moralteori är
enligt Hare att man bör handla i enlighet
med en preferenskalkyl som beaktar vad
andra människor vill, hur många människor det rör sig om och hur starka deras
preferenser är. Man bör anta andras preferenser som sina egna och väga alla
dessa preferenser mot varandra.
Hare inser att denna sammanvägning
är oerhört invecklad. Endast en perfekt
moraltänkare, som han kallar för ”ärkeängel”, skulle helt kunna lösa uppgiften.
Vanliga människor måste i stället ofta följa sina moralintuitioner och vissa etablerade moralprinciper.
Hares teori måste som sagt kompletteras med andra övergripande etiska läror.
En av dessa måste besvara frågan om
mänskliga rättigheter. Oavsett de faktiska
preferenserna får inte individen behandlas hur som helst. Antag t ex att de flesta
uppvisar ett preferenssystem innehållande en stark och varaktig preferens för att
utrota en folkgrupp som anses vara skadlig för rasens renhet. Bör vi verkställa utrotningen? Den enskilde har vissa rättig- 158
heter vars hänsynslösa åsidosättande aldrig kan rättfärdigas med kollektiva nyttigheter.
Det finns olika mer eller mindre etablerade listor på fri- och rättigheterna.
Låt mig blott nämna yttrandefriheten,
tryckfriheten, informationsfriheten, rörelsefriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten, föreningsfriheten, religionsfriheten; skyddet för den kroppsliga integriteten, skyddet för privat- och familjelivet, skyddet för äganderätten, skyddet för
korrespondensen, skyddet mot omänsklig
eller förnedrande behandling, skyddet
mot påtvingat arbete, skyddet mot diskriminering, rätten till domstolsprövning av
frihetsberövande, rätten till opartisk och
offentlig rättegång och likhet inför lagen.
Sådana rättigheter finns upptagna i olika slags lagstiftning, däribland i regeringsformen och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Men deras ursprung är etiskt. Rättigheterna kan
åberopas t o m i stater som saknar
ordentliga grundlagar. Man kan dessutom framföra principiella och generella
skäl för individens rättigheter.
Under århundraden har moralteoretikerna utvecklat många teorier innehållande olika sätt att motivera rättigheterna. Låt mig ge bara två exempel. För det
första har rättigheternas åsidosättande
samhällsvådliga konsekvenser. På många
håll försökte man gynna samhällsnyttan
på den enskildes bekostnad och resultatet
var alltid detsamma – ekonomisk ineffektivitet och kulturellt förfall. För det
andra skulle ett konsekvent ”rättighetslöst” tillstånd skilja sig på ett svårföreställbart sätt från vårt samhälle.
Om individen inte tillerkännes vissa
miniroirättigheter kan man inte ens förstå
poängen med så grundläggande och överallt högt värderade samhälleliga företeelser som en rationell debatt. Om man t ex
inte anser, att meddebattörerna har rättighet att tas på allvar, kan man inte heller
förstå varför förnuftig argumentation är
bättre än känslomässig övertalning och
manipulation av människor med mutor
och annan emotionell påverkan.
Visserligen har även rättighetsteorierna ifrågasatts av olika slags skeptiker.
Men det ovanstående visar att etiken inte
kan reduceras till ett irrationellt tyckande. Det finns inga värderingsfria kriterier
för att skilja mellan gott och ont, men det
finns ett etablerat sätt att föra en etisk debatt. Olika etiska läror om preferenser,
rättigheter o s v, utrustar debattörerna
med ett antal förnuftiga skäl att väga
samman. Om den förnuftiga debatten leder till enighet har man en fast grund för
en etisk slutsats.
Poängen
Rättsstaten är en rättssäkerhetsstat
Rättssäkerhetsstaten är en etisk stat. Det
går att uttala detta samband. Om man
ignorerar det, missar man poängen med
begreppet ”rättsstat”.
ALEKSANDER PECZENIKS:
Rättsstaten och etiken
Rättsliga beslut skall vara ”rättssäkra” dvs samtidigt i hög grad
förutsebara och i hög grad godtagbara ur etisk synvinkel.
Rättssäkerhet innebär en förnuftig avvägning av två konkurrerande hänsyn, till förutsebarhet
och till etisk godtagbarhet.
Rättsstaten är en rättssäkerhetsstat Rättssäkerhetsstaten
är en etisk stat. Det går att uttala
detta samband, skriver författaren. Om man ignorerar det, missar man poängen med begreppet ”rättsstat”.
Aleksander Peczenik är professor i allmän rättslära vid Lunds
Universitet.
B
egreppet ”rättsstat” har en etablerad plats i den politiska debatten.
Man brukar säga att myndigheterna i en rättsstat är bundna av rättsnormer.
Det har emellertid invänts mot denna definition att den omfattar alla tänkbara stater. Man kan inte föreställa sig någon stat
utan rättsnormer. Staten finns till tack
vare att rättsnormerna ger vissa personer
en viss rättslig ställning som ämbetsmän,
domare o s v. Om alla rättsnormer försvann, skulle dessa personer förlora sin
myndighetsställning. Följaktligen skulle
staten upplösas. För att kunna användas i
en politisk debatt måste följaktligen begreppet ”rättsstat” få ett rikare innehåll.
Enligt min mening uppfattas begreppets
politiska poäng bäst då man likställer en
rättsstat med en stat i vilken rättssäkerhet
råder.
Rättssäkerheten
Folk i allmänhet väntar sig att rättsliga
beslut skall vara ”rättssäkra”, d v s samtidigt i hög grad förutsebara och i hög
grad godtagbara ur etisk synvinkel. Rättssäkerhet innebär en förnuftig avvägning
av två konkurrerande hänsyn, till förutsebarhet och till etisk godtagbarhet. Förutsebarbeten uppnås genom de rättsliga beslutens förankring i rättsnormerna, vilka i
vårt land oftast uppstår genom lagstiftning.
I kap l § 3 st regeringsformen bestämmes sålunda att den offentliga makten
utövas under lagarna. Att rättssäkerhet
även omfattar de rättsliga beslutens etiska
godtagbarhet inser man omedelbart då
man tänker på följande exempel. Tyska
judar under Hitlers välde kunde lätt förutse att de skulle komma att förföljas,
men det vore absurt att kalla en sådan
förutsebarhet för rättssäkerhet.
Rättssäkerheten och den juridiska
argumentationen
Irutinfall främjas rättssäkerheten bäst genom att en klar rättsregel problemfritt
tillämpas på klara fakta. I svåra rättsfall
strider däremot lagen mot lagtolkarens
etiska omdöme. Ett avgörande av ett
svårt rättsfall följer inte logiskt av en premissmängd som blott består av lagen och
fakta i målet. Beslutsfattaren måste även
beakta olika etiska principer och andra
slags godtagbara tilläggspremisser. Några
av dessa är uppenbara och förankrade i
det sunda förnuftet, andra tas för givna av
yrkesjurister.
En ledare kan hoppas på att förvandla Sovjetunionen till en rättsstatmen knappast tillen demokrati.
Närmare bestämt förutsätter den juridiska kunskapen en grundläggande uppfattning om s k rättskällor, vilka antingen
är bindande (som lagen) eller åtminstone
äger stor auktoritet (som t ex prejudikat
och lagens publicerade motiv, förarbeten). Dessutom förutsätter juristerna vissa
argumentationsnormer. Följande exempel på sådana kan ges. Vid lagtolkning
bör man ta hänsyn till lagens ändamål.
Bestämmelser vilka ålägger en person
straff, skatt eller andra bördor bör inte
tolkningsvis utsträckas till tveksamma
fall. Om en tidigare lag är oförenlig med
en senare, skall man tillämpa den senare
o s v. Varje sådan argumentationsnorm
155
kan ifrågasättass, men det går inte att på
en och samma gång förkasta alla eller
nästan alla av dem och ändå utföra en
juridisk argumentation. Rättssäkerheten
främjas bäst genom att beslutsfattaren beaktar både etiken och den juridiska argumentationsmetoden och således tolkningsvis korrigerar en rättsregels ordalydelse.
Men varför anpassas lagen till etikens
krav genom tolkning i rättspraxis, inte enbart genom kontinuerliga lagändringar?
Svaret på denna fråga måste bl a beakta
att rättvisebedömningar är lättast att göra
i konkreta fall, inte in abstracto. Dessutom är domaren bäst utbildad i att med
hjälp av den juridiska argumentationsmetoden förnuftigt väga samman lagens
bokstav och etikens krav.
Rättsstaten och demokratin
Måste en rättsstat vara demokratisk? För
att besvara denna fråga måste man analysera begreppet ”demokrati”. Begreppet
är beroende av etiska värderingar. Genom att kalla ett samhällsskick eller ett
statsskick för ”demokratiskt” uttryck”r
man ett visst gillande av det. En ”värderingsfri” definition, som likställer ett demokratiskt stats- eller samhällsskick med
t ex majoritetsstyret, stämmer inte överens vare sig med vardagligt språkbruk
eller den politiska debattens poäng. Demokratifrågan debatteras i regel för att
fastslå huruvida det ifrågavarande samhällsskicket är acceptabelt. A andra sidan
kan man genom undersökning av det politiska språket (”värderingsfritt”) bevisa,
att vissa fakta, såsom fria val och tryckfrihet, meningsfullt kan åberopas för att bestämma om ett statsskick är demokra- 156
tiskt. Det finns m a o vissa demokratikriterier. Men vilka är dessa?
Det politiska språket ändrar sig emellertid fortlöpande. Principen ”en man en
röst” uppfattas t ex numera som demokratins nödvändiga villkor. Men för några
generationer sedan saknade t ex kvinnorna och mindre bemedlade medborgare
rösträtt i stater vilka allmänt ansågs vara
demokratiska. Inte heller är något enskilt
kriterium tillräckligt för demokrati. Man
kan ge skäl, både för och mot en viss avvägning mellan olika demokratikriterier.
Med dessa förbehåll i minnet kan man
emellertid fastställa följande lista på demokratikriterier: I en demokratisk stat
representerar makthavarna folkets intressen och tar hänsyn till folkviljan. De har
förankring i fria val, varvid medborgama
bar allmän och lika rösträtt. Medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter
respekteras. Rättssäkerhet råder. Oberoende domstolar, självständiga statliga
verk, kommunalt självstyre, en stark ställning för politiska partier, föreningar, fö-
retag o s v vittnar om en viss maktfördelning. Maktutövningen sker under ansvar.
Medborgama har tillgång till upplysningar om hur makten utövas. De kan på olika sätt deltaga i politiken och offentligt
kritisera makthavarna o s v.
Eftersom rättssäkerheten utgör ett kriterium för både demokrati och rättsstat
föreligger det ett släktskapsförhållande
mellan dessa begrepp. Men demokratibegreppet är innehållsrikare. I en viss mening omfattar rättsstatsbegreppet t ex ett
rättssäkert men odemokratiskt statsskick.
En upplyst ledare kan t ex boppas på att
förvandla Sovjetunionen till en rättsstat
men knappast till en demokrati. A andra
sidan är det inte lätt att föreställa sig ett
demokratiskt samhälle som inte uppfyller
ens minimala krav på rättssäkerbet och
således inte är någon rättsstat. Det hjälper
inte att samhället i viss mån uppfyller de
andra demokratikriteriema. Om medborgama ständigt utsätts för makthavarnas oberäkneliga och etiskt förkastliga
beslut, förvandlas majoritetsstyret, valen,
maktdelningen, makthavamas ansvar,
medborgardeltagandet i politiken o s v
till potemkinkulisser, utan själ och utan
mening.
Etiken
Jag har hävdat att innehållet i sådana begrepp som ”rättsstat”, ”rättssäkerhet”
och ”demokrati” bestämmes av etiska
värderingar. Men är inte etiken en alltför
osäker grund? I vårt av de s k värdenihilisterna påverkade samhälle likställes ofta
en etisk uppfattning med den enskildes
känslomässiga och okontrollerbara tyckande. En sådan teori är emellertid oriktig. Etiska utsagor har s a s två aspekter,
den känslomässiga och den rationella. A
ena sidan uttrycker de vissa känslor eller
ger vid handen att vissa känslor är berättigade. A andra sidan hänger de samman
med vissa ”teoretiska” påståenden om
fakta.
Filosoferna bar utvecklat en mängd av
övergripande etiska läror. Det etiskt goda
sägs ha något att göra med främjandet av
många människors lycka, förverkligandet
av deras talanger och uppfyllelsen av deras preferenser. Vidare anses det hänga
samman med samhällsnyttan, rättvisan,
det samhälleliga framåtskridandet och
uppfyllelsen av de mål som karakteriserar
familjelivet, näringslivet, politiken och
andra samhälleliga verksambeter o s v.
Fastän även dessa läror är både vaga
och omstridda kan man t ex uttala följande sammanvägningsteori: Om en handling påtagligt ökar summan av människornas lycka och stämmer överens med
en ”kalkyl” av deras preferenser, så är det
en moraliskt god handling, med mindre
att den på ett väsentligt sätt strider mot
någon annan övergripande etisk lära.
Handlingen är således inte god om den
påtagligt minskar förverkligande av människors talanger, strider mot de förträfflighetsmått som karakteriserar olika samhälleliga verksamheter, minskar samhällsnyttan, bromsar det samhälleliga framåtskridandet, eller minskar rättvisan.
Asidosättandet av vissa rättigheter
för den enskilde kan aldrig rättfärdigas med kollektiva nyttigheter.
En sådan sammanvägningsteori ger en
viss insikt i begreppet ”det etiskt goda”.
Dessutom bestämmer den i viss mån den
etiska argumentationens inriktning. A
andra sidan är den för vag för att ge konkret besked om vilka handlingar som är
etiskt goda. Därför måste de inblandade
etiska lärorna preciseras.
Låt mig t ex rikta uppmärksamheten
på en berömd utilitaristisk morallära av
oxfordprofessorn R M Hare. Hare har på
ett exakt och innehållsrikt sätt utvecklat
en etisk lära som jämställer det moraliskt
goda med uppfyllelsen av människornas
preferenser. Han anser att moraliska värdesatser l) är överordnade andra slags
värdesatser, 2) uttrycker människors preferenser och 3) utgår från att lika skall behandlas lika.
157
Varje moralsats följer av en universell
princip, vilken avser alla personer, föremål, handlingar o s v av ett visst slag. Om
man t ex anser att Kalle skall ha högre lön
än Pelle, måste man motivera den olika
behandlingen med en universell princip,
t ex ”alla skall ha lön som svarar mot
arbetsprestation”. Motiveringen är meningslös om den endast knyts till individuella namn, t ex ”Kalle skall tjäna mer
därför att han är Kalle”. I den mån skillnaden mellan en själv och andra inte är
universaliserbar, saknar den följaktligen
moralisk relevans. Ur moralisk synvinkel
bör man behandla andra på samma sätt
som sig själv.
En konsekvens av denna moralteori är
enligt Hare att man bör handla i enlighet
med en preferenskalkyl som beaktar vad
andra människor vill, hur många människor det rör sig om och hur starka deras
preferenser är. Man bör anta andras preferenser som sina egna och väga alla
dessa preferenser mot varandra.
Hare inser att denna sammanvägning
är oerhört invecklad. Endast en perfekt
moraltänkare, som han kallar för ”ärkeängel”, skulle helt kunna lösa uppgiften.
Vanliga människor måste i stället ofta följa sina moralintuitioner och vissa etablerade moralprinciper.
Hares teori måste som sagt kompletteras med andra övergripande etiska läror.
En av dessa måste besvara frågan om
mänskliga rättigheter. Oavsett de faktiska
preferenserna får inte individen behandlas hur som helst. Antag t ex att de flesta
uppvisar ett preferenssystem innehållande en stark och varaktig preferens för att
utrota en folkgrupp som anses vara skadlig för rasens renhet. Bör vi verkställa utrotningen? Den enskilde har vissa rättig- 158
heter vars hänsynslösa åsidosättande aldrig kan rättfärdigas med kollektiva nyttigheter.
Det finns olika mer eller mindre etablerade listor på fri- och rättigheterna.
Låt mig blott nämna yttrandefriheten,
tryckfriheten, informationsfriheten, rörelsefriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten, föreningsfriheten, religionsfriheten; skyddet för den kroppsliga integriteten, skyddet för privat- och familjelivet, skyddet för äganderätten, skyddet för
korrespondensen, skyddet mot omänsklig
eller förnedrande behandling, skyddet
mot påtvingat arbete, skyddet mot diskriminering, rätten till domstolsprövning av
frihetsberövande, rätten till opartisk och
offentlig rättegång och likhet inför lagen.
Sådana rättigheter finns upptagna i olika slags lagstiftning, däribland i regeringsformen och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Men deras ursprung är etiskt. Rättigheterna kan
åberopas t o m i stater som saknar
ordentliga grundlagar. Man kan dessutom framföra principiella och generella
skäl för individens rättigheter.
Under århundraden har moralteoretikerna utvecklat många teorier innehållande olika sätt att motivera rättigheterna. Låt mig ge bara två exempel. För det
första har rättigheternas åsidosättande
samhällsvådliga konsekvenser. På många
håll försökte man gynna samhällsnyttan
på den enskildes bekostnad och resultatet
var alltid detsamma – ekonomisk ineffektivitet och kulturellt förfall. För det
andra skulle ett konsekvent ”rättighetslöst” tillstånd skilja sig på ett svårföreställbart sätt från vårt samhälle.
Om individen inte tillerkännes vissa
miniroirättigheter kan man inte ens förstå
poängen med så grundläggande och överallt högt värderade samhälleliga företeelser som en rationell debatt. Om man t ex
inte anser, att meddebattörerna har rättighet att tas på allvar, kan man inte heller
förstå varför förnuftig argumentation är
bättre än känslomässig övertalning och
manipulation av människor med mutor
och annan emotionell påverkan.
Visserligen har även rättighetsteorierna ifrågasatts av olika slags skeptiker.
Men det ovanstående visar att etiken inte
kan reduceras till ett irrationellt tyckande. Det finns inga värderingsfria kriterier
för att skilja mellan gott och ont, men det
finns ett etablerat sätt att föra en etisk debatt. Olika etiska läror om preferenser,
rättigheter o s v, utrustar debattörerna
med ett antal förnuftiga skäl att väga
samman. Om den förnuftiga debatten leder till enighet har man en fast grund för
en etisk slutsats.
Poängen
Rättsstaten är en rättssäkerhetsstat
Rättssäkerhetsstaten är en etisk stat. Det
går att uttala detta samband. Om man
ignorerar det, missar man poängen med
begreppet ”rättsstat”.