Elisabeth Precht; En tjeckisk dissident
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
124
ELISABETH PRECHT:
En tjeckisk dissident
H
ur står det till?
– -Jag ska inte klaga . .. Hos
vem skullejagförresten klaga?
Pavel Kohout: Wo der Hund begraben
Iiegt. Albrecht Knaus, Miinchen 1987
Bakom detta skämt döljs mycken av den
tragedi som oliktänkande i Östeuropa
drabbas av:arbetslöshet. rättslöshet, social och ekonomisk misär samt isolering
från samhällets olika aktiviteter.
Citatet återfinns i romanen ”Wo der
Hund begraben liegt” skriven av den
tjeckiske dramatikern och författaren Pavel Kohout. Detta är berättelsen om hur
Kohout och andra konstnärer iTjeckoslovakien, efter den sovjetiska inmarschen
1968, tvingas till ett liv i utkanten av samhället. I dagboksform får läsaren inblick i
den bisarra värld som dissidenterna levt i
under Gustav Husaks ”normalisering”.
Bokens senare del- fram till 1978 då
Kohout inleder sin ofrivilliga exil i Wien
– liknar mest en thriller. Här finns alla
spänningsskapande ingredienser man kan
tänka: utpressning med påföljande nattliga mötesplatser, bomb i bil, manipulerade
bilbromsar, anonyma brev etc, etc. Byggde romanen inte på verkliga händelser
kunde läsaren lätt förledas tro att författaren haft alltför livlig fantasi. Nu nödgas
man i stället konstatera, att de tjeckoslovakiska makthavarna utnyttjar sin överlägsenhet på ett sätt som för tankarna till
tyranni.
Pavel Kohout, född 1928, är i Öst mest
känd för sina teaterpjäser och i Väst även
för böcker som ”Aus dem Tagebuch eines
Konterrevolutionärs”. Han var en av de
ledande intellektuella under 1960-talet
och försöket att skapa en ”socialism med
mänskligt ansikte”. 1969 uteslöts han ur
kommunistpartiet. Han menar sig själv
vara en ”. .. socialist som förföljs för sin
kritik av att socialismen förvrängts . ..”.
”Wo der Hund begraben liegt” riktar
sig till författarens tax Edison. Hunden
liksom familjens talande undulat Valtrr,
ger detta i stora stycken politiska dokument en mänsklig och nära prägel. Kohouts suveräna språk och tjeckisk berättartradition ala soldaten Svejk gör även
de tyngre bitarna i denna drygt 500 sidor
långa bok njutbara. Det är omöjligt att inte dra på munnen – och inse dissidenternas överlägsenhet – när Valtrr under husundersökningar sitter och på undulaters
vis skriker: ”Tyckerrr om inrrrikesministerrrn …”. När Edisons liv slutar med
ond bråd död är detta på sätt och vis bara
en bekräftelse på att de kommunistiska
makthavarna för länge sedan gått över anständighetens gräns.
Kohoults skildring kantas av en lång
rad med protester, appeller, påföljande
förhör och arresteringar samt den uppenbarligen nästan aldrig sviktande tron på
friheten. Han berättar om när han via
västtysk radio hörde om Helsingforsavtalet och antog detta ”som en hälsning från
månen”. För egen del ansökte Kohout
nästan genast, i avtalets anda, om utresa
till Schweiz för premiär på en av hans egna pjäser. Denna begäran och ytterligare
ett par utlandsresor beviljades under den
närmaste tiden efter avtalets undertecknande. När han senare gav en intervju för
en västtysk tidning och i denna ifrågasatte Östs vilja att följa avtalet, så var det
slut med resandet. Isoleringens tid började. Själv beskriver han det politiska klimatet: ”alla bara tänker på sig själva. Det
är deprimerande”.
Hur det är att förlora släkt och vänner
för sin politiska övertygelse, kan dissidenter i Öst berätta om. Likaså hur oerhört viktiga kontakterna med Väst är.
Kohout menar bl a att det var västmedias
rapportering om Charta 77 som stoppade den tjeckoslovakiska regimen från att
spärra in honom och andra undertecknare. ”Ett antal inflytelserika män hjälpte
oss, inte bara moraliskt. I stor utsträckning skyddade de vårt arbete och även
våra liv.” Pavel Kohout nämner bl a Bruno Kreisky, Peter Weiss och den dåvarande schweiziske ambassadören i Prag Walter Jaeggi. Dessa stod på dissidenternas
sida. Om ett rekommenderat brev som
anlände en sen kväll, ett par veckor efter
att Charta 77 offentliggjorts, skriver han:
~Avsändaren ville bara höra hur vi mådde och berättade att hans fru senare skulle komma på besök. Avsändaren var Willy Brandt. Denna enkla mänskliga gest,
som många hade kunnat men som bara
ett fåtal kostade på sig, var kanske orsaken till att makthavarna började söka en
politisk lösning.”
Det politiska motståndet i Östeuropa
lever. Periodvis tvingas dock dissidenter i
olika länder till nästan total tystnad. När
öppenheten sedan växer, växer även motståndet mot omdaningarna. Något som
Michael Gorbatjov fått erfara. Dogmatiker med Stalin som kultfigur, höjer sina
röster och inleder den maktkamp mellan
hökar och duvor som omvärlden fått bevittna i alla kommunistiska stater allt sedan 1917.
Pavel Kohouts redogörelse för Charta
77:s tillblivelse och makthavarnas påföljande repressioner är ett sorgligt vittnesbörd om hur en totalitär regim försöker
125
krossa sina oliktänkande medborgare.
Knepen är många för att smutskasta och
om möjligt skrämma till tystnad: Så gott
som alla Charta-undertecknarna anhålls.
Några hamnar så småningom bakom galler, övriga fråntas körkort, id-kort etc så
att polisen efter behag kan anhålla dem
som ”parasiter”. Samtidigt stängs deras
telefoner av och Pavel Kohout vräks från
sin lägenhet i Prags centrum. Fler och fler
vänner tar avstånd. ”Ändå”, berättar Kohout, ”var det bara en person som ångrade att han undertecknat Charta 77.”
Än en gång imponeras läsaren av den
moraliska och politiska resning som dissidenterna uppvisar. Deras kamp tycks drivas framåt av en rasande ilska. En ilska
över att de kommunistiska makthavarna ·
tar ära, redbarhet och kreativitet från
människorna.
Gång på gång lockar regimen Kohout
och andra oliktänkande med resor till utlandet, dvs exil. Den senare värjer sig.
Han vill inte mista sitt hemland. Till slut
blir ändå hoten för stora och Kohout ansöker om att få vistas i Österrike under
ett år – dit han redan tidigare inbjudits
att arbeta vid Burgtheater. Ansökan beviljas och hans rätt att komma tillbaka intygas. Ändå slutar vistelsen med ofrivillig
exil – och vem hade trott något annat, sä-
ger skeptikern. När Pavel Kohout och
hans fru kommer till gränsen släpps de
helt sonika inte in i Tjeckoslovakien:
”Gränssoldaterna knuffar in oss i vår bil
och skjuter den tillbaka över österrikiska
gränsen. Genast stängs den elektriska
pansarbommen. strålkastarna släcks,
som i en filmatelje efter arbetsdagens
slut, och vårt gamla hemland försjunker i
mörker …”
ELISABETH PRECHT:
En tjeckisk dissident
H
ur står det till?
– -Jag ska inte klaga . .. Hos
vem skullejagförresten klaga?
Pavel Kohout: Wo der Hund begraben
Iiegt. Albrecht Knaus, Miinchen 1987
Bakom detta skämt döljs mycken av den
tragedi som oliktänkande i Östeuropa
drabbas av:arbetslöshet. rättslöshet, social och ekonomisk misär samt isolering
från samhällets olika aktiviteter.
Citatet återfinns i romanen ”Wo der
Hund begraben liegt” skriven av den
tjeckiske dramatikern och författaren Pavel Kohout. Detta är berättelsen om hur
Kohout och andra konstnärer iTjeckoslovakien, efter den sovjetiska inmarschen
1968, tvingas till ett liv i utkanten av samhället. I dagboksform får läsaren inblick i
den bisarra värld som dissidenterna levt i
under Gustav Husaks ”normalisering”.
Bokens senare del- fram till 1978 då
Kohout inleder sin ofrivilliga exil i Wien
– liknar mest en thriller. Här finns alla
spänningsskapande ingredienser man kan
tänka: utpressning med påföljande nattliga mötesplatser, bomb i bil, manipulerade
bilbromsar, anonyma brev etc, etc. Byggde romanen inte på verkliga händelser
kunde läsaren lätt förledas tro att författaren haft alltför livlig fantasi. Nu nödgas
man i stället konstatera, att de tjeckoslovakiska makthavarna utnyttjar sin överlägsenhet på ett sätt som för tankarna till
tyranni.
Pavel Kohout, född 1928, är i Öst mest
känd för sina teaterpjäser och i Väst även
för böcker som ”Aus dem Tagebuch eines
Konterrevolutionärs”. Han var en av de
ledande intellektuella under 1960-talet
och försöket att skapa en ”socialism med
mänskligt ansikte”. 1969 uteslöts han ur
kommunistpartiet. Han menar sig själv
vara en ”. .. socialist som förföljs för sin
kritik av att socialismen förvrängts . ..”.
”Wo der Hund begraben liegt” riktar
sig till författarens tax Edison. Hunden
liksom familjens talande undulat Valtrr,
ger detta i stora stycken politiska dokument en mänsklig och nära prägel. Kohouts suveräna språk och tjeckisk berättartradition ala soldaten Svejk gör även
de tyngre bitarna i denna drygt 500 sidor
långa bok njutbara. Det är omöjligt att inte dra på munnen – och inse dissidenternas överlägsenhet – när Valtrr under husundersökningar sitter och på undulaters
vis skriker: ”Tyckerrr om inrrrikesministerrrn …”. När Edisons liv slutar med
ond bråd död är detta på sätt och vis bara
en bekräftelse på att de kommunistiska
makthavarna för länge sedan gått över anständighetens gräns.
Kohoults skildring kantas av en lång
rad med protester, appeller, påföljande
förhör och arresteringar samt den uppenbarligen nästan aldrig sviktande tron på
friheten. Han berättar om när han via
västtysk radio hörde om Helsingforsavtalet och antog detta ”som en hälsning från
månen”. För egen del ansökte Kohout
nästan genast, i avtalets anda, om utresa
till Schweiz för premiär på en av hans egna pjäser. Denna begäran och ytterligare
ett par utlandsresor beviljades under den
närmaste tiden efter avtalets undertecknande. När han senare gav en intervju för
en västtysk tidning och i denna ifrågasatte Östs vilja att följa avtalet, så var det
slut med resandet. Isoleringens tid började. Själv beskriver han det politiska klimatet: ”alla bara tänker på sig själva. Det
är deprimerande”.
Hur det är att förlora släkt och vänner
för sin politiska övertygelse, kan dissidenter i Öst berätta om. Likaså hur oerhört viktiga kontakterna med Väst är.
Kohout menar bl a att det var västmedias
rapportering om Charta 77 som stoppade den tjeckoslovakiska regimen från att
spärra in honom och andra undertecknare. ”Ett antal inflytelserika män hjälpte
oss, inte bara moraliskt. I stor utsträckning skyddade de vårt arbete och även
våra liv.” Pavel Kohout nämner bl a Bruno Kreisky, Peter Weiss och den dåvarande schweiziske ambassadören i Prag Walter Jaeggi. Dessa stod på dissidenternas
sida. Om ett rekommenderat brev som
anlände en sen kväll, ett par veckor efter
att Charta 77 offentliggjorts, skriver han:
~Avsändaren ville bara höra hur vi mådde och berättade att hans fru senare skulle komma på besök. Avsändaren var Willy Brandt. Denna enkla mänskliga gest,
som många hade kunnat men som bara
ett fåtal kostade på sig, var kanske orsaken till att makthavarna började söka en
politisk lösning.”
Det politiska motståndet i Östeuropa
lever. Periodvis tvingas dock dissidenter i
olika länder till nästan total tystnad. När
öppenheten sedan växer, växer även motståndet mot omdaningarna. Något som
Michael Gorbatjov fått erfara. Dogmatiker med Stalin som kultfigur, höjer sina
röster och inleder den maktkamp mellan
hökar och duvor som omvärlden fått bevittna i alla kommunistiska stater allt sedan 1917.
Pavel Kohouts redogörelse för Charta
77:s tillblivelse och makthavarnas påföljande repressioner är ett sorgligt vittnesbörd om hur en totalitär regim försöker
125
krossa sina oliktänkande medborgare.
Knepen är många för att smutskasta och
om möjligt skrämma till tystnad: Så gott
som alla Charta-undertecknarna anhålls.
Några hamnar så småningom bakom galler, övriga fråntas körkort, id-kort etc så
att polisen efter behag kan anhålla dem
som ”parasiter”. Samtidigt stängs deras
telefoner av och Pavel Kohout vräks från
sin lägenhet i Prags centrum. Fler och fler
vänner tar avstånd. ”Ändå”, berättar Kohout, ”var det bara en person som ångrade att han undertecknat Charta 77.”
Än en gång imponeras läsaren av den
moraliska och politiska resning som dissidenterna uppvisar. Deras kamp tycks drivas framåt av en rasande ilska. En ilska
över att de kommunistiska makthavarna ·
tar ära, redbarhet och kreativitet från
människorna.
Gång på gång lockar regimen Kohout
och andra oliktänkande med resor till utlandet, dvs exil. Den senare värjer sig.
Han vill inte mista sitt hemland. Till slut
blir ändå hoten för stora och Kohout ansöker om att få vistas i Österrike under
ett år – dit han redan tidigare inbjudits
att arbeta vid Burgtheater. Ansökan beviljas och hans rätt att komma tillbaka intygas. Ändå slutar vistelsen med ofrivillig
exil – och vem hade trott något annat, sä-
ger skeptikern. När Pavel Kohout och
hans fru kommer till gränsen släpps de
helt sonika inte in i Tjeckoslovakien:
”Gränssoldaterna knuffar in oss i vår bil
och skjuter den tillbaka över österrikiska
gränsen. Genast stängs den elektriska
pansarbommen. strålkastarna släcks,
som i en filmatelje efter arbetsdagens
slut, och vårt gamla hemland försjunker i
mörker …”