Lars Dahlgren; Frihet eller tvång
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
120
lARS DAHLGREN:
Friheteller tvång?
I
en doktorsavhandling framlagd vid
Uppsala universitets statsvetenskapliga institution hösten 1987 har den tidigare chefen för Folksams personförsäkringsrörelse Gunvall Grip behandlat
svensk försäkringspolitik 1935-1945.
Gunvall Grip: Vill du frihet eller tvång?
Svensk försäkringspolitik 1935-1945.
Almqvist & Wiksell International
Denna period hade avgörande betydelse
för tillkomsten av 1948 års lag om försäkringsrörelse, en i allt väsentligt ännu
normgivande lagstiftning ehuru omarbetad 1982. Men även gränsdragningen
mellan den s k enskilda försäkringsverksamheten i regi av försäkringsbolag och
den s k allmänna försäkringen – allmän
sjukförsäkring, folkpension och ATP – i
regi av statlig administration och finansiering genom skatteuppbörd, även denna
gränsdragning fixerades i stora drag under dessa år av pressdebatter, utredningar
och politiska kraftmätningar.
Det är lätt att råka bedöma gångna tiders skeenden med ledning av vad som
senare inträffat. Lätt att därför finna de
ursprungliga aktörernas motiv, argumentation och mål mindre väl genomtänkta, ja
rentav okunniga. Respondenten har i allt
väsentligt undvikit denna typ av pekpinnar och efterklokhet. På ett föredömligt
sätt återger han, i stor utsträckning genom
citat från skilda håll, den situation och det
kraftspel, som avhandlingen har till uppgift att beskriva.
Av särskilt stort värde har varit återgivandet av tidigare opublicerat material,
brev, anföranden och dagböcker – tillhö-
rande framskjutna personer inom försäkringsvärlden, den intresserade kretsen av
såväl borgerliga som socialdemokratiska
politiker och allra främst generaldirektö-
ren i försäkringsinspektionen, fil dr Olof
Andre Åkesson. Det nya arkivmaterialet
har sakkunnigt och med objektivitet i urvalet utnyttjats för att ge en fyllig bild av
försäkringsverksamhetens problem och
möjligheter under 1930- och 1940-talen.
En bokanmälan ger inte utrymme för
en mera fyllig presentation av de inblandade personerna och diskussionen. I
korthet kan sägas att 1930-talet, en tid
mellan den stora ekonomiska världskrisen och utbrottet av andra världskriget, i
fråga om försäkring hemsöktes av två dominerande problem.
För det första sjönk ränteläget, framför
allt från 1935 och fram till krigsutbrottet,
radikalt, och under åren närmast före kriget rådde sparandeöverskott och brist på
placeringsbehov på kapitalmarknaden.
Effekten var katastrofal för livförsäkringsbolagen, inklusive den framväxande .
pensionsinrättningen för tjänstemän i enskild tjänst, SPP. All återbäring och
vinstutdelning inställdes och fleråriga planer för förstärking av livbolagens fonder
fastställdes. situationen var lika oväntad
som ansträngande.
För det andra radikaliserades den allmänna debatten efter den stora världskrisen. Marknadsekonomi var ej längre
självklar i politiska kretsar. Kritiken mot
enskild försäkringsverksamhet gick ej
längre ut på reformer inom rådande system, utan allt fler politiker på vänster- ·
kanten krävde socialisering av försäkrings-liksom bankverksamhet
Kulmen nåddes i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1914, tillkommet
med Ernst Wigforss som ordförande och
Gunnar Myrdals medarbetare Rickard
Sterner som en av sekreterarna. (Sterner
blev 1952 Åkessons efterträdare som
chef för försäkringsinspektionen.) I detta
program, med de beryktade 27 punkterna, ingick bl a ett villkorslöst krav på förstatligande av försäkringsväsendet. Det är
dock något ovisst, hur detta krav egentligen skulle tolkas; enligt vad Gunnar Myrdal senare anförde berodde det på ett förbiseende under programarbetet. Nog av,
kravet fanns där och ledde till en flerårig
hård konfrontation, som uppvisar likheter med striderna om löntagarfonder.
Emellertid rådde i 1940-talets politiska Sverige alltjämt rätt god ordning. Förstatligandekravet hänsköts till en parlamentarisk utredning och så småningom
desarmerades frågan. 1948 års lag om
försäkringsrörelse, med smärre tillägg
1950, blev i stället normgivande för den
senare utvecklingen.
Så några egna reflexioner i anslutning
till avhandlingen. Allmänheten – marknadsekonomins konsumenter som tillika
är dess domare och yttersta makthavare –
torde ha tjänat på att det gick som det
gick. En effektiv konkurrens i stället för
monopol har lett till en mera dynamisk
utveckling med starkt inslag av rationalisering. Det finns_alternativ, om man ej är
121
nöjd med försäkringsgivaren. Det internationella perspektivet talar också starkt
för den marknadsekonomiska lösningen.
Däremot blev sjukförsäkring och pensionering i mycket stor utsträckning förbehållna staten. Olof Åkessons auktoritet
gjorde honom till den naturlige ordföranden icke blott i de offentliga försäkringsutredningarna utan även i den 1947 tillsatta första stora pensionskommitten,
vars arbete så småningom efter diverse
bearbetningar utmynnade i ATP-reformen. Detta skeende ligger utanför Grips
avhandling. Emellertid må här noteras ur
Olof Åkessons återgivna dagbok, att han
av räntedebaclet och bristen på placeringsmaterial för livbolagens kapital före
andra världskriget drog slutsatsen att mera omfattande pensionssystem inte borde
baseras på premiereservsystem. Ett ödesdigert förord för det kapitalsvaga alternativet, det s k fördelningssystemet, vars
fortbestånd som bekant bygger på en bestående solidaritet mellan generationerna.
På detta sätt kan alltså ATP-systemets
ekonomiska kris sägas vara en frukt av
1930-talets lågränteepok. I sanning en
ödets ironi.
lARS DAHLGREN:
Friheteller tvång?
I
en doktorsavhandling framlagd vid
Uppsala universitets statsvetenskapliga institution hösten 1987 har den tidigare chefen för Folksams personförsäkringsrörelse Gunvall Grip behandlat
svensk försäkringspolitik 1935-1945.
Gunvall Grip: Vill du frihet eller tvång?
Svensk försäkringspolitik 1935-1945.
Almqvist & Wiksell International
Denna period hade avgörande betydelse
för tillkomsten av 1948 års lag om försäkringsrörelse, en i allt väsentligt ännu
normgivande lagstiftning ehuru omarbetad 1982. Men även gränsdragningen
mellan den s k enskilda försäkringsverksamheten i regi av försäkringsbolag och
den s k allmänna försäkringen – allmän
sjukförsäkring, folkpension och ATP – i
regi av statlig administration och finansiering genom skatteuppbörd, även denna
gränsdragning fixerades i stora drag under dessa år av pressdebatter, utredningar
och politiska kraftmätningar.
Det är lätt att råka bedöma gångna tiders skeenden med ledning av vad som
senare inträffat. Lätt att därför finna de
ursprungliga aktörernas motiv, argumentation och mål mindre väl genomtänkta, ja
rentav okunniga. Respondenten har i allt
väsentligt undvikit denna typ av pekpinnar och efterklokhet. På ett föredömligt
sätt återger han, i stor utsträckning genom
citat från skilda håll, den situation och det
kraftspel, som avhandlingen har till uppgift att beskriva.
Av särskilt stort värde har varit återgivandet av tidigare opublicerat material,
brev, anföranden och dagböcker – tillhö-
rande framskjutna personer inom försäkringsvärlden, den intresserade kretsen av
såväl borgerliga som socialdemokratiska
politiker och allra främst generaldirektö-
ren i försäkringsinspektionen, fil dr Olof
Andre Åkesson. Det nya arkivmaterialet
har sakkunnigt och med objektivitet i urvalet utnyttjats för att ge en fyllig bild av
försäkringsverksamhetens problem och
möjligheter under 1930- och 1940-talen.
En bokanmälan ger inte utrymme för
en mera fyllig presentation av de inblandade personerna och diskussionen. I
korthet kan sägas att 1930-talet, en tid
mellan den stora ekonomiska världskrisen och utbrottet av andra världskriget, i
fråga om försäkring hemsöktes av två dominerande problem.
För det första sjönk ränteläget, framför
allt från 1935 och fram till krigsutbrottet,
radikalt, och under åren närmast före kriget rådde sparandeöverskott och brist på
placeringsbehov på kapitalmarknaden.
Effekten var katastrofal för livförsäkringsbolagen, inklusive den framväxande .
pensionsinrättningen för tjänstemän i enskild tjänst, SPP. All återbäring och
vinstutdelning inställdes och fleråriga planer för förstärking av livbolagens fonder
fastställdes. situationen var lika oväntad
som ansträngande.
För det andra radikaliserades den allmänna debatten efter den stora världskrisen. Marknadsekonomi var ej längre
självklar i politiska kretsar. Kritiken mot
enskild försäkringsverksamhet gick ej
längre ut på reformer inom rådande system, utan allt fler politiker på vänster- ·
kanten krävde socialisering av försäkrings-liksom bankverksamhet
Kulmen nåddes i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram från 1914, tillkommet
med Ernst Wigforss som ordförande och
Gunnar Myrdals medarbetare Rickard
Sterner som en av sekreterarna. (Sterner
blev 1952 Åkessons efterträdare som
chef för försäkringsinspektionen.) I detta
program, med de beryktade 27 punkterna, ingick bl a ett villkorslöst krav på förstatligande av försäkringsväsendet. Det är
dock något ovisst, hur detta krav egentligen skulle tolkas; enligt vad Gunnar Myrdal senare anförde berodde det på ett förbiseende under programarbetet. Nog av,
kravet fanns där och ledde till en flerårig
hård konfrontation, som uppvisar likheter med striderna om löntagarfonder.
Emellertid rådde i 1940-talets politiska Sverige alltjämt rätt god ordning. Förstatligandekravet hänsköts till en parlamentarisk utredning och så småningom
desarmerades frågan. 1948 års lag om
försäkringsrörelse, med smärre tillägg
1950, blev i stället normgivande för den
senare utvecklingen.
Så några egna reflexioner i anslutning
till avhandlingen. Allmänheten – marknadsekonomins konsumenter som tillika
är dess domare och yttersta makthavare –
torde ha tjänat på att det gick som det
gick. En effektiv konkurrens i stället för
monopol har lett till en mera dynamisk
utveckling med starkt inslag av rationalisering. Det finns_alternativ, om man ej är
121
nöjd med försäkringsgivaren. Det internationella perspektivet talar också starkt
för den marknadsekonomiska lösningen.
Däremot blev sjukförsäkring och pensionering i mycket stor utsträckning förbehållna staten. Olof Åkessons auktoritet
gjorde honom till den naturlige ordföranden icke blott i de offentliga försäkringsutredningarna utan även i den 1947 tillsatta första stora pensionskommitten,
vars arbete så småningom efter diverse
bearbetningar utmynnade i ATP-reformen. Detta skeende ligger utanför Grips
avhandling. Emellertid må här noteras ur
Olof Åkessons återgivna dagbok, att han
av räntedebaclet och bristen på placeringsmaterial för livbolagens kapital före
andra världskriget drog slutsatsen att mera omfattande pensionssystem inte borde
baseras på premiereservsystem. Ett ödesdigert förord för det kapitalsvaga alternativet, det s k fördelningssystemet, vars
fortbestånd som bekant bygger på en bestående solidaritet mellan generationerna.
På detta sätt kan alltså ATP-systemets
ekonomiska kris sägas vara en frukt av
1930-talets lågränteepok. I sanning en
ödets ironi.