Dagens frågor

DAGENS FRÄGOR
Tvågångsskatten
N
är regeringen lade fram sitt förslag
om en engångsbeskattning av försäkringsbolagens ”övervinster” på
pensionskapitalet – läs: pensionstagarnas
enligt avtallångsiktigaförräntning -ledde
detta till spekulationer kring vilka andra
engångsskatter regeringen kunde förväntas återkomma med. Spekulationerna
möttes med irriterade regeringskommentareroch sedvanligdementirutin. Från den
socialdemokratiska pressen hänvisades
hånfullt till borgerliga konspirationsteorier.
I dag vet vi, att samtidigt som pensionsskatten behandlades i utskott och kammare, hade regeringen tagit kontakt med
företrädare för bankerna med förslag om
att dessa skulle ställa sina – enligt regeringen – stora övervinster till samhällets
\
förfogande.
Universiteten och högskoloma har
sedan länge stora ackumulerade anslagsbehov för upprustning av den tekniska utrustningen. Efter några veckors förhandlingaroch påtryckningarkunde statsminister Ingvar Carlsson kalla till presskonferens och meddela att regeringen träffat en
överenskommelse med bankerna om –
som det senare hette i finansplanen – ”…
särskilda insatser för att stärka basresurserna för sådan forskning som är av särskild betydelse för utvecklingen av det
svenska näringslivet”.
Bankernas utfästelser till regeringen
innebär minst 600 miljoner kronor under
tre år.
Många frågor reser sig kring denna regeringens senasteinnovation på skatteområdet Å ven en ”frivillig” beskattning förblir en beskattning. Politiskt har denna
överenskommelse skenbart hamnat utanför den sedvanliga partipolitiken och en
strikt riksdagsbehandling. Överenskommelsen har emellertid anmälts till konstitutionsutskottet och det måste för övrigt
komma att ställas frågor till de borgerliga
politiker som låtit sig inväljas i bankernas
styrelser och som varit med och godkänt
överenskommelsen.
Detfinns också en banklagochen aktiebolagslag som bör visas hänsyn. Visserligen kan den regeringen handgångna
bankinspektionen förutsättas förhålla sig
passiv, men bankernas bolagsstämmor lär
inte låta den frivilliga överenskommelsen
passera utan diskussion.
En fråga gäller vilka hot regeringen använt. En annan gäller fördelningen av de
600 miljonerna. Det finns banker med
mycket goda resultat 1986, men också de
som har medelmåttiga för att inte säga
dåliga. Vilka resultat som uppnås 1987
och 1988 återstår att se.
Vårens bolagsstämmor kommer att ge
en åskådlig bild av hur näringslivet i övrigt
reagerar på regeringens okonventionella
grepp. Det är näringslivet via investmentbolag, pensionsstiftelser, försäkringsbolag
m fl som dominerar bolagsstämmorna och
därmed slutligt avgör de kommandebesluten på vårens bolagsstämmor.
Förstaaktenidettabankdramavar politiskt nedslående. Andra akten, vårens bolagsstämmor, kan ändra på detta. Låt oss
tills vidare vara optimister.
Biskopen som kritiker
iskop Stendahl i Stockholm är en
man som gärna låter sig ses i massmedia. För honom är tanken att
inte synas alls under flera julveckor, eller i
år mer än så, svår att acceptera. Han sökte
alltså ivrigt efter något att offentligt se ned
påfrån sin egen höjd. Hanfannjulaftonens
ledare i Svenska Dagbladet. Om den uttalade han sig i en predikan, i radio, slutligen också i den kristna tidning, som står
honom närmast, nämligen Dagens Nyheter. Han använde ordet ”rent oanständig”
om ledaren ifråga.
Den som läste ledaren en rörig
julaftonsmorgon och lade undan den för
omläsning, söker förgäves sätta sig in i vad
hr Stendahl förtörnats över. Ledaren skall
ha ”förlöjligat Jesusbarnet”. Så är inte förhållandet, och harJesuskallats barnetfrån
Betlehem och även pojken från Betlehem,
är det senare motiverat av att den nya
bibelöversättningen strukit ordet gosse
som mindre folkligt. När detta barn föddes
rådde fred påjorden, dvs idet storaromerska världsriket Den freden var förvisso
skapad med svärd, och om kejsar Augustus skulle kommit på iden att kasta bort
svärdet, hade freden snart varit förlorad.
Ur vår synpunkt är detta en tragedi, men
den består. Detta ville bl a ledaren säga.
Att Augustus urkristensynpunktvar en
hedning skall man inte lasta honom för, ty
kristendomen fick han inte uppleva. När
pojken från Betlehem växt upp, var Augustus borta, och ingen vet vad han skulle
gjort med en man som själv sade, att han
inte kommit för att sända fred utan svärd.
Det blev som han sagt. Det är den historiska kristendomens sorgliga svaghet att så
7
många krig och så mycken förödelse kommit till i dess namn. Dåtidens biskopar
stödde både korståg och trettioånga krig
mellan oliktänkande kristna och ville inte
förstå, att Jesusbarnet kom till världen för
att bekämpa det onda inom oss själva.
Biskop Stendahl ogillar detta resonemang, även om det sker inte som här amatörmässigt utan som i SvD:s ledare eftertänksamt och hederligt. Han kallar det
oanständigt. Härav framgår först, att han
tappat känslan för svenska språket. Oanständigtär något grovt olämpligt med pornografisk anstrykning och detta kan han
omöjligt ha läst ini ledaren. Det andra som
framgår av hans kritik är, att detta att vara
biskop inte är detsamma som att vara sanningssägare.
Kriget mellan Irak och Iran
I
ett av höstens sista nummer av The
Economist finner man den kloka iakttagelsen, att det grova bakslag som
drabbat president Reagan själv när USA:s
vapenaffärer med Iran avslöjats kanske
inte är så allvarligt. Värre är att det blir svå-
rare att lugnt tala om Iran.
Att kriget Iran-Irak är en olycka är en
bedömning av alla förnuftiga människor.
Tyvärr hör inte ayatollah Khomeiny till
dem. Hans bedömning är varken politiskt
eller ekonomiskt eller mänskligt förnuftig.
Ingen skall tro att alla i hans omgivning
delar den. Där väntar man, förmodligen
otåligt, att han skall gå till den himmelska
salighet, till vilken han i förväg sänt så
många ungdomar som stupat i detta
meningslösa krig. Först då är det tydligen
möjligt att förhandla.
8
Av de två partema är Iran den starkare
både ekonomiskt och befolkningsmässigt.
Lämnade åt sig själva skulle Irak sannolikt
redan nu besegrats. Men båda sidorna har
fått hjälp. Iran har köpt – och överbetalat
– vapen från bl a USA medan Irak fått
vapen från Sovjetunionen och från Frankrike. Det är svårt att förstå vad Irak kunnat
betala med utöver minskade oljeleveranser, om inte löften om framtiden. Vad beträffar Iran bortfaller nu dess möjligheter
att köpa från USA. Man kan fråga sig i
vems intresse det blir så.
Ty västvärlden behöver Iran och kanske
särskilt möjligheten att köpa dess olja. För
Sovjetunionen skulle tillgången till Irans
olja ocksåvara mycket fördelaktig. Visserligen är en oljeledning mellan de två länderna dyrbar, men oljan kan också transporteras med fartyg. Därmed vore ett
gammalt sovjetiskt önskemål närmare till
sin uppfyllelse: utsikten attfå en kontrollerad hamn i förbindelse med Indiska oceanen.
När stilleståndsförhandlingar en gång
öppnas, kommer i varje fall Iran att ha
goda kort på hand. Oberoende av vilket
parti som då regerar iUSA kommer detatt
finnas ett amerikanskt intresse för en
snabb uppgörelse till västvärldens fördel.
Mycket kan då komma att bero på vem
som kan medla. Olof Palme hade en gång
FN:s generalsekreterares uppdrag, men
han misslyckades, vilket kanske berodde
på att han aldrig kunde vinna förtroende
hos amerikanerna.
Frihetens grundvalar
D
emokratin i Sverige undermineras
av att vi i demokratins namn tar
kål på alla fristående centra i vars
hägn medborgare kan försörja sig, levaoch
verka, bilda opinion, skapa resurser till
egna stora projekt – allt i påtagligt och
verkligt oberoende av stat och kommun.
Det skrev Hans Zetterberg, som just tillträtt som chefredaktör för Svenska Dagbladet, när han inledde en debattserie om
maktens gränser.
– I dagens Sverige är det angeläget att
alla som ännu står något så när fria måste
finna varandra och ge varandra stöd. Det
gäller, manade han, att samla den fria
forskningen, de fria konsterna, de fria
kyrkorna, den fria pressen och den fria
företagsamheten. Makt måste mötas med
organiserad motmakt
Hos oss, skrevHans Zetterberg, ersattes
kungamakten och herremakten med folkmakt. Det skedde utan att problemen med
folkmaktens utvidgade gränser blev särskilt väl genomlysta. Demokratins anhängare vann debatten ändå. De kunde
med lätthet uppvisa, att de regler var godtyckliga som gav vissa personer eller grupper en speciell maktställning.
I polemikmot Hans Zetterberg har Carl
Lidbom (s) hänvisat till Alexis de Tocqueville och dennes 1835-1840 utgivna verk
om ”Demokratin i Amerika”. Tocqueville
var, enligt Carl Lidbom, ”utomordentligt
pessimistisk beträffande möjligheterna att
i det långa loppet försvara den besuttna
minoritetens intressen mot majoritetens
förtryck i en demokrati”.
Nyligen har i Sverige utgivits boken
”Jämlikheten vårt öde- Om demokratins
möjligheter och begränsningar” (Ratio),
som innebåller ett urval av flera av Tocquville’s märkligt klarsynta och skarpsinniga analyser. I sitt förord erinrar CarlJohan Westholm om att ett tidigare urval
av Tocqueville’s skrifter gick för 4:- på
bokrean år 1972. Ett år, kan man tillägga,
då folkmassorna på Pekings torg ännu inte
krävde frihet eller anklagades för ”västavvikelse”.
Men Tocqueville inte bara varnade för
majoritetens välvilliga och välmenande
förtryck av minoriteten. Han pekade
också på ”korrektiv och botemedel” för att
möta detta hot. I kapitlet ”Den totala
staten” ägnar han stort utrymme inte bara
åt ”domstolarnas oberoende” utan tar
också upp organisationssamhället
Tocqueville skriver: ”Under aristokratiska regimer finns det gott om rika och
mäktiga medborgare, som kan reda sig
själva och som inte lätteligen låter sig förtryckas, i all synnerhet inte i hemlighet.
Dessa tvingar statsmakten till moderation
och återhållsamhet.
Jag vet mycket väl att demokratiskaländer inte äger några sådana medborgare,
men man kan på konstlad väg åstadkomma något liknande.
Jag är fast övertygad om att man inte på
nytt i vår värld kan grunda någon aristokrati; men jag menar, att vanliga medborgare genom sammanslutning kan skapa
mycket rika, mycket inflytelserika organisationer, ett slags nyajuridiska personer av
aristokratisk typ.
Man skulle på detta sätt uppnå flera av
det aristokratiska systemets fördelar, utan
dess orättvisor och risker. En politisk,
industriell, kommersiell eller till och med
vetenskaplig eller litterär sammanslutning
är en upplyst och mäktig medborgare, som
9
staten inte kan böja efter sin vilja eller förtrycka i tysthet och som, när den försvarar
sina särrättighetermot statenskrav, räddar
den allmänna medborgerliga friheten”.
Vackrare eller klarare än så kan knappast uttryckas, 150 år senare, behovet av
en motvikt mot en mäktig om än välmenande statsmakt. Vi får tacka Carl Lidbom för att han, om än oavsiktligt, har
hjälpt till attföra fram Tocqueville’stankar
som stöd för det som Hans Zetterberg
manade till kamp för; fristående centra i
vars hägn medborgare kan leva och verka
och bilda opinion, i påtagligt och verkligt
oberoende av stat och kommun och därvid
vara med om att rädda den allmänna medborgerliga friheten.
Mänskliga rättigheter
P
ensionsskatten har aktualiserat frå-
gan om grundlagsskyddet. Principfrågan är om en riksdagsmajoritet
har, och bör ha, rätten att indraga sju procent, eller någon annan godtyckligt vald
procentsats, av försäkringssparamas, de
rödhårigas, villaägarnas, judarnas, fackföreningamas eller någon annan grupps
besparingar.
Det finns de som med goda argument
bar pläderat för att pensionsskatten faktiskt, vad än lagrådet bar kommit fram till,
strider mot retroaktiv beskattning, vilket
ligger nära till bands om man ser på skattens motivering. Om skatten inte skulle utgöra en retroaktiv beskattning av tidigare
ränteinkomster, ligger det snubblande
nära att av detta dra slutsatsen att då måste
det varafråga om konfiskation utan ersättning, även det förbjudet i gällande grundlag.
10
Det bisarra är att den eller de som anser
att pensionsskatten är olaglig har så små
möjligheter att få detta prövat av domstol.
Det är mycket märkligt att våra författningsfäder, som visserligen inte ens kom
på att 350 var jämnt delbart med två, skapade grundlagsskyddade rättigheter utan
att skapa ett rättsligt maskineri för att hantera en tvist om tillämpningen av dessa
grundlagsskyddade rättigheter.
De rättigheter som är skyddade i grundlagen är inte nödvändigtvis givna vare sig
av Gud eller av Naturen. I vart fall formellt
är de givna av den riksdagsmajoritet som
beslöt om grundlagen, eller av de två riksdagsmajoriteter med val emellan, som
ändrade den.
Även om vi hade haft ett grundlagsskydd mot fondsocialism eller konfiskation skulle det således icke varit ett skydd,
eller om man så vill, hinder, för införande
avfondsocialism ellerkonfiskation; endast
ett uppehållande försvar. En bestående
folkmajoritet är i den meningen fortfarande suverän.
Vi ursäktar inteAdolfEichmann därför
att han undertecknade alla sina dokument
med formuleringen ”enligt uppdrag”, om
han nu gjorde det. Vi skulle heller inte ha
ursäktat honom om hans uppdragsgivare
hade varit valda enligt alla den demokratiska konstens regler. Alla har vi inom oss
någon uppfattning om var gränsen går för
mänsklig anständighet, även om riksdagen
har avslagit ett motionsyrkande om ett
närmare fastläggande därav.
Även de socialdemokrater som försvarar vad de anser vara folksuveräniteten
(dvs riksdagsmajoritetssuveräniteten)
med argumentet att en riksdagsmajoritet
ändå inte kommer att fatta beslut som stri·
der mot fundamentala mänskliga rättigheter bygger sin ståndpunkt härvidlag på ett
underförstått accepterande av att det finns
rättigheter som man inte får, eller absolut
inte bör, kränka.
Om det är så, då vore det ju onekligen
praktiskt att i klarhetens intresse formulera dessa rättigheter och att skapa ett
rättsligt maskineri enligt vilka tvister härom kan lösas.
Detta vore ett stort steg framåt. Men
grundlagar kan ändras, vår syn på vad som
är mänskliga rättigheter likaså. Vi kan ha
olika uppfattning om huruvida Försynen,
Naturen, eller någon annan, har givit oss
vissa oförytterliga rättigheter. Vi kan, om
vi villochids, tvistaom detta. Men viborde
kunna enas om att vi borde handla (som
Nils-Eric Sandberg har uttryckt det) som
om det funnes mänskliga rättigheter av
naturrättsligt slag.
Adler-Karlsson
G
unnar Adler-Karlsson har i en artikel på Arne Ruths kultursida i
rationalismens tidigare huvudorgan Dagens Nyheter ”avslöjat” riddarna
kring det runda bordet. I likhet med EAP,
tidigare paralleller att förglömma, har
Adler-Karlsson upptäckt att världen
egentligen styrs av Aspen Institute och
Round Table, med ingen mindre än självaste PG Gyllenhammar i spetsarna. Curt
Nicolin kan också, nog med större rätt,
känna sig styrkt. Adler-Karlsson har upptäckt att ”ingen lobbygrupp i Västeuropa
är så väsentlig som den relativt okända
BIAC”, som Nicolin nu är ordförande i.
Man kan förmoda, skriver GAK, att 4
oktober-rörelsen har sitt ursprung i ett
upprop från 1978 av den konservative
USA-ekonomen Herbert Stein. Man kan,
förefaller det, med än större faktagrund,
förmoda att Gunnar Adler-Karlsson har
blivit än konstigare med åren. Man styrks i
denna förmodan när man i en senare artikel i DN av GAK läser hans maning till
stöd för ”den befrielseprocess från USA:s
faktiska dominans, som under tysk-fransk
ledning sker i Västeuropa”.
Nils G Asling
J
ag vill inte lägga restriktioner på ägandet, men . . . skriver Nils G Asling,
känd f d industriminister från Trångsviken.
Han kan, i likhet med LO, inte se någon
större ”fara” i AP-fondens placeringar.
11
Generösare placeringsregler skulle kunna
tillämpas om AP-fonderna är beredda att
ta ökade risker t ex i form av regionalpolitiska hänsyn i sin placeringspolitik (satsar
rejält på industrier i Trångsviken) anser
han.
Då, anser Åsling, som LO, att”AP-fondernas roll i samhällsekonomin och dess
placeringspolitik borde bli föremål för
översyn och modernisering”.
Detta är inte kohandel. Det är repförsäljning.
Jacques Chirac
D
et går illa för Chirac i Frankrike.
Ja, Jacques är inte längre chic.
Med detta häfte följer ett inbetalningskort (till de prenumeranter
som ej förnyat prenumerationen) avseende prenumerationsavgiften 150:- kronor för år 1987. (Prenumerationspris för pensionärer: 125:-)
Nr 2/1987 utkommer den 19 mars.